9789189298606 by Smakprov Media AB

ALEXA

Margaux Dietz

Margaux Dietz är en av Sveriges största mediepersonlig heter med nära 400 000 följare på Instagram och över hundra miljoner v isningar på Youtube. Dietz är även aktiv som program ledare och författare. Hon har tidigare s krivit självbiografin Your best life (2019) och två barn böcker för välgörande ändamål, senast Drömma stort (2021). Alexa är hennes skönlitterära debut.

ISBN 978-91-89298-60-6

Omslagfoto: Evelina Sigetty

Efter flera år av hårt jobb har Alexa tagit sig från att sälja försäkringar via telefon till att bli en av Sveriges mest framgångsrika influencers. Omtyckt, hyllad och med drömjobbet som programledare inom räckhåll ser allt ut att gå exakt enligt plan.

9 789189

298606

Det enda som skaver är förhållandet med pojkvännen Jens. För att rädda relationen åker de på en romantisk resa till Mexiko. Väl hemma i Sverige igen händer det otänkbara. Paret blir stoppade i tullen och Alexas helylle image förstörs av ryktesspridningen online. Utfryst, ensam och med en kraschad karriär måste Alexa bevisa för både sig själv och sin omvärld att hon har det som krävs för att resa sig ur spillrorna.

ALEXA Margaux Dietz bookmark

I Alexa gör Margaux Dietz upp med omvärl dens fördomar om allt från sex till kändisskap. I denna erotiskt laddade upprättelseberättelse står kvinnlig sexualitet i fokus. Med lika delar humor som allvar är det en samtida berättelse som lyfter rätten till njutning och frigörelse.

ALEXA Margaux Dietz

bookmark

alexa Copyright © Margaux Dietz Bookmark Förlag, Stockholm 2021 www.bookmarkforlag.se Manus: Margaux Dietz och Christin Magdu Omslagsbild: Evelina Sigetty Repro: JK Morris Production, Värnamo Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2021 isbn 978-91-89298-60-6 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom Conscious Label.

”Tre … två … ett … KÖR!” På regissörens kommando tystnar filmteamet omkring henne. Alexa lyfter blicken och ser allvarsamt in i kameran. ”Droganvändningen ökar för varje år och förstör livet för så många ungdomar. Gör som jag, stöd No Drugs Generations arbete för ett drogfritt samhälle och …” Plötsligt blir allt svart. Alexa letar febrilt efter orden men hittar dem inte. Det är som om hjärnan låst sig. ”BRYT.” Regissörens röst skär som en kniv genom luften. Teamet runt omkring suckar. Killen som hållit i mickbommen skakar loss sina trötta armar. Alexa landar med blicken på hans billiga armbandsur. Det visar vad flera kurrande magar i rummet redan vittnat om – att klockan är långt över lunchtid. De har hållit på sedan åtta i morse. Jävla Jens, det var hans fel att hon inte var sig själv och att hennes jobb nu blev lidande. I normala fall brukade hon leverera över förväntan men just nu fungerade ingenting. Hon hör hur teamledaren för kampanjen oroligt viskar med regissören vars svartfärgade hår blivit fett av alla frustrerade handdragningar över hjässan. Varför hade han valt en färg som var så många nyanser mörkare än hans hy? Den fick honom att se sjuk ut. Eller berodde hans blekhet på att hon gång på gång fuckat upp? Vad viskade de om? Tankarna bryts av en stor sminkborste som vispar runt i ansiktet på henne. Sminkösen ler uppmuntrande alltmedan hon mattar ned alla svettpärlor som börjat krypa fram i pannan på 5

Alexa. Men trots sminkösens leende syns ändå bekymmersrynkan som gömmer sig djupt mellan ögonen under all botox. ”Hörde att det stod mellan dig och Beatrice.” Hon börjar fixa med hennes hår. Alexas blick landar på munnen som smackande tuggar på ett alldeles för stort tuggummi. Hon börjar tänka på en kamel. ”Jo, hon hade nog gjort ett bättre jobb.” Alexa försöker få skrattet att låta naturligt och avslappnat men istället skjuter det ut ur käften som ett kort, avhugget bräkande. ”Har inte hon fler följare än dig?” ”Vet inte så noga, men det har hon säkert.” Alexa tänker fortfarande på det konstiga skrattet, vart hade det kommit ifrån? ”Jag gillade henne mer innan alla dom där kirurgiska ingreppen. Jag menar okej att hon ser ut som värsta fotomodellen nu men du vet jag som sminkar kommer ju nära folk och hon ser sjukt onaturlig ut.” Det sista viskar hon förtroligt i Alexas öra. Som om hon just delat med sig av en dyr hemlighet. Den tuggummituggande munnen ramas in av plutande silikonläppar. Medan det sprayas frenetiskt för att hålla hennes lockar på plats börjar tankarna vandra iväg. I åtta månader har hon varit No Drugs Generations ansikte utåt. Samarbetet har varit gott och helt i linje med hennes image. Hon vill verkligen vara en god förebild för unga tjejer idag. Hon får inte sabba det här. Hon behöver vara ifrån Jens och få tid att tänka. Alexa tar ett djupt andetag och försöker samla sig. Känner tacksamhet över att sömnbristen åtminstone inte syns på utsidan. Hennes gröna ögon är trots nattens hårda kamp med John Blund fulla av liv, hyn är felfri och det mörka, långa håret har kvar sin glans. Det har alltid varit hennes superkraft – att se pigg och utvilad ut även om så inte är fallet.

Efter ytterligare tre tagningar kom orden äntligen i rätt ordning och alla var nöjda. Mission completed. Teamet applåderar med utmattad lättnad. ”Grymt jobbat!” Alexa tar emot morotsjuicen från sin nya assistent, Jenny. En skarp, glad tjej som ser ut som ett dragspel i pannan varje gång hon lyfter på ögonbrynen och försöker se uppskattande ut. Hon tar en klunk av juicen och anstränger sig för att inte rynka på näsan. Hon vet att Jenny gör sitt bästa och menar väl men hon hade verkligen hoppats på en kaffe och chokladbit istället för … ja, det här. ”Se till att få i dig den där nu, det förtjänar du efter allt slit.” Alexa för på nytt flaskan med morotsjuice mot munnen och låtsas ta ytterligare en klunk samtidigt som hon inom sig förbannar sin oförmåga att tacka nej till saker hon egentligen inte vill ha. Varför hade hon så svårt för det? Var det Jennys självsäkra tonläge som gjorde att hon automatiskt underordnade sig eller var det hennes skarpa blick? Alexa önskade att hon hade en tiondel av det där självförtroendet och några gram av alla kilo skinn på näsan som Jenny tycktes ha. Men så var det ju också därför som hon anlitat just henne av alla som sökt jobbet. Hon behövde någon som kunde säga ifrån och som samtidigt var organiserad. Att Jenny dessutom hade ett så härligt och klingande skratt hade hon uppfattat som charmigt och en extra bonus. Nu, några veckor senare så var det lustigt nog just det där skrattet som ibland kunde bli lite för mycket. KLICK. Alexa lyfter blicken och upptäcker en kamera som blixtrar febrilt. ”Toppen att vi fick några extrabilder, inte alls dumt med morotsjuicen! Det blir som att du är mer ’into carrots than coke’ om du fattar vad jag menar?” Fotografen ser ut som om han just fått ett eureka moment. Hon kan inte låta bli att skratta åt hans fåniga metafor. Rutinerat drar hon upp sin 7

mobilkamera, smilar upp sig och tar en selfie som hon omedelbart postar på alla sociala medier tillsammans med hashtaggarna #nodruggeneration och #togetherwecandoit. Medan alla är i färd med att packa ihop, passar Alexa på att dokumentera genom att filma med sin vloggkamera runt om i lokalen och berätta vad de just gjort. Filmandet hörde till den dagliga rutinen. Hennes redigerare Maya skulle snart få klippa ihop de senaste dagarnas klipp på ett roligt sätt och posta på hennes populära Youtube-kanal. Plötsligt kommer en stor Snickers in i bild. Alexa tittar upp över kamerakanten och möts av två grönblå ögon. ”Du såg ut att behöva den.” Hon stänger av kameran, kastar en snabb blick mot Jenny, som står och pratar med fotografen en bit bort och tar sedan emot den. Förvånad. ”Tack, snälla.” Hon tar ett stort bett. Deras blickar hakar i varandra. Alexa känner igen honom. Det är något med det blonda, ostyriga håret och den korta skäggstubben som ramar in käklinjen så perfekt. Han har något svårtytt i blicken. Som om han är både nyfiken, road och dömande på samma gång. Alexa brukar normalt sett vara en mästare på att kallprata, men efter dagens inspelning kan hon inte riktigt uppbåda energin. Istället fastnar hon med blicken på hans slarvigt uppkavlade ärmar. Hon hade alltid tyckt att det var sexigt med män som vek upp ärmarna sådär. Det gav känslan av att de var ”doers”, att de fick saker gjorda. Hon kan inte undgå att se att hans armar är naturligt muskulösa och drar slutsatsen att han nog är mer av en skogshuggartyp än en gymkille. ”Sebbe, hjälper du mig att bära?” En långhårig kille några meter därifrån ser inväntande på honom. Han svarar med en nick och vänder sig återigen mot henne. ”Hoppas det löser sig.” Hon ser konstigt på honom. 8

”Vad då?” ”Skiten du bär på. Den syns i dina ögon, men det kommer bli bra.” Han blinkar med ena ögat och försvinner bort. Hon blir stående med en halvtuggad Snickersbit i munnen och ser hur han och den långhåriga killen bär bort lådor med nedpackad kamerautrustning, lampor och mickar som använts under inspelningen. Så han heter Sebbe? Snickers-Sebbe. Vem är han? Syns det verkligen så tydligt hur hon mår? Eller var det bara han som hade sett det? Och exakt vad, av all skit hon upplevt den senaste tiden, var det som han hade sett? Han hade väl inte sett att hon … Nä, det kunde han omöjligt ha gjort. Hon hade blivit en mästare på att dölja sin hemlighet. Sminkat över ångesten med ett brett leende. Det var bara hon och hennes pojkvän Jens som visste. Så varför hade den här Snickers-Sebbe-killen ploppat upp från ingenstans och sagt sådär? En irritation väller upp och dödar med ens chokladsuget. Hon slänger både morotsjuicen och det lilla som är kvar av Snickersen i en närliggande papperskorg. En halvtimme senare försöker Alexa förstå sig på tavlan med en massa färgglada streck som löper kors och tvärs på caféväggen bakom Noor. Hon har inte träffat sin vän på flera veckor och nu luftar de den senaste tidens händelser med varandra. Noors tränade kropp, åtstramade hästsvans och perfekta kindben hade kunnat få vem som helst på fall. Ändå hade hon varit singel så länge Alexa kunde minnas. Det var så hon ville ha det. Hon hade till och med jämfört det med att handla på ICA. ”Varför ska jag handla bara en sak när jag behöver hur mycket som helst? Ett jävla cornflakespaket kan väl inte täcka alla mina behov för resten av livet?” Ibland, när Noor sa saker, hur idiotiska de än var, kunde hon 9

låta så självklar. Hennes ton och knivskarpa blick kunde få andra att snabbt fyllas av skam om de råkade ha en annan åsikt. Alexa hade flera gånger bevittnat hur stabila människor med starka personligheter plötsligt börjat ifrågasätta sig själva och hur deras mångåriga övertygelser vittrat sönder inför hennes ögon. Bara för att en liten stund senare se undrande ut kring vad det egentligen var som hade hänt. Den makten hade hon, Noor. De hade träffats på en fest för sex år sedan och bondat över att båda fullkomligt hatade grönsaker. Noor var den enda tjejen på Söder som gav fingret åt raw food. ”Man får ju näringsbrist och blir helt dum i huvudet”, brukade hon säga när folk hyllade den typen av kost. ”Mmm, asså, känner du doften?” Innan Alexa vet ordet av har hon Noors lunchbaguette upptryckt mot näsan. Ingenting i hela stan kunde mäta sig med Café Jönssons nybakade bröd och generösa pålägg. Det hade blivit deras favoritkafé och låg bara några gator ifrån Noors lyxiga underklädesbutik Downtown. Hon hade först tänkt starta ett muffinsbageri i Perth, men hamnade istället i en liten källarlokal på Bondegatan. Hon hade drivit Downtown i åtta år nu. ”Åh, kan inte vi få ta en selfie med dig?” Alexa tittar upp och ser två unga tjejer som med glittrande ögon håller upp sina mobiltelefoner. Hon låter dem ta en selfie med henne och ler när de fnittrande försvinner därifrån som om de just vunnit något stort och viktigt. ”Kan du inte börja sälja försäkringar igen, det var mycket lugnare då”, suckar Noor. ”Vem ska då ta med dig på galor och kändisfester?” ”Okej, point taken, men i så fall så får du maskera dig när vi lunchar eller så får vi hitta ett nytt ställe. Igen.” Noor låtsas vara irriterad, men Alexa vet att hon egentligen tycker att alltihop är lite småkul. ”Du har någon skit i ögonen.” 10

Alexa slutar tugga på sin muffins och ser irriterat på henne. ”Syns det verkligen så tydligt?” ”Vadå?” ”Nämen, du är den andra som säger det idag.” ”Men det är väl bara att ta bort då?” Med en snabb rörelse sveper Noor med tummen över Alexas ögonvrå och får på så sätt med sig en kladdig, liten mascaraklump. Alexa skrattar lättat när hon inser att hon missförstått. Hennes blick fastnar på tepåsen som Noor doppar omotiverat många gånger upp och ned i allt snabbare takt medan hon berättar om idioter som trots rean kommer in och prutar på allt i butiken. En kvinna hade till och med försökt sno med sig plagg från senaste kollektionen genom att stoppa ned underkläder i trosorna. ”Kan du sluta tänka på porr och lyssna på vad jag säger?” Noor slänger ifrån sig tepåsen med skratt i ögonen. ”Hade du fortsatt lite till hade jag nog kommit.” Alexa mumsar roat vidare på sin muffins. ”Ja, man har ju hört att många går igång på Christian Grey, men seriöst, Earl Grey?” Noor skrattar på ett sätt som får grannborden att reagera. ”Får du inget av Jens där hemma, eller?” Alexas glada uppsyn stelnar till när hon hör Jens namn. ”Oj då, berätta?” Noor spärrar nyfiket upp ögonen och ser inväntande på Alexa som slänger en stressad blick på klockan. ”Meh, kom igen, är han sådär jobbig nu igen, eller?” Alexa skruvar på sig, landar med blicken på den halvätna muffinsen. ”Han är inte bra för dig, när ska du fatta det?” ”Vi tar det en annan gång. Shit, jag måste dra.” ”Kan du inte chilla lite, vi har ju inte setts på evigheter?” ”Jag ska på doftmöte.” ”Doftmöte? Är det ett borgerligt sätt att säga att du börjat sniffa eller nåt?” 11

Alexa roas av Noors ansiktsuttryck som påminner henne om när hon själv åt ostron för första gången. ”Jag ska till fabriken.” ”Jaha … du menar hudvårdsgrejen?” Alexa nickar och börjar ta på sig jackan. ”Känns inte det ganska sjukt att bara sätta sitt namn på saker hur som helst?” Som ett piskrapp rakt i hjärtat. Alexa gör sitt yttersta för att inte visa hur sårad hon just blivit. ”Det var kul att se dig, vi hörs snart igen.” ”Vänta, jag hakar på så kan du släppa av mig på vägen.” Noor studsar upp, hugger sin jacka och skyndar efter. När Alexa släppt av Noor utanför hennes bostad hade de kramats hejdå och lovat varandra att de snart skulle ha en alldeles egen tjejkväll och prata om precis allt. Hon hade varit duktig på att dölja hur uppretad hon var. Orden Noor spottat ur sig på caféet hängde fortfarande kvar som ett mörkt moln och gjorde henne mer och mer förbannad. Noor verkade inte ha en aning om hur hårt Alexa slet. Hon satte inte ”bara sitt namn på saker” … Hon hade ju jobbat med det här i över två års tid och varit involverad i varje steg på vägen från idé till resultat. Varför kunde hon inte bara ha sagt det till henne? Fått henne att fatta? Varför måste hon vara så jävla rädd för att bita ifrån? På kortsidan av en busskur möter hon sitt eget leende ansikte när hon kör förbi. Det är No Drugs Generations tidigare kampanj som fortfarande hänger uppe lite varstans i stan. Hon gör ett försök att skaka av sig känslan av att ha blivit orättvist behandlad. Vill istället fokusera på det positiva. Att hon faktiskt åstadkom saker att vara stolt över. Som skylten hon just kört förbi och besöket hon nu har framför sig. 12

Hon smakar på namnet Alexa Beauty. Sakta ersätts ilskan av stolthet. I dag ska hon vara med och sniffa sig till rätt doft. En doft som ska få näsborrarna runt om i landet att fladdra till av upphetsning när de luktar på just hennes produkter. Det hade känts surrealistiskt när hon efter flera envisa försök slutligen hade fått grönt ljus till att göra sin egen hudvårdsserie. Nej hade övergått till ett ja i takt med att hennes namn blivit allt större. Till slut hade det nästan varit de som fått jaga henne. Lika overkligt hade det varit när modetidningen Elles chefredaktör hade ringt upp för något år sedan och frågat om hon ville pryda omslaget. Hon hade först trott att det varit Noor som utsatte henne för ett practical joke, hon brukade ju vara bra på att imitera och förställa sig, så den spontana reaktionen hade varit ett högt, skallande asgarv. Ungefär som hon brukade flabba när de skämtade med varandra på fyllan. Det var först när chefredaktören för andra gången och då med lite skarpare ton hade upprepat frågan som hon insett att det faktiskt var på riktigt. När skammen väl lagt sig hade kroppen omvandlats till en fabrik som inte kunde sluta producera endorfiner. Hon kunde fortfarande känna hur det poppade till inuti när hon tänkte på just den fotosessionen och hur hissnande det varit. De ljuva dofterna av bergamott, citrus och ylang ylang hänger fortfarande kvar i näsborrarna. Alexa, en timme efter sniffandet i fabriken i Södertälje, står nu i stjärndesignern Karin Abelins ateljé och provar ut den specialsydda klänning hon ska bära på Elle-galan om några veckor. De senaste åren hade Jens följt med henne dit. Han älskade att frottera sig med kändisar och passade alltid på att skapa värdefulla kontakter på alla tillställningar som hon tog med honom på. Det var så han hade lyckats bygga sin karriär som skådis. Men nästan alla galor och bjudningar de gick på slutade i gräl. Det handlade alltid om samma sak. 13

”Måste du springa runt och synas och höras precis hela tiden? Fattar du inte att folk är trötta på att se ditt jävla fejs precis överallt?!” I år skulle hon gå utan honom. En klump bildas i magen. Så skulle det kanske bli även kommande år. Hon sväljer klumpen som nu flyttat sig till halsen istället. Det gjorde ont överallt när hon tänkte på Jens. Många gånger hade hans ord planterats och börjat gro i henne. Fått henne att börja tvivla på sig själv. Hon hade flera gånger övervägt att sluta som influencer, det skulle bli så mycket lugnare då. Ändå hade hon fortsatt hålla sig kvar. Allt hårt slit hade ju resulterat i att det numera haglade in spännande förfrågningar varje dag. Hon var inte bara en av Sveriges största influencers, hon var också en entreprenör och egenföretagare som plötsligt syntes i nästan alla sammanhang. Hon älskade att leda galor, dela ut priser, intervjuas i morgonsoffor, fotograferas och ha sitt namn på en massa häftiga produkter som hon själv fick vara med och utforma. Det hade varit värt varenda svettdroppe och varenda svordom hon yttrat under de alla omänskligt tidiga vintermorgnar hon tvingats gå upp. Alexa tänkte på hur hon på bara några år gått från att sälja försäkringar på dagarna och burritos på kvällarna till att idag omsätta mer än de flesta svenska, medelstora bolagen. Varför skulle hon ge upp allt hon kämpat för bara för att Jens ville annorlunda? De hade inte setts sedan den där hemska dagen då hon efter många gräl och tårar slutligen gått med på att göra som han ville. Skulle hon någonsin kunna förlåta honom? Tankarna avbryts av skratt som studsar mot väggarna i den läckert inredda ateljén när Karin berättar om hur hennes man lyckats övermanna en inbrottstjuv under natten genom att med full kraft kasta en klockradio i huvudet på honom, men att känslan av hjältedåd snabbt avtagit då han tänt lampan och med förskräckelse upptäckt att det varit hans egen tonårsson han just golvat. Sonen hade tydligen bara gått upp för att dricka ett glas mjölk. 14

Karin och hennes team hade ofta roliga historier att berätta vilket flera gånger fått Alexa att vika sig av skratt. En gång hade en klänning till och med gått upp i sömmarna av all ljudlig munterhet. Hon skrattar med i ett försök att blåsa ut all negativ energi som nyss fyllt henne. Det är viktigt att vara glad när man träffar andra, det fick hon lära sig tidigt. Ingen gillar någon som är nedstämd och tråkig. ”Glad och go. Glad och go. Glad och go”, upprepar hon för sitt inre. ”Wow, årets influencer!” Karin ser omåttligt nöjd ut när hon betraktar sitt verk. ”Jag är bara nominerad än så länge”, ler Alexa. ”Well, du ser i alla fall ut som en vinnare.” Karin drar snodden ur Alexas hår så att det hänger fritt över axlarna. Hon och hennes assistent ser belåtet på henne. Klänningen är helt sagolik med alla sina fastbroderade, gnistrande pärlor och när hon möter sig själv i spegeln ser hon inte längre den lilla, rädda och osäkra tjej som hon så ofta känt sig som. Nej, istället ser hon det andra ser – en glittrande och självsäker stjärna. Dagen avslutas med kreativt bloggmöte med tjejerna på kontoret, ett glas bubbel och förberedelser inför morgondagens viktiga träff med TV4. De letar efter rätt programledare till ett nytt underhållningsprogram och varje cell i Alexas kropp vet att det här är chansen hon väntat på. Hon har kommit så långt som till slutaudition och nu är det bara en handfull kandidater kvar. I fönsterrutans reflektion kan hon se sig själv som sexåring, hur hon står i sitt rum med en tom toarulle i handen och låtsas intervjua olika kändisar framför spegeln. ”Känner du också att texten sitter Alexa eller vill du repa mer?” Hon tittar upp och möter tjejernas undrande miner. ”Jo, men … det blir väl bra?” 15

Alla börjar skratta. ”Hörde du ens frågan?” Hennes redigerare, Maya, en söt pojkflicka, stoppar in en snus och ser matt på henne. ”Sorry, alltså den här dagen har varit helt galen.” ”Jag tror att vi alla är lite trötta, men vi har ju hunnit gå igenom det mesta nu. Vi undrade bara om du ville dra manuset en gång till innan vi lägger ned för idag?” Jenny höjer uppmuntrande på ögonbrynen så att dragspelet dras ihop i pannan. ”Tack, men jag tycker det känns bra!” ”I morgon gäller det!” Jenny ser på henne som om hon stod inför sitt livs mest avgörande match. Det gör hon ju på sätt och vis. Hon har misslyckats med flera auditions förut. Nu har livet gett henne en ny chans. Och den här gången får ingenting gå fel. Alexa offrar sina sista krafter på crosstrainern på gymmet. Normalt sett brukar hon alltid börja dagen med att träna men idag blev det ett kvällspass istället. Hon sveper med blicken över lokalen och konstaterar att det bara är hon, en alldeles för solbränd pensionärstant på spinningcykel och ett tatuerat muskelberg som inte kan sluta orgasmstöna åt sig själv i spegeln varje gång han lyfter sina hantlar. Vad är det som får människor att se på sig själva med sådan lystnad och kåthet? Var muskelberget inte medvetet om att det fanns andra människor omkring som inte ville höra hans primitiva stönande? Eller räknades inte Alexa och pensionärstanten i hans värld, kanske? Lukten av keto-diet och metallsvett får henne att avsluta träningen tidigare än vanligt. Hon längtar hem till sin mjuka, sammetslena soffa från MeliMeli. När hon kommer ut från gymmet tar hon ett djupt andetag. Kvällsluften är krispig och känns renande efter gymodören. Det är tomt på gatorna, men det lyser mysigt ifrån alla lägenheter runt omkring. Trots att det redan hunnit bli februari envisas vissa med att ha kvar ljusstakar och stjärnor i fönstren. Någon har till och med kvar sin gran … Hon påminner sig om att det 16

inte finns någon mening med att störa sig på andra människor. Alla får väl göra som de vill? Att överhuvudtaget ens komma på tanken att släpa in en gran i huset gjorde väl egentligen alla julfirande människor lite halvknäppa? Just som hon korsar torget hör hon ett knastrande ljud bakom sig och blir medveten om att hon inte är ensam. Under ett års tid har hon vid flera tillfällen känt sig förföljd, men hittat olika skäl till att vifta bort det. För att behålla lugnet väljer hon att göra samma sak nu och tänker att det säkert bara är någon som är ute med hunden. Hon slänger en snabb blick bakom sig men ser ingen. Sveper jackan tätare om sig och är glad att hon bor bara några hundra meter från gymmet. Hon vet att världen är full av galningar och ibland skrämmer det henne att hon gjort hela sitt liv tillgängligt för vem som helst på nätet. Det gör henne mer sårbar än andra. Samtidigt är det just hennes öppenhet och oförställdhet som gjort henne så omtyckt och som hon fått så mycket beröm för. Ja, hon vill verkligen vara en positiv kraft och inspiration för unga tjejer idag. Hon vill få dem att tro på sig själva och på att allt är möjligt. Trots att hon vet att hon på många sätt lyckats, bär hon hela tiden på rädslan att när som helst bli avslöjad som en bluff. För vad skulle hända om människor ser hur liten hon egentligen känner sig inuti? Plötsligt hör hon för sitt inre hur röster buar åt henne och kallar henne för fejk. Hon ruskar på kroppen i ett försök att bli av med dem, men de växer sig starkare och blandas upp med hånfulla skratt. Det vänder sig i magen. WROOOOM! En moped åker förbi med våldsam fart och dödar alla inre demoner på en sekund. Hon stirrar chockat efter den. Ljudet får samtidigt en skugga bakom henne att med snabba steg försvinna därifrån. Alexa ser sig skärrat om. Så upptäcker hon en glödande, halv cigarett som ligger på den frusna marken bara två meter bakom henne. Hon stirrar andlöst på den alltmedan det sakta går upp för henne att det aldrig varit inbillning. 17

Någon har förföljt henne. På riktigt. Personen hade varit alldeles bakom henne. Vad hade hänt om mopeden inte hade dykt upp? När hon kommer hem låser hon noga om sig och blir stående en stund i hallen. Obehagskänslan vill inte släppa taget om henne. Vem var det som hade följt efter henne? Och varför? Hon tänder varje lampa och ser sig om i lägenheten i hopp om att känslan ska försvinna. Ibland kunde ju mörkret och kylan där ute få saker att verka så mycket värre än de var. Hade hon till exempel känt samma obehag om det varit sommar och ljust? Antagligen inte. Ljudet av grannar som festar och skrattar några lägenheter därifrån lugnar sakta den nyss så uppjagade känslan. Tidigare hade hon retat sig på högljudda människor och oväsen, nu var det just det som tröstade henne. Med ens känner hon istället hur trött hon är. Under de heta duschstrålarna skrubbar hon bort resterna av de olustkänslor som fyllt henne. Låter dem sköljas bort med vattnet och ned i duschbrunnen. Börjar tänka på morgondagens avgörande slutaudition. Tänk om hon skulle få en riktig blackout? Hon hade läst om människor som mitt i en provfilmning eller ett föredrag helt tappat bort sig själva och blivit stående med allas blickar på sig. Usch, något sådant får absolut inte hända. Egentligen borde hon dyka rakt ned i sängen så att hon får sin sömn. Så att hjärnan är i form och fungerar i morgon. Men istället för att styra stegen till sovrummet hamnar hon i soffan med mackor och te framför favoritprogrammet, Bonde söker fru. Det är något speciellt med alla ensamma, snälla människor som bor långt utanför stan och längtar efter någon att få dela sitt liv med. Mer än en gång har hon fått tårar i ögonen när hjärtan mötts och smällt samman i tv-rutan framför henne. Hon sugs in i programmet. Följer Linda Lindorffs härliga uppsyn när hon letar sig fram genom ett vildvuxet sädesfält för 18

att med stor entusiasm omfamna den rosenkindade bonden och den storstadstjej som mot alla odds funnit varandra och nu stod och pussades. Plötsligt byts Linda Lindorffs varma, glada ansikte ut mot hennes eget i tv-rutan. Med glädjetårar i ögonen tycker hon att de förälskade ska fortsätta pussas alltmedan hon vänder sig mot kameran och uppmanar fler att söka till programmet. ”Aaaaj!” Alexa vaknar till och upptäcker att hon just spillt hett te på sig själv. Hon torkar snabbt med papper. När hon lyfter blicken nästa gång är det återigen Linda som syns i rutan. Något längtansfullt fyller hennes ögon. En dag ska hon själv vara den som får människor att upptäcka varandra och bidra till deras lycka. Om hon bara kan se till att få jobbet i morgon så kommer det öppna nya dörrar och då skulle drömmen snart bli sann. Hon tar en klunk te och myser över tanken. Så sjunker hon djupare ned i soffan och börjar visualisera morgondagens brännande möte. Hon är bara några andetag ifrån att somna när hon plötsligt slår upp ögonen. Som om hon fått en kalldusch. Hon sliter åt sig mobilen och stirrar andlöst på displayens datum som visar den 8 februari. På två sekunder slänger hon på sig tröja, brallor och gympadojor innan hon försvinner ut genom dörren med en smäll som säkert får hennes konstant irriterade granne, Bertil, och hans tax att hoppa högt. Exakt fyrtiotre minuter senare är hon hemma igen, sitter på det kalla klinkersgolvet i det stilrena badrummet och stirrar framför sig. Tusen frågor snurrar i skallen. Hur kunde hon glömma? Finns det en mening med det här? Vad ska hon göra? ”Du måste avsluta det du påbörjat, gumman.” Ritas ord borrar sig in i hennes hjärta som kalla pistolkulor. Hon håller krampaktigt mobilen mot örat, den har redan blivit svettig. Hennes mamma sa alltid saker hon inte ville höra, ändå var det just henne som Alexa alltid ringde när hon kände sig vilsen. ”Om du inte gör det här så kommer du att ångra dig …” 19

Alexa naglar fast blicken på de fem graviditetstest som nu ligger framför henne på golvet. De visar alla samma plustecken. Hur är det möjligt? Hon tog abortpillren helt i enlighet med de anvisningar hon fått, det hade kommit en kraftig blödning och nu hade det gått nio dagar. Meningen var att hon skulle tagit ett graviditetstest för två dagar sedan. Men det hade hon helt missat. Det måste vara någon väldigt speciell som bor där inne i magen. För vem överlever något sånt här? ”Alexa, hör du vad jag säger? Du klarar ju inte ens av att ta hand om dina växter. Det här skulle förstöra din karriär totalt.” Tårar tränger upp. Hur skulle hon kunna döda det lilla pyret som så envist klamrat sig fast inuti, som fortfarande vill ha henne som förälder trots att hon redan försökt driva bort det en gång? ”Du fick väl ett extrapiller älskling, ta det, det går fort.” Alexa lägger händerna på sin nakna mage som för att klappa och trösta den lilla som gömmer sig där inne. ”Hjärtat, du vet ju att Jens inte vill ha barn, du skulle bli ensamstående och det skulle inte bli bra.” Hennes mamma har rätt. Det var Jens som hade övertalat henne att göra aborten, han var inte redo att bli pappa och hon hade till slut tvingats ge med sig. Att ha barn med en pappa som inte vill kändes inte som en bra start på ett lyckligt familjeliv. Ändå hade hon alltid trott att det skulle vara just Jens som hon skulle bygga sin familj med. Hon älskar ju honom. Och han älskar henne, eller? De hade inte setts sedan hon tagit de hemska giftpillren. Ändå såg hon honom hela tiden. Han hade flyttat in i skallen på henne och ploppade upp i tid och otid. Hon saknade honom. Samtidigt hade hon haft svårt att förlåta att något så stort som ett växande liv, som de lyckats skapa tillsammans, visserligen oavsiktligt men ändå, varit så enkelt och självklart för honom att avfärda och slänga bort. För henne hade det varit ett rent helvete men hon trodde att hon klarat det. Att hon gjort vad 20

hon måste och nu kommit ut på andra sidan. Istället hade den lille där inne vägrat släppa taget om henne. ”Jag köper med mig dina favoritbagels och två latte och kommer över nu.” ”Nej, mamma …” Alexa nästan skriker fram orden. ”Tack, men jag klarar mig.” ”Du vet att fostret antagligen är väldigt skadat av det här? Så det är ingen idé att du ens …” Alexa lägger på luren. Klarar inte av att höra mer. Hennes mamma hade så länge hon kunde minnas haft ett finger med i nästan allt som rörde hennes liv. Det var hon som påpekade om Alexa såg för tjock eller ovårdad ut. Om hon klätt sig illa eller hade fett hår. Det gjorde ofta ont i kroppen när Rita kramade om henne och hon visste aldrig om det berodde på att det var så sällan och hon ville ha mer eller om det var för att det inte fanns någon värme i de få kramar hon fick. Ändå hade hon alltid varit beroende av sin mammas åsikter och närhet. Ända sen hennes pappa hade lämnat dem för snart tjugoett år sedan. Hon plockar fram extrapillret ur en påse och lägger det bredvid graviditetstesterna på golvet. Stirrar andlöst på det. Så flyttar hon blicken till alla glada plustecken. Livet har gett henne en ny chans att välja. Vilken väg skulle hon gå? Bli mamma? Eller bygga vidare på den karriär som just tagit fart? Eller kunde hon kanske göra båda? Plötsligt känner hon sig som Neo i filmen Matrix när han ska välja mellan det blå och det röda pillret. För henne står det mellan ett plustecken som kommer göra hennes kropp till två och en gifttablett som tar bort allt som vill göra henne till mer än en. Tusen bilder slår med ens emot henne. Bilder på henne själv i kändisvimlet. Fotoblixtar, skumpa, fester, galor, priser, mingel, entusiastiska fans, autografer och glittrande leenden. Bilderna kommer mot henne från alla håll och i allt snabbare takt. En salig blandning av röster som pratar, skrattar och säger 21

hennes namn smälter ihop och blir till ett sammelsurium. En champagneflaska som öppnas, den ekar som ett pistolskott och plötsligt övergår alla glada och glittrande färger i svartvitt. Den festande kändiseliten som omger henne suddas ut och försvinner. Likaså rösterna som studsat omkring henne. Plötsligt ser hon sig själv stå helt ensam i mörkret. Det är tyst. Något börjar sippra ut mellan benen på henne och färgar den vackra, specialsydda galaklänningen röd. Alexa tar sig för magen och skriker. Skriket övergår i Justin Timberlakes glada refräng ”Can’t stop this feeling” som ekar ut från mobilen. Hon vaknar. Hon är kvar i badrummet. På displayen ser hon assistentens namn, Jenny. När hon svarar hör hon hennes pigga och klämkäcka göteborgska. ”Hejhopp superstar! Det är nog bra om vi är där tidigt så vi hinner ladda lite. Jag har skickat en bil som hämtar upp dig om tjugo!” Alexa ser förvirrat på mobilklockan som visar tjugo i sju och inser att hon sovit hela natten på toalettgolvet. ”Eh, jag tror inte att jag kan …” Jennys skratt i luren. ”Sluta skoja nu och hoppa i din snygga byxdress från Louis Vuitton, jag har morotsjuicen redo. Det här mötet kan avgöra hela din framtid.” Jennys röst bubblar av förväntan. ”Alexa, är du där?” Hon reser sig sakta och upptäcker att det är blod överallt där hon suttit. Extrapillret är borta. Det måste betyda att hon gjorde det? Hon tog pillret? Nu blir mamma glad. Jens med. Karriären kommer leva vidare. Nu blir allt bra. Insikten om vad hon gjort får hennes ögon att svämma över av tårar. ”Ja, jag är här. Vi ses snart!”