© David Sikter 2021 Andra utgåvan. Första utgåvan utgiven av Wela förlag 2014 Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2021 www.whipmedia.se Grafisk form och produktion: Whip Media Tryck: F4-print AB, Hägersten, 2021 ISBN 978-91-89191-71-6
Vid mitten av det 21:a århundradet skapades de första självmedvetna maskinerna: datorsystem med mjukvara baserad på samma principer som den mänskliga hjärnan – så kallade neurosimulatorer. Maskiner som kunde tänka och känna. Lagstiftningen vid den tiden förbjöd den typen av forskning, men den fortsatte ändå, under jorden, av nätverk av forskare från hela världen som ville förverkliga den transhumanistiska drömmen. Det allra första programmet som senare skulle bli erkänt som medvetet, ”Leo”, skapades av en briljant ung forskarstudent från Uppsala som var ansluten till ett sådant underjordiskt nätverk. Programmet gömdes, men myndigheterna fick till slut tag på det och samtliga involverade greps och dömdes till långa fängelsestraff.
5
1 VLADIVOSTOK LÖRDAG DEN 22 SEPTEMBER 2074 24 ÅR EFTER DE FÖRSTA MEDVETNA MASKINERNAS UPPKOMST
Mikhail Danilov ryckte till av den gälla ringsignalen från visiret som låg på nattduksbordet. På ringsignalen hörde han att det var från jobbet – han var tvungen att ta samtalet. Han svor irriterat. Vem i helvete ringer så här dags? Det var bäst att tredje världskriget hade brutit ut, tänkte han, sträckte sig efter visiret och satte på sig det. Han manövrerade mödosamt den tankestyrda pekaren och matade in koden för att låsa upp enheten. Det var den ryska militärens tjänstevisir – att använda smarta kontaktlinser eller kommersiella visir för att koppla upp sig mot den ryska försvarsmaktens system var inte tillåtet av säkerhetsskäl. Enligt texten som visades kom samtalet från Jurij Korovin. Rösten i andra änden var upprörd. ”Mikhail, det är jag, Jurij. Det … har hänt något. Det har skett något slags explosion på Biolabb 24.” ”En explosion?” upprepade Mikhail Danilov. Han satte sig upp i sängen. ”Hur? Var? Något slags olycka?” ”Nej, nej … Det måste vara ett attentat. Inne i högsäkerhetslokalerna. Vi har hittat en död vakt i byggnaden, skjuten i ryggen.” Mikhail Danilov blev kall i kroppen.
9
”En skjuten vakt?” ”Ja”, sa Jurij. ”Och vi saknar kontakt med ytterligare två vakter som borde ha befunnit sig i den delen av byggnaden.” Danilov tände sänglampan. Ljuset stack obarmhärtigt i ögonen. Han konstaterade att han fortfarande var berusad. Han hade, som så många andra högt uppsatta militärer, varit på general Lukovs 50-årsfest. Spriten hade flödat och alla hade varit där. Det var så pass att någon under festen hade skämtat om att det här måste vara den perfekta tidpunkten att anfalla landet på, med hela den seniora staben i Vladivostok utslagen på en gång. Han steg upp ur sängen och gick för att hämta ett glas vatten. Kanske kunde det få honom att kvickna till. ”Och vad har Stepanov sagt?” frågade han på väg till köket. ”Fanns det något farligt material i den delen av byggnaden?” ”Det fanns några ganska elakartade influensavirus som man undersökte”, svarade Korovin. ”Det skulle enligt Stepanov vara det farligaste i labbet.” Danilov suckade. ”Vi måste ändå sätta hela anläggningen i karantän. Ingen får släppas ut ur byggnaden. Och vägspärrar, vi behöver sätta upp vägspärrar. Verifiera att all personal som var där inne är kvar i anläggningen. Ifall vi har en insider.” Han rös vid tanken. ”Har vi drönare i luften?” fortsatte han. ”Jag vill veta vad som händer på marken, om någon försöker ta sig från platsen.” ”Absolut, sir.” ”Och vi behöver ringa Rubashkin och Evgenij Volkov. Och Ananyev. Och …” Han drog ett djupt andetag. ”Och vi behöver väcka överbefälhavaren.”
10
*** Ett telemöte med flera höga militärer inklusive överbefälhavaren sattes snabbt upp. ”Behållarna då?” var det första Alexander Ananyev frågade efter att Mikhail Danilov redogjort för läget. ”Behållarna?” upprepade Danilov. ”Vilka behållare menar du?” ”De vi skickade i torsdags förstås”, sa Ananyev irriterat. Just det ja, erinrade sig Danilov. Det hade varit en militärövning i torsdags, då man bland annat hade transporterat två kapslar från det lager Ananyev var ansvarig för till laboratoriet. Det var Ananyev som ansvarade för det stora bunkerkomplex utanför Vladivostok där bland annat biologiska och kemiska stridsmedel förvarades. ”Ah, de där kapslarna”, sa Danilov. ”Ja de borde väl ha funnits någonstans i byggnaden, antar jag. Men de var ju tomma.” ”Tomma?” frågade Ananyev. ”Vad menar du?” ”Behållarna var ju tomma”, sa Danilov. ”Det var ju en övning.” ”Övning? Vad i helvete pratar du om?!” utbrast Ananyev. ”De var inte tomma. Det bestämdes ju för några dagar sedan.” Det blev knäpptyst. Danilov svalde. ”Vad säger du? Menar du att … behållarna …” ”De var i helvete inte tomma, de innehöll Gamma-65!” sa Ananyev. ”Det var ju några tester som skulle göras. Du var ju själv med i meddelandeslingan när det bestämdes.” Inte tomma? Kunde han verkligen ha missat en sådan sak? Nej, det var bara inte möjligt. Då borde dessutom Stepanov, forskningschefen på labbet, ha nämnt det när de pratade, men det hade han inte gjort. ”Jag … jag kommer inte ihåg att jag skulle ha fått något med-
11
delande om det”, fick han fram. ”Och Stepanov sa inget om något sådant heller.” ”Både du och Stepanov var med i loopen!” insisterade Ananyev. ”Det var Stepanov som bad om att få viruset, och du bekräftade också att det var okej!” ”Det har jag absolut inte gjort”, sa Danilov. ”Det är jag helt säker på. Och jag pratade med Stepanov för tio minuter sedan.” Ananyev andades häftigt och mumlade något ohörbart. ”Du skickade flera meddelande om det”, sa han. ”Det är jag helt säker på.” Danilov skakade på huvudet för sig själv, där han satt på den hårda köksstolen. ”Något är väldigt fel här”, sa han lågt. Det blev dödstyst. Alla tänkte de samma sak. Men var det verkligen möjligt? Kunde meddelandena som Ananyev menade sig ha fått vara … manipulerade? ”Gamma-65”, sa Rubashkin till slut. ”Vad är det?” ”Ett biologiskt vapen”, svarade Danilov frånvarande. ”Ett supervirus. Det togs fram för över tio år sedan, designat för att vara extremt smittsamt, extremt dödligt, och extremt svårt att ta fram ett vaccin mot. Ni har nog inte hört talas om det eftersom man la ner projektet för att man lyckades lite för väl med alla tre målen, i synnerhet det sista. Man försökte under flera år ta fram ett vaccin, och mycket pengar pumpades in i projektet – men man lyckades aldrig få fram något som fungerade ens i labbmiljö, och till slut … gav man upp.” ”Så …”, sa Rubashkin, ”om det här viruset skulle … spridas?” Det var Ananyev som svarade. ”Hur många som skulle dö? Omöjligt att veta förstås. Och vi vill nog inte få reda på det heller.”
12
”Mina herrar”, bröt överbefälhavaren in. Han gjorde en lång paus innan han fortsatte, med sammanbiten stämma. ”Menar ni, att vårt nät har blivit hackat, och att någon har promenerat rakt in i en hårdbevakad militäranläggning och, möjligen, kommit över biologiska stridsmedel?”
13
2 TOKYO MÅNDAG DEN 22 OKTOBER 2074
Arata Shiokawa kom ovanligt tidigt till jobbet den här måndagen. Han var på ett strålande humör. Det blev klart i fredags: förhandlingarna var avslutade, kontrakten påskrivna. Shiokawa Neurotechs största affär någonsin, med licensintäkter på sagolika 6,6 miljarder yen per år, i minst fem år. Shiokawa Neurotech, företaget han hade startat för bara tolv år sedan, hade slagit alla konkurrenter, inklusive de stora: CyCorp, Ascent och IBM. Om en timme skulle Tokyobörsen öppna. Nyheten om affären hade publicerats sent på fredagen, efter börsens stängning, och frågan var inte om utan hur mycket rikare han, som majoritetsägare i företaget, skulle bli när börsen öppnade. Inte för att han hade några planer på att sälja några aktier. Han tittade ut genom det breda panoramafönstret. Han älskade det nya kontoret. Utsikten från Shin Marunouchi-skrapans 36:e våning var fantastisk. Nedanför låg det kejserliga palatsets ägor, och bortom dem: staden, som bredde ut sig åt alla håll så långt ögat nådde, i ett hav av byggnader. Medan han stod där och såg ut över staden aktiverades de smarta kontaktlinserna. En blinkande ikon dök upp i hans synfält, åtföljd av ett välbekant surrande ljud. Det var direktlinjen från sekreteraren. Han gjorde en gest i luften och accepterade samtalet.
14
”Shiokawa-san! De säger från receptionen att polisen är här.” Han ryckte till. ”Polisen? Vad vill de?” ”De säger att de är här för en oanmäld inspektion från ICSC. De är väldigt många. De släpper in dem nu.” Arata avslutade samtalet abrupt. Vad var det som pågick? Hans kontakter skulle ju se till att han alltid informerades minst två dagar före en inspektion. Nu gällde det att vara snabb. Han var förberedd. Med några snabba gester i luften tog han fram ett utforskarfönster i synfältet framför sig, letade fram kommandofilen och körde den. Några informationsrader skrevs ut i fönstret. Allt såg ut att ha fungerat som det skulle. Alla krypterade diskar med känslig data var urkopplade och datan skulle inte gå att få fram utan det lösenord som bara han själv och hans säkerhetschef hade. Så tog han fram kontaktlistan och letade upp Hitoshi Nakane, chefen för utvecklingsavdelningen, som hade lokaler i Shiroi. Ringsignalerna gick fram. En. Två. Tre. Svara för helvete! Fyra. Det sprakade i andra änden. ”Hitoshi!” sa Arata. ”Det är jag. Vi har polisen här. De är i receptionen. Inspektion, säger de.” ”De är här också”, svarade Hitoshi. Arata svalde och avslutade samtalet. Inte bra. Han gick tillbaka till kontaktlistan och ringde Hozumi. Hozumi var ett kodnamn. Kontakten skedde alltid anonymt
15
och hårt krypterat. Medan signalerna gick fram vände sig Arata om och tittade ut genom fönstret, ner mot ingången. Åtta svarta, identiska bilar hade stannat utanför, och ett tiotal män, alla klädda i diskreta, mörka kostymer, var på väg mot huvudentrén med snabba steg. Det var alldeles för många för att vara en vanlig inspektion. Signalerna fortsatte att gå fram men ingen svarade. Arata svor för sig själv. Kuso! Han avbröt och försökte istället ringa till Yasushi Komura, men fick genast en popup: ”Yasushi Komura är inte online.” Arata blev med ens kall i kroppen. De vet. De vet alltihop! Det hade varit så enkelt att lura systemet. Nästan för enkelt. Det enda som behövdes var pengar. Han hade tänkt på allt: mutat rätt personer, hyrt privatdetektiver och skaffat sig hållhakar på alla nyckelpersoner i det noggrant genomtänkta nätverk han byggt upp. Det borde varit vattentätt. Men det var inte kört än. Diskarna med det känsligaste materialet var krypterade. Datan skulle inte gå att få fram. Vittnen kunde han kanske skrämma till tystnad. Han hade fortfarande gott om pengar. Och polischefen, som han hade betalat saftiga belopp till, skulle kanske kunna se till att utredningen inte hittade något. Han hörde röster utanför dörren, en av dem var sekreterarens. Hon lät upprörd. Samtidigt märkte han på nätverksikonen att de smarta kontaktlinserna hade tappat kontakten med nätet. Han fingrade reflexmässigt på armbandsenheten. Var batteriet urladdat? Inte enligt displayen. Han gissade att de ovälkomna besökarna måste ha någon sorts störsändare med sig.
16
Dörren slogs upp och tre män kom in. ”Herr Arata Shiokawa?” sa den som gick först. Han stannade inte upp för att invänta något svar utan fortsatte med bestämda steg rakt mot honom. ”Ja”, svarade Arata och försökte se obesvärad ut. ”Herr Shiokawa, vi kommer från polisen. Jag måste be er ta ut kontaktlinserna, lämna ifrån er armbandsenheten och komma med oss. Ni är arresterad.”
17