9789189191136 by Smakprov Media AB

Reliken – Stjärnornas budbärare Håkan Mattsson

prolog Snön yrde kring benen på honom. Han hade bara ett par tunna tofflor på fötterna där han pulsade fram. Nej, han sprang. Och han tänkte fortsätta springa så länge benen bar honom, men redan nu värkte det i bröstet. Det kändes som om varje andetag rev stora hål i lungorna. Den kalla luften var både livsnödvändig och dödlig på samma gång. Han kunde höra sina egna rosslande andetag bli allt mer ansträngda. Det var bara en tidsfråga innan kroppen skulle säga ifrån och svika honom. Ändå fortsatte han framåt i mörkret. Rakt ut i ingenting. Han hade ingen plan. Ingen utväg ur den här absurda situationen han så ofrivilligt hamnat i. Hur kunde det bli så här? Tankarna ansatte honom där han sprang. Tvivlet fanns också där. Och frågorna. Varför? Hur kunde hans vetskap vara så farlig? Hur kunde han anses vara ett hot? Förtvivlat undrade han vad som hänt om han aldrig läst det gamla brevet. Om han aldrig hittat vare sig det, eller de andra ledtrådarna som alltid funnits där. Som gömts i kyrkan genom århundradena. Till slut orkade han inte längre. Fötterna värkte av kylan som trängde rakt igenom tofflorna. Han hade inte haft tid att ta på sig vinterkängorna när han hastigt flytt ut ur kyrkan, rakt ut i den mörka skogen. Ingen jacka hade han på sig heller. Bara en T-shirt med texten Svenska kyrkan tryckt över bröstet. Natten hade inte känts så kall till en början, men nu hade vinterkylan krupit igenom både tröja och skinn och nått ända in till märgen. Han huttrade mellan de ansträngda andetagen. Hur länge hade han sprungit? Fem minuter? Tjugo? Han hade ingen aning. Han

hade ingen klocka på armen och mobiltelefonen låg kvar inne i kyrkan. Han stannade upp och lyssnade. Där var det igen. Ljudet av flera män som obönhörligen närmade sig bakom honom. Han måste fortsätta, det var hans enda chans. Men benen bar honom knappt längre. Han stirrade in i mörkret framför sig. Allt var vit snö och svarta träd. Han hade inget mål med sin flykt. Men det fanns heller ingen återvändo. Så han fortsatte. Känseln i fötterna var på väg att försvinna. Domningarna tog över mer och mer. Han trampade ner i en hålighet i marken som legat dold under det tjocka snötäcket. Han föll. Smärtan bröt igenom domningen och blixtrade upp genom benet. Han vred sig om och fann sig själv liggande flämtande på rygg i snön. Andedräkten steg mot trädtopparna högt ovanför. Benet låg i en omöjlig vinkel med foten fastkilad i hålet han klivit i. Nu hörde han flera röster som ropade till varandra i mörkret. De kom allt närmare. Det var alltså så här det skulle sluta. Han slöt ögonen och väntade på sitt öde. Kylan var förlamande och sövande. Och han orkade inte kämpa emot. Han tappade greppet om verkligheten och kände sig allt mer frånvarande. Som om medvetandet lösgjorde sig från hans allt kallare kropp och steg uppåt, gjorde andedräkten sällskap upp mot natthimlen. Det var befriande. Det kändes frestande att släppa taget och bara glida med in i evigheten. Så med ens kände han hur starka armar grep tag i honom och drog upp honom från den kalla bädden av snö. Han försökte protestera och göra motstånd, men det var lönlöst. Han var alldeles för svag. Det sista han tänkte var att de ändå kommit för sent. Hans förföljare må ha hittat honom, men tiden var ändå på hans sida. Han var redan på väg bort till en plats dit de inte kunde följa

honom. Det gav honom en underlig känsla av tröst. Han hade bevarat hemligheten. Den Stora Sanningen. Den kunde de inte ta ifrån honom. Brevet var i säkerhet. Känslan av tröst byttes mot triumf. Sedan blev allt mörkt.

enköping, år 2016 e. kr. Martin hörde väckarklockans ettriga signal genom drömmens slöjor. Sakta skingrades hans drömvärld och han lämnade den motvilligt. Han slog upp ögonen och möttes av morgonsolens strålar som letade sig in genom fönstret och träffade hans sömndruckna ansikte. Med en suck sträckte han sig mot sängbordet och stängde av larmet. Tystnad. Skönt. Han satte sig upp och försökte samla tankarna. Det var något han skulle göra, annars hade han väl inte ställt väckarklockan mitt i sommarlovet? Martin var arton år och hade just gått ut gymnasiets andra år. Det hade varit ett ganska tråkigt skolår som mest präglats av tankar kring hans val av utbildning. Eller tankar, förresten. Snarare tvivel. När han gått ut nian ett par år tidigare hade han, precis som i stort sett alla andra femtonåringar, ingen aning om vad han ville gå för program på gymnasiet. Så han hade lyssnat på studievägledarens råd och valt Samhällsvetenskapsprogrammet, som han förstått var ett högskoleförberedande program. Eller som han själv tänkte: ett sätt att förlänga betänketiden. Kanske skulle han komma på vad han ville bli om han fick några år till på sig? Hur som helst hade han nu gått två av tre år av denna totalt intetsägande gymnasiala utbildning. Men han hade åtminstone lyckats få bra betyg i de flesta ämnena, även om han inte hade något jätteintresse för något av dem. Han hade lätt att ta till sig

information och gjorde vad som krävdes för att hålla sig i framkant bland klassens elever. Men nu var det alltså sommarlov. Varför hade han ställt larmet just idag? Då gick det upp för honom. Just ja, hans sommarjobb. Idag var det måndagen den tjugosjätte juni, och det var ju första dagen på det nya sommarjobbet. En kall kåre dök upp och rörde sig sakta längs ryggraden, tätt följd av en växande klump i magtrakten. En liten, het kolbit av nervositet som brann inom honom och gjorde honom orolig. Löjligt egentligen. Han hade haft sommarjobb förut. Kommunen anställde varje år ett stort antal sommarlovslediga ungdomar som fick i uppgift att hålla ordning i de många parkerna och deras rabatter. De senaste två åren hade hans somrar bestått av utomhusjobb i dessa inte helt otrevliga miljöer. Han brukade återkomma till skolan på höstkanten med en hälsosam solbränna och lite pengar på fickan. Men den här gången kändes det annorlunda. Istället för att kratta löv och gräva i rabatter som kommunanställd sommarjobbare skulle han denna sommar arbeta som kyrkguide och kyrkvaktmästare inom Enköpings pastorat. Då han nu fyllt arton år var han inte längre prioriterad av kommunen och hade inte fått något sommarjobb när dessa tillsattes under senvintern. Så han hade börjat se sig om efter annan sysselsättning, och av en ren slump hade han fått nys om att pastoratet sökte ungdomar som höll vissa kyrkor öppna för turister och andra besökare under sommaren. Han sökte jobbet och fick det. Och nu var den där första jobbiga arbetsdagen här. Att kastas in i någonting nytt får en ofta att känna sig osäker och smått värdelös. Men det brukade gå över ganska fort, det visste han ju. Medan han gick in i badrummet och ställde sig i duschen tänkte han att det bara brukade ta någon dag att komma in i ett nytt jobb

och, i ärlighetens namn, hur invecklat kunde det vara att sitta och glo i en gammal kyrka? Efter duschen intog han en snabb frukost bestående av en banan och en kopp bränt kaffe från bryggaren som stått på sedan mamma gått till jobbet en timme tidigare. Smakkombinationen av banan och kaffe var ingen höjdare, men det fick gå. Innan han lämnade lägenheten som han delade med sin ensamstående mamma Maria och sin ettriga, trettonåriga lillasyster Elin borstade han tänderna noga till dess att smaken från frukt och kaffe var borta. Elin låg fortfarande och sov när han stängde ytterdörren och låste den. Han kände ett sting av avundsjuka gentemot henne. Tretton år. Inga problem i hela världen. Bara vara. Han saknade det. Han kunde minnas sina egna sommarlov när han var yngre. Han och kompisarna brukade fiska eller sola och bada vid någon Mälarstrand. Men från att han var sexton år hade det tagit slut. Många av barndomens självklarheter hade bytts ut mot lika självklara skyldigheter. Mamma hade varit tydlig. ”Nu när du fyllt sexton år får du faktiskt hjälpa till mer här hemma. Och skaffa ett sommarjobb, för om du vill ha nånting annat än tre mål mat om dagen får du betala för det själv!” Så sagt och gjort. Han hade jobbat åtta veckor de senaste två sommarloven och han hade lärt sig att det var rätt skönt att tjäna egna pengar. För även om han fortfarande var ung ökade onekligen pengabehovet med åren. Det handlade om märkeskläder, den senaste smartphonen, nya tv-spel och andra absoluta nödvändigheter som tydligen inte rymdes inom ramen för mammas budget längre. Och fördelen med det här nya jobbet var att den arbetsledande komministern för det arbetslag han skulle jobba i, alltså hans närmaste chef, redan på intervjun nämnt att det kunde bli en hel del helgjobb under höst och vinter också. Perfekt.

Martin klev ut från porten, gick nedför gatan och hoppade in i sin gröna Volkswagen Golf av 1998 års modell. Hans första bil. Det var bara två månader sedan han fick sitt körkort. Det var faktiskt till körlektioner som den större delen av förra årets sommarjobbspengar gått. Bilen hade han övertagit efter pappa. Nu när han sjönk ner i förarsätet blev han smärtsamt påmind om sin pappa Magnus. Det var en mörk episod från hans uppväxt, som han ägnat mycket tid åt att förtränga. Hur länge sedan var det nu? Martin hade varit åtta år. Gått i tvåan och inte haft en aning om vad som pågick. Men nu fattade han. Mer än han ville förstå. Hans pappa hade aldrig visat hur han egentligen mådde och en dag hade det varit för sent. Tandkrämssmaken i munnen antog en bitter bismak när minnena sköljde över honom. Han grep hårdare i ratten och lutade pannan mot den. Bet ihop tänderna och försökte tränga undan tankarna. Men det var för sent. De var över honom nu. Tog honom i besittning. Det var flera månader sedan sist. Oftast lyckades han hålla demonerna på behörigt avstånd, men ibland bubblade det liksom över. Martins pappa hade valt att avsluta sitt liv. Martin och mamma Maria hade kommit hem en kväll och funnit honom död i badrummet. Bilden hade etsat sig fast på åttaårige Martins näthinnor och han såg den lika tydligt nu som då. Pappa som hängde i dörrposten in till toaletten. Huvudet i en omöjlig vinkel, ansiktet alldeles mörkt och ögonen som stirrade oseende på honom. Några andra detaljer mindes han inte från den där vidriga kvällen. Men han hade förstått i efterhand att hans syster Elin, som då bara var runt tre år, varit hemma med pappa den dagen. De hade funnit henne i hennes rum, fullt upptagen med sina dockor. Om hon sett eller hört något fick de aldrig veta.

Det hade blivit många besök hos barnpsykolog och andra meningslösa vårdinstanser, både för Elin och Martin, men han upplevde att de sinsemellan aldrig pratat ut ordentligt om det som hände den där dagen. De hittade sina egna sätt att hantera det. Han lade locket på och distanserade sig. Blev bror duktig. Elin, däremot, växte upp till en stenhård, känslokall tjej som tidigt hamnade i bråk i skolan, började hänga med äldre elever och skolkade en hel del. Mamma Maria hade så klart också behövt bearbeta det hela, och Martin visste inte hur hon fixade det. Ensam med två små barn. Allt han visste var att de inom familjen aldrig nämnt det inträffade. Tiden fick läka såren, eller åtminstone dölja dem, fast de naturligtvis visste att det inte var möjligt. Pappa hade lämnat dem. Skitit i dem. Martin kände det välbekanta bruset i skallen. Ett slags hat mot fadern som grumlade hans medvetande, och han förstod att det troligen var en försvarsmekanism. Hatet bedövade sorgen, tog udden av den. Han hade så klart avgudat sin pappa, som alla andra åttaåringar gjorde, och han hade blivit sviken av honom. Pappa hade försvunnit för alltid, men bilen hade blivit kvar. Så när det var dags för övningskörning föll det sig naturligt att Martin fick ta över den gamla Golfen och även om den nog behövde en rejäl service, hade den förenklat livet för honom. Han hade klarat körkortsprovet och uppkörningen och det ena gav snart det andra. Utan körkort och bil hade han aldrig kunnat få jobbet som kyrkvaktmästare, då det krävde att han kunde ta sig ut till kyrkan på egen hand. Han skakade av sig minnena och obehaget och vred om nyckeln. Bilen startade med ett alltför starkt motorvrål och en betydande rökutveckling skymtade i backspegeln. Martin visste att det var

dags att byta avgassystem, men hade valt att nedprioritera den kostnaden för tillfället. Han öppnade handskfacket och valde bland kassetterna som låg där, hittade den han sökte och tryckte in den i bilstereon. Det bar iväg till tonerna av Green Day. Han vred upp volymen rejält så stereon överröstade motorljudet. Pappas kassettband. När Martin först fått bilen och insett att den endast var utrustad med ett klassiskt kassettdäck kom han ihåg kartongen med kassettband som stod kvar på en hylla i förrådet. Det var väl egentligen det enda hans pappa lämnat efter sig, förutom just bilen. Han hade hämtat några band på måfå. Nu varvade han mellan Oasis, Green Day och Nirvana under bilresorna. Denna första dag skulle han ta sig till sin nya arbetsplats, Vela kyrka, som låg en dryg mil utanför stan. Där skulle han träffa den gamle vaktmästaren Leffe som lovat att visa honom runt, sätta in honom i arbetsuppgifterna och dela med sig av tips och tricks från sina många år i kyrkans tjänst. Dryga åtta kilometer ut från Enköping på den södergående landsvägen nådde han skylten Vela kyrka 3. Martin gjorde som han lärt sig på trafikskolan. Han tittade i backspegeln, blinkade och svängde vänster, in på en mindre asfalterad väg, som slingrade sig fram mellan gamla bondgårdar och slitna fyrtiotalsvillor med missfärgade eternitfasader. Efter ytterligare någon kilometer byttes asfalten mot grus och färden blev något mer bullrig. På håll över åkern skymtade den vackra gamla allén som ledde fram till kyrkan. Han svängde in på allén där morgonsolens strålar penetrerade trädens kronor och träffade Golfens matta, flammiga lack när han passerade under dem. Redan på håll såg han att någon väntade på honom framför kyrkogårdsgrinden. Där stod en äldre, något korpulent man,

stödjande på en krycka. Deras blickar möttes och mannen vinkade med sin fria hand åt Martin, som besvarade hälsningen. Han parkerade bredvid en pedantskött Mitsubishi som troligen tillhörde mannen och klev ur. ”Tjena!” ropade den gamle kyrkvaktmästaren och öppnade samtidigt grinden till kyrkogården. ”Kom med, så går vi in.” Martin småsprang för att hinna ifatt Leffe, och de hälsade med ett fast handslag. ”Jaha, så det är du som ska ta hand om gamla Vela?” Leffe synade honom från topp till tå med en munter uppsyn i ansiktet. ”Jo, det är tänkt så”, svarade Martin. Han såg sig omkring på den lilla kyrkogården. Rader av gamla inhägnade familjegravar som här och där varvades med ensamma gravstenar. Till slut landade blicken på själva kyrkan. Den såg inte så värst gammal ut. En vitputsad kyrka med svart, falsat plåttak och ett rejält kyrktorn vid vänstra gaveln. Höga, spröjsade fönster längs med sidorna och en svart träport mitt på den södra fasaden, den som vette mot vägen. ”Jaha, här har du henne. Vela kyrka. Här har jag gått och plockat i snart femtio år. Jag var väl i din ålder när jag började.” Leffe såg ut att ha blandade känslor. Stolthet och … ja vad var det mer? Ett drag av uppgivenhet? ”Hur gammal är kyrkan?” undrade Martin medan Leffe förde in den oproportionerligt stora nyckeln i kyrkportens lås. ”Den stod färdig år 1836 så den är i stort sett purfärsk. I alla fall med kyrkliga mått mätt.” Leffe vred runt nyckeln och ett ljudligt ’klonk’ hördes ifrån låset. Han sköt upp dörren och gångjärnen gnisslade som för att protestera mot påståendet att kyrkan skulle vara purfärsk. De klev in. Det var svalt därinne. Martin såg sig omkring. Bänk-

rader i gråmålat trä. En predikstol med förgyllda ornament framme till vänster, en stor kyrkorgel längst bak uppe på en läktare. Ett altare längst fram. Han hade så klart varit inne i några kyrkor tidigare, vid släktingars dop och något bröllop. Och så klart på pappa Magnus begravning. Han svalde och förträngde minnet ännu en gång. Nu när hans sinnen inte ockuperades av sorg, glädje eller någon annan tongivande sinnesstämning, var han mer mottaglig för alla de intryck som kyrkan bombarderade honom med. Ett vitkalkat, välvt innertak. Och altaret var annorlunda än de han sett i andra kyrkor. En flera meter hög målning prydde dess övre del istället för ett kors eller altarskåp. Tavlans något mörknade motiv föreställde helt klart Jesus, men inte uppspikad på korset, nej konstnären hade snarare fångat ögonblicket då han blev nedplockad från detsamma. På högra väggen i koret hängde däremot ett stort träkrucifix som såg väldigt gammalt ut. Eller, tänkte Martin när han tittade närmare på det, Jesusfiguren var nog riktigt gammal, men själva korset verkade nyare. Martin stod mitt i kyrkan och såg sig omkring. Leffe klev fram till koret och rundade altarringen. Så försvann han plötsligt. Det var som om han gått upp i rök. Martin gick framåt och undrade om han sett i syne. Så, när han var framme vid altarringen, såg han att det bakom det säkert fyra meter höga altaret med dess stora Jesusmålning fanns en dold gång och en dörr. Dörren stod på glänt. Aha, det var dit in Leffe hade försvunnit. Martin följde efter. Innanför dörren låg sakristian. Det var ett rektangulärt rum med en öppen spis i inre vänstra hörnet, ett gammalt, tungt skrivbord stod till höger och en stor, tjock matta täckte stora delar av den öppna golvytan. Vid skrivbordet satt Leffe och flinade.

”Jaha, vad tycker du om henne?” ”Jo, det är en vacker kyrka. Men jag undrar över en grej.” Martin slog sig ner i stolen på andra sidan skrivbordet, mitt emot Leffe. ”Vad?” ”Du sa att den här kyrkan är ganska ny, typ inte ens tvåhundra år, eller hur?” ”Ja, det stämmer. De flesta kyrkorna här i trakten började ju byggas på 1100- och 1200-talen, så i sammanhanget är Vela förhållandevis ny. Vad är det med det, då?” ”Jo, när jag kollade runt i kyrkan verkade vissa av föremålen absolut vara äldre än tvåhundra år, till exempel den där Jesusfiguren på korset på högra väggen. Och på en av de där ljuskronorna i mittgången såg jag årtalet 1632. Hur går det ihop sig?” ”Du var minsann en observant grabb, du! Ja du har rätt. Jesus på triumfkrucifixet på södra väggen, som det kallas, är gammal. Jag har för mig att den är daterad till 1500-talet. Men själva korset snickrades ihop i samma veva som kyrkan byggdes, alltså på 1800-talet. Mässingskronorna är gamla klenoder. Alla tre är skänkta till kyrkan av olika rika släkter i trakten. Två av dem är från 1600-talet och den längst bak i kyrkorummet är från mitten av 1700-talet.” Martin såg fundersamt på den gamle mannen. ”Jaha, men då har de prylarna hängt i andra kyrkor innan?” ”Både ja och nej. De har hängt här hela tiden. Men ändå inte.” Leffe lutade sig tillbaka i stolen med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. ”Nu hänger jag inte med. Det går ju liksom inte ihop!” Martin kände sig dum och irriterad på samma gång. Han fick inte ihop ekvationen. ”Fundera på det, du! Nu ska vi gå igenom lite saker som du behöver lära dig om du ska jobba här. Det är inte bara att sitta här

och snacka strunt, även om det ofta kan finnas tid till sånt också i det här yrket.” Resten av dagen gick, och Martin fick lära sig när och hur man skulle ringa i kyrkklockorna, var man tog vatten till dopfunten, var man skulle hälla ut vattnet efter ett dop, hur man skötte ljudanläggningen som prästen använde vid gudstjänsterna och vad alla textilierna i sakristians skåp hade för namn och funktion. Han insåg att det faktiskt var mer att hålla reda på än han hade trott. En sak som slog honom var att han verkligen uppskattade den historiska miljön, han hade till exempel upptäckt ett glasskåp med gamla böcker från 1500-talet och vördnadsfullt tagit ner och bläddrat i en av dem. Och han hade klättrat upp i kyrktornet, där han funnit rester av gamla spjut som säkert hade många hundra år på nacken. Han kände verkligen historiens vingslag och insåg hur liten och obetydlig han själv var i sammanhanget. Det var en spännande och annorlunda känsla. Men mysteriet kring kyrkans alla inventarier, som ju till större delen var äldre än själva kyrkan, kvarstod. Vid slutet av dagen, när de slog sig ner på en bänk i en skuggig del av kyrkogården med varsin kopp kaffe från bryggaren i det intilliggande församlingshemmet tog han upp frågan på nytt. ”Kan det vara så att det legat en annan kyrka här innan? Är det kanske från den kyrkan alla gamla grejer kommer?” ”Touché! Där trillade polletten ner!” Leffe flinade och tog en klunk av kaffet innan han fortsatte. ”På exakt samma plats som den här kyrkan är byggd låg det en äldre stenkyrka, som byggdes på 1300-talet, enligt vad jag har hört. Och innan den ska det ha legat ett ännu äldre träkapell på samma plats. Så där har du svaret på gåtan. De gamla inventarierna sparades och flyttades till den nya kyrkan när den var färdigbyggd.”

”Men varför byggde man en ny kyrka? Vad hände med den gamla?” ”Bra fråga. Jag har inte grottat så mycket i det där. Vad jag vet så revs den gamla kyrkan av någon anledning. Jämnades med marken. Eller den kanske brann ner? Sedan byggde man den nya kyrkan ovanpå resterna av den gamla, så att säga. Men en hel del sparades från den gamla, till och med delar av bänkraderna därinne är från den gamla kyrkan. Likaså orgeln. Hur fan de nu lyckades med det!” Martin förvånades över att den gamle kyrkvaktmästaren svor så pass mycket som han gjorde. Själv hyste han fortfarande en stor respekt för den speciella miljön i kyrkan, men man kanske blev blasé med åren. Så var Martins första arbetsdag slut och han och Leffe skildes åt på parkeringen utanför kyrkogården. De skulle ses imorgon igen för att gå igenom det sista, sedan skulle han få klara sig själv. Oväntat nog kände han att han såg fram emot den här sommaren. Hans nyfikenhet hade väckts och hans beryktade ”läshuvud” var med på noterna. Han skulle minsann lära sig allt han kunde om Vela kyrka. Vem visste vilka spännande historier som fanns att upptäcka kring alla de gamla föremålen och böckerna?