Frida Boisen
Berätta
aldrig
det här Bookmark
www.bookmarkforlag.se Berätta aldrig det här Copyright © Frida Boisen 2020 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 Omslag: Li Söderberg Omslagsfoto: Privat Författarfoto: Magnus Ragnvid Repro: JK Morris Production, Värnamo cara mia Musik och text: Fredrik Kempe/Henrik Wikström © Capitol Music/Universal Music Publishing AB. Tryckt med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. gabriellas sång Musik: Stefan Nilsson Text: Py Bäckman © Py Bäckman/Dan Music. Tryckt med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. i give you the morning / jag ger dig min dag Text & musik: Tom Paxton Svensk text: Fred Åkerström © EMI U Catalog Inc. / EMI Catalogue Partner Scand. AB Tryckt med tillstånd av Sony/ATV Music Publishing Scandinavia/ Notfabriken Music Publishing AB. Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 isbn 978-91-89087-30-9 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom Conscious Label.
Till Lars, Tilda och Arvid
Kapitel 1
”Ja må ho leva, ja må ho leva, ja må ho leva uti hundrade år …” Jag vaknar av mansrösten som jag känner så väl, som jag älskar, och som fascinerande nog aldrig lyckas hålla samma tonart i mer än en strof. Hans obekymrade sång blandas med klangen av vår dotters klara barnröst. En härlig duett som gör det omöjligt att inte le. Jag öppnar ögonen och där står de. Världens gulligaste parad. Lars och Tilda. Lars iförd mörkblå morgonrock, hans blonda hår i rufsig morgonfrisyr, de ljusblå ögonen glada och varma. I hans händer en prinsesstårta med tre brinnande tårtljus nedstuckna i marsipantäcket. Framför honom studsar Tilda upp och ner i sitt finaste Pippi Långstrump-nattlinne med det rödblonda kopparhåret åt alla håll. Uppspelt som bara en tvååring kan vara håller hon högtidligt i ett paket. Hon kastar sig upp i sängen och ropar: ”Grattis, grattis, mamma!” Jag låter henne kravla in under täcket och ger henne en jättekram. Lars sätter sig på sängkanten och ger mig en puss. ”Grattis på mors dag, älskling! Jag är så otroligt glad att just du är mamma till vår dotter”, säger han med en röst fylld av kärlek. Ett stråk av smärta far snabbt genom mitt hjärta.
7
”Oavsett vad någon annan säger”, skyndar sig Lars att säga, som om han kände det där onda. Syns det i mina ögon? ”Oavsett. Jag vet att du är helt fantastisk. All kärlek du ger vår dotter, hur du visar henne att allt är möjligt. Det är fantastiskt. Så det så! Okej? Eller hur, Tilda?” säger han. ”Mmm!” säger Tilda med eftertryck, kramar mig järnet med sina härliga små armar och borrar in sitt ansikte i min hals. Det onda rinner av mig. ”Blås ut nu, älskling!” säger Lars. Jag tänker att jag är den lyckligaste mamman i världen och har ingen aning om att det bara är timmar kvar. Innan mors dag blir ett hav av bottenlöst mörker.
8
Kapitel 2
Vid frukostbordet har mors dag-tårtan blivit uppäten till en fjärdedel, men den rosa marsipanrosen vilar fortfarande intakt längst upp. ”Här kommer Pippi Långstrump tjolahopptjolahej tjolahoppsansa, här kommer Pippi Långstrump …” En barnröst från Kronobergsparken bärs upp av en vind och lyfts in i vårt kök två trappor upp. Det är inte bara Lars och jag som hör. Vid bordet skiner vår egen lilla Pippi upp. Med skeden i hand tar hon direkt ton och fyller i: ”… här kommer faktiskt jag.” Hon rusar fram till balkongdörren och spanar ivrigt ner mot parken för att hitta sin okända duettpartner. Men sången från parken har tystnat. Tilda lägger handen på balkongdörrens handtag. ”Mamma!” Jag öppnar dörren och Tilda hinner ut först. Tittar nyfiket ut över de hundraåriga träden som är våra närmaste grannar. Äldre än oss alla, men ändå pånyttfödda. Silverlönnen, asklönnen och pyramidalmen rasslar vänligt i majsolen med sina ljusgröna blad. Ett barnvagnsekipage med mamma, pappa, hund och dotter makar sig uppför gångvägen in i parken. Men sången är borta.
9
”Åh, mamma! Kan inte vi också sjunga Pippi! Med pianot!” säger Tilda. ”Vi kanske ska gå in först?” säger jag. Tilda har redan vänt om och jag hör hennes små fötters springsteg mot vardagsrummet. Strax är hon tillbaka, och håller triumferande upp både Den silvriga barnkammarboken och Nu ska vi sjunga. Hon tittar bedjande på mig. ”Snälla mamma!” Det är omöjligt att stå emot hennes vädjan. Jag skrattar till och tittar upp mot Lars, som gjort oss sällskap på balkongen. Han har ett leende i mungipan han med. ”Ja, gå du. Sjung ni. Jag tar disken.” ”Jaaa!” jublar Tilda så att hennes röda hårlockar hoppar. Den brandgula sångboken håller på att glida ur hennes grepp och jag fångar upp den med min vänsterhand. Så fort jag känner det sträva bokomslaget i min hand fylls jag av värme. Ryggen håller knappt ihop längre. Den är tejpad sedan länge, och många av sidorna är både vågiga och gula. Så många timmar. Så många dagar. Så många sånger.
10
Kapitel 3 februari 1979
Jag är fyra år och hemma från dagis för fjärde dagen i rad. Öroninflammation igen, men örat har slutat dunka. Jag känner mig pigg. Penicillinet har tagit bort febern och mamma har gett vika för mina böner om att få baka. Jag har en blåvitprickig schal knuten runt håret och mitt bakförkläde på, det med muppen Kermit och min favorit, Miss Piggy. Mamma och jag har varsin bulldeg som vi knådar och knådar på köksbordet. Precis bredvid baket ligger Nu ska vi sjunga uppslagen på ”Sockerbagaren” av Alice Tegnér. Jag kan inte läsa, man jag vet att det är den, det ser jag på teckningen längst ner på sidan, som föreställer fyra barn som förtrollade står och pekar in mot ett bageriskyltfönster, pyntat med pepparkakor, pepparkakshus och pepparkakshjärtan. Halsen börjar bli lite raspig av allt sjungande, men det gör inget. ”En gång till!” ropar jag med hjärtat helt bubbligt av lycka. Mamma skrattar. ”Du är allt en bra sockerbagare, du. Om alla sockerbagare skulle sjunga så mycket som du, lilla Fridolin, skulle det inte bli några bullar gjorda.” Och så sjunger vi den en gång till.
11
”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen, han bakar stora han bakar små, han bakar några med socker påååååååå.” Vi brer på Bregottet på våra degar. Min deg går sönder på några ställen. ”Det gör inget, gumman. Degen växer ihop i ugnen”, säger mamma. Dags för kanelen och strösockret. Det luktar så gott. När vi skjutsat in alla bullarna i ugnen och gjort rent köksbordet säger mamma: ”Vill du sjunga lite mer, Frajdolajn, medan bullarna blir klara?” ”Jaaa!” Det här är det bästa som finns. Att ta med sångboken och krypa upp med mamma i soffan. Bläddra, stanna, hitta en ny favoritsång. ”Imse vimse spindel klättra uppför tråååååån! ” Mamma får till de där handrörelserna så perfekt. Jag försöker härma med mina fingrar, men min spindel klättrar inte riktigt lika fint. Tiden bara springer iväg. ”Vad fint du sjunger, gumman! Duktig du är!” säger mamma. Jag sträcker på mig och tittar stolt upp mot henne. ”Vad fint du sjunger, mamma!” säger jag medan jag burrar in mig i hennes mjuka tröja. Det gör hon! Min mamma sjunger bäst i världen. ”Vet du, Frida, nu skulle jag behöva vila sångrösten lite”, säger hon. ”Men jag vill gosa! Och jag är ju sjuk!” klagar jag.
12
”Men nu är nog bullarna klara”, säger mamma. Jag spärrar upp ögonen. Glömmer att jag är sjuk. Rusar ut i köket för att se in genom glasfönstret i ugnen. De ser fantastiska ut. Man riktigt ser hur smöret bubblar på kanelbullarna. Och hur några av pärlsockerbitarna precis börjar få en ljusbrun ton. Det vattnas i munnen. ”Mamma, de är klara!” ropar jag. En halvtimme senare fyller doften av nybakat varenda vrå av vår lilla lägenhet med trygghet. Mamma och jag har två kanelbullar var i magen och bara pyttelite hallonsaft kvar i glasen. ”Om du vill kan jag läsa högt ur en av mina favoritböcker från när jag var liten. Men den är egentligen för lite större barn.” Hon ger mig en lite busig blick, som att hon egentligen inte borde berätta det här. Hon kunde inte sålt in det bättre. ”JAAAAA!!!” Vi kurar ihop oss i soffan, under min brunorangerutiga favoritfilt. Mamma har med en bok, där fyra barn och en hund sitter i en båt och med förväntansfulla ögon spanar framåt. Fem söker en skatt heter boken. ”Av Enid Blyton”, berättar mamma. Och så börjar hon att läsa. Om flickan som heter Geor gina, men vill bli kallad George, som är modig och tuff och vågar precis allt. Om hennes kusiner som hälsar på, om Georges hund Tim, om hur femgänget tillsammans löser ett otroligt spännande mysterium. Boken har inga bilder. Men historien är så vansinnigt spännande att hjärtat slår fort, fort där inne och jag vill aldrig att hon ska sluta läsa.
13
”Mer! Mer! Mer! Ett kapitel till, snälla mamma!” bönar jag. Och mamma fortsätter att läsa, timme efter timme. Hon öppnar en ny dörr för mig den kvällen. Och jag kämpar för att hålla mig vaken, lite till, för att få höra lite mer, medan jag försiktigt håller tumme och pekfinger om mammas vänstra, mjuka örsnibb. Vi lägger oss sent. Och vi sjunger bara en sång ur Nu ska vi sjunga innan jag somnar. Det sista jag ser innan sömnen kommer är ryggen på sångboken på mitt bord bredvid sängen. ”Sov gott, min lilla Fridolin”, hör jag mammas röst viska halvvägs in i drömmen.
14
Kapitel 4
Jag står kvar en minut på balkongen, fortfarande med sångboken i min hand. Minns ömheten i mammas röst, minns all tid hon gav för att få mig att upptäcka berättandet. Hur vi sjöng ihop, hur vi läste ihop, hur vi såg på nyheter ihop, hur vi diskuterade allt och alla vid matbordet. All tid, all kärlek. Hur viktigt det var att hon så tidigt fick mig att känna mig sedd. Att jag så tidigt fick känslan att min röst var värdefull. Du närde allt en journalist vid din barm, tänker jag och blickar ut över parken. Tilda är otålig att komma igång med vår sångsession och har börjat plinka på pianot där inne. Jag måste visa Nu ska vi sjunga för mamma nästa gång hon hälsar på. Kanske kan hon och Tilda sjunga ihop. Kanske kan de baka bullar. För stackars unge. Hon har verkligen inte blivit bortskämd med många bullbak. Mina bullar blir bedrövliga. De vägrar att jäsa så där fluffigt högt som mammas. Blir aldrig så saftiga och goda som hennes. Är väl tålamodet som saknas. ”Mamma! Hallå! Kom nu!” Tilda kommer ut på balkongen. Rycker mig i morgonrocken och ser uppfordrande på mig. ”Okej, älskling. Nu ska vi sjunga!”
15
Först sång. Sedan ska jag ringa mamma och gratta henne på mors dag. Jag längtar redan efter att få berätta för henne om Tildas och min sångstund. Det kommer att få mamma att glittra på rösten. Det vet jag.
16
Kapitel 5 mars 1979
Twinkle, twinkle little star. How I wonder what you are. Jag sitter i pyjamas framför keyboarden i mitt rum. Sneglar ut över innergården från mitt fönster på tredje våningen. Bara en tant som är ute och går med sina två hundar. Inget att se. Jag återgår till musiken. Har på lägsta volym, för att inte mamma ska höra ut till köket. Jag trycker ner tangent efter tangent och sjunger så fint och tyst jag bara kan. Förutom själva tonerna hörs keyboardens konstanta brummande som ett tryggt sällskap från det att jag slår på on-knappen. Tiden flyger och jag sjunger och sjunger och spelar och spelar. Jag älskar att sitta här, älskar musiken, älskar att sjunga. Jag kör låten om och om igen. Så glad att mamma lärde mig orden på engelska. Känns speciellt – det är ingen annan av kompisarna på dagis som kan ”Blinka lilla stjärna” på engelska. Jag blundar och låter tonerna och orden klinga ut. Det låter faktiskt riktigt fint. Kanske vill mamma lyssna? Tänker först att jag ska ropa på henne rätt ut. Men ändrar mig. Det är sent. Jag borde sova. Jag smyger försiktigt ut ur
17
mitt rum. Leker tiger. Tar mig på alla fyra ljudlöst fram mot köket där jag hör mammas och farmors röster. Det är ovanligt att farmor är här hos oss. Det är första gången jag kan komma ihåg att jag hör hennes röst så här på kvällen, i vårt kök. Det brukar ju bara vara mamma och jag, som sitter och pratar över vår kvällssmörgås. Jag ålar mig fram sista biten och kikar fram bakom dörrposten, alldeles vid golvet. Där sitter farmor vid köksbordet med sitt gråbrunkrulliga hår. De verkar dricka te. Mamma håller sin kopp med båda händerna, stilla, nära ansiktet. Farmor har åkt hela vägen från Stockholm till vår lägenhet i Eslöv. De låter allvarliga. Särskilt farmor. Hon pratar högt. Nästan som att hon skäller lite på mamma. ”Men varför ska ni flytta ihop igen? Är det bara för Fridas skull?” Tyst mumlar mamma något, som jag inte riktigt hör. ”Men har Peter verkligen sagt att han älskar dig? Har han det?” Farmor låter arg. Jag håller andan. Peter, det är ju min pappa. Jag skymtar mammas vackra ansikte. Ser hennes bruna, korta hår, hennes raka näsa i profil, hennes långa, fina hals. Hon har böjt ner huvudet och det ser ut som att hon har tårar i ögonen. Tittar snett ner i bordet. Som att hon skäms. Farmor envisas: ”Har han sagt att han älskar dig?” Jag håller andan. Till slut kommer mammas svar, nästan ljudlöst, som en viskning:
18
”Nej.” Det låter hemskt. Det lilla ordet. Så fyllt av oändlig ledsamhet, besvikelse och skam. ”Då är det för Fridas skull ni flyttar ihop, alltså”, säger farmor, lite triumferande. Det är det inte alls, var tyst! vill jag säga från mitt gömställe. Mamma och pappa ska flytta ihop för att de har kommit på att de är kära. ”Och ska jag vara ärlig”, fortsätter farmor, ”så tror jag inte att han älskar dig.” Farmors ord känns så hårda, så hemska. Men det verkar hon inte bry sig om. Jag vill springa fram till mamma och rädda henne från farmors elaka ord, men vill inte att de ska förstå att jag hört vad de har sagt. Jag smyger snabbt tillbaka till mitt rum. Väntar några se kunder och trycker ner handtaget så att det hörs och gapar: ”Mamma! Vill du höra när jag sjunger?” Jag galopperar ut mot köket och skyndar upp i mammas famn. En kram. Det är vad både hon och jag behöver. Så kan farmor sitta där utan kram, med sina dumma frågor. ”Men lilla gumman, jag trodde du hade somnat för länge sen”, säger mamma och kramar tillbaka, riktigt mycket. ”Kom så går vi och lägger dig, så kan vi sjunga en sång i sängen.” När jag ska somna åker orden från mammas och farmors samtal karusell i huvudet. ”Jag tror inte att han älskar dig! ” och ”flyttar ihop bara för Fridas skull ”. De går inte att få bort. Som om de onda orden bränts fast i min kropp.
19
Kapitel 6
Utanför fönstret syns knoppande björkar och bakom dem, en magnifik vy över Riddarfjärden och Söder Mälarstrand med Münchenbryggeriets röda tegelfasad. I öster syns Riddarholmen med Riddarholmskyrkans svarta tornspira som stolt strävar mot den klarblå himlen. Det är försommarens vackraste dag, solens strålar glittrar i vattnet, några småbåtar är ute på söndagstur genom Stockholms vatten och en ångbåt med söndagsfirare tuffar i stolt majestät mot Drottningholm. Vardagsrummet är fullt av folk och det är andra gången idag med tårta och sång. Fast nu är det ingen av alla mammor i rummet vi firar. Vi är hemma hos våra vänner Anders och Carina och det är deras minsting Oscar som fyller fyra. En smäll från en ballong som går sönder, rivet från omslagspapper som attackeras så hastigt och lustfyllt, på ett sätt som bara en fyraåring kan, förtjusta hälsningsfraser från småbarnsföräldrar som inte hunnit ses på länge ute i hallen, klirr från några som skålar i köket, fnitter och jubelskrik från barn som far omkring och det bullriga ljudet av en morfar som håller hov för några av dotterns artiga vänner, allt förenas i en mustig födelsedagssymfoni. Jag tar några steg ut på balkongen som fyllts på med folk. Jag kisar som en mullvad mot solen.
20
”Nämen, Frida, så kul att se dig!” Carinas mamma, som åkt upp från Småland för att fira sitt barnbarn, har också kommit ut på balkongen. Hon ställer massor av frågor, säger något snällt om en text jag skrivit i tidningen, och ger beröm för något jag sagt i tv. Gulligt. Ovant. Hur får jag ihop chefredaktörsjobb med jobbet på TV4? Mår jag bra, mår vi bra? Hinner Lars och jag gå ut själva någon gång? Kommer våra föräldrar till Stockholm ibland? Får vi någon avlastning? Det är viktigt att ta hand om sig. ”Tack snälla”, säger jag. ”Nja, Lars föräldrar bor ju i Värm land och hans mamma är tyvärr sjuk så det är svårt. Och min mamma bor i Göteborg och pappa på Orust så de kommer inte förbi jätteofta. Men jo, mamma var faktiskt och hälsade på för några veckor sen.” Jag ser hur kvinnan framför mig nickar intresserat. ”Det var jättemysigt”, säger jag i nästa ögonblick och hör mig själv ljuga helt obehindrat. Jag vill ju att det ska vara sant. Att det ska vara så. * När vi är på väg hem från kalaset på Norr Mälarstrand tittar jag på mobilen, som för en gångs skull fått ligga kvar i jackfickan. Ett missat samtal. Alldeles nyss. Från mamma. 17.02. Fasen också. Nu hann hon först. Jag skyndar mig att ringa tillbaka. Men signalerna går fram, utan svar. ”Jaha, nu är hon sur för att jag inte ringt på mors dag, så nu ska jag straffas”, säger jag till Lars.
21
Jag försöker igen senare, samma kväll. Fortfarande inget svar. Fasen också. Jag borde ringt direkt i morse. Bara sagt: ”Du är bäst! Jag älskar dig!” Enkla ord. Viktiga ord. Ord som förändrar allt. Ord som andra snålat med när det gäller just mamma. Då får inte jag slarva. ”Grattis på mors dag”, säger jag rakt ut i luften innan jag somnar, och hoppas att hon ändå hör.
22
Kapitel 7 maj 1979
”Hejdå Eslöv!” säger pappa Peter, trycker två gånger på tutan, så att en tant på trottoaren hoppar till när vi åker ut från parkeringen i pappas fina ljusblå Volvo metallic, med siktet inställt på Göteborg. ”Men Peter!” säger mamma, men hennes röst låter allt annat än arg, och hon riktigt strålar av lycka när hon tittar på pappa. Pappa skrattar till och ger mig en blinkning i backspegeln när han trycker på tutan en gång till. Vi faller in i hans skratt allihop och jag är alldeles pirrig i magen av lycka. Mamma och pappa har blivit tillsammans igen. Efter att mamma och jag har bott själva så länge som jag kan minnas så ska vi flytta ihop med pappa igen. Han har liksom bara tittat in ibland. Lite som Pippis pappa, sjörövar kungen. Fast min pappa är ingen sjörövare. Han är chef, på Volvo. I Göteborg. Och nu ska vi flytta dit. Till pappas lägenhet på Hisingen, bara tio minuter från Volvos huvudkontor på Torslandaverken. Mammas och min gyllene golvlampa med guldskärm och guldfransar som jag brukar leka med på kvällarna, det runda gröna köksbordet i trä med fyra gröna stolar, min keyboard
23
i orange, vår skivspelare, LP-skivorna med Abba och Elvis och allt det andra som har varit vårt hem i Eslöv har fått åka i en egen lastbil. Pappa vrider på radion, tänder en cigg och försöker glad i hågen sjunga med i Ted Gärdestads ”Satellit”. Han sjunger inte en ton rätt och både jag och mamma skrattar så vi gråter. Pappa skrattar han med. Han måste ju höra hur det låter. Han ger upp och övergår till att vissla. ”Kan du vissla då, Frida?” säger han. Det kan jag faktiskt inte än, erkänner jag med blossande kinder. Och på vägen från Eslöv till Göteborg den här vårdagen, lär pappa mig att vissla. Han skrattar, och kör alldeles för fort. Jag älskar att han är en pappa som kör fort. Jag älskar att jag har fått en pappa. Min pappa. En pappa som ser ut precis som jag. Vi har samma ljusa hår, samma ögon, och våra kroppar är också likadana, långa och smala. Det känns varje gång när jag ser på honom att han och jag hör ihop. Det bästa är att han är så rolig och att han känns som en kung. Vår färd till Göteborg är rena drömresan. Nu börjar något alldeles nytt! Jag är alldeles bubblig av glädje. Jag skrattar högt av lycka i baksätet. Och mamma skrattar, hon med, och ser alldeles kär ut. Uppspelt. Hon drar händerna genom sitt korta hår. ”Nu du Frida, titta till vänster här, så kommer du att se något spännande!” säger min pappa Peter. Jag tittar ut genom fönstret. Bergochdalbana! Pariserhjul! Det pirrar till i kroppen. ”Liseberg!” gapar jag rätt ut. Tänk att jag ska få bo i samma stad som Liseberg. Jag
24
som aldrig ens varit här en endaste gång. I huvudet snurrar drömmar om hur snart vi kan gå hit. Några minuter senare rullar vi ner i mörkret i den största tunnel jag någonsin sett, med tre filer i vardera riktningen. ”Nu åker vi i Tingstadstunneln, Frida. Och här ovanför går Göta älv, med stora fartyg som går hela vägen upp till Vänern. Och när vi kommer ut på andra sidan, då är vi på vår nya ö. Sveriges fjärde största”, säger pappa och ger mig en stolt och lite busig blick. Det känns som om jag hamnat mitt i en magisk värld och jag ser för mitt inre hur skeppen far kors och tvärs över våra huvuden. ”Kommer du ihåg vad tunneln heter?” säger pappa Peter och tittar på mig. Fortfarande glad, men med ett uns allvar. Som om han själv är spänd på att se om jag minns. ”Tingstadstunnelen!” säger jag med eftertryck och känner hur hjärtat bankar av stolthet. Jag ser hur nöjd pappa är där framme. Nästan lite imponerad. Nickar mot mig tyst i spegeln. Och mamma vänder sig om och ler mot mig med blanka, lyckliga ögon. Jag blir så glad att jag vill ropa det igen! Och så ropar jag, högt och fyllt av bubbellycka i rösten: ”Tingstadstunnelen!” Pappa och mamma kan inte låta bli att skratta. Och skratten tar oss till ljuset. På Hisingen. Vår nya ö. Det är här vi ska bo. Det är här vi ska bygga vårt nya liv. Tillsammans. Återförenade. En hel familj.
25
Kapitel 8
Måndag morgon och jag sitter på Plaza Kvinnas redaktion. Morgonmötet är avklarat, jag har precis hyllat redaktionen för ett fantastiskt arbete med den senaste utgåvan med Izabella Scorupco på omslaget och nu sitter redaktionschef Elin och jag och bollar rubrikerna för nästa nummer. Årets sommar mode. Solglasögon. Och sommarastro – alltid en storsäljare. Vi blir avbrutna av att telefonen på mitt skrivbord ringer. ”Ja hej, det är Kristina Bengtsson här, kollega till din mamma på Örgryte stadsdelsnämnd.” Jag rynkar pannan. Det här var ett udda samtal. ”Ja, ursäkta att jag stör, men Rosita har inte kommit till jobbet idag. Hon är ju aldrig sen och ringer alltid om det är något, men nu har hon inte ringt och hon är inte här och jag är orolig att det hänt henne något.” Allt stannar. Världen stannar. Jag slutar andas. Fixerar blicken ut i luften. För jag bara vet. Direkt. ”Tack för att du ringde, jag kollar vad som hänt”, säger jag. Sedan väller tårarna fram. Mors dag igår. Och nu kommer hon inte till jobbet. En isande känsla kryper upp längs med nacken. Det här är ingen slump. Tvärtom.
26
Jag ringer moster. Som bor granne med mamma i Västra Frölunda, i huset bredvid. ”Hej Frida, ringer du?” säger hon och låter glad på rösten. ”Hej moster. Är du hemma?” ”Om jag är hemma? Nä, jag bor hos Glenn i Landvetter några dagar och passar katten, varför undrar du det?” ”Du har inte pratat med mamma?” ”Nä, inte sen igår eftermiddag.” ”Jag får inte tag på henne. Och hon har inte kommit till jobbet!” säger jag med en röst som brister. ”Men lilla gumman. Nej men vad är det du säger?” säger moster och jag hör att hon låter skräckslagen. Jag lägger på. Slår 112. Direkt. Utan att tänka. ”112, vad är det som har hänt?” ”Det är min mamma. Jag tror att hon har tagit livet av sig. Ni måste gå in direkt!” Jag gråter så mycket att jag knappt själv hör vad jag säger. Och hon på 112 måste fråga om. Onödigt långsam på rösten. Förstår hon inte att det är bråttom? ”Du är orolig för din mamma. Var bor hon?” ”I Västra Frölunda, i Göteborg.” ”Du kan inte åka till henne?” ”Nej! Jag bor i Stockholm. Ni måste skicka en bil nu och bryta er in!” ”Varför tror du att …” ”För att det var mors dag igår och hon svarade inte när jag ringde och nu kom hon inte till jobbet och hon passade på nu när moster var bortrest och jag bara vet!” Jag kopplas till länskommunikationscentralen i Göteborg och jag får förklara igen. Att jag är hennes dotter, hennes
27
enda barn, att jag är livrädd för att hon har tagit livet av sig. Att det är bråttom. Att de måste bryta sig in. Nu! Runtomkring mig har allt stannat upp. Min fina redaktionschef Elin tittar på mig med stora, ledsna ögon. Som när man ser på ett djur som har riktigt ont. Tårarna forsar, jag reser mig upp och ringer nästa samtal. Till Lars. ”Hej älskling”, säger han. Jag får inte fram ett ord. ”Hallå?” säger han. Men jag bara gråter. ”Älskling. Vad har hänt? Du måste säga!” Nu låter han livrädd. ”Det är mamma. Jag tror hon har tagit livet av sig. Jag har ringt 112. Du måste komma”, piper jag mellan gråtattackerna. ”Men Frida! Jag kommer!” säger Lars. Jag är i chock. Sitter där. Och gråter och gråter och gråter. I en av Plaza Publishings flotta Corbusierfåtöljer i svart skinn. Stirrar tomt framför mig och försöker förstå. Men ingenting händer. Det är bara kaos där inne. Elin kommer och lägger en hand på min arm. ”Kan jag göra något?” Jag skakar på huvudet. Plötsligt är Lars där. Vi kramas och så leder han mig ut till bilen. Jag ringer direkt till länskommunikationscentralen i Göteborg. Jag har numret inlagt i mobilen sedan de hundra tals gånger jag ringt dit som nyhetsreporter. ”Det är Frida Boisen här igen. Jag ringer om min mamma på Fagottgatan 2. Hur går det? Jag tror att hon har tagit livet av sig.”
28
Jag försöker låta samlad. Men rösten spricker. En bil är på väg. De har tagit mig på allvar. Men de har inget besked. Varenda cell i min kropp skriker. Jag borde ju fattat redan igår. Att något var fel. När hon inte svarade. På självaste mors dag. Vad är jag för en dotter? Ligger hon där inne? Lever hon? Andas hon? Min underbara, vackra mamma.
29
Foto: Magnus Ragnvid Omslagsdesign: Li Söderberg Omslagsfoto: Privat
Cover_Berätta aldrig_NY_20200817.indd 1-5
Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmyn nar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oför ställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.
9 789189 087309
Berätta aldrig det här
FRIDA BOISEN är verksam som jour nalist, talare och författare. Hon är programledare för samhällsprogram met Trolljägarna och välkänd som krönikör från såväl Expressen som Aftonbladet. Genom åren har hon jobbat som chefredaktör och ansva rig utgivare för flertalet tidningar och tidskrifter. 2019 utsågs hon till Årets digitala influencer och Årets kvinnli ga företagare. Hon har tidigare skrivit böckerna Digital succé och Digital passion.
Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att kata strofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.
Frida Boisen
du brukar skriva om allt. men inte det här, frida. berätta aldrig det här.
Frida Boisen
Berätta det här
M
ördat din mamma, mördat din mamma, mördat din mamma, mal rösten i mitt inre. ”Förlåt”, kvider jag. Ångesten griper tag. Klämmer åt. Jag kippar efter luft. Och plötsligt känns det som om mamma är där. Sitter i baksätet. Flinar åt mig bakom min nacke. Det var det här hon ville. Knäcka mig. Jag stelnar till av skräck. Tittar snabbt upp i backspegeln, liv rädd att möta hennes blick. Men mamma är borta, och det är mitt fel.
Roman
Bookmark
2020-08-24 10:31