9789189298538 by Smakprov Media AB

n våldsam avrättning på öppen gata försätter de boende i Järva i skräck. Vad blir nästa drag i kriget mellan de rivaliserande förortsgängen Vargarna och YBT? I skuggan av våldet tvingas butiksinnehaverskan Fatou Diop gång på gång att vända bort blicken av rädsla. Men någonstans går gränsen för hur mycket en människa kan svälja utan att göra motstånd. Polisinspektör Vanessa Frank kopplas in i mordutredningen och finner sig mitt i en brinnande gänguppgörelse där allt verkar handla om kokainet. Samtidigt som hon försöker landa i rollen som fostermamma till tonåriga Celine visar sig hennes nya sårbarhet bli den största utmaningen för utredningen. kokain är den fjärde, fristående delen i Pascal Engmans

PASCAL ENGMAN (f. 1986) är journalist och

en av de mest lästa svenska författarna i sin generation. Sedan debuten med Patrioterna (2017) har han hyllats av kritikerna för sin vassa iakttagelseförmåga och höga relevans i vår allt brutalare samtid. Hans böcker ges ut i mer än tjugo länder världen över. Kokain är den fjärde romanen i serien om Vanessa Frank. De tidigare böckerna heter Eldslandet, Råttkungen och Änkorna och går alla att läsa fristående. År 2021 grundades Pascal Engmans stiftelse som verkar för läsfrämjande. Stiftelsen delar årligen ut ett stipendium till en individ som utmärkt sig genom läsfrämjande aktiviteter. omslag elina gr andin omslagsbild elina gr andin, vadim sherbakov/cc författarfoto alex ander donk a

serie om polisinspektör Vanessa Frank. I denna hisnande, mörka thriller skildras de mänskliga kostnaderna av droghandeln men också det okuvliga hoppet om att kunna ge en bättre värld till sina barn. »Pascal Engman är den nya generationens mästare.« David Lagercrantz »En osviklig förmåga att bygga upp spänning.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Pascal Engman har just nu få konkurrenter om att vara den bästa svenska författaren i deckar- och thrillergenren.« Mariestads-tidningen

Om de tidigare böckerna: »Den grandiosa, hisnande finalen är något av det mest spännande jag läst.« Ingalill Mosander, Aftonbladet »Här har vi den svenska mästaren i att skriva bladvändare och den senaste boken gör ingen besviken.« Tara »Om kursen ›Att skriva en bladvändare‹ någon gång kommer att hållas så är det Pascal Engman som ska föreläsa.« Göteborgs-Posten »Pascal Engman har etablerat sig som en av de skickligaste spänningsförfattarna i landet. Den här boken är ett kvitto på det.« Nisse Scherman, Svenska Deckarakademin »Pascal Engman är Sveriges nya thrillerkung. Blandningen mellan fiktion och realism är oslagbar. Han skriver om ett Sverige alla ser, men få förmår skildra.« Camilla Läckberg »Änkorna är hans bästa hittills […] Läs den unge thrillerkungen Pascal Engman, han är omistlig!« Anders Kapp, Kapprakt »Jag lade mig sen och tänkte på Dan Browns Da Vinci-koden, den bok som senast gjorde så här mot mig, som övermannade mig med samma nervkittlande konstruktion […]« Alex Schulman

ISBN 978 91 892 9853 8

thriller

Tidigare romaner av Pascal Engman: Råttkungen 2019 Änkorna 2020 Tidigare romaner av Pascal Engman utgivna på annat förlag: Patrioterna 2017 Eldslandet 2018

Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label

Till min son Benjamin och Linnea, hans mamma. Min familj.

Den svenska narkotikamarknaden är tio gånger så stor som man tidigare trott. 84 aktörer säljer droger för mellan 10 och 15 miljarder kronor årligen. Vinsten beräknas till mellan två och tre miljarder. Varje år för syndikaten in 100 –150 ton narkotika i Sverige. NOA (Nationella operativa avdelningen).

2020 ökade antalet registrerade skjutningar i Sverige med nio procent mot föregående år, till totalt 366 stycken. I region Stockholm var ökningen närmare åttio procent. Från 87 stycken 2019, till 156 stycken 2020. Skadade i region Stockholm 2019: 35 skadade 2020: 51 skadade Avlidna i region Stockholm 2019: 16 avlidna 2020: 25 avlidna Polismyndigheten.

Det är ett litet bröd att dela på och för att få det brödet så måste du ha makt. Alltså, den mest ledande gestalten eller den ledande grupperingen har ju störst byte och för att få det bytet så måste du ha mest makt. Och för att få den makten så måste du begå grövst våldsbrott. Så alla dom här delarna hänger ju någonstans ihop. Anonym intervjuperson i BRÅ-rapporten ”Skjutningar i kriminella miljöer”.

Hon hade aldrig upplevt en liknande skräck. Den låg som en tyngd över hennes bröstkorg och fick henne att dra in luft i korta, flämtande andetag. De långa, händelselösa timmarna i det trånga och illaluktande utrymmet hade flutit ihop till en evighet. Hon hade inte någon aning om hur länge hon hållits fången. Celine trevade efter vattenflaskan på det kalla golvet med sina hopbundna händer. Satte sig på den tunna, smutsiga madrassen och skruvade av korken. Insåg att det inte var mer än tre, fyra klunkar kvar. Hon skruvade på den igen, utan att ha druckit. Bäst att spara, tänkte hon. Halsen kändes torr och svullen. Inte bara av törst, utan för att hon ägnat den första tiden åt att skrika efter hjälp. Först efter flera timmar hade hon gett upp, insett att ingen skulle höra henne.

Prolog

Den kalla februariluften fick Kemal Hariri att stanna till, innan han motvilligt tog ett steg ut ur porten. Solen stod lågt mellan höghusen. Bländade. Han tog av åt vänster, i riktning mot parkeringshuset. Två tonårstjejer satt uppflugna på ryggstödet till en frostig parkbänk, inneslutna i ett moln av haschrök. Det luktade sött, ungdom. De iakttog honom med tomma, likgiltiga ögon. I jourlivsbutiken på hörnet köpte han ett paket Marlboro och tuggummi, betalade kontant. Ett femtiotal meter kvar till parkeringshuset. Tuggummi eller cigg? Kemal stoppade cigarettpaketet i fickan, tog av sig handskarna och tryckte in ett tuggummi mellan tänderna. Mintsmaken spred sig i munnen, öppnade upp andningsvägarna. Det var som om kylan ökade dess renande effekt och han andades flytande kväve för en stund. Garageporten till parkeringshuset gled upp, en röd minibuss körde ut. I baksätet satt två barn. Ungarnas skrik överröstade motorljudet när bussen passerade honom. Kemal fortsatte in. Spottade ut tuggummit i handen och slängde det i en av de stinkande papperskorgarna. Han passerade raderna av fordon. Samma 13

bilar varje dag, på samma parkeringsplatser. Han kände igen varenda en. Plötsligt tvärstannade han. På platsen där det brukade stå en sliten Nissan som tillhörde en pakistansk familj, stod en mörk Renault. Den hörde inte hemma här. Han närmade sig försiktigt bilen, försökte se in genom rutorna. I hans värld var gränsen mellan gott omdöme och paranoia hårfin. Döden var ständigt närvarande. I samma stund slogs bildörrarna upp och tre killar störtade ut. Kemal vände om, rusade därifrån. De var tätt efter, ropade att han skulle stanna. Han önskade för ett ögonblick att det varit snuten, då hade han sluppit oroa sig för att bli skjuten i ryggen. Han knuffade upp sidodörren, sprang mot gräsplätten. Tonårstjejerna satt kvar i sitt haschmoln och följde slött jakten. Kemal vek av in mot parken, fortsatte mot fotbollsplanen. Men förföljarna var snabbare, mycket snabbare. Avståndet krympte. En av dem befann sig strax bakom honom, Kemal kunde höra hans flåsande andhämtning. I nästa stund fick han en spark på vristen och de föll framstupa tillsammans på den frusna gräsmattan. De andra två var snabbt över honom. En av dem riktade en pistol mot Kemal, som flämtande lyckats vända sig på rygg. ”Du ska följa med oss”, sa killen med vapnet. ”Said vill träffa dig.” Kemal kände igen honom. Det var Bashar, livvakt åt Said Abdullahi, Vargarnas ledare. Han drogs upp på fötter, darrande av rädsla. Två män en bit bort iakttog dem, och Bashar tecknade åt dem med pistolen att sköta sitt. De lydde genast. Kemal hade alltid trott att han inte skulle ge sig utan strid, att han skulle kämpa tills krafterna tog slut. Istället betedde han sig som ett offerlamm på väg till slakt. Allt han orkade göra var att stirra ut på den glesa trafiken genom bilrutan. De lämnade 14

Hökarängen, körde mot Järva, Vargarnas område, via motorlederna runt Stockholm. Vid en gångbro i Husby kastade två ungar snöboll på varandra. Kemal antog att de var de sista barnen han skulle se innan han dog. Skulle de filma när de förnedrade honom, pissade i hans mun? Dela filmen på gängets sociala medier, som en varning? Det hade hänt andra förr. Skulle killen som slutligen sköt honom skryta om det på krogen? Kemal visste att han borde ha gjort andra val i livet. Under barndomen, i gymnasiet. Hållit sig till att sälja marijuana, inte börjat beckna koks. Det gav mer pengar, men också ett kortare liv, en våldsammare död. Han hade blivit girig. Hade velat framåt, ha mer. Som alla andra. Bilen stannade på en trist gårdsplan framför ett höghus och de klev ur. Bashar visade med handen vilken port de skulle in i. Kemal undrade om människorna i huset betraktade dem och förstod vad som var på väg att ske. Oavsett vilket skulle de säga att de inte sett någonting när polisen knackade dörr. Hans förvandling till spöke hade börjat redan före hans död. Innan han gick in genom porten såg han upp på den sjunkande solen en sista gång. Stirrade rakt in i den, brydde sig inte om att ögonen sved. Han fick en knuff i ryggen och de gick in i den dunkelt upplysta trappuppgången. Bashar låste upp källardörren och föste honom nedför trappan. Rader av förråd. Bråte. Glassplitter. En moped utan framhjul. En död råtta med tassarna i vädret. På väggen hade någon sprayat Vatos locos. Ny dörr. Bashar tryckte ner handtaget, höll upp för Kemal. En låt började spelas på repeat i hans huvud. Lou Reeds Perfect Day. Han älskade den. Han beslöt sig för att ha den i huvudet när de dödade honom, för att påminna sig om det som trots allt hade varit fint i hans liv: Faviola och Lulu. 15

Said Abdullahi stod lutad mot en av maskinerna inne i tvättstugan. Väggarna och golvet var klädda med vitt kakel. Lätta att göra rena från blod, konstaterade Kemal. Skottet skulle antagligen inte ens höras ut eftersom de befann sig under mark. Lokalen verkade övergiven, användes troligtvis inte längre av familjerna i huset. Said och de andra måste ha lagt beslag på den. Bytt lås, förklarat att de fick tvätta kläder i sina lägenheter. Bara de inte filmar mig, tänkte Kemal igen. Han ville inte att hans mamma skulle tvingas se hur hennes son plågades, grät och pissade på sig innan någon satte en kula i pannan på honom. En pistol stack upp ur Saids byxlinning. Han drog med pekfingernageln över metallen medan han tankfullt betraktade Kemal. ”Det är någon som vill se dig död”, sa han.

DEL I Min kompis kom just ut från fängelset, och han tror han var så jävla tuff och stor och gangster. Då sa dom till han direkt: ”Du kan inte leva på det du gjorde för ett år sen. Folk har glömt det du har gjort. Det räknas inte som du har gjort någonting.” Men direkt när skjutningen hade hänt då var alla så här, pussade honom och sa ” fan va bra, du är lojal” och sånt. Anonym intervjuperson i BRÅ-rapporten ”Skjutningar i kriminella miljöer”. Bristen på utredare i Stockholm gör en begränsad. Man kan inte göra det som behövs för att förhindra våldsspiralen, när det inte finns tillräckligt med personal med kunskap om grov brottslighet. Istället tvingas utredare in som arbetar exempelvis med mängdbrott och då saknas kompetensen att komma i mål med grövre brottslighet. Trycket på de grövst kriminella minskar, helt enkelt. Anonym polis.

Fyrtiofyraåriga Vanessa Frank tog emot sin chef Mikael Kasks utsträckta hand och klev ombord på polisbåten som väntat vid kajen i Kapellskär. En våg fick dem att kränga till men Vanessa lyckades hålla balansen. Hon avskydde båtar. De fick varsin flytväst och tog plats på sätena längst bak. Motorn surrade, runtomkring dem bredde vattenmassorna ut sig. Skärgårdslandskapet bestod av grönklädda öar, blyertsgrå klippor och röda stugor med vita knutar. Segelbåtar guppade på vågorna. Sommar-Sverige. Av någon anledning fick skärgården alltid Vanessa att tänka på ölreklam. Bara dagar återstod av maj, och trots den svala Östersjöbrisen var det varmt. ”Det är inte särskilt långt”, sa Mikael. Han pekade mot en klippig ö ungefär en kilometer längre fram. Vinden grep tag i Vanessas blonda hår och hon lutade huvudet bakåt och blundade. Kände illamåendet komma krypande och slog upp ögonen. Mikael tycktes helt oberörd. ”Drömmer du aldrig om att säga upp dig, flytta till Grekland och öppna en bar?” fortsatte han. Några vattendroppar stänkte upp i Vanessas ansikte. ”Inte sen jag var arton och stapplade omkring på ett full moon- 19

party på någon ö i Thailand”, sa hon sammanbitet. Hon fuktade läpparna med tungan, försökte fokusera blicken på en av öarna och höll ett krampaktigt tag i båtens reling. ”Aldrig sen dess?” ”Nej.” Mikael vred på huvudet, betraktade en segelbåt. Något var annorlunda med hans frisyr, hårstråna tycktes växa tätare. ”Vad har du gjort med håret?” frågade Vanessa. ”En transplantation. Det började bli lite tunt. Det är helt okontroversiellt nuförtiden, alla gör det.” Vanessa log. Hennes tio år äldre chef på Riksmordkommissionen var en av de mest fåfänga män hon träffat, men hon tyckte om honom. Riksmords uppgift var att bistå mordutredningar över hela landet, och de lydde direkt under NOA – Nationella operativa avdelningen. Efter en kortare startsträcka hade hon de senaste åren kommit Mikael nära. Numera betraktade hon honom som en vän. ”Oroa dig inte. En dag säger vi upp oss och öppnar ett steak house vid Medelhavet – du, jag och din kraftiga kalufs”, sa hon. Båten rundade ön som Mikael pekat ut. Den tycktes vara obebyggd, Vanessa hade åtminstone inte sett några pittoreska sommarhus i den tätbevuxna skogen. Vid en av stränderna, som vette ut mot det öppna havet, skymtade hon ett tiotal personer. Uniformerade polismän som Vanessa antog tillhörde Norrtäljepolisen, kriminaltekniker i vita skyddsoveraller och en hundpatrull. De hoppade av vid en klippa en bit bort från klungan, Vanessa först. Benen darrade. Hon fyllde lungorna med syre. Drog med handflatan över kinderna och pannan. Mikael betraktade henne roat. En man i fyrtioårsåldern, med glasögon och beige, instoppad skjorta, gick dem till mötes. ”Martin Akander. Norrtäljepolisen”, sa han och skakade hand med Mikael som presenterade sig med namn och titel. 20

Han vände sig mot Vanessa. ”Vanessa Frank. Också Riksmord.” Akander dröjde kvar med blicken vid hennes ansikte, och hon förstod att han hade reagerat på hennes namn. Han sneglade på den billiga, svarta Casioklockan på hennes vänstra handled. Modellen, en F-91W, gick under namnet terroristklockan eftersom den använts av al-Qaida-terrorister för att göra tidsinställda bomber. Efter att Vanessa ett och ett halvt år tidigare avstyrt en terrorattack mot Storkyrkan i Stockholm, hade det bombteam som desarmerat sprängladdningen givit henne klockan i present. Mikael, som lagt märke till Akanders nyfikenhet, pekade mot platsen där kriminalteknikerna var samlade. ”Berätta”, bad han överslätande. Martin Akander visade med handen att de skulle följa honom. ”Vi fick ett samtal vid tiotiden i morse. Ett par som var ute och seglade tänkte lägga till här. Innan de hann kliva iland upptäckte de kroppen och ringde oss. Han låg i vattenbrynet.” ”Det är en man?” frågade Mikael. ”Ja. Ålder är svårare att fastställa. Mellan fyrtio och sextio, kanske.” Kollegorna flyttade på sig för att göra plats när de närmade sig. På marken, ett tjugotal meter från strandkanten, var en vit plastduk utlagd. Vanessa kunde se resterna av det som en gång varit en människa. Svart hår. Porös, grågrön hud. T-shirten, som måste ha varit vit, var mörk och fuktig och buktade ut över magen av de gaser som bildats. Ena armen låg i en onaturlig vinkel, benpipan stack ut vid armbågen. ”Förutom armen verkar båda benen vara brutna”, sa Akander. Vanessa bad om handskar, trädde på sig dem och trevade över likets jeansfickor. Höll andan för att slippa känna stanken från det ruttnande köttet. ”Vi har redan kollat, ingenting”, sa Akander. Hon rätade på ryggen, blickade ut över vattnet. Hur hade 21

mannen dött? Kroppen bar spår av våld, men hennes erfarenhet fick henne att misstänka att det inte var en människas verk. Det var något med benbrotten som inte stämde. En passagerarfärja närmade sig ön på sin väg österut. Däcket var fullt av människor som njöt av utsikten. Hon flyttade blicken till mannen igen, slogs av en tanke. ”Hur ofta händer det att berusade passagerare faller av färjor häromkring?” frågade hon Martin Akander. ”Jag minns inte ens senaste gången det hände. De har väl inte hunnit få i sig tillräckligt förrän de kommer ut på öppet hav.” Hon tog med sig Mikael en bit bort. Teknikerna återupptog sitt arbete. ”Vad tror du”, frågade han. Vanessa grimaserade. ”Jag tycker skadorna verkar udda.” ”Udda?” upprepade han. ”Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt, jag har aldrig sett något som påminner om det här. Eller det har jag. Offer för trafikolyckor.”

En dag senare satt Vanessa på Storstads uteservering på Odengatan i centrala Stockholm. Klockan var halv sex på kvällen. Luften var varm. Stimmiga sällskap med uppkavlade skjortärmar skålade med varandra, och ur högtalarna under den röda markisen strömmade popmusik. Trafiken rullade långsamt i båda riktningarna. Då och då tröttnade en bilist och tutade ilsket. Sommarklädda människor vandrade förbi och i cykelfilen konkurrerade cyklister och elsparkcykelförare om utrymmet. Två skräniga måsar cirklade över borden i jakt på matrester. ”Vad vill du ha för öl?” ”Något okomplicerat”, sa Vanessa. Hennes tidigare kollega Samer Bakir gjorde tummen upp och försvann in i lokalen. Han kom snart tillbaka, ställde ner två ölglas på bordet och hängde sin jeansjacka över stolsryggen. Efter terrorattentatet mot Storkyrkan hade de inte setts särskilt ofta, Samer hade bytt avdelning till Team 2022 som arbetade med gängrelaterad brottslighet. Kartan för de kriminella nätverken i Sverige hade ritats om i grunden sedan fransk polis våren 2020 lyckats hacka sig in i krypteringstjänsten Encrochats servrar genom ett falskt 23

meddelande om att operativsystemet behövde uppdateras. Appen hade använts för kommunikation mellan yrkeskriminella i Europa under flera år. Många hade litat på krypteringen till den grad att de talat i klartext om mord, drogleveranser och ekonomiska bedrägerier. Polisen hade, förutom att kunna läsa gamla konversationer mellan de kriminella, även kunnat följa användarnas kommunikation i realtid. Via Europol hade även svensk polis erbjudits möjlighet att ta del av avlyssningen, med ovanligt lyckat resultat. Operationen hade slagit ut många av de största och våldsammaste svenska nätverken. Men Vanessa visste att följden blivit att fler och på många sätt mer hänsynslösa grupperingar slogs om det vakuum som uppstått. En strid ström av unga killar i storstädernas förorter stod redo att fylla tomrummen. Samer var rödögd, såg inte ut att ha fått mycket sömn på sistone. Eftersom han varken hade barn eller deltog i nattlivet särskilt ofta antog Vanessa att han arbetat. ”Jag var uppe sent inatt”, förklarade han och förde ölen till munnen. Han lutade sig fram och sänkte rösten. ”En känd gängkriminell fick sin bil bortbogserad. Vi skickade dit ett tekniskt team och han visade sig ha ett kilo kokain i ett lönnfack i bilens underrede.” ”Ska ni …?” Samer nickade. ”Vi har bytt ut grejerna. Men han har inte hämtat ut bilen än.” Han tog upp ett par solglasögon, satte på sig dem och lutade sig tillbaka. ”Bra tänkt. Vad kostar ett gram nuförtiden?” frågade Vanessa och ställde ifrån sig ölen. Den smakade gott, svensk sommar och solsken. Samer fick något bekymrat över sig. Höll upp händerna och visade sex fingrar. ”Så lite?” ”Ibland hundralappen mer.” 24

Innan Vanessa bytt till Riksmordkommissionen hade hon varit en av två chefer på dåvarande Novagruppen, som arbetat mot organiserad brottslighet i hela Stockholms län. Men aldrig hade hon varit med om att kokainpriset varit så lågt. Det vanliga var att ett gram kostade mellan åttahundra och tusen kronor. ”Vet ni vad som pågår?” Samer skakade på huvudet. ”Det är det vi inte begriper, och kokainpriset fortsätter att sjunka. Minns du förra sommaren? Vi hade elva skjutningar i Stockholmsregionen på tre månader. Lyckades inte frihetsberöva en enda person. Och i grunden handlar allt om kokainet.” Han följde två killar med gymbagar med blicken innan han återigen fokuserade på Vanessa. ”I fjol hade vi tjugofem avlidna i Stockholm. Gud vet hur många skadade. Tonåringar som skjuter varandra i huvudet, becknar och förnedringsrånar. De är avtrubbade, fullständigt jävla galna. Saknar respekt för människoliv. Våldet saknar proportioner.” ”Tas drogerna fortfarande in till Europa via spanska hamnar?” undrade Vanessa. Samer vek ihop solglasögonen, lade dem på bordet framför sig. ”Spanska, nederländska och belgiska. Via fraktfartyg, ubåtar. Sen fraktas det hit i lastbilar, personbilar och med hjälp av drogmulor på reguljärflyget.” ”Allt är som vanligt, med andra ord.” ”Skål för det.” En halvtimme senare bröt de upp. De omfamnade varandra snabbt, nästan skyggt, som om de tappat lusten till närhet under pandemin. Vanessa gick med lätta steg mot Sveavägen där hon vek av åt vänster, mot city. Uteserveringarna blomstrade. Trängseln blev värre ju närmare hon kom Hötorget. Kanske är jag fortfarande bara ovan vid att se så mycket folk, tänkte Vanessa. 25

Hon hade gott om tid innan bussen med Celines högstadieklass skulle anlända. Celine var den fjortonåriga flicka som Vanessa för ett och ett halvt år sedan adopterat. Människorna, livsglädjen runtomkring henne, fick henne på gott humör. Hon märkte att hon log. Det var som om hela stan firade att vaccinet äntligen börjat rullas ut i stor skala. Vanessa tog rulltrapporna upp mot bussterminalen, ställde sig en bit ifrån perrongen för att slippa hälsa på de andra föräldrarna. De visste att hon var polisinspektör. Särskilt papporna i klassen brukade komma med synpunkter på hur hon och hennes kollegor skulle komma till rätta med brottsligheten. Hon lade armarna i kors över bröstet och lutade sig mot en betongpelare, tänkte på det Samer berättat. De kriminella nätverken som vuxit fram ur storstädernas miljonprogram skydde inga medel för att överleva. De saknade både struktur och moral. Sköt rakt in i folkmassor om deras tilltänkta måltavlor råkade befinna sig i dem. Och problemet var att politikerna under allt för lång tid varit medvetna om problemet, men låtit det bero. Tio år tidigare hade utredare från Polismyndigheten lämnat en alarmerande rapport till den dåvarande regeringen: Så många som femtusen ungdomar riskerade att dras in i gängkriminalitet. Ett decennium senare var siffran för antalet individer knutna till kriminella nätverk i Sverige över sjutusen. Det var ett misslyckande. Ett kapitalt misslyckande. Vanessa var så inne i sina tankar att hon inte märkt att bussen kommit. Hon såg Celines gröna kalufs en bit från de andra ungdomarna som klivit av och lydigt väntade på sitt bagage. Hon såg ensam ut och sökte efter Vanessa med blicken. När de fick ögonkontakt vinkade Vanessa. Skulle hon gå fram, lägga armen om henne så att hon slapp stå själv bredvid klasskamraterna? Hon valde att bli kvar och såg hur Celine ryckte åt sig sin väska. Vanessa gav henne en stor kram när hon kom fram till henne. 26

”Jag har saknat dig, hjärtat”, sa hon. Hon grep tag om handtaget på Celines väska med högerhanden, lade vänsterarmen om flickans axlar. ”Var vill du äta?” ”McLarens, så klart”, sa Celine och log. Vanessa satt vid ett av fönsterborden inne på kvarterspuben. McLarens var som vanligt halvtomt. Celine och ägaren Kjell- Arne kastade pil med två av stamgästerna. Vanessa lutade sig tillbaka och försökte följa nyhetsrapporteringen på tv:n. Volymen var låg, hon fick anstränga sig för att höra nyhetsuppläsaren. ”Vi ska till Norrtälje där …” Vanessa antog att det skulle handla om kroppen de hittat under gårdagen, men inslaget började med dramatiska bilder i rött skymningsljus på en strand. Bruna, tegelstensstora paket sköljdes upp av vågorna. Bilder, tagna på längre håll, visade ungdomar som vadade omkring framåtböjda med vatten upp till knäna, som turister som letade snäckor. Vanessa ryckte åt sig sin mineralvattenflaska och reste sig. ”Var är fjärrkontrollen?” Kjell-Arne sänkte pilen han varit på väg att kasta och pekade mot den slitna griffeltavlan. Vanessa hittade fjärrkontrollen och höjde volymen. ”Ungdomar har de senaste dagarna samlats på stränderna runt Kapellskär för att samla upp paketen som drivit iland.” Hon stirrade på tv:n. En uniformerad kollega höll fram ett av de bruna paketen mot kameran. ”Vet ni vad de innehåller? ” frågade reportern och sträckte fram mikrofonen mot polismannen. ”Inte än. Vi har skickat innehållet på analys.” Vanessa kände hur pulsen ökade. Kunde paketen ha ett samband med kroppen som de hittat? ”Är det droger?” undrade reportern. 27

Klart som fan att det är droger, tänkte hon. Ett år tidigare, i september, hade sextionio kilo kokain flutit iland utanför Höganäs i Skåne. Ett förbipasserande fartyg hade släppt av paketen. Personerna som skulle hämta upp knarket hamnade i sjönöd och istället sköljde det in över den skånska kusten. Kollegan såg besvärad ut, skakade lätt på huvudet. ”Det vill vi inte uttala oss om i nuläget.” ”När hittades det första paketet?” frågade reportern. ”Den tjugoförsta maj.” Vanessa drog sig till minnes att det blåst full storm ett par dagar tidigare. Ovädret hade passerat vid kusten och inte gjort särskilt mycket väsen av sig längre inåt land. ”Har ni någon aning om var de kommer ifrån? ” Polismannen skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr. Men det kommer vi givetvis att ta reda på.”

I den kaotiska halvcirkeln av berusade och skrikande människor försökte tjugofemårige Said Abdullahi få ögonkontakt med entrévärden på Sturecompagniet. Så fort deras blickar möttes lösgjorde sig vakten från de två brunetter han samtalat med och skyndade sig fram till Said. ”Vi är tre”, sa Said. ”Jag fixar det.” Vakten gav ett kommando i sin kommunikationsutrustning. Said justerade Guccibältet så att det skulle sitta rakt över skrevet och gick långsamt uppför trappan och in på nattklubben. Bakom honom lunkade Fouad och Bashar. De stannade och blickade ut över det dansande folkhavet. ”Vilka kvinnor, bror”, sa Fouad i örat på Said. ”Jag måste ta ett streck. Vakna till. Bli redo att fucka ur.” Fouad knöt näven och de kraftiga armmusklerna spändes åt. Said tänkte att han de senaste månaderna lagt på sig än mer muskler, han började se ordentligt skräckinjagande ut. Fouad drog ner halslinningen på den röda Armani-t-shirten för att guldkedjan skulle synas och försvann mot toaletterna medan Said och Bashar rörde sig mot bardisken. De trängde sig fram och ur jeansfickan plockade Said upp en sedelbunt. Fyrtiotusen, han hade 29

räknat dem i taxin på väg in till stan. Bartendern passerade dem. Said lutade sig fram och lade omilt en hand på hans axel. ”Är du blind, eller?” Bartenderns ansiktsuttryck blev först trotsigt, men när han upptäckte att det var Said såg han skrämd ut. ”Vad vill ni ha?” frågade han neutralt. ”Gör några drinkar. Och en tranbärsjuice åt honom”, sa Said och gjorde en gest mot Bashar. Han drog ut fyra femhundrasedlar ur bunten och släppte dem – en och en – i en våt pöl på bardisken. ”Gör ett syntest för det som blir över.” Bartendern vände sig bort och tog itu med drinkarna. Said såg Fouad komma ut från toaletterna med en otålig glans i blicken. Han gick fram till några tjejer som genast vände sig bort och fortsatte fram till bardisken. ”Horor”, sa han och grimaserade. Han ryckte åt sig en av drinkarna som bartendern ställt fram, drack snabbt ur den. Tog en ny. ”Och musiken. Vad är det för fel på de här människorna? Ska vi inte dra till en bordell istället?” ”Vi stannar här.” Fouad ställde ner den halvdruckna drinken. Nickade åt Said och försvann iväg ut på dansgolvet. Bashar sippade uttryckslöst på sin tranbärsjuice. Said såg ut över lokalen. Tidigare hade han inte varit någon, vakterna på Sturecompagniet hade inte ens bevärdigat sig med att besvara hans hälsning. Då var han bara ännu en somalier från Husby. Nu visste alla vem han var, vad han var kapabel till. Vargarna från Husby tog ingen skit. Said var någon man visade respekt, annars råkade man illa ut, ens familjemedlemmar råkade illa ut. Said tittade efter Fouad. Bashar var visserligen en av hans närmaste vänner, men han tyckte inte om att festa. Till skillnad från de andra killarna bar han varken smycken eller märkeskläder. Inte ens en klocka. Sådant intresserade honom inte. 30

Said lämnade baren. Knuffade undan ett par svenska killar med instoppade skjortor som stod utanför toaletterna, gick in i ett av båsen och fiskade fram redlinepåsen, satte nyckeln i pulvret. Sniffade. Upprepade. Kände den omedelbara effekten, bensinsmaken i gommen, hjärtrytmens acceleration. Han och hans grabbar skulle visa de här svennarna. Vad skulle de kunna göra åt saken? Vakterna vågade inte sätta sig upp mot dem. Här på Sturecompagniet visste personalen vad Saids ord var värda. Han tryckte upp dörren. Förakt blandat med rädsla i blickarna hos personerna i kön utanför. Det eggade honom. Han ställde sig framför spegeln, drog med handen längs de nyrakade sidorna på skallen, kollade så att håret mitt på hjässan fortfarande stod rakt upp. Han återvände till Bashar i baren. ”Var är Fouad?” Bashar kliade sig eftertänksamt i sitt svarta skägg och nickade mot en liten klunga av människor vid sofforna i ena hörnet. Fouad diskuterade högljutt med två upprörda tjejer. Said stegade dit. ”Är du dum i huvudet eller?” skrek en av tjejerna. ”Hur fan kan du göra så?” Fouad flinade. ”Sluta tafsa. Rör du mig igen så kommer jag att ropa på vakterna.” Fouad knuffade till tjejen. ”Stäng munnen, din hora.” En invandrarkille, men klädd som de andra killarna på nattklubben – skjorta, spetsiga skor – ställde sig emellan dem. Försökte lugna ner situationen. Säkert pojkvän till en av tjejerna, tänkte Said. En Onkel Tom, en av de där blattarna som gjorde allt för att passa in, försvenskas. Said ville ge honom en smäll. Två vakter kom gående och han tvingades överväga sina alternativ. Blev det bråk skulle polisen dyka upp. Bashar var 31

beväpnad med en pistol. De hade dessutom tillräckligt med ladd på sig för att få åtminstone ett år var. Det kunde de inte riskera, särskilt inte nu. Han vinkade åt sig Fouad och Bashar. ”Vi drar.” De beslöt sig för att hitta ett nytt ställe. Det var fortfarande tidigt på kvällen och med laddet kunde de vara igång hela natten. De korsade Sturegatan, passerade Scandic Anglais stora fönster. Svängde vänster in på Humlegårdsgatan och fortsatte ner på Biblioteksgatan. De stannade till vid en garageport och Fouad och Said tog varsin nyckel. Said lutade huvudet bakåt, stönade till. De återvände till Stureplan, såg taxikön framför Svampen. Kön utanför Sturecompagniet hade svällt. En svart Lamborghini brände förbi på Birger Jarlsgatan i riktning mot Strandvägen. ”Kolla, vilken bil”, sa Fouad. ”Jag har kört en sån”, sa Said. ”Svär? När då?” ”I Spanien, bror. Med Sharif.” För ett ögonblick dök Sharifs ansikte upp framför honom som på ett polaroidfoto. Said skakade snabbt av sig minnesbilderna, återvände till verkligheten. En ensam tjej passerade dem. Vek undan med blicken när hon lade märke till att Said tittade på henne. ”Du, tjejen. Ursäkta”, ropade Said så vänligt han kunde. Hon tvekade. Såg rädd ut. ”Kom hit. Jag ska bara säga en sak.” Han ansträngde sig för att låta ofarlig, svensk. Fouad fnissade förväntansfullt, visste att han gjorde sig till, att något skulle hända. Tjejen tog mod till sig och gick fram till dem. Tittade frågande upp på Said som var ett huvud längre än hon. Acnen i hennes ansikte blev ännu rödare. ”Ja?” sa hon. ”Jag ville bara säga att du är så jävla ful. Äckligt ful.” 32

Fouad exploderade av skratt. Said såg hur något brast inom henne, föll i bitar. ”Jag hade inte ens betalat för att få en avsugning av dig. Så ful är du. Stick nu, din dumma fitta.” Fouad dunkade Said i ryggen medan han flinade. ”Alltså, bror. Såg du hur ledsen hon blev”, sa han och fick en ny skrattattack. ”Shit, alltså.” Said vred på armen så att han kunde se sin Rolex. Klockan var fem över ett. ”Ey, kolla.” Fouad knuffade på Said. Han nickade mot kön utanför Sturecompagniet. ”Det är den där snubben, skjortblatten som tjafsade, och hans brud. De är på väg hem.” Han hade rätt. Det var paret som varit inne på Sturecompagniet. Hand i hand korsade de gatan och försvann in i Humlegården. ”Jalla. Kom, vi går efter”, sa Said.

Vanessa hade laptoppen uppfälld på köksön. Den enda ljuskällan i det kombinerade kök- och vardagsrummet var en skärmlampa borta vid en av sofforna. Ett fönster stod öppet och släppte in nattljuden från Roslagsgatan. Hon hade inte kunnat släppa tv-bilderna på paketen som sköljdes upp på Kapellskärs stränder. Ungdomarna som vadade omkring i vattnet och samlade upp dem. Hon studerade kartbilderna över området, markerade platsen där liket hittades igår. De hade jämfört den döde mannens signalement med listor över försvunna personer, men kammat noll. De hade fortfarande inte en aning om vem han var. Vanessa drog muspekaren till en av stränderna där paketen spolats upp. Avståndet var mindre än två kilometer. Kanske, funderade hon, kunde mannen vara inblandad på något vis? Hon sneglade på digitalklockan i skärmens högra hörn: tre minuter i ett. Det var försent att ringa Mikael Kask. Såg du inslaget på SVT? Det går inte att utesluta att det har något att göra med kroppen vi hittade. Vi borde kontakta SMHI:s experter på undervattensströmmar för att se hur paketen kan ha rört sig i vattnet, skrev hon i ett sms. Det skadade inte att undersöka saken. Inte minst med tanke på det som hänt i Höganäs i fjol. 34

Hon slog ihop datorn. Gäspade och reste sig. När hon passerade Celines sovrum stannade hon till, lyssnade. Ju längre kvällen lidit, desto mer hade flickan börjat påminna om sig själv igen. Pratat, skämtat. Men Vanessa hade ännu inte vågat fråga varför hon verkat så ledsen när hon klev av bussen. Försiktigt sköt hon upp dörren. Precis som hon misstänkt var Celine fortfarande vaken. ”Kan du inte sova?” Flickan lyfte huvudet från kudden och kisade mot henne. ”Jag är nog jetlaggad.” ”Nu är jag ingen vetenskapsman, hjärtat”, sa Vanessa roat. ”Men du var på Gotland i tre dagar. Åkte färja hem.” Celine satte sig upp i sängen. ”Jag är inte heller någon vetenskapsman. Men något är vajsing. Jag kan inte sova.” Celine flyttade sig närmare väggen för att göra plats och Vanessa slog sig ner på sängkanten. Under de dagar hon varit borta hade Vanessa blivit plågsamt påmind om hur ensamt och på många sätt meningslöst livet varit innan Celine flyttat in. Den stora lägenheten hade känts tom och livlös. Precis som förr hade hon sovit på soffan under en filt istället för i sängen, med tv:n påslagen. Vanessa visste att Celine var tacksam för att hon adopterat henne, men hon förstod nog inte till fullo lyckan som hennes närvaro fyllde Vanessa med. ”Vet du vad som hjälper mot jetlag?” frågade Celine. ”Nej?” ”Deg.” Vanessa skrattade till. De senaste vintrarna hade de haft som tradition att gå till Seven Eleven och köpa lussekattsdeg. ”Men det är ju maj? Det finns inga lussebullar nu.” ”Nu är jag som sagt ingen vetenskapsman”, sa Celine. ”Men jag har hört att även kanelbulledeg ska hjälpa mot just jetlag.”

De promenerade i armkrok längs Roslagsgatan. Även om det var kyligare än tidigare var det fortfarande varmt ute. Ingen av dem bar jacka. Celine höll upp dörren till Seven Eleven. Killen bakom kassan hälsade glatt på dem och Celine svarade med att göra honnör. Vanessa satte sig vid bordet i fönstret som vette ut mot Odengatan och lät Celine sköta beställningen. Hon insåg att hon, för första gången på flera år, gått ut obeväpnad. För ett ögonblick kände hon sig naken, men hon beslöt sig för att det var ett gott tecken. Livet höll på att återgå till det normala. Hotbilden efter åren i Novagruppen kändes avlägsen. Det närmaste hon kommit den organiserade brottsligheten på sistone var när ett kafé på Tulegatan sprängts en mörk natt förra våren. Hon hade hört smällen från lägenheten. Ägaren, som var välkänd för polisen, hittades död ett par veckor senare. Skjuten, med händerna bakbundna, på en kyrkogård i Älta. Ytterligare en tid senare hade en thaisalong på samma gata, som uppseendeväckande nog ägdes av en polis, avslöjats som bordell. På andra sidan glasrutan passerade taxibilar. Två romska kvinnor i hucklen lunkade förbi med varsin svart sopsäck på ryggen. Celine återvände med en pappassiett med två kanelbulledegar på och slog sig ner. ”Skål.” De höll upp degarna mot varandra. ”Skål, hjärtat.” Pärlsockret krasade mellan Vanessas tänder medan hon betraktade hur Celine glupskt och obekymrat tuggade i sig sin deg. Smaskade, skrattade och slickade sig om fingrarna. Vanessa kunde inte låta bli att skratta hon också. ”Vilken fest”, sa Celine till slut och lutade sig tillbaka med händerna vilande på magen. Synen fick Vanessa att tänka tillbaka på sig själv som fjortonåring. Det var då hennes ätstörningar hade tagit sin början. 36

Därför fanns det inget som gjorde henne mer rofylld än att se Celine äta, oavsett vad. Hon funderade på scenen som utspelat sig när hon hämtat flickan på bussterminalen. ”Celine, jag måste fråga en sak. Tidigare idag …” ”Att jag var lite låg?” De avbröts av att kassakillen harklade sig. Han höll fram en papperspåse. ”De här två degarna är on the house”, sa han och vände sig till Celine. ”Fan vilken sjyst mamma du har som låter dig äta deg.” ”Jag är inte …”, började Vanessa men avbröt sig. Celine tog emot påsen, tackade och reste sig. Vanessa märkte att något var fel och skyndade efter. Celine vek runt hörnet, in på Tulegatan. När Vanessa hann ifatt henne såg hon att hon hade tårar i ögonen. ”Vad är det, Celine? Gjorde jag något dumt?” Celine skakade på huvudet. ”Berätta nu”, sa Vanessa med mjuk röst. ”Nej. Det är ingenting.” Vanessa avvaktade, rättade till en grön hårslinga som fallit fram i flickans ansikte. ”Varför säger du aldrig att du är min mamma?” frågade Celine lågt. Vanessa stirrade på henne. Hon hade rätt, varenda gång någon förutsatte att Celine var hennes biologiska barn protesterade hon. Varför? Hon begrep det inte själv. Kanske hade det att göra med Adeline, dottern hon förlorat som tjugoåring. Att ta sig an Celine, ha henne boende hos sig, uppfostra henne, var en sak. Men att kalla sig för hennes mamma … nej, hon kunde inte förmå sig. Kanske en dag. Men inte än. Hur förklarade man det för en föräldralös fjortonåring utan att såra henne?

PASCAL ENGMAN (f. 1986) är journalist och

ISBN 978 91 892 9853 8