9789189191150

TOOLOONKRร NIKAN

Livstid Andys fรถrsta bok Agnes Thorlaksdottir

Š Agnes Thorlaksdottir, 2020 Utgiven av Whip Media www.whipmedia.se/tooloon1 Grafisk form och produktion: Whip Media Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-89191-15-0

Prolog Det var natt i den lilla staden Tamworth, nordväst om Sydney i Australien och affärsdistriktet låg öde. Ett par bilar stod parkerade längs med gatan och en mörklila Lincoln Zephyr rullade sakta in på en parkeringsplats framför en presentbutik och stannade. Motorn stängdes av och en stund var allt tyst. Dörrarna öppnades.

Fem män klev ur bilen, gick snabbt in i gränden dit belysningen från gatan inte nådde, och stannade framför presentbutikens bakdörr. Ägaren till presentbutiken hade vägrat betala sina ”försäkringar” under en längre tid och trots ett antal påtryckningar uteblev betalningarna. Ligans ledare Tommy Kasalle hade därför samlat ihop sitt gäng för ett nattligt besök. Den här natten var det Tommy själv, hans lillebror Patrick och hans storebror Adam. Med dem var en av Adams barndomsvänner, Peter McAllister som var gift med Kasallebrödernas syster Sue. Peter hade också tagit med sin äldste son, fjortonårige Troy McAllister. Vanligtvis var Tommy själv inte med vid ”besöken”, men ägaren till presentbutiken hade retat upp honom vid ett flertal tillfällen.

Troy ställde sig i den mörka gränden på andra sidan gatan. Tommy gick in på baksidan och ställde sig på vakt där. Patrick bröt upp bakdörren, Peter skyndade till larmet för att koppla ur det. När larmet slutade ringa delade de tre vännerna upp sig i butiken. Bröderna Adam och Patrick skyndade in på kontoret och försökte öppna kassaskåpet. Peter sprang upp på andra våningen och sökte syste-

5

matiskt efter värdesaker samtidigt som han sopade ner saker från hyllor och hängare. Syftet med besöket var inte bara att stjäla pengar och värdesaker utan också att ha sönder inredning och skräpa ner.

Det skulle vara tydligt att butiksägaren hade haft besök.

Kassaskåpet var för stort och otympligt för att bröderna skulle kunna bära ut det. Det enda som gällde var att så fort som möjligt öppna det. Patrick hade huvudansvaret för det arbetet och det drog ut på tiden. Adam letade i alla lådor och pärmar på skrivbordet efter någon ledtråd medan hans bror lyssnade på låset och försökte lista ut de siffror som behövdes för att öppna.

Peter hade arbetat sig ner till första våningen när hans son kom springande in genom bakdörren. ”Snuten är här”, skrek Troy och var tydligt uppskakad.

Peter svor till och skyndade till skyltfönstret på framsidan där ett par polisbilar bromsade in med skrikande bromsar. Från kontoret hörde han ett liknande rop från Adam. ”Det är snutar på baksidan också!”

Peter sprang till den öppna dörren, slet in Troy och bommade igen den. Alla fyra gömde sig bakom väggar och bord så att de inte skulle synas utifrån. Adam kröp fram till Peter. ”Såg du vart brorsan tog vägen?”

Peter kikade ut genom fönstret och duckade ner snabbt igen. ”Han dök ner i containern på baksidan.” ”Klarade han sig?” ”Snutjävlarna upptäckte honom nästan men han hann gömma sig.”

Ett äldre par boende i närheten hade hört larmet från butiken och ringt polisen. Fyra bilar hade skyndat till platsen och när de närmat sig hade de stängt av sirenerna. Poliserna delade upp sig så att de täckte både fram och baksidan av butiken.

6

Fyra polismän rörde sig skyndsamt hukande över vägen mot skyltfönstren och lyste med ficklampor in i butiken. På baksidan försökte en av dem forcera bakdörren. I tumultet som uppstod var det oklart vem som avfyrade det första skottet.

För Tommy, som låg och tryckte i den stora sopcontainern, var ljudet fruktansvärt. Under några minuter var skjutandet det enda som hördes och han kände sig maktlös. Där han låg hade han inte någon möjlighet att komma till undsättning. Sakta avtog skottlossningen och tystnaden tog över.

Det sprakade till i en mikrofon när en polis med metallisk klang i rösten uppmanade rånarna i butiken att ge upp. Svaret han fick var ytterligare en skottsalva.

Skottlossningen pågick i flera minuter och Tommy grävde sig ännu längre ner i skräpet och höll händerna över huvudet. ”Eldupphör! ELDUPPHÖR!!”

Det blev knäpptyst och Tommy vågade inte röra sig. Hela huvudet var ett virrvarr av tankar och känslor. Han hörde poliserna gå förbi containern och ljudet av bakdörren när den den gav vika efter en välriktad spark. Under en lång stund hördes bara springande steg och upprörda röster. ”Vi behöver en ambulans! En av rånarna är skadad!” ”Vet du vem det är?” ”Ja, det är Adam Kasalle.”

Det blev tyst inne i den mörka containern en liten stund medan en polisman kontaktade stationen och begärde att en ambulans skulle skickas till platsen. Sedan kom han tillbaka och stannade till i närheten av containern. Tommy hörde ytterligare en person komma gående. ”Värst vad du ser allvarlig ut”, sa polismannen som hade anropat ambulansen.

7

”Det ser ut som värsta krigszonen där inne, bland det värsta jag varit med om.” ”Vad menar du? Är alla rånarna gripna? Hur många var det?” ”Nästan hela Kasallegänget.” ”Och?” ”Det är bara en kvar i livet. De andra tre ligger döda därinne.”

Tommy tvingades bita sig hårt i handen för att inte skrika rakt ut. Kunde detta verkligen vara sant? Hans bror Patrick, svågern Peter och lille Troy döda? Och Adam? Hur illa skadad var han, skulle han klara sig?

Det kändes som om timmar passerade innan Tommy äntligen vågade röra på sig. Han kisade på sin klocka, men den hade stannat.

Först nu kände han smärtan i revbenen från att ha legat på någonting hårt och spetsigt och kände stanken av mögliga textilier som hamnat i soporna. Det var tyst utanför. Tommy tog chansen, lyfte försiktigt upp locket och kikade över kanten. Polisbilarna på baksidan av huset hade lämnat platsen, ambulansen likaså. Inne i butiken var lamporna tända och han kunde se några män röra sig där inne. Ett band från polisen spärrade av gränden.

Så tyst han kunde klättrade han ut ur sitt gömställe och kröp förbi nästa hus. Tommy kände sig rätt uppgiven och maktlös när han började den långa promenaden hemåt.

Dörrklockan ringde länge i det stora huset när Sue McAllister kom nerför trappen och nyvaket öppnade dörren. Hon stirrade på sin bror som stod där, smutsig och med död blick. En isande tanke slog henne när hon öppnade upp dörren på vid gavel och släppte in honom. Tommy sjönk ner på en stol i hallen och gömde ansiktet i sina händer, hans axlar skakade.

8

Sue stålsatte sig inför vad hon skulle få höra, ansiktet visade inget av det kaos som rasade i hennes inre. Det skrämde henne att se sin storebror så skärrad och uppgiven. ”Vad har hänt, Tommy”, frågade hon tonlöst samtidigt som hon knöt nävarna vid sidorna.

Han såg hjälplöst upp, slickade sig nervöst om läpparna och slog ner blicken igen. ”Vad har hänt”, upprepade hon hårt. ”Berätta!” ”Allt! Allt gick fel! Allt! Sue, jag är så ledsen, jag är så fruktansvärt ledsen, snälla förlåt mig …” ”Vad menar du?” Nu nästan skrek systern.

Han viskade: ”De är döda, de är alla döda.”

Tommy berättade om det misslyckade rånet, om det han hört från sitt gömsle. Berättade att hennes man och son var borta för alltid. Att deras bröder var borta, den ene fängslad, den andre död.

Att de två var de enda som var kvar. Han reste sig trött, tittade hastigt på henne och gick skamset därifrån.

Sue stod kvar och försökte samla tankarna. När hon vände sig om märkte hon att barnen satt överst i trappan, på deras miner förstod hon att de hade hört allt. Troys tvillingsyster Sara grät öppet.

Tioårige Andy såg med fasa på sin mor. Åttaårige Pauls oförstående blick vandrade mellan modern och de äldre syskonen. Fyraåriga Jessica förstod ingenting men grät eftersom hennes storasyster grät.

Dagen efter stod Sue McAllister rakryggad på bårhuset och identifierade sin son, sin man och sin bror. Hon fick också veta att hennes äldste bror Adam skulle klara sig men att han var förlamad från midjan och neråt. När hon kom hem var hon helt utpumpad men för barnens skull måste hon vara stark. Det här är berättelsen om ett av dem. Det här är berättelsen om Andy McAllister.

9

1 ”Inget problem, morbror. Vi lär honom en läxa som han aldrig glömmer.” Andy lutade sig nonchalant mot väggen vid fönstret på Tommy Kasalles stora kontor. Hans kusin Gary satt i en av de bastanta fåtöljerna framför skrivbordet.

Bakom det magnifika rokokoskrivbordet satt Tommy på den matchande stolen. Under de år som passerat sedan han förlorade sina bröder hade hans makt vuxit. Hans sätt att sitta och på hur han såg ut, självförtroendet och den naturliga pondusen som kommer med makt flödade ut från honom där han satt bakom det tunga skrivbordet. ”Jag vill att han ska bli rädd, livrädd och aldrig mer komma på tanken att vägra betala. Det är dags för juvelerare Nilsen att förstå vem som bestämmer i den här staden. Mitt på dagen blir perfekt.

Larmet är avstängt och han tror att han är säker. Rob kan köra bilen men jag vill att ni två går in och hämtar försäkringen med ränta.

Slå sönder några montrar också men förstör inte för mycket … han ska få betala mer nästa månad.”

Andy såg på sin kusin som satt med en bekymrad min. Dagen då deras fäder blev lagda till den sista vilan hade en vänskap börjat gro ur deras sorg och ilska. Sedan dess hade de varit bästa vänner. ”Vad är det, Gary?” ”Jag vet inte. Kan vi inte bara göra så som vi brukar. Gå in någon natt, hämta försäkringen och lämna ett tydligt meddelande till honom. Så han vet att det är bäst för honom att betala nästa gång.”

10

Hans farbror skakade på huvudet: ”Nej!” Han slog i det stora bordet så det ekade för att markera sina ord. ”Vi måste visa att vi menar det vi säger. Statuera ett exempel.

Det är inte bara Nilsen som strular. Thomp har också börjat gnälla när grabbarna kommer och jag vet att fler börjar bli tveksamma.

Dessa otacksamma svin! Vi har inte höjt försäkringen på flera år och de har gått säkra alla dessa år. Vi måste visa dem att det kostar att käfta emot.”

Tommy tog upp ett kuvert och slängde det på bordet. ”Här har ni bilder och ritningar. Gå dit och spana in stället! Han har en säkerhetsvakt så kolla rutinerna noga. Gary, du vet att jag inte skulle be dig om jag inte litade bäst på dig och Andy. Jag har stora planer för er båda i framtiden så om det verkar som om något håller på att gå snett vill jag att ni avbryter!” ”Lugn, morbror”, skrattade Andy. ”Det här blir en baggis.”

På väg från kontoret bläddrade Andy i materialet hans morbror hade slängt på bordet. Ritningarna visade en lokal på cirka hundra kvadratmeter, med ett lagerutrymme på ytterligare fyrtio kvadratmeter. Bilderna visade butikslokalen från utsidan, grannbutikerna och gatan. Nilsen hade en väktare i butiken, ett avancerat larm, samt det allra nyaste inom bevakning och säkerhet, övervakningskameror. Alla varor låg i tjocka glasmontrar under dagen men de dyrbaraste sakerna var inlåsta i ett kassaskåp under natten. Butiken var öppen alla vardagar från nio till sex, men var stängd på helgerna.

Gary köpte en ring till sin tjej av Nilsen och använde tillfället till att se var allt var placerat i butiken. Under två veckors tid spanade kusinerna på butiken från glassbaren på andra sidan gatan. Juke-

11

boxen var laddad med de nyaste låtarna, Nat ’King’ Coles Ramblin’ Rose och Elvis Presleys nya hit Return to Sender. De två kusinerna väckte ingen större uppmärksamhet eftersom stället oftast var fyllt med ungdomar. Tommy skickade dessutom några av sina hantlangare till butiken för att spana på väktarens rutiner.

De två kusinerna bestämde sig för att den bästa tidpunkten var på eftermiddagen. Den medelålders säkerhetsvakten som var kraftigt byggd med några grånande strån i det mörka håret brukade befinna sig till höger om dörren när kunderna kom in i butiken.

Andy föreslog att de skulle passa på att smita in när en kund gick in i butiken eftersom väktaren då skulle vara distraherad. Den korta stunden där vaktens uppmärksamhet var vänd mot annat håll skulle Gary nyttja för att slå honom medvetslös. Andy som var en bättre skytt skulle samtidigt skjuta sönder övervakningskamerorna och sätta dem ur funktion.

Rob skulle stå parkerad med flyktbilen utanför glassbaren. Ingen skulle tycka det var konstigt att se en ung man i en mörkblå Thunderbird vänta utanför kvarterets populäraste ställe för ungdomar. Kusinerna skulle diskret gå över gatan och sätta sig i bilen när de utfört dådet.

Stunden var inne. När Gary hade satt sig i bilen och stängt dörren vände han sig mot kusinen. ”Det här blir sista jobbet jag gör för farbror Tommy. Jag tänker gifta mig och skaffa ett riktigt jobb.” ”Skämtar du?” ”Jag menar allvar.” ”Har du lyssnat på ditt fruntimmer nu igen.” ”Jag älskar Jennifer, Andy. Jag vill inte förlora henne. Jag står inför ett ultimatum. Antingen slutar jag eller så drar hon.”

12

Andys blick blev hård samtidigt som hans min blev iskall. ”Om du slutar låter du svinen vinna. De där jävla mördarna.”

Gary skakade på huvudet. ”Du är så hatfull. Det där hände för snart nio år sen. Vi har sprungit farbrors ärenden sen vi var tolv.

Jag vill inte göra det här längre. Jag tänker sluta.” ”Du kommer aldrig att hitta ett jobb som ger dig lika mycket stålar. Dessutom har farbror inga egna ungar så här kan vi nå långt.” ”Vad då långt? Hittills har vi haft tur. Det kommer att sluta med att vi åker fast!”

Andy stirrade på honom. ”Jag kommer aldrig att låta snutjävlarna ta mig. Aldrig! Försöker de kommer jag att ta med mig så många snutjävlar som jag bara kan. Vill du sluta så gör det då!”

Kusinerna klev ur bilen några kvarter från målet och väntade medan Rob intog sin plats framför glassbaren. Det var lugnt på gatan och Andys klocka visade sjutton minuter i fyra. Han nickade till Gary och de gick lugnt mot Nilsens juveler. En välklädd kvinna i femtioårsåldern passerade utan att titta på dem och gick in i juvelerarbutiken. De unga männen följde efter henne in i butiken.

Gary följde henne på behörigt avstånd och när han såg vakten följa den välklädda damen med blicken passade han på att snabbt springa fram och klubba ner honom. Samtidigt ställde sig Andy innanför dörren och sköt sönder de två övervakningskamerorna.

Skotten orsakade panik och kusinerna ställde sig på var sin sida i butiken och vrålade: ”Ner! Lägg er ner på magen! Händerna på huvudet!”

När de hade tagit kontrollen över situationen vände sig Andy mot ägaren som fortfarande stod darrande kvar vid disken.

Butiksinnehavaren Nilsen var en kostymklädd späd man som närmade sig de sjuttio. Han såg vanligtvis sig som en av samhällets

13

stöttepelare och som en sansad person, men fann sig skräckslaget stirrande in i mynningen på vapnet som riktades mot hans panna.

På en bricka framför honom fanns ett dussin diamantbelagda damur. På det andra bordet, där hans assistent hade expedierat ett förmöget par, låg två askar med dyrbara halssmycken. Andy stoppade både ur och smycken i sina fickor utan att ta blicken från handlaren. Nilsens hand skakade när han öppnade kassan och stoppade ner pengarna i den nötta läderpåse som rånaren hade slängt på bordet.

Samtidigt gick Gary runt i butiken, slog sönder montrar och sopade ner prydnadssaker från hyllorna. Kunderna höll händerna skyddande över huvudet och skrek när skärvor och glas regnade över dem. ”Kom hit, gubbe”, morrade Andy och viftade fram Nilsen med sitt vapen.

Den gamle mannen stötte sig mot bordet. ”Snälla skada ingen, ta vad ni vill men skada ingen.”

Andy satte vapnet intill handlarens öra. ”Det hade varit smartare att betala sina försäkringar”, sa han kallt samtidigt som han tryckte av. Kulan slet öronsnibben av den gamle mannen som sjönk medvetslös och blödande till golvet. De två rånarna viftade hotfullt med vapnen samtidigt som de backade mot ytterdörren.

Säkerhetsvakten kom till sans tidigare än vad Gary hade räknat med och reste sig vacklande upp med sin revolver i handen. Samtidigt fick Nilsens assistent tag på ett hagelgevär bakom disken och reste sig upp på knä.

Utan en tanke avlossade Andy sitt andra skott och hörde smällen från Garys vapen innan han kastade sig ut ur butiken med kusinen tätt efter.

Så fort de kommit ut stoppade de ner sina vapen i fickan, gick

14

tvärs över gatan och satte sig i den mörkblå Thunderbirden. Lugnt startade Rob motorn och de åkte därifrån. Långt bort hördes ljudet från de annalkande polisbilarna. När den första polisbilen anlände till butiken var rånarna redan långt borta.

15