Mats Erasmie VILLA SVEA FattigsverigeomromansvenskarnasomflyddetillArgentinaför100årsedan Den fristående fortsättningen på dödskaravanen och silverfloden
Copyright © Mats Erasmie 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 Formgivninginfo@hoi.sewww.hoi.se omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-89199-20-0 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022
Mats Erasmie VILLA SVEA
Till grannkatterna Eskil och Tiger Olsson i Stockevik, för gott sällskap och inspiration.
Kapitel 1 Längtan hem Längtan gör så ont, fruktansvärt ont. Vissa dagar kommer den över henne som en tung våt filt, trycker ner henne och gör det svårt att andas. Så var det inte förr och Anna kan egentligen inte förstå varför det har blivit så nu. Tidigare fanns det verkligen skäl att längta hem, men nu. Varför kommer dessa känslor när de egentligen, och kanske för första gången på mycket länge, har det ganska bra? Nätterna är värst. Plötsligt kramar hennes längtan hårt om bröstet och sorgen över något som hon inte riktigt vet sköljer över hennes sinne. Snart rinner tårarna längs kinderna och fastnar i rynkorna som ålder, sol och vindar skapat.
Samma känslor kommer allt oftare också när hon är ensam, går i skogen och plockar yerba eller sitter i sina egna tankar och rensar ogräs i grönsakslandet. Anna känner sig ensam i sin längtan för ingen annan ger uttryck för samma sak även om hon är säker på att många kvinnor i den lilla kolonin verkligen känner så. Säkert också någon enstaka man. Ingen pratar om det, allra minst männen. Vid de få tillfällen som finns till att träffa andra människor blir det mest prat om skörden, hur stora barnen blivit eller det senaste skvallret om rövares härjningar i gränstrakterna. Det pratas väldigt lite om det gamla landet och den längtan som hon är övertygad om att de flesta bär på.
7
Kanske8
är det så att det finns en fruktan att prat om hemlandet skulle bryta en fördämning av känslor som skulle göra livet i Villa Svea outhärdligt. Bättre då att trycka ner känslorna, låtsas som att de inte finns för att kunna fokusera på det som ligger närmare till hands. Att överleva och få ett drägligt liv där de befinner sig nu, inte förr. Vad skulle alternativet vara? Det har gått mer än trettio år sedan de lämnade Stockholm. De stod där på Skeppsbron och tog farväl av nära och kära, fyllda av ungdomens förväntan och hopp om att kunna skapa ett gott liv på andra sidan Atlanten i det mystiska och spännande landet Brasilien. Det blev inte riktigt så. Åren som gått har varit fyllda av slit och vedermödor, tragedier och bedrövelse. Visst har väl både hon och Arvid vid enstaka tillfällen sagt att nu skiter vi i detta och far hem, men utan att riktigt mena det och hem till vadå? Till ett land som de förmodligen inte riktigt skulle känna igen. Sporadiska nyheter som når fram när det kommer nya människor till Villa Svea tyder på att en del har blivit annorlunda men fattigdom och elände består. Inte mycket har egentligen förändrats eller förbättrats. Kanske på ytan men inte på djupet. Fast efter översvämningen när floden tog Lisas liv och allt de ägde dränktes i vattenmassorna var det nära att de gjorde allvar av saken. Då var de alla desperata och utblottade. Det som tidigare liknat åkrar var då bara gyttjiga fält och det fina huset som Arvid och Johan byggt för länge sedan var försvunnet. Bortforslat av flodvattnet. Hade hon ensam fått bestämma kanske de hade försökt att ta sig hem på något sätt men istället blev det Argentina och samhället Bonpland. Det gick rykten om att svenska staten skulle kunna hjälpa dem som gav upp och ville hem. En mindre grupp svenskar hade till och med tagit sitt pick ock pack, lastat några kärror fulla och gett sig iväg på den långa färden ner till Buenos Aires och den svenska beskickningen. Vad som sedan hände med dem är det ingen som vet. Kanske kom de fram och
En jordig skalremsa landar på hennes bara fot och hon gnuggar den ren mot baljkanten. På verandan har hon lite skugga. Solen är stark den här tiden på året. Runt pannan har hon knutit den obligatoriska duken för att hindra svetten från att rinna ner i ögonen.Normalt
9
Även det bekymrar henne och är en del av grubblerierna. De två som delat så mycket med varandra, kunnat diskutera de mest känsliga saker öppet och ärligt men inte kunna prata om den allt mer förtärande hemlängtan. Så vill hon inte ha det även om hennes make är ovillig att tala om det.
kanske fick de hjälp eller så gick de under på vägen. Oroligheter i Brasilien gjorde vägarna osäkra även i Argentina och det gick rykten om grymma stråtrövare, desertörer och rebeller.
Anna sitter på den lilla verandan med en balja vatten mellan benen och skär vant av skalet på de långa kassavarötterna som ska ner i grytan senare på dagen. Kjolen är uppdragen över knäna.
Arvid är hindret som gör det omöjligt för henne att tillfredsställa sin längtan hem. Han är envis som synden och hon vet att för honom skulle det vara ett totalt misslyckande att återvända hem till Sverige. Komma tillbaka utan att vara den där fram gångsrika och förmögna plantageägaren som han trodde sig kunna bli. Därför har Anna också varit försiktig med att dela sina allt mörkare tankar med honom. Han skulle inte förstå.
värdesätter hon dessa stunder då hon får sitta ifred och göra något nyttigt med sina händer och samtidigt låta tankarna vara någon annanstans, men inte idag. Nu rinner tårarna längs kinderna istället och med baksidan av handen gör hon sitt bästa för att hålla dem borta. Usch så fånig jag är, tänker hon, men ingen ser henne. Arvid och barnen, som nästan är vuxna och absolut inga barn längre, är ute på en av åkerlapparna och skördar de färska bladen på yerbabuskarna. Ett återkommande arbete som sker ungefär en gång i månaden och är väldigt tidskrävande men
-
också10 lönsamt. De får bra betalt för yerbabladen hos inköparen i Meking. Inte ens den tanken kan lätta hennes sinne. Idag är det längtan som återigen ockuperar tankarna. Men vad är det hon saknar? Är det föräldrarna som sedan länge har gått bort, syskonen som hon förlorat all kontakt med, den dragiga och trånga lägenheten i Klara eller det slitsamma arbetet på Separators fabrik på Kungsholmen? Kanske är det bara längtan efter att slippa den fuktiga värmen och känna svalka mer än några enstaka nätter. Att på lördagskvällarna kunna klä sig lite fint och umgås med vänner vid dansbanan på Djurgården utan att tänka på morgondagen. Eller att kunna promenera i en skog utan att vara beväpnad. Hon vet inte, kan inte förklara för sig själv. Är det bara nostalgi och saknad efter något som inte finns längre?
Dagen därpå när mörkret i hennes huvud skingrats något tar hon mod till sig. De är bägge upptagna med att rensa ogräs runt yerbabuskarna och följer var sin gång med hackan i handen som rör sig rytmiskt upp och ner. Till en början arbetar de meto diskt sida vid sida under tystnad. Solen skiner från en klarblå himmel och luften står stilla. Värmevågor rör sig i hettan och skapar stundtals en känsla av att röra sig i ett genomskinligt hav. Det lilla fältet med buskarna prydligt i rad är omgärdat av regnskogen som en grön, hög och nästan ogenomtränglig mur. Tillsammans erövrar de ytterligare odlingsmark varje år. Bestämmer sig för en yta där jorden ser lovande ut och där det
Egentligen borde Misiones och Villa Svea vara Annas hem. Hon har faktiskt bott längre tid i denna del av världen än i Stockholm. Ändå tänker hon på Sverige som hemma trots att det nästan är tre decennier sedan de lämnade kajen i Hamburg med alla förhoppningar om en fantastisk framtid tillsammans. Kommer aldrig att sluta längta trots att det gör ont, så fruktansvärt ont. Hon måste prata med Arvid även om det finns lite hopp om att han skulle ändra sig.
11
snart är trettio år sedan vi for iväg. Tiden går så rasande fort men jag tänker mer och mer på dom där hemma, alltså i det gamla landet. Kanske är det åldern som gör sig påmind, vad vet jag, men längtar du aldrig efter att återse Stockholm? Att
inte finns alltför mycket sten. Börjar med att röja det första lagret av buskar, sedan fortsätter de med nästa nivå av lägre växande träd för att sedan efter några månader, när det gamla är torkat och uppeldat, kunna gå på de stora bjässarna, träden som sträcker sig långt upp i himlen. Alla kvarvarande stubbar lämnar de kvar att ruttna. Efter bara två till tre år är fältet fritt, de genomruttna trädresterna går ofta att sparka omkull och lotten kan börja odlas på allvar efter att de väl har bestämt vad som ska växa där. Och växer gör det vare sig man vill det eller inte och det gäller särskilt ogräset. De har bägge var sin hacka i handen, ryggarna böjda och huvudet täckt med stråhattar som dottern Lovisa har tillverkat av majsblad. Insekter surrar i luften. ”Älskling, jag har funderat en hel del den sista tiden”, börjar hon lite försiktigt. ”Jag vet att detta kanske låter lite tokigt och du får inte bli arg, men längtar du någonsin hem? Tror du att vi någon gång i livet kommer att få se Sverige igen?” ”Vet man aldrig”, mumlar Arvid frånvarande till svar, helt upptagen av sina egna tankar. Han fortsätter sitt ihärdiga hackande.”Men lyssna på mig! Det här är viktigt.” Hon anstränger sig att låta mjuk på rösten, inte uppfodrande eller gnällig, reser sig upp och sträcker stönande på ryggen. Arvid gör likadant. ”Jag lyssnar.” Han vill egentligen inte ta en paus men inser sitt eget bästa. När Anna har något att säga är det bäst att vara uppmärksam. Det är något som han lärt sig under deras långa tid”Vettillsammans.duattdet
Hon går fram och smeker honom kärleksfullt på kinden. ”Jag menar inte att klaga. Tänkte bara att vi åtminstone kunde prata om det. Man kan ju alltid drömma om saker och ting eller hur? Drömmer du aldrig dig bort till en annan plats, till tiden på Kungsholmen?
”Klart jag gör, men det är ju enbart drömmar. Det tjänar ju ingenting till. Är bara slöseri med tid och leder inte till något. Nu är vi här och Sverige ligger långt borta. Det är här vi har våra liv och så kommer det att vara. Här i den röda jorden ska vårt stoft så småningom vila, våra barn och deras barn ska fortsätta att bruka jorden när vi är borta, så är det bara. Det är här vi
”Jag vet inte riktigt vad du pratar om. Hur kan du ha sådana tankar nu när vi äntligen har det ganska bra.” Arvid känner sig irriterad utan att riktigt veta varför. ”Det går väl ingen nöd på oss. Vi har mat på bordet, kläder på kroppen och ungdomarna har fått vänner på dom andra gårdarna. Huset är rejält och byggt tillsammans med våra landsmän. Varenda bräda har jag varit med om att såga för hand ska du veta. Skulle vi lämna allt detta för att resa hem och hem till vad? Jag bara undrar.”
Anna blir förvånad över hur aggressiv Arvid låter. Han går i försvar, verkar känna sig anklagad och ifrågasatt. Hon vill ju bara kunna samtala om det. Inte vara ensam med sina funderingar. Hitta tillbaka till den närhet som hon upplever att de hade tidigare när inget var för litet, dumt eller obetydligt att diskutera. ”Klart vi har det bra älskling, och jag vet hur hårt du har slitit varje dag från morgon till kväll. Vi är alla väldigt tacksamma för det och det vet du.”
få12 träffa nya människor, gå på riktiga gator som är stenbelagda och besöka vanliga affärer, kunna dricka kaffe på ett kafé eller när det ska firas kanske äta på en enkel restaurang, längtar du aldrig efter det? Jag menar allt det där som vi gjorde när vi var unga.”
Tänker du aldrig på Sverige längre? Jag gör det mer och mer och med stor saknad.”
13
skapar framtiden.” Han låter ändå lite mjukare på rösten nu. Kostar till och med på sig ett litet leende och ser samtidigt lite skamsen ut för att han brusade upp så.
”Nä du, det kommer aldrig att hända. Förstår du inte att det skulle vara ett genant misslyckande att återvända, oavsett vad du säger. Komma hem med svansen mellan benen och utan ett öre på fickan. Efter nästan trettio års slit inte ha något att visa upp. Vet du att mina avskedsord till kamraterna på fabriken var att nu skulle jag åka till Brasilien och bli rik jordägare, ha stort hus och en massa tjänare. Låter urfånigt så här i efterhand men jag skulle bli utskrattad om jag kom hem. Så nää, det kommer aldrig att hända om inte ett mirakel inträffar och pepparn blommar en dag. Något som aldrig kommer att ske för vi har ingen. Låt oss nu fortsätta arbetet och inte slösa bort värdefullt dagsljus på prat som ändå inte leder någon vart. Vi har bara några rader kvar och jag har annat att ta hand om också.”
Anna förstår att hon inte kommer så mycket längre men kan ändå inte låta bli att fråga. ”Finns det något som skulle kunna få dig att ändra uppfattning? Vi vore inte dom första som återvänder hem. Många har gjort det före oss. Både här i Villa Svea och ännu fler från tiden i Brasilien, det vet du. Behöver inte vara någon skam i det, behöver inte innebära att vi ger upp. Bara ändrar riktning i våra liv.”
Det där sista förstår hon inte riktigt. Vadå pepparn blommar? Det är ett uttryck hon aldrig hört tidigare men hon vågar inte fråga vad det betyder och var han har hört det. Anna inser dock att en eventuell hemfärd verkligen är ett känsligt ämne som inte bör diskuteras alltför ofta om än någonsin. Att det för Arvid skulle innebära ett erkännande av ett misslyckande som han vill undvika till varje pris. Ja karlar och deras stolthet. Att prestige ska vara så viktigt. Ibland är de bra fåniga, tänker hon och återvänder till hackandet av ogräs runt yerbabuskarna. Anna förstår
en14 gång för alla att hon nog får bära sin outhärdliga längtan i tysthet för sig själv. *
Några dagar senare får de besök. Inifrån skogen, längs stigen som går ner till bäcken, hörs det ljudliga handklappningar som signalerar att människor närmar sig. Att klappa i händerna när man kommer till ett boställe är en gammal signal som Guaraniindianerna använder sig av för att visa att de kommer i fredligt syfte, att man inte smyger sig på någon eller vill något ont och därför helst inte ska dödas. Även kolonisterna har tagit denna sedvänja till sig efter att det för några år sedan hände att några ofarliga tyskar som närmade sig en svensk chakra blev beskjutna av en kvinna som satt ensam i skogen. Hon kände sig hotad när det kom främmande människor på besök. Dessutom såg de ruggiga och slitna ut. Tyskarna överlevde eftersom hon var en så dålig skytt och det blev inga rättsliga följder, men då bestämdes det att kolonisterna skulle lära av indianerna och börja göra likadant. Och nu klappas det inifrån skogen. Anna är ensam och fullt upptagen i grönsakslandet med att så baljväxter till hushållet, men när hon hör klappandet går hon snabbt in i huset och kontrollerar att bössan är laddad och placerad innan för dörren. Den är dold, men hon kan ändå enkelt nå den om det skulle behövas. Fredliga signaler i all ära men man kan aldrig vara nog försiktig. Skogarna runt Villa Svea är inte alltid säkra från illasinnade människor. Oroligheterna i Brasilien de senaste åren har gjort det vanligt med kringströvande banditer och desertörer från armén eller olika rebellgrupper. De kommer över gränsfloden på flykt från rättvisan och har sällan något gott i sinnet. Hungriga och många gånger desperata. Då är det bara en laddad bössa som hjälper.
15
Ut ur grönskan kommer en indianfamilj gående. Alla bär stora säckar på sina ryggar och de stöttar upp sina bördor med hjälp av ett band som är trätt över pannan. Anna känner igen familjen och går dem leende till mötes. Det är gamla vänner till familjen så bössan får stå kvar orörd innanför dörren. Gruppen består av föräldrarna och deras fyra barn i olika åldrar. Det yngsta bärs av kvinnan i ett tygstycke över bröstet och hon har en lite mindre säck på ryggen. Alla är småväxta, mörkhyade och nästan nakna med endast ett höftskynke i skinn som täcker framsidan. Rumporna är skamlöst bara. Vid de första mötena blev Anna generad över deras nakenhet men nu har hon vant sig. Mannen i sällskapet och den äldste sonen bär också på var sin fint snidad pilbåge och har en Espada hängande vid sidan. Vapnet ser ut som ett mellanting av en machete och en kort sabel. Hela familjen, utom den minsta av dem, har dessutom färggranna band knutna runt armar och fotleder. Det är naturligtvis inte första gången som indianerna besöker chakran och Anna bjuder dem att sätta sig ner på verandan. Alla undviker dock att sätta sig på någon av stolarna utan föredrar att slå sig ner på plankgolvet efter att de lastat av sig sina säckar. Anna gestikulerar att hon bara ska gå in i stugan och hämta något. Efter en stund kommer hon tillbaka med en tillbringare fylld med citronlemonad och några muggar som i ett tidigare liv varit konservburkar. Hon vet att drycken uppskattas av besökarna och tas som ett tecken på vänskap och gästfrihet.
Under de första åren i Villa Svea har kontakterna med Guaranis varit ganska täta. I början kunde de bara skymtas i djungeln där de observerade vad de märkliga kolonisterna hade för sig men allt eftersom blev bägge sidor modigare och sökte kontakt. Det blev inledningen på många sporadiska möten och bytesaffärer. Språket är givetvis fortfarande en barriär men efterhand så har både Anna och Arvid lärt sig tillräckligt många ord på guarani,
samtidigt16
som också indianerna snappat upp en del portugisiska
I Argentina är det lite annorlunda även om det varit perioder av skoningslös förföljelse även där. När indianerna väl har kommit i ordning och druckit upp lemonaden plockas det fram en vackert snidad mugg i bambu. Det är dags att bjuda tillbaka. Mate Amargo förbereds med stor omsorg. Indiankvinnan fyller muggen med torkade yerbablad som hon först smular sönder och Anna tar fram plåtkannan med hett vatten och häller en liten mängd på bladen. Ett tjockt vassrör fungerar som sugrör och muggen går runt till var och en. Alla undviker att suga för kraftigt eller låta röret vidröra botten. Ingen vill ha munnen full av de smakfulla men ändå bittra bladen. Då och då fylls det på med mera vatten. Ingen säger något men det sker ändå en kommunikation, dels genom själva ritualen, dels via ansiktsuttryck och smaskande, uppskat tande ljud. Egentligen tycker inte Anna om den osötade drycken som är besk och skarp i smaken. Helst vill hon ha socker i men har lärt sig att så här ska det gå till när man träffar människor från Guaranistammen. Syftet är detsamma som med Annas lemonad. Att dela dryck och sugrör som en symbol för att man är vänner och sitter fredligt tillsammans. Fast hon tycker det blir lite fånigt när även de övriga svenskarna i Villa Svea har börjat med detta så fort de träffas. Vanligt hederligt kaffe fungerade alldeles utmärkt förr i tiden när de var i Brasilien och hemma i
men där höll de sig ännu mera på sin kant och var inte intresserade av att göra affärer eller att överhuvudtaget skapa någon form av relation med kolonisterna.
och svenska ord. Spanskan är bägge familjerna fortfarande lika dåliga på. När inte orden räcker till får kroppsspråket rädda upp situationen. Även under tiden i Brasilien förekom det kontakter med ursprungsbefolkningen
Det sas att rika plantageägare från norr i sin hänsynslösa jakt efter slavarbetare gjort indianerna hälsosamt misstänksamma.
egentligen
Efter en stund när bambumuggen cirkulerat tillräckligt många gånger börjar både mannen och kvinnan rota runt i sina säckar.
Sverige. Det var väl också på något sätt ett uttryck för gästfrihet. De är faktiskt inga vildar, som Guarani, och att dricka Mate är en hednisk och barbarisk sedvänja, men det här säger hon ingenting om till sina gäster på verandan. Det skulle de inte förstå och dessutom kanske känna sig förolämpade.
Byteshandeln inleds och de plockar fram fina handarbeten i form av snidade träfigurer, armband och all möjlig grannlåt tillsammans med några orm- och djurskinn. Ingenting är Anna intresserad av men seden bjuder att hon ändå ska visa ett artigt intresse, vrida och vända på sakerna och samtidigt und slippa sig små uppskattande läten. Kanske kommentera någon särskild och extra konstnärlig detalj. Träfigurer och smycken har de tillräckligt av redan men när mannen dessutom erbjuder två tunga säckar med yerba kan hon tänka sig att göra affär. Frågan är bara vad de vill ha i betalning. Det besvaras snart när kvinnan med ett stort leende rycker till sig den sotiga plåtkannan som de nyss använt och ivrigt pekar omväxlande på säckarna och kannan. Anna är tveksam och försöker i huvudet kalkylera värdet på yerban och vad det skulle kosta att köpa en ny kanna. För att göra det måste de dessutom ta sig till en av bodarna i Meking och det är en dagsresa även om det skulle kombineras med andra Mannenärenden.läsertydligen
av hennes tvekande funderingar och börjar åter gräva i en av påsarna för att hitta något att tillföra affären. Till slut lyckas han och tar fram ett par avlånga röda bara lite större än en bönskida. Anna har aldrig sett något liknande och skakar tveksamt på huvudet men mannen ger sig inte. ”Kyyi”, upprepar han flera gånger. Han tar fram sin Espada och skär en bit av det röda som han stoppar i munnen, smackar av välbehag samtidigt som han gnuggar sig belåtet på
egentligen
17
grönsaker,
den18 nakna magen. Därefter skär han en ny liten bit och ger till Anna. Hon tittar skeptiskt på gåvan, luktar, doppar tungan mot det röda och smakar lite försiktigt. Först händer ingenting i munnen, smakar som en mild paprika ungefär, sedan kittlar något långt in i gommen och då kommer en lätt explosion. Hon kippar efter andan, flämtar och känner hur värmen långsamt sprider sig i kroppen på ett både njutningsfyllt och samtidigt lätt plågsamt sätt. Hennes kinder blir varmare än normalt och får en fuktig rodnad. Anna anar att det faktiskt kan vara peppar, chilipeppar, som hon för första gången har smakat, något hon tidigare bara hört talas om. Andra har beskrivit sensationen som händer i kroppen men guaraninamnet har hon aldrig hört tidigare. Indianen tar sedan och skär upp hela pepparn och visar var det ligger små frön. Sedan tar han hennes hand och leder Anna till grönsakslandet där hon arbetade när de anlände. Bestämt drar han en skåra med fingret i den röda jorden och varsamt trycker han ner fröna ett och ett. Med ett stort leende pekar han först på pepparn och sedan på jorden. Innebörden är tydlig. Här kommer det att växa peppar. Annas tveksamhet kring affären är som bortblåst. Hon tänker att om hon kan få det här att fungera så får Arvid vara beredd på både en stor överraskning och förändring. Vad är väl värdet på en gammal plåtkanna i jämförelse med det? För att fira den lyckosamma byteshandeln avslutar de med att återigen sitta ner och dricka ytterligare Mate Amargo som nu smakar mycket bättre. Anna kan inte sluta att le under resten av mötet med indianerna och hon vill avsluta så snabbt som möjligt för att gå tillbaka till grönsakslandet och vattna de små fröna som ska förändra hennes liv. För Arvid har ju lovat. *
Hon berättar inget för resten av familjen. Pepparn är hennes egen hemlighet. Tids nog kommer de att få veta. Naturligtvis blir Arvid nyfiken på varifrån säckarna med yerba kommer och varför de måste köpa en ny plåtkanna, men det är inget konstigt med att Guaranifamiljen hade vägarna förbi och ville idka lite byteshandel. Det har hänt många gånger tidigare och han uppskattar att de uppnått en så bra relation med indianerna. Två välfyllda säckar yerba för en sliten kanna låter som en bra affär. Att Anna verkar ha blivit extra mån om att vårda sitt grönsaksland är heller inte konstigt. De är beroende av det som växer där. Både för det egna hushållet men också för att en del går att sälja eller byta mot annat. Anna tar för vana att alltid gå en sista inspektionsrunda när solen börjar dala och den värsta hettan mildrats. För att skydda fröna från att skadas eller bli uppätna av fåglar ser hon till att täcka dem med ett tunt lager halvmultna löv. Varje kväll är hon också där och vattnar lite extra för att vara säker på att de blivande plantorna hela tiden hålls lagom fuktiga. Otåligt väntar hon på att få se de spirande gröna skotten komma upp ur jorden och efter ett par veckor tittar de första hjärtbladen fram. Ibland blir hon sittande länge vid odlingen och fantiserar över hur det ska bli att få komma hem, vad hon ska kunna få för arbete, var de ska bo och alla de möjligheter som barnen kommer att få. När hon får höra att det kommit tidningar från Sverige till grannfamiljen Källsten är hon snabbt där för att få ta del av vad som står i dem. Anna vill veta det senaste och vilken typ av land som väntar henne vid hemkomsten. Att gå två kilometer på en slingrig djungelstig är ett försumbart besvär om man kan få några månader gamla nyheter att ytterligare göda de egna fantasierna med.
19
Efter några månader händer det. Plantorna har växt till sig bra, är flera decimeter höga och hon hade sett dagen innan att
Dagen när maken och pojkarna ska vara tillbaka infinner sig och Anna vaknar extra tidigt. Hon är så ivrig i sin väntan. Att tvingas dröja med att berätta har varit svårt men hon har ägnat kvällarna åt att planera allt som behöver göras för att de ska kunna komma iväg så fort som möjligt. Till och med varit över hos Källstens och diskuterat försäljning av gården och vad de skulle kunna få för den. Om bara dottern Lovisa också varit hemma så hade det åtminstone varit någon hon kunnat dela sin glädje med men hon arbetar som piga i Meking. Sedan ett halvår bor hon hos en tysk familj. Ernst Hirchsteiger är bryggare i den gamla tyskkolonin och någon som Arvid har känt i många år. Exakt hur de fick kontakt har hon aldrig riktig fått klarhet i. De gånger hon har frågat blir svaret från Arvid alltid väldigt svävande men det måste ha hänt när de fortfarande bodde kvar i Bonpland, förmodligen i samband med en jakttur. Så fort frukosten är avklarad går hon ut till grönsakslandet för att inspektera den blommande pepparn. När hon närmar
det20 fanns små, små knoppar på flera av dem. Det är på den sedvanliga kvällsrutinen vid grönsakslandet som hon ser för utsättningen för sina drömmar gå i uppfyllelse. Längst upp i toppen på flera av växterna har det under dagen slagit ut små vita blommor. Anna tycker att de liknar vackra vitsippor så som hon kommer ihåg dem från sin barndom. Kanske bara lite mindre. Hon stirrar på dem och allt känns plötsligt overkligt. Undret har skett. Chilin blommar på riktigt. Anna blir så tagen att hon måste sätta sig ner på backen. Under en lång tid bara sitter hon där och stirrar på de små skapelserna. De som ska göra att hon får komma hem igen och slippa denna tunga längtan. Nu måste hon bara berätta det för Arvid och sedan kan de börja förbereda sin hemfärd. Tyvärr får det dröja några dagar för maken och de bägge sönerna, Carlos och Alfredo, är på jakttur norröver tillsammans med några andra karlar från kolonin.
21 sig ser hon att något inte stämmer. Pepparn står där i och för sig lika grön och frodig som dagen innan men något är allvar ligt fel. Den är just enbart grön. Av de vackra vita blommorna återstår bara skrumpna rester på marken. Plantorna har tappat allt. Anna går ner på knä och har svårt att ta in tragedin. Gråten är nära. Vad är det som har hänt? Har hon gjort något fel? Var det kyligt under natten eller har det blåst för mycket? Hur ska hon nu kunna hävda att pepparn blommar? Arvid kommer att vägra tro henne. Hon måste ha bevis som inte går att ifrågasätta och det har hon inte längre. All den där lyckan och optimismen hon känt de senaste dagarna är som bortblåst, nu ersatt av den djupaste förtvivlan. Anna sitter länge ihopsjunken på knäna. Orkar inte röra sig. Alla hennes planer, förhoppningar och drömmar är krossade. Vad ska hon göra? Till slut samlar hon ihop sig och börjar håglöst undersöka växterna i förhoppning att kunna hitta vad som är fel. Till sin glädje ser hon då att det faktiskt finns fler knoppar som ännu inte slagit ut. Att allt inte är förlorat. Hon måste bara vänta tills de nya blommorna kommer och då se till att Arvid är i närheten. Sent på kvällen, långt efter mörkrets inbrott, återvänder Arvid tillsammans med de bägge sönerna. På en stång som bärs av Carlos och Alfredo hänger ett stort urtaget vildsvin. Även om timmen är sen måste djuret tas om hand så att det inte tar skada av värmen. Pojkarna hjälps åt att flå det för att sedan hänga upp kadavret i den svala jordkällaren som de grävde förra året. Allt de har som är känsligt för värmen förvaras där. Anna ställer fram mat och dryck på bordet. Hon serverar manniokmos, rökt kött och kokta majskolvar. Pojkarna kastar i sig det som bjuds och reagerar inte på att Anna är ovanligt tyst. Hon har inte helt lyckats bli av med den där desperationen och tungsinnet som drabbade henne tidigare på dagen även om hon gör sitt bästa för att dölja det.
”Det har varit en bra jakt, förstår jag”, säger hon mest bara för att bryta sin egen tystnad. Inte för att hon är intresserad.
”Det är väl inte så konstigt, far”, avbryter Carlos med skämt sam röst. ”Den gubben är väl van vid att träffa riktigt stora djur som valar och dom är ju lite större än vårt småvilt, svåra att missa ens för en halvblind. För visst har väl Falk varit valfångare tidigare, nere i Antarktis. Det är i alla fall vad jag har hört.”
Och sedan fortsätter de att diskutera jakten de just har varit på. Jämför prestationer, kommenterar de andra deltagarna och delar sina upplevelser. Anna behöver inte säga mer för familjens manfolk är så fullt upptagna med sin egen värld där hon inte hör hemma. Ingen noterar hennes tystnad. Hon är tidigt uppe morgonen därpå och det första hon gör är att återigen gå ut till grönsakslandet. Även om hennes gudstro inte är särskilt stark ber hon tyst och innerligt för sig själv under vandringen mot plantorna. Väl framme skiner hon upp. Hennes bön fungerar. Ja jädrar, gud är stor, tänker hon och betraktar de nya vita blommorna som slagit ut under natten. Äntligen så blommar pepparn.
Anna rusar tillbaka till stugan. Det måste gå fort. Tänk om blommorna hinner falla av innan Arvid har sett dem. Hon vågar inte chansa utan tar tag i sin man som just då fridsamt intar sin”Dufrukost.måste komma med, det är bråttom”, säger hon utan förvarning och sliter tag i Arvids arm för att dra honom ifrån bordet. ”Men herregud kvinna, vad är det frågan om? Har det hänt något?” Han låter både orolig och lite irriterad samtidigt.
”Ja, det har varit fantastiska dagar och pojkarna har skött sig riktigt bra”, svarar Arvid mellan tuggorna. ”Det är Alfredos byte som vi fick med oss, även Carlos fällde ett men det fick Conrad Falk. Han hade allt lite svårt att träffa något själv även om han försökte flera gånger. Många värdefulla kulor som gick till spillo.”
22
”Ja, det kan man säga, men jag får visa dig. Det är inget farligt men nu ska det bli förändring.”
Arvid stirrar tyst på blommorna, sedan på Anna. Han kan inte misstolka hennes glädje. Hennes ögon glittrar precis så där som de gjorde den där dagen på Södermalm när de upptäckte varandra på mötet för hågade Brasilienresenärer. En evighet sedan. Han vet inte riktigt vad han ska säga eller kanske snarare inte hur han ska säga det. ”Älskling, det är ju underbart, helt fantastiskt. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta men du måste förstå att det var ju bara något som jag sa. Ett talesätt för något omöjligt. Vi kan aldrig åka hem för vi är ju redan hemma. Misiones, Villa Svea är vårt hem och det finns inget som kan ändra på det. Jag är ledsen men så är det. Trodde att vi talat färdigt om det här och
”Nu min käre make ska du få se på guds underverk.” Hennes röst är fylld av triumf när hon stannar upp framför växterna. ”Nå, vad ser du? Berätta vad du tittar på!”
”En massa grönt”, svarar han tvekande och lätt förvirrad. ”Är det något speciellt? Jag kan se att det växer bra.”
23
Anna har ett fast grepp om Arvids hand och nästan släpar honom efter sig i riktning mot grönsakslandet.
Han kan inte förstå vad hon är ute efter och vill heller inte svara”Toker,fel.
klart att det växer bra men ser du något mer?” Hon väntar inte på svar. ”Det du tittar på är pepparväxter som jag fick av våra guaranivänner för några månader sedan. Och vet du vad, dom blommar. Det fina vita du ser bland bladen är pepparblommor och vet du vad det betyder? Vet du det? Jo, det ska jag tala om för dig. Du lovade att den dagen pepparn blommar då åker vi hem. Hem till Sverige och Stockholm. Det är slut med livet i skogen. Nu ska vi tillbaka till stan och vårt fädernesland för nu blommar pepparn. Du lovade.”
.
ISBN 978-91-89199-20-0 9 789189 199200 > ”Vet hut! I det här huset är vi svenskar och här pratar vi svenska. Ska du prata som en kreol har du inget här att göra.”
Svenskkolonin Villa Svea i Argentina växer och utmaningarna är många. Utvandrarnas längtan efter det gamla landet är stark och kampen med att bevara det svenska blir allt viktigare. Anna, Arvid och de andra emigranterna kämpar för att skapa sig ett drägligt liv, trots alla svårigheter de står inför. Gräshoppor, vandrarmyror, hänsynslösa banditer och korrupta tjänstemän gör det inte lättare. När Gustaf Berzelii i slutet av 1917 besöker kolonin upptäcker han genast att kontrasten är stor till det bekväma liv han lever i Buenos Aires. Hans pengar och handlingskraft kommer att spela en stor roll i utvecklingen av samhället. Men är han redo att ta steget och själv bli en del av kolonin och hur ska Villa Sveas framtid se ut? Villa Svea är en gripande, spännande och verklighetsbaserad roman om integration och immigration när svenskarna som flydde Fattigsverige skapar sig ett nytt hem i Argentina. Det är den fristående och avslutande tredje delen i Dödskaravantrilogin
