D E N I N T E R N AT I O N E L L A B Ä S T S Ä L J A R E N
bok som inte blivit prisbelönt. Hon är tvåfaldig National Book Award-finalist och har mottagit ytterligare ett tiotal utmärkelser för sina böcker. Hennes senaste roman Fates and Furies har översatts till trettio språk och varit New York Times-bästsäljare såväl som utsedd till årets bästa bok på Amazon och av president Obama. Hon har även utnämnts till Floridas unofficial poet laureate av Washington Post samt fått det prestigefyllda Guggenheimstipendiet.
»Ett alltigenom utmanande porträtt av en abbedissa som griper tag och håller sig fast ... Groffs varumärkesskyddade meningar ger ett livligt flyt till en mästerlig historia.« – Kirkus
»Groff är äntligen tillbaka med mycket frestande historisk roman.« – BookPage
»Groff har överträffat sig själv med en prestation lika strålande som Maries visioner.« – Publisher’s Weekly
ISBN 978-91-89393-06-6
9 789189
Matrix_omslag_gällande.indd 1-5
393066
M AT R I X
lauren groff har aldrig skrivit en
LAUREN GROFF
M
arie de france är utslängd från hovet för att hon är för ful för att giftas bort. Året är 1158 och hennes förtvivlan är lika intensiv som det tunga regnet, som smutsen och den överväldigande stanken av ruttnande kött och själar. Men när valet står mellan att begravas levande eller att rädda ett kloster som rids av svält och sjukdomar ser Marie de France ingen annan utväg än att kavla upp ärmarna. Med list, mod och passion leder hon sina nunnor till ett isolerat liv i lyx och lust, undan farorna av illasinnade män och köttsliga frestelser. MATRIX är en svindlande språklig läsupplevelse som fångar medeltidens magiska miljö av överdåd och äckel med en inlevelse som kryper under huden. Med avstamp i verklighetens Marie de France är romanen ett häpnadsväckande nytt perspektiv på kvinnor genom historien, och vår historia i stort.
M A T R »En av USAs mest lovande författare« – Granta
LAUREN GROFF
sagt om lauren groff: »En författare med unik talang« – The New York Times Book Review »Groff kan skriva – verkligen skriva« – New York Observer »Groff blir bara bättre och bättre« – The Washington Post »En originell författare vars böcker är vågat annorlunda« – The New Yorker »Groffs språk är underbart, hennes insikter angelägna« – The Economist »En ojämförligt vital författare« – Entertainment Weekly »Groffs berättelser är träffsäkra och avslöjande«
I X
– USA Today »Hon skriver som om händerna brinner« – NPR’s Morning Edition »Groffs berättelser har en sådan våldsam energi« – Star Tribune »Groffs ojämförliga prosa vibrerar av risktagande« – Financial Times
2021-09-09 16:48
Tidigare utgivet av Lauren Groff: Florida Fates and furies Arcadia Delicate edible birds The monsters of templeton
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Matrix originalets titel: Matrix matrix © Lauren Groff, 2021 First published by Riverhead Books Translation rights arranged by Ulf Töregård Agency AB and The Clegg Agency, Inc., USA. utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 översättning: Bogg Johanna Karlsson omslag: Beatrice Bohman tryckt och inbunden av: Livonia Print Ltd, 2021 isbn 978-91-89393-06-6
Till alla mina systrar
ett
1.
H
on rider ensam ut ur skogen. Sjutton år gammal, i det kalla duggande marsregnet, Marie som kommer från Frankrike. Året är 1158 och världen är utmärglad efter fastan. Påsken är snart här, den kommer tidigt i år. På fälten börjar utsädet räta på sig i den mörka, kalla jorden, redo att skjuta upp i den friare luften. För första gången ser hon klostret, blekt och av lägset på en höjd i denna blöta dalgång, där molnen har lyfts upp från havet och vridits ut över bergen i oupphörligt regn. Under större delen av året är den här platsen idel smaragd och safir, fuktig grönska med ett myller av får, bofinkar och vattensalamandrar och späda svampar som buffar sig upp ur den bördiga jorden, men nu på senvintern är allting grått och fullt av skuggor. 11
lauren groff
Hennes gamla stridshäst lunkar trumpet på och en sten falk skälver i den flätade buren på kistan som surrats fast bakom henne. Vinden stillnar. Träden slutar kränga. Marie känner hur hela nejden betraktar henne där hon rör sig genom den. Hon är lång, en jättinna till jungfru, med skrymmande armbågar och knän, och det lätta regnet samlas i rännilar som strömmar nedför manteln av sälskinn och får hennes gröna huvuddukar att mörkna till svart. Det nakna ange vinska ansiktet saknar skönhet, där finns bara klipskhet och en ännu otyglad passion. Det är vått av regn, inte av tårar. Än har hon inte gråtit över att ha kastats åt vargarna. Två dagar tidigare hade drottning Eleanor oförhappandes stått i Maries kammardörr. Hela hon var barm och guldhår, den blå kjortelns kant av sobelpäls och ädelstenar likt drop par från öron och handleder, skinande radband och en par fym stark nog att kasta ens själ till marken. Avsikten var alltid att avväpna genom att slå med häpnad. Hovdamerna som stod bakom henne dolde sina leenden. Bland dessa förrädare fanns Maries egen halvsyster, en kronans oäkting precis som hon själv, ett resultat av fädernas kringflackande begär. Men denna flinande varelse var väl införstådd med vikten av hovets gillande och hade ryggat tillbaka för Maries ansatser att när ma sig. Hon skulle en dag bli walesisk prinsessa. Marie neg klumpigt och Eleanor skred in i rummet, näs vingarna ryckte. Drottningen sade att hon hade nyheter, åh sådana ljuvliga nyheter, vilken lättnad, hon hade precis mottagit den påvliga dispensen, den stackars hästen hade galopperat så fort att den sprängt hjärtat för att hinna hit om morgonen. Tack vare hennes, drottningens, ansträngningar under månaderna som 12
matrix
gått hade den stackars illegitima Marie från ingenstans i Le Maine åtminstone gjorts till priorinna för ett kungligt klos ter. Säg var det inte underbart. Nu visste de äntligen vad de skulle göra med denna kronans omaka halvsyster. Nu kunde Marie äntligen vara till någon nytta. Drottningens kraftigt markerade ögon vilade för ett ögon blick på Marie och rörde sig sedan vidare till det höga fönst ret med utsikt över parken. Luckorna hade skjutits upp så att Marie kunde stå på tå och betrakta människorna som gick där ute. När Marie förmådde röra läpparna sade hon med tjock röst att hon var drottningen tacksam för hennes magnifika omtanke, men ack nej, hon kunde inte bli nunna, hon var ovärdig och dessutom hade hon inget som helst gudomligt kall, över huvud taget, inte på något vis. Och det var sant, den religion som hon hade vuxit upp med hade alltid tett sig en aning enfaldig för henne, om än aldrig så rik på gåtfullhet och ritualer, ty varför skulle späd barn födas i synd, varför skulle hon be till osynliga makter, varför skulle gud vara en treenighet, varför skulle hon, som kunde känna sin egen storhet koka i blodet, anses lägre stå ende endast för att den första kvinnan skapades av ett revben och åt en frukt och i och med det förlorade det där sömniga Eden? Det gick inte ihop. Hennes tro hade börjat luta redan under tidig barndom och skulle sedan långsamt komma att böjas än mer in mot en egen geometri till dess att den blivit sin egen kantiga, majestätiska tingest. Men vid sjutton års ålder, i denna gästkammare på slottet i Westminster, kunde hon omöjligt vara jämbördig med den eleganta och sägenälskande drottning som sin ringa storlek till trots sög åt sig allt ljus, alla tankar från Maries huvud, all luft från hennes lungor. 13
lauren groff
Eleanor betraktade Marie, och Marie hade inte känt sig så liten sedan senast i Le Maine, då hennes sex amasonmostrar alla hade försvunnit in i död, äktenskap eller kloster och hen nes mor tog hennes hand och tryckte den mot det växande ägget mellan sina bröst, och med ett stort leende men med tårar i ögonen sade käraste lilla, förlåt mig, jag dör, varpå den stora starka kroppen raskt reducerats till skelett, frän ande dräkt, och sedan ingen andedräkt alls. Marie hade lagt all sin livskraft mellan hennes revben, alla sina böner, men hjärtat förblev stilla. Den tolvåriga Maries bittra kval vid den högt belägna blåsiga gravplatsen, och därefter de två åren av en samhet då modern insisterat på att hennes död skulle förbli hemlig, eftersom släktens vargar annars skulle ta kvarlåten skapen så snart de fick veta. Marie som inte var annat än en flickoäkting tillkommen genom våldtäkt, inte berättigad till någonting, fick två ensamma år under vilka hon kramade vad hon kunde av mynt ur markerna. Sedan hördes hovarna över den bortre bron och så flykten upp till Rouen och över kanalen till de legitima halvsyskonens kungliga hov vid West minster, där Marie förfärade alla och envar med sin hunger, sin råhet, sin klumpiga resliga kropp och där de flesta privi legier givna hennes kungliga blod gick förlorade på grund av hennes personliga brister. Eleanor skrattade åt att Marie avslog hennes gunst och hånade henne. Ser man på. Trodde Marie verkligen att hon skulle bli bortgift en dag? Hon, en föga kultiverad galgfågel? Tre huvuden för lång, stora klampande steg, den förfärliga djupa rösten, de massiva händerna och alla hennes menings utbyten och svärdsövningar? Vilken gemål skulle godkänna en varelse utan skönhet och utan minsta tillstymmelse till kvinnliga egenskaper? Nej, nej, det här var bättre, det hade blivit bestämt redan för länge sedan, redan i höstas, och hela 14
matrix
hennes släkt var ense. Marie visste hur man drev ett stort gods, hon kunde skriva på fyra språk, hon kunde föra kassa böcker, allt det hade hon skött så beundransvärt efter sin mors död, trots att hon då bara var ett litet flickebarn, och det med en sådan bravur att hon under två år fick hela värl den att tro att hon var sin egen döda moder. Till detta måste, naturligtvis, tillstås att klostret där Marie ska installeras som priorinna tyvärr är ack så fattigt att de svälter ihjäl i detta nu. De hade fallit i onåd hos Eleanor några år tidigare och sedan dess levt i armod. Dessutom härjade där alltjämt en sjuka. Men hur skulle det se ut om drottningen lät nunnorna vid ett kungligt kloster svälta ihjäl och till råga på det dö av en hemsk hosta! Det skulle ställa henne i dålig dager. Eleanors kyliga svartkantade ögon borrade sig in i Marie, som inte hade mod att möta blicken. Drottningen sade åt henne att hysa förtröstan, ty med tiden skulle hon bli en tämligen god nunna. Hon var ju ämnad för from kyskhet, det kunde vem som helst se. Med det brast hovdamerna i skratt. Vad hade Marie inte givit för att få knipa igen deras kvittrande näbbar. Eleanor räckte fram sin ringhöljda hand. Med mildhet i rösten sade hon att Marie måste lära sig att tycka om sitt nya liv, att hon måste lära sig att göra det bästa av det, ty detta var vad såväl gud som drottningen önskade. I morgon skulle Marie ge sig av med kunglig eskort och Eleanors personliga välsignelse. Marie, som inte visste vad hon annars skulle ta sig till, tog den lilla vita handen i sina stora sträva och kysste den. Allt det som brottades inuti henne. Hon ville ta det mjuka hullet i munnen och bita till dess att det blödde; hon ville skära handen av handleden med sin dolk och spara den som ett minne i sitt livstycke för evigt. Drottningen svepte ut igen. Marie gick omtöcknad till 15
lauren groff
sängen, till sin tjänarinna Cecily, som kysste hennes huvud, hennes läppar, hennes hals. Cecily var rättfram och lojal som en hund. Hon kokade av ilska och muttrade smädelser, sade att drottningen var en smutsig oanständig sydlänning, att hon gjorts till drottning första gången enbart på grund av en galen fransk sugga och andra gången på grund av ett kväl jande fat ål i gelé, att vem som helst kunde få henne i säng för en spottstyver, ja det räckte med att sjunga en ballad så lyfte hon på kjolarna. Om inga av hennes barn liknar var andra har det sina skäl, djävulen hade sänt onda uppsåt in i den där majestätiska skallen, jodå Cecily hade minsann hört förfärliga berättelser. Och då vaknade Marie äntligen till efter kallduschen och hyssjade på tjänarinnan, för drottningens parfym dröjde ännu kvar i rummet som en vaksam vålnad. Sedan började Cecily att gråta så det unga ansiktet blev fult, helt snorigt och flammigt, och så kom nästa slag. Hon berättade att hon själv inte skulle följa med Marie till klost ret. Att hur mycket hon än höll av sin härskarinna, så var hon för ung och hade alldeles för mycket liv kvar för att begra vas levande tillsammans med en flock hålögda nunnor för all evig framtid. Cecily var skapt för äktenskap, titta bara på de här höfterna, de skulle kunna klara tio präktiga småttingar, och så hade hon dåliga knän och var inte skapt för att knäbö ja i bön dagen lång. Upp och ned, upp och ned hela dagen, som ett murmeldjur. Jo, i morgon om morgonen skulle Ce cily och Marie skiljas åt. Och Marie – som hade fötts in i den här vänskapen med Cecily, dottern till kocken på familjens gods i Le Maine, denna oborstade människa som fram till denna stund hade varit allt för Marie, älskarinna, syster, tjänarinna, njutning och den enda tillgivna själen i hela Angleterre – 16
matrix
förstod till sist att hon skulle skickas till sin levande död helt ensam. Tjänarinnan grät, om och om igen sade hon ack finaste Marie, ack som hennes hjärta klövs itu. På detta svarade Marie medan hon drog sig undan att det måste vara klyvnad i dess minst trofasta form. Sedan reste hon sig och stirrade ut genom det öppna fönst ret på trädgården som var svept i dimma och kände hur solen gick ned inom henne. Till sin mun förde hon de aprikoskär nor som hon stulit från drottningens egna träd i somras, då hon om hösten och vintern tyckte om att suga beskan ur dem. Skymningskylan drog över landskapet inuti henne och allt som låg i skugga förvreds till oigenkännlighet. Och hon kände hur den ebbade ut ur henne nu, den blän dande kärlek som under åren vid Eleanors hov i Angleterre hade lagt ett fint och skimrande ljus också över bekymren och ensamheten inom henne. Under hennes första dag vid hovet i Westminster hade hon ännu saltet från överfarten på sina läppar där hon satt till middag, överväldigad. Äntligen spelade lutorna och skalmejorna och i dörren stod Eleanor, svullen av graviditetens slutskede, mage och bröst och högra kinden som blossade då hon samma dag hade fått en tand utdragen, och hon rörde sig med så små steg att hon såg ut att glida som en svan och hennes uppsyn var densamma som den Marie i sina drömmar hade sett och älskat ända sedan hon var liten. Ljuset i rummet drogs samman till en liten nålspets och lyste upp enbart Eleanor. Det här var det ögon blick då Marie gick förlorad. Den natten återvände hon till Cecily som redan snarkade i sängen och väckte henne genom att ivrigt röra sig mot hennes hand. Marie skulle ha kunnat ge sig ut efter en graal, förtäckt sitt kön för att få rida ut i krig och döda utan vånda, hon skulle ha uthärdat grymheter 17
lauren groff
med böjd nacke och tålmodigt bott bland de spetälska, hon skulle ha gjort vad som helst av det om Eleanor hade bett henne. För det var från Eleanor som alla goda ting flödade: musik och skratt och hövisk kärlek. Ur hennes skönhet kom skönhet och alla visste att skönhet var det yttre tecknet på guds nåd. Hon skulle fortfarande göra det, till och med nu efter att ha kastats bort som vore hon avskräde, tänker Marie, och skäms där hon rider mot det dystra fuktiga klostret. Ty hon häpnar över vilken fattigdom som råder här i duggregnet och kylan, byggnaderna som vitnande klamrar sig fast på toppen av höjden. Det är sant att hela England är fatti gare än Frankrike, städerna mindre och mörkare, smutsigare, folket tanigt och förfruset, men det här är eländigt också för att vara England. De förfallna uthusen, stängslen som hål ler på att rasa ihop, trädgården med pyrande brännhögar av fjolårets sly. Hennes häst lunkar på. Stenfalken kvider olyck ligt, plockar dun under sina vingar. Marie närmar sig kyr kogården. Allt hon fått veta om klostret var att det för flera århundraden sedan hade grundats av en kunglig och helgon förklarad klostersyster, att ett av hennes fingerben nu efter döden kan bota bölder och att platsen härjats och plundrats under den danska invasionen, nunnor hade blivit våldtagna, och att man i de omgivande sumpmarkerna fortfarande kun de hitta skelett med runor som hade tatuerats så djupt att mönstren ännu gick att skönja i skallbenen. Och när Marie, på det värdshus där hon hade gjort halt för natten, försiktigt hade nämnt klostrets namn för flickan som burit upp hen nes kvällsmat hade denna bleknat och sagt någonting snabbt och ohörbart på engelska. Men tonen i hennes röst röjde att folket i trakten såg klostret som en mörk, främmande och ömkansvärd plats, en plats som väckte rädsla. Och med det 18
matrix
hade Marie skickat bort sin eskort i staden för att i stället anlända ensam till den levande dödens hemvist. Här under idegranen räknar hon nu till fjorton nya svarta gravar, skimrande i duggregnet. Senare får hon veta att begravda där ligger kropparna från tolv nunnor och två barnoblater som bara några veckor tidigare hade tagits av en märklig sjukdom som gjorde de drabbades kroppar blå medan de drunknade i sina egna lungor, att några av nun norna ännu är sjuka, att de rosslar och hostar så de kiknar om nätterna. Det ligger skuren järnek på de råkalla gravarna och de röda bären är det enda som vagt syns skina i det fina regnet, i värl den över huvud taget, den som annars ligger färglös. Allt kommer att vara grått, tänker hon, resten av livet grått. Grå själ, grå himmel, grå mark i mars, gråaktigt vitaktigt kloster. Stackars Marie så grå. Och vid klostrets höga dörrar uppenbarar sig nu två små grå nunnor i sina ylledräkter. När hon närmar sig ser hon att en av nunnorna har ett stort milt och ålderslöst ansikte, skälvande, med ögon som vitnat av dimman i dem. Marie har inte hört mycket om klostret, men tillräckligt för att veta att denna kvinna är abbedissan Emme, till vilken en inre musik har givits som lindring för hennes blindhet. Hon har hört att abbedissan är fullkomligt galen, om än på älskvärt vis. Den andra nunnan har ett ansikte som en mispelfrukt, gulaktigt och surt. En frukt som folket i denna märkliga våta trakt kallar openærs eller öppet arsel, efter det anus som gud behagat stämpla frukten med. Det är underpriorinnan Goda. Då den tidigare priorinnan och underpriorinnan dött i strypsjukan hade hon valts i all hast eftersom hon var den enda nunnan kvar som kunde skriva läslig latin. Goda hade skrivit till Eleanor att drottningens föreslagna ingift skulle 19
lauren groff
räcka för att hålla nunnorna vid liv en tid, och motvilligt gått med på att ta emot Marie, oäktingen. Felen i hennes brev var grava. Marie håller in hästen vid porten och glider värkbruten av. Efter trettio timmars ritt på två dagar märker hon till sin fasa att benen är helt lealösa. Hon halkar i sörjan av lera och hästskit och faller pladask på ansiktet vid abbedissans fötter. Emme böjer på huvudet och ser med sina vita ögon den vaga konturen av sin nya priorinna avteckna sig mot marken. Abbedissan säger med en röst som sjunger mer än den talar att den nya priorinnans ödmjukhet bådar gott. Prisad vare den heliga Jungfrun, Havets stjärna, som sänt dem en sådan anspråkslös och självutplånande kunglig varelse att hela och vägleda klostret efter alla bedrövelserna, efter hostan och hungern. Abbedissan ler blitt ut i intet. Det är Goda som får upp Marie på fötter och muttrar om vilken stor klumpig odugling den här flickan är, en jättinna därtill och så besynnerlig hon ser ut sen, men de är rätt fina de här kläderna, eller de var, nu har hon ju gått och förstört dem men kanske Ælfhild kan tvätta upp dem, någon måste ju sälja dem, bara ärmarna skulle ge mjöl till en vecka. Hon pratar vidare medan hon föser in flickan i salen och abbedissan följer efter. Goda har den där förnärmade utstrål ningen hos någon som smyger runt och lyssnar efter att bli förtalad för att kunna hålla fast i det agg hon diar. Fönstren här har inget glas, bara träluckor beklädda med vaxat tyg som släpper in tunna remsor av ljus, och kylan uti från liksom djupnar i det stora avlånga rummet med den lilla elden av stickor som brinner i eldstaden. Golvet saknar strö och blänker av ren och kall sten. Ansikten kikar på henne från alla dörröppningar, sedan försvinner de igen. 20
matrix
Malfjärilar, tänker Marie. Kanske ser hon i syne. Goda använder naglarna för att räfsa ned leran från Marie på golvet, hon tar av henne de smutsiga huvuddukarna och nyper henne med nålarna med flit. En tjänstekvinna hämtar en skål med ångande vatten. Abbedissan ställer sig på knä och tar av de leriga obrukbara tofflorna och strumporna från Maries frusna fötter och tvättar dem. Marie känner hur det sticker i benen och så ett molande brännande när fötterna vaknar till liv igen. Det är först nu, i den blinda abbedissans varsamma händer som chocken läg ger sig. Denna färglösa plats må vara livet efter detta, men i abbedissans händer känner Marie att hon blir människa igen. Med låg röst tackar hon abbedissan för att hon tvättar hennes fötter, hon förtjänar inte sådan vänlighet. Men Goda väser att Marie inte är speciell, att här får alla besökare sina fötter tvättade, vet hon alls ingenting? Det står i Regeln. Sedan befaller abbedissan Goda att gå och ber henne säga åt köket att bära upp kvällsmaten till hennes kamrar. Goda muttrar när hon avlägsnar sig. Abbedissan säger att Marie inte ska bry sig om under priorinnan, ty Goda hade haft sina förhoppningar, men de grusades när Marie var att vänta. Goda är givetvis dotter till de mest nobla engelska familjer, en gnutta Berkeley, en gnutta Swinton, en gnutta Meldred, och hon kan inte förstå varför de normandiska trontjuvarnas oäkta avkomma skulle bräda henne i hierarkin. Och det är klart, säger Emme, Eleanor begärde platsen för Maries del och vad annat kunde Emme göra, ställd inför drottningens önskan? Dessutom skulle inte Goda kunna axla uppgiften väl. Hon lämpar sig bättre för att leda de fän hon sköter än att leda sina systrar med vilka hon grälar och som hon plågar med avhyvlingar. Abbedissan 21
lauren groff
klappar Maries fötter torra med en mjuk trasa som en gång varit vit. Hon leder Marie barfota över de kalla stenarna uppför den mörka trappan. Abbedissans kamrar är små, pergament och böcker ligger i orediga högar där Goda har travat dem, men där finns också dyra fönster av genomskinligt horn som kas tar ett vaxartat ljus in i rummet och får det att glöda. Sten falken sitter redan och värmer sig på sitt stativ nära den lilla björkvedsbrasan, en vacker blå flamma knaprar på den vita barken. På ett bord står lite mat. Hårt mörkt rågbröd med ett tunt skimmer av smör, vin som är välsignat outspätt och som under bättre tider har hämtats från Burgund, en soppa med fyra skivor majrova i varje skål. Abbedissan berättar för Marie att de lever i hungersnöd, nunnorna svälter, gud bevare oss, men lidande renar själen och gör dessa gudfruktiga fromma kvinnor än mer gudfruktiga i guds ögon. Och Marie får att äta åtminstone i kväll. Hon betraktar Marie, ser bortom hennes huvud med sina dimmiga ögon och frågar vad Marie känner till om en nunnas liv i kloster. Marie erkänner att hon ingenting alls vet. Maten smakar just ingenting, eller om hon har ätit för snabbt för att kunna känna smaken. Hon är fortfarande hungrig, magen rumlar. Abbedissan hör ljudet och ler innan hon makar över sitt bröd och smör till Marie. Nåväl, säger abbedissan, Marie kommer säkert lära sig snabbt, drottningen har inte nämnt någon brist på intelli gens hos flickebarnet. Hon beskriver dagarnas rytm. De åtta timmarnas bön: matutin i den djupaste natten, laudes i gry ningen följt av prim, ters, sext, kapitel, non, vesper, motläs ning, kompletorium, sömn. Allt igenom arbete och tystnad och begrundan. Allt i vilket de böjer sina kroppar är bön, ty tidegärden är bön tillika kroppens hårda arbete. Nunnornas 22
matrix
tystnad är bön, läsningarna de lyssnar till är bön, deras öd mjukhet är bön. Och bön är givetvis kärlek, riktad till den store skaparen. Abbedissan ler fridfullt, börjar sedan sjunga med hög och svajande röst. Men nej, kärlek är inte undergivenhet, kärlek är hänfö relse, tänker Marie. Hon känner hur illa det lilla kvällsmålet mättar. Nunnelivet verkar vara lika hemskt som hon anat. Abbedissan avbryter sin sång och säger att Marie kan be hålla sin lilla stenfalk och de ägodelar hon har i sin kista till dess att hon avlägger sina löften, därefter kommer allt hon har haft med sig att tillhöra klostret. Marie vet inte tillräck ligt för att förstå att det här är en stor vänlighet som inte skulle beviljas någon annan. En klocka ringer ut i den våta kvällningen. Kompletorium. Abbedissan lämnar Marie att vila där hon är, och hon som nar till rösterna från nunnorna i kapellet som sjunger Nunc dimittis. När hon vaknar står Emme framför henne igen, upprymd av tidegärdens salighet. Det är tid för Maries bad, säger hon stilla. Marie säger tack men att något bad inte är nödvändigt, att hon badade i november, och abbedissan skrattar och säger att tvaga kroppen är också ett slags bön och i klostret badar alla nunnor varje månad och tjänstekvinnorna badar varannan månad, ty kroppsodör misshagar herren. Ur skuggorna i hörnet av rummet lösgör sig nu en dju pare skugga, en gammal nunna med långa vita skäggstrån och ett ansikte som hugget ur en stock. Badet är klart, säger denna nunna med gnällig och ursinnig röst. Hennes engel ska brytning är så markant att hennes franska låter som om hon tuggar småsten. Det ger Marie rysningar. Abbedissan rycker till och säger sedan dystert att hon 23
lauren groff
inte tål när folk plötsligt uppenbarar sig från ingenstans och överrumplar henne. Hon förklarar för Marie att det här är magistran, novisernas mästarinna. Syster Wevua är hennes namn. Det må vara lite märkligt, men trots att Marie i all hast har vigts till jungfru i katedralen inne i staden och naturligt vis kommer till klostret som redan varande priorinna, är hon fortfarande novis till dess att hon har avgivit sina löften och tagit doket. Wevua är synnerligen effektiv med noviserna. Hennes metoder är barska, men genom dem går inlärningen så kvickt att varje novis avlägger sina löften inom häpnads väckande kort tid. Magistran nickar. Missnöjet strömmar från henne mot så väl Marie som abbedissan, en andlig snålvind. Hon har en stark-svag gång som ett hjärtslag, för en häst trampade på hennes fot en gång när hon var flicka och inte hade vuxit klart och det trasade sönder både ben och nerver. Jag såg foten när hon kom till klostret för o så många de cennier sedan och jag skulle göra den ren, den är en sargad ryslighet, säger abbedissan, något hämtat ur en mardröm. Smärtar än i dag som av helvetets eldar, säger Wevua be låtet. Och ned går de, de tre kvinnorna, genom den mörka kors gången med de kalla våta stenarna mot Maries bara fötter och ut till lavatoriet som ännu är fyllt av röster och leran från de nunnor som kommit in från åkrarna för att tvätta sig inför korbönen. Ur det stora träkaret längst in i rummet stiger en spöklik ånga i den svala fuktiga luften. När de kommer när mare överväldigas Marie av en så kraftig doft av örter att hon måste andas genom munnen för att inte tuppa av, så utmat tad är hon. Örterna är mot de löss och loppor som härjar vid hovet, säger Wevua medan hon liksom biter av sina ord med framtänderna. Hon ska hänga Maries kläder i den garderob 24
matrix
där nunnorna uträttar sina behov. Ammoniaken från pisset kommer att ta kål på de små kräken under natten. Så hjälps de två nunnorna åt att dra av de sista av Maries kläder, silkeskjorteln som har klippts snäv av Maries mors egen böljande, sedan underplaggen. Marie skyler sig med långa armar, hon brinner av vrede. Wevua böjer sig för att ta en titt på flickans hemliga delar, sedan rör hon Marie där med sina kalla händer och säger att denna nya priorinna är en sådan reslig figur med händer så stora och röst så djup och ansikte så okvinnligt att det var tvunget att se efter att hon är av honkön, men nu har hon försäkrat sig om att Marie är vad hon säger att hon är och hon ger henne en knuff på skuldran för att få henne att stiga ned i badet. Marie sänker händerna och tittar rakt på Wevua och den gamla magistran tar ett steg tillbaka. Abbedissan säger blitt: o nog var magistran onödigt hård hänt mot flickan. Sedan gör hon en lätt gest mot badvattnet, säger att det säkerligen kommer att kännas luxuöst efter den långa kalla ritt Marie har bakom sig. Marie kliver i. Det brän ner över hennes anklar, vader, knän, hennes lår, hennes blygd, hennes mage, upp över hennes bröstkorg, armhålor, nacke. Stanken av örter går in genom näsborrarna och tränger djupt in i huvudskålen. Syster Wevua och abbedissan täcker sina händer med säck väv, löddrar dem med våt tvål och skrubbar grå maskar av hud från Maries kropp, på sina ställen så att det blöder. Och i det heta vattnet, i det varma och överväldigande, i tröttheten och våndan, förråder kroppen henne. Hon börjar gråta ned i vattnet, trots att hon svurit att aldrig göra det. All denna förlust skulle hon bära med styrka, inget hov mer, ingen Cecily, ingen framtid, ingen färg, ingen Eleanor att betrakta på avstånd och känna hur längtan är en osynlig följeslagare som gör 25
lauren groff
henne sällskap. Hon gråter när hennes långa ljusbruna hår flätas till en våt piska, när hon stiger upp ur den behagliga värmen in i kylan, när hennes gigantiska beniga kropp blir torkad med ett tygstycke, när hon blir påklädd. Linnesärk med en stor brun fläck från bröst till fåll; det är tydligt att den en gång tillhört en död nunna. Yllekjortel som luktar lavendel och någon annans kropp och som inte räcker längre än bara precis under knäna. Wevua låter arg när hon säger till abbedissan att den är alldeles för kort. Skapularet är för kort det med. Och förstås särken under alltihop, vilket betyder att de stackars benen är blottade för senvinterns onda väder, det snöblandade regnet och de ilskna vindbyarna. Abbedissan suckar. Hon säger att i morgon kommer sys ter Ruth att klippa av det värsta från de dräkter de har över och sy det resterande på kjortelns och skapularets nederfållar. Marie kommer att få tre par sockor att kompensera för kylan med. Hon kommer att lida, men lidande är mänsklighetens lott och varje stund av lidande för vår jordiska lekamen när mare den himmelska tronen. Med egna händer iför abbedissan Marie novisernas vita huvuddukar, hätta, hakduk och slöja, medan Wevua bryskt drar på de tre paren sockor. Hon säger med sin gnisslande röst att det väl inte kommer finnas några träskor som är stora nog. Abbedissan muttrar någonting om stackars barn, men säger sedan att må så vara, vad kunde hon göra åt saken? Drottningen har ännu inte sänt Maries ingift och de har så väldigt lite, hon har inga pengar att göra träskor för just nu. På detta svarar Wevua att Marie ju inte kan gå barfota, inte ens klostrets tjänstefolk gick barfota, det vore en gruvlig synd att låta deras nya priorinna gå utan skodon. Abbedissan instämmer och säger att Marie får ha vad hon hade när hon 26
matrix
kom, varpå Wevua säger att hon kom hit i idiotiska slotts tossor av killingskinn. De duger till intet och hon kan väl bara föreställa sig priorinnan ute och sörja för sådden på de vårslaskiga åkrarna, hur frusna och våta hennes fötter skulle bli med en gång. Hon kunde dö av kylan som skulle infektera henne nedifrån leran och upp, och då skulle de, utöver allt det andra, också behöva hantera en jättelik död kungabastard till syster. Här förlorar abbedissans röst sin melodi och blir skarp när hon säger till magistran att i så fall måste Wevua addera en bön till sin kvällsandakt för att frambringa ett skornas mirakel, men till dess att nämnda mirakel äger rum kommer Marie att bära sitt ok, vilket av alla bedrövelser klostret nu rymmer säkerligen inte är det värsta. Det går inte att ta miste på att det finns en mycket gammal fientlighet kvinnorna emellan, ett lidandets krig mellan den söndertrasade foten och de dimmiga ögonen, tänker Marie. Årtionden tjockt, och tydligt som ringarna i ett träd som fällts till marken. Abbedissan vänder på klacken och går stadigt genom mörkret, medan de andra två tar trevande steg med händerna längs väggen. In i natten, genom korsgången. Abbedissan går tillbaka uppför sin trappa och ropar ned till Marie att sov gott, nya priorinna, för i morgon ska hon påbörja arbetet med att gå igenom pergamenten och kassaböckerna. Marie följer Wevua in i kapellet, där ett vaxljus har läm nats att lysa. Klostret har i sin nöd sålt alla utsmyckningar och endast ett träsnideri återstår: magra skenben, sår, törnen, blod och revben, den uråldriga berättelse hon kan utantill. Uppför den nattsvarta trappan till dormitoriet, där en enda lykta lyser över raderna av tjugo nunnor som redan sover i sina smala sängar med hela dräkterna på, för kanske blir det i natt som Uppståndelsens Änglar blåser i sina horn och då ska de 27
lauren groff
vara redo att flyga in i himlens famn. Marie har en känsla av att det finns ögon som betraktar henne, men de ansik ten hon kan se är alla släta av sömn, låtsad eller verklig. Det viskas längre ned i raden, en rosslande hosta. Vind drar in genom springorna i fönsterluckorna och i sovsalsluften finns flingor som smälter innan de faller till golvet. Marie lägger sig på den bädd som Wevua visar henne till. Hon är för lång för de här sängramarna och för att finna en bekväm position måste hon glida nedåt så att hon kan böja knäna och sätta fötterna mot golvet, som i sin tur möter hennes hälar med en obeveklig kyla. En sådan längtan efter mors stora huldhet, det mullrande skratt som gjorde allting bättre, järnörten om hennes hals. Men mor har varit död dessa fem år. Eller bara Cecily till att värma hennes kropp, ge sin oförfinade mening och dela Maries hat mot denna iskalla och förfärliga plats så att hon inte måste bära det ensam. Vad skulle väl Cecily säga om det här stället. Som barn hade hon stått i hönshusets dam miga stank, i ljuset som flödade in i sidled hade hon sträckt sig in under hönorna efter ett ägg. Hennes smutsiga köks kjortel till mässhake då hon med sin strängaste min svängde en spann med aska som rökelsekar och mässade gallimatias under flickornas andaktslek, medan hon ned i Maries öppna mun knäckte ägget, ännu varmt från att ha varit inuti sin mor, kroppen och blodet blandade till ett, och Marie gjorde korstecken och kunde med nöd och näppe svälja ned det övermustiga trögflytande varma ägget. Cecilys andedräkt i Maries ansikte därefter, doften av tuggade skal från morött erna hon hade skrapat, och hennes hårda lilla tunga slickade den spillda gulan från Maries haka. Den andra irrläran, mun mot mun. Cecilys rättframma och erfarna kropp som lärt sig konsterna bland tjänstefolket, där inget privatliv fanns. 28
matrix
Hettan, den som denna stadiga flicka med smilgropar och halm i sitt hår upptäckt inom sig. Pulsen från hennes kropp ovanpå Maries. Marie fattar sina egna händer, men de är kalla och beniga, de är inte Cecilys. Sakta värms dormitoriet upp av nunnornas andning och kroppsvärme. Utanför ylar vinden i sin ensamhet. Marie slutar huttra. Hon kommer aldrig att sova igen, tänker hon. Sedan somnar hon. Hon drömmer omedelbart och livfullt. Ett minne, en ångande våt hamn och ett hav där bakom, som blänker av speglad sol. En värkande torr hetta och munnarna hos fisken i näten som skriker ljudlöst, en folksamling, kvinnor som bär lerkrukor på sina huvuden, lukten av förruttnelse från kroppar från rök från salt hav. Barn som simmar där under genom de mörka snåren av ben. Överallt korsfararnas vita tunikor och röda kors. Larmet av röster på språk som inte går att uppfatta, flöjter på avstånd, trä som knarrar, vågor som slår. Känslan av starka axlar under henne, en kvinnas hand som stöttar sitt barns höft, jaha, det är mor. Så formas en cirkel av hopen. I cirkelns blottade mitt står en naken kvinna inoljad och skinande i solen, så vacker. Hår i lösa svarta lockar till midjan och tussar vid armhålor och skrev. Hon har en silverkedja runt nacken, en slav. Hennes ansikte är fyllt av förakt. Hon ser inte på folkmängden som sam las, hon tittar över dem mot himlarna i fjärran. Det hojtas, en gungande musik spelar upp, en piska snärtar till i luften farligt nära kvinnans mjuka mage. Stursk som en katt kliver den nakna kvinnan långsamt baklänges in i en trälåda som når henne till knäna. När hon böjer sig ned syns hon inte längre. Sedan spikas trälådans lock fast ovanpå och ett glim rande svärd höjs. Med ett fruktansvärt rytande körs det in i 29
lauren groff
lådan och Marie tappar andan, nu måste det komma en röd pöl där så titta inte, men Marie tittar, och ingen pöl syns till, åtminstone inte än, och ytterligare ett svärd svingas och körs in, och ett till, ett till, snabbare och snabbare. Det som varit fruset inom den drömmande Marie tinar och blir till kamp, en sådan fasa. Någon måste få det här att sluta, vem har makt att få det här att sluta, lådan är redan som en stubbåker av svärdsfästen. Tyst nu, hennes mors röst i örat, tyst, lugn, det är bara ett trick. Och så dras svärden sakta ut. Locket bänds upp. En lång stunds flämtande skräck innan kvinnan äntli gen reser sig långsamt från den plats långt ned där hon legat. Så vacker, fortfarande skinande, fortfarande så fylld av agg och hat. Hon lever och är oskadd, inte en skråma på den lena och fullkomliga huden, allt blod är kvar där under. Hatten skickas runt, den fylls med mynt. Rysningarna ilar genom Marie från kotorna och ut och hennes älskade mors röst i örat igen: Ingen fara, älskling, den stackars kvinnan kanade runt som en liten orm där inne. Marie vaknar av att hon har Wevua framför sig som ett stort mörkt moln, och av smärta i knäna eftersom Wevua sparkar på henne med träskotån och säger att hon ska stiga upp, slö fock, upp med dig ditt stora klena jämrande åbäke, det är tid för matutin, upp upp upp, din blåblodiga lata magra fula dunkelhjärtade oäkta falska priorinna, upp upp upp. När nu magistran inte kan skönja någon kärlek till gud i Maries syn diga hjärta får hon väl plantera den där med tvång, annars går flickan obiktad i fördärvet. Marie kastar sig upp i panik och genom fönstret ser hon månen så stor mot den svarta himlen och hela landskapet höljt i mörker. Framför henne, i den ensamma lyktans sken,
matrix
försvinner de andra nunnorna nedför nattrappan, ansiktslösa i mörkret. Marie, som ännu befinner sig i drömmens skärpa, hör deras dräkter frasa torrt och kallt och kan inte låta bli att tänka på asätande fåglar som i långsamma cirklar sänker sig för att frossa på döden under sig.
D E N I N T E R N AT I O N E L L A B Ä S T S Ä L J A R E N
bok som inte blivit prisbelönt. Hon är tvåfaldig National Book Award-finalist och har mottagit ytterligare ett tiotal utmärkelser för sina böcker. Hennes senaste roman Fates and Furies har översatts till trettio språk och varit New York Times-bästsäljare såväl som utsedd till årets bästa bok på Amazon och av president Obama. Hon har även utnämnts till Floridas unofficial poet laureate av Washington Post samt fått det prestigefyllda Guggenheimstipendiet.
»Ett alltigenom utmanande porträtt av en abbedissa som griper tag och håller sig fast ... Groffs varumärkesskyddade meningar ger ett livligt flyt till en mästerlig historia.« – Kirkus
»Groff är äntligen tillbaka med mycket frestande historisk roman.« – BookPage
»Groff har överträffat sig själv med en prestation lika strålande som Maries visioner.« – Publisher’s Weekly
ISBN 978-91-89393-06-6
9 789189
Matrix_omslag_gällande.indd 1-5
393066
M AT R I X
lauren groff har aldrig skrivit en
LAUREN GROFF
M
arie de france är utslängd från hovet för att hon är för ful för att giftas bort. Året är 1158 och hennes förtvivlan är lika intensiv som det tunga regnet, som smutsen och den överväldigande stanken av ruttnande kött och själar. Men när valet står mellan att begravas levande eller att rädda ett kloster som rids av svält och sjukdomar ser Marie de France ingen annan utväg än att kavla upp ärmarna. Med list, mod och passion leder hon sina nunnor till ett isolerat liv i lyx och lust, undan farorna av illasinnade män och köttsliga frestelser. MATRIX är en svindlande språklig läsupplevelse som fångar medeltidens magiska miljö av överdåd och äckel med en inlevelse som kryper under huden. Med avstamp i verklighetens Marie de France är romanen ett häpnadsväckande nytt perspektiv på kvinnor genom historien, och vår historia i stort.
M A T R »En av USAs mest lovande författare« – Granta
LAUREN GROFF
sagt om lauren groff: »En författare med unik talang« – The New York Times Book Review »Groff kan skriva – verkligen skriva« – New York Observer »Groff blir bara bättre och bättre« – The Washington Post »En originell författare vars böcker är vågat annorlunda« – The New Yorker »Groffs språk är underbart, hennes insikter angelägna« – The Economist »En ojämförligt vital författare« – Entertainment Weekly »Groffs berättelser är träffsäkra och avslöjande«
I X
– USA Today »Hon skriver som om händerna brinner« – NPR’s Morning Edition »Groffs berättelser har en sådan våldsam energi« – Star Tribune »Groffs ojämförliga prosa vibrerar av risktagande« – Financial Times
2021-09-09 16:48