Karin Askerin
Med illustrationer av Ammy Nymberg
1
L+OVE=LOVE
Fler böcker av Karin Askerin utgivna på Idus förlag: Jag brukar vinka till en sten, 2016
L+OVE=LOVE Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Karin Askerin © Illustrationer: Ammy Nymberg Omslag och sättning: Mattias Norén Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-89147-45-4
Printed matter 3041 0971
BEL
NOR DI
N SWA ECO LA
C
Karin Askerin
Med illustrationer av Ammy Nymberg
Audition – Lycka till nu Love! säger Petri och visar att han håller tummarna. – Tack, svarar jag och känner hur alla tittar på mig i klassrummet. Jag stänger dörren bakom mig och går till tamburen. På golvet finns smält snö och jag trippar på tå mellan pölarna för att inte bli blöt om strumporna. Jag tar på mig skorna och mössan, jackan tar jag på mig medan jag går. På parkeringen sitter pappa och väntar i bilen. – Känner du dig redo? frågar han. – Ja typ, svarar jag och känner hur det knyter sig i magen. – Då kör vi, säger pappa och vrider om nyckeln. Han drar igång Spotify och R.O.C.K. med Sha-Boom som är den första låten i pappas spellista. Jag gillar den inte så jag scrollar fram till Highway to hell med AC/DC och drar upp 9
volymen. Pappa sänker. Jag höjer. Pappa sänker igen. – Du måste vara rädd om dina öron Love. Med skadade öron orkar du inte vara någon rockstjärna. Jag suckar. Vi är på väg till Blomstraskolans audition till musikklass. Jag vill börja där i fyran. Jag är så nervös. När jag blir stor vill jag bli rockstjärna precis som min idol Angus Young. Han är gitarrist i AC/ DC. Jag spelar också gitarr, men jag är inte lika duktig som honom än. På Blomstraskolan får man lära sig att sjunga och det är bra om man ska bli rockstjärna. Jag vet inte om man får lära sig att skriva egen musik, men jag hoppas det. Jag skriver redan egna låtar, men jag vill bli lika bra som Angus. Sen hoppas jag att det finns kompisar där. Kompisar som liksom är som jag, gillar bra musik och spelar instrument. Någon som jag kan bli best friend med och starta ett band med. Jag har inte hittat någon sån kompis på min skola. Jag gillar musik och Pokémon Go men de andra på skolan gillar mest fotboll. Jag tycker att det ser fånigt ut när en hel grupp springer efter en ensam stackars 10
boll. När jag kommer hem efter fritids spelar jag på min gitarr och skriver låtar. – Så nu är vi framme Love. Pappa tittar på mig och nickar liksom med huvudet för visa att han förstår hur nervös jag är. – Gå in och ge dem vad de tål bara! säger pappa och spänner musklerna för att visa hur stark jag ska vara när jag går in på audition. Pappa är inte så musikalisk. Han förstår inte att muskler inte är särskilt viktigt på en sångaudition. Att ha en bra röst, sjunga rätt toner och taktkänsla är desto viktigare. Jag är nog ganska bra på allt det där egentligen. Men idag är jag så nervös så jag håller på att dö. Pappa står och håller upp den tunga dörren åt mig. Vi går genom korridoren och det ekar när pappa pratar. Vad han pratar om vet jag inte. Hans ord blir liksom en enda sörja i mitt huvud blandat med all oro inför audition. Mina händer skakar och magen värker. Det känns som att jag har fått en kanonkula i magen. Inte för att jag någonsin fått det. Men jag kan tänka mig att det känns ungefär så här. Jag har svårt att andas. Men luften måste räcka hela Blowin’ in the wind, som är sången som jag ska sjunga. Dörren 11
till musiksalen öppnas och där står en Jynx. Ja, alltså inte på riktigt, utan en tant som liknar pokémonen Jynx. Lika stor och tjock och med ett hår som ser ut som sån där hästmat. Hö eller vad det heter? – Karl Love Jansson, säger Jynxen i dörröppningen. Jag hoppar till. – Det är din tur nu, säger pappa och viftar med handen för att skynda på mig. Jag nickar och går mot Jynxen. Det känns som att det är flera mil fram. Jag vill vika mig dubbel för att få luft. Jag funderar på om det är bäst att vika mig framåt eller bakåt. Det vore enklast att vika mig framåt. Men bakåt är nog bäst så att luften liksom ramlar ner i lungorna. – Är det Love som är ditt tilltalsnamn? frågar Jynxen och jag nickar. – Vad roligt att du vill börja hos oss Love. Vad ska du sjunga? – Bbblowin’ in the wind, väser jag fram. – Åh Bob Dylan, säger Jynxen och ler. Ta det lugnt och andas djupt så ska du se att det går bra. Jag nickar, andas och blundar och så börjar jag sjunga. Ut kommer ett ljud som inte alls blev som jag tänkt. Rösten låter som om jag vore en 12
rädd fiskmås. Jag försöker rädda sången genom att harkla mig snabbt mellan ”down” och ”before”. Sen hittar rösten rätt och när jag hör hur min röst studsar tillbaka från väggarna låter den mycket coolare än vad den gör hemma på mitt rum. Det ger mig power att ta i lite extra resten av sången. Först när jag är färdig törs jag titta. Jynxen pratar med mig men jag hör inte riktigt vad hon säger. Det låter liksom bara som öööh. Allt är suddigt.
Jynxen öppnar dörren och släpper ut mig samtidigt som hon ropar på en Skye Lundberg. En 13
svarthårig flicka med bruna ögon och näsan i vädret med en fiolväska i handen går mot Jynxen, som om hon vore bäst i världen. Hon ler när hon går förbi mig. Det stör mig att hon ser så självsäker ut. Som en stropp. Skye, vad är det för ett namn? Ett stroppnamn. Då ser jag pappa. Då hör jag pappa. Och jag blir påmind om min misslyckade audition igen. – Visst kommer han in? Han är ju ett musikaliskt geni, eller hur? ropar pappa inför alla barn, föräldrar, stroppen och Jynxen. – Han skriver egna låtar också! Rocklåtar! fortsätter han. Jag vill inte höra vad Jynxen svarar så jag går. Jag tar stöd med ena handen mot den gula väggen för att inte ramla ihop. Benen känns mjuka som skumbananer. Fossilerna i stengolvet ser nästan ut som att de har fått liv. De rör sig som slingrande ormar och jag blir ännu mer yr. Jag mår illa. – Gick det bra? pappa springer efter mig. Jag orkar inte svara. Jag vill bara kräkas. Eller gråta. Eller dö. – Gick det bra? undrar pappa igen när vi sitter i bilen. Då kommer tårarna. 14
– Nej, det gick inte alls bra, gråter jag. Jag hade ingen luft. Först lät min röst som en rädd fiskmås. Sen tror jag att det lät det bättre, men jag vet inte. Rösten liksom studsade i rummet och det lät ungefär som när man är i en kyrka. Men nu tror väl Jynxen att jag är tror att jag är bäst i världen efter att du hojtade om att jag är ett musikaliskt geni. Måste du göra bort dig så där? Måste du göra bort mig? Jag kommer aldrig att komma in! – En Jynx? säger pappa frågande. – Åh, du fattar ju inte! Jag drar ner mössan över huvudet för att pappa inte ska se hur ledsen jag är. Vi åker hem i tystnad. Vår lägenhet ligger supernära Blomstraskolan. Men vi hade bråttom till audition efter skolan och hann inte parkera hemma. När vi åker upp i hissen till vår lägenhet säger pappa förlåt. – Du förstår, jag är också nervös. Jag tänkte att jag ville lätta upp stämningen lite. Jag vet att det här med musikklass är viktigt för dig. Ja, och att du inte riktigt trivs på din skola och så. Och du vill ju så gärna bli rockstjärna. Jag nickar. Jag vet att pappa bara vill mitt bästa, men ibland blir det så väldigt fel. Oftast så tänker 15
jag att pappa är en gullig och snäll Psyduck, men just nu så känner jag att han är en dum och ful Pokémon. Typ Primeape. Jag stänger in mig på mitt rum och sätter mig på sängen. Med AC/DC i högtalarna och gitarren i knät drömmer jag mig bort. En dag ska jag bli rockstjärna.
16
Angus Young och jag Jag sitter och plockar ut refrängen till Highway to hell på gitarren. Det är en av mina favoritlåtar. Det är svårt. Fast jag har spelat gitarr i flera terminer.
När jag blir stor vill jag ha ett band som är lika stort som AC/DC. Om jag skulle bestämma en Pokémon som Angus liknar så får det bli en häftig Gyarados. Efter några försök ger jag upp High way 17
to hell för idag och plockar fram min gitarrläxa istället. – ”Come as you are, as you were. As I want you to be. As a friend, as a friend” Jag sjunger med för full hals, jag gillar låten och den är ganska lätt att sjunga. Plötsligt flyger min dörr upp och där står Lindis som tydligen har stått och tjuvlyssnat utanför mitt rum. – Åh Nirvana! utbrister hon. Som jag har dansat till den här låten. Lindis gör lite rockiga dancemoves. – Hur kändes det på din audition förresten? Pappa pratade om att du hade träffat en Jynx. Lindis ler och tittar undrande på mig. – Jag vet inte. Först gick det inte så bra, men sen kändes det bättre. Och sen gjorde pappa bort mig så jag kommer aldrig att komma in. – Att pappa var nervös och pratade lite för mycket kommer inte att påverka dina chanser Love. De tittar på din talang, inte på din tokiga pappa. Oroa dig inte över det Love. Lindis ger mig en kram. – Jag hoppas det, svarar jag och tittar ner på det snurriga mönstret på min matta för att inte börja gråta igen. 18
– Jag fick en jättebra idé när du spelade Nirvana alldeles nyss. Du kanske ska spela in Nirvanalåtar och lägga ut på YouTube? Typ Love loves Nirvana. Alltså, det vore ju supercoolt! Lindis gör ett rocktecken till mig med ena handen. Jag himlar med ögonen även om jag tycker att idén är lite bra. Jag är så trött på att mitt namn Love stavas på samma sätt som kärlek på engelska. Jag försöker komma på ett tufft namn som kan bli mitt artistnamn. Att heta kärlek är inte så tufft. Jag brukar sucka över det ibland inför pappa och Lindis. – Åh, det är ju ett perfekt artistnamn! Mer perfekt kan det inte bli, utbrister Lindis glatt. Och så formar hon ett hjärta med sina händer varje gång vi pratar om det. Lindis är min bonusmamma och har bott hos oss sen jag var två år. Min riktiga mamma heter Maria. Hon lämnade oss när jag bara var typ åtta månader. Jag vet inte vem hon är eller var hon är. Jag undrar så varför hon lämnade mig och pappa. Pappa vet inte varför hon flyttade. Säger han i alla fall. Nu är du, Lindis och jag en familj svarade pappa lite kort en gång när jag frågade om mamma. Eftersom att pappa inte verkar vilja prata om det så vågar jag inte fråga igen. 19
Jag tänker ofta på henne. Har hon en ny familj? Jag fattar inte hur man bara kan lämna sitt barn. Jag skulle vilja veta om mamma är musikalisk. Vem skulle jag annars ha ärvt mitt musikintresse av? Ibland önskar jag så att jag fick träffa min mamma. Jag vet ju inte ens hur hon ser ut. Lindis är en solklar Flaaffy, ett stiligt och snällt rosa får. Jag är glad att jag har Lindis som bonusmamma. Hon är snäll och vi har roligt tillsammans. Det var min riktiga mamma som kom på mitt namn. Min pappa heter Ove och jag var tydligen väldigt lik honom när jag föddes. Jag hoppas att jag inte är lik honom nu längre. Så L i lilla och Ove blev Love. Min pappa tycker att han har ett gubbnamn och har alltid önskat att han hette något coolare. – Jag önskar att det var farmor och farfar som hade kommit på det där med att sätta en liten bokstav framför Ove. Då hade jag haft ett tufft namn. Men det är klart då hade ju inte världens finaste kille fått världens finaste namn. Pappa säger samma sak varje gång vi pratar om mitt namn och så brukar han rufsa mig i håret när han är färdig. 20
Lindis har en pappa som heter Janne. Han är min bonusmorfar och den bästa vän man kan ha. Janne gillar rock. Han har en massa LP-skivor, eller vinyl som han säger. När jag är hemma hos Janne brukar vi lyssna på hans LP-skivor, mest Bob Dylan och AC/DC. Det är Janne som har lärt mig allt om AC/DC´s musik och visat mig en massa filmklipp på när Angus Young spelar gitarr. – Den där grabben kan lira, säger Janne och pekar liksom takten mot skärmen där Angus Young spelar ett gitarrsolo. Annars är Bob Dylan hans stora idol. – Nobelpriset Love. Nobelpriset 2016! Då har man något att säga världen när man får Nobelpriset i litteratur som rockstjärna. Janne brukar komma när jag har gitarruppspelning på Kulturskolan. Han är än så länge mitt största fan. Om Janne var en Pokémon så skulle han vara en trygg, stark och glad Sudowoodo. Sudowoodos kraft är rock. Nu är det väl inte rock som i rock utan rock som i sten. Men ändå. Hela Sudowoodo är Janne liksom. Janne och jag brukar prata om vilken bra rockartist jag kommer att bli när jag börjar på Blomstraskolan. Janne är helt säker på att jag 21
kommer att bli antagen. Jag hoppas att han har rätt. Jag vill så gärna. Vi önskar alla att jag ska komma in i musikklass, fast av lite olika anledningar. Jag för att jag ska bli rockstjärna och så hoppas jag att få lite kompisar. Pappa vill att jag ska gå där eftersom att skolan ligger så nära vår lägenhet. Då slipper han skjutsa mig till skolan varje dag. Janne vill att jag går där så att jag kan lära honom att sjunga. Lindis vill att jag kommer in för att det har gått så många kändisar där. Lindis är alldeles nipprig och förväntansfull inför antagningsbeskedet. – Åh vad spännande! Tänk om du kommer in Love. Tänk alla kändisar som har gått på skolan! – Vilka kändisar? undrar jag. Lindis funderar lite och drar munnen fram och tillbaka tills hon utbrister. – Mikael Samuelsson! – Mikael Samuelsson? vem är det frågar jag. – En fantastisk artist som har tolkat Bellman! svarar Lindis snabbt. – Bellman? Det är väl han som får grisen att springa ut från svinstian när han tävlar mot
22
tysken och norrmannen? frågar jag och himlar med ögonen. Lindis skrattar så att tårarna rinner. Sedan kippar hon efter andan och fortsätter. – Rederiet! Han var ju kapten i Rederiet. Lindis ögon lyser. Och Bellman har för övrigt skrivit Gubben Noa, det borde du väl ändå känna till Love? Lindis tittar på mig som om jag vore född i hallonskogen. – Rederiet, är det ett band eller? Spelar gubben Noa i det bandet? frågar jag uttråkat. – Tokstolle! skrattar Lindis. Rederiet är ju en teveserie och Gubben Noa en visa. Ja, och sen har ju han Mattias gått där! Du vet den där söta som har varit med i Idol och Mello? Tänk om du blir som honom! Lindis tittar drömmande upp mot taket. Jag vill varken vara med i Mello, Idol eller Rederiet. Jag vill börja på Blomstraskolan så att jag kan få ett liv.
23
Love går i trean och drömmer om att bli rockstjärna. Hans stora intressen är att lyssna på musik, spela gitarr, skriva låtar och Pokémon Go. I fyran vill Love börja i musikklass på Blomstraskolan. Kommer Love bara in på skolan så blir han säkert rockstjärna. Och kanske finns det någon på skolan som vill bli hans kompis? Först måste Love bara klara sångprovet på skolans audition. L+OVE=LOVE utspelar sig i Västerås och är en bok om drömmar, saknad, vänskap och mycket musik.
www.idusforlag.se ISBN 978-91-89147-45-4
9 789189 147454