9789189083073

Vår blodiga historia

Digerdöd och förgiftad ärtsoppa

Annika Meijer

Innehåll 1352 -

Digerdöden

1361 -

Blod och brand

1520 -

Tillsammans mot makten

51

1577 -

Den förgiftade ärtsoppan

71

1620 -

Årtusendets fiasko

1654 -

Drottning Kristina, Kung av Sverige 1 15

5 27

93

1352

Digerdรถden

O

lof! Kom, skynda dig!” Malte sprang så fort att håret fladdrade och ­byxorna flaxade runt hans ­knotiga knän. ”Vad är det?” ”En båt! Det har kommit en stor båt!” Malte var så and­ fådd att han knappt kunde prata. ”Den är full med guld och dyrbarheter, och de behöver hjälp att lossa lasten. Kom! Skynda dig!” ropade han och satte av ner mot hamnen.

Det var verkligen en praktfull kogg. Masten sträckte sig majestätiskt mot himlen och seglet böljade i vinden. Den friska havsbrisen virvlade i Olofs hår och förde med sig ­lukten av salt hav och nyfångad fisk.

Lukten av äventyr.

Nere i hamnen rådde full aktivitet. Kärrorna rullade i skytteltrafik mellan magasinen, och stadens förnämsta ­ ­köpmän var på plats på kajen för att beundra och köpslå om lasten. En rödbrusig hamnarbetare föste bryskt undan dem. ”Undan, grabbar! Det här är ingen plats för snorvalpar!” ”Jag är ingen snorvalp!” fräste Olof och försökte lyfta en av trossarna. Den var jättetung.

7

”Kolla en död råtta!” tjoade Malte. ”Och här ligger en till!” Han tog upp dem i svansarna och sulade i väg dem mot männen. ”Varning för flygande död!” ”Äsch, gå hem till mamma och låt oss jobba i fred.”

Typiskt, alltid var man för liten för allt som var roligt.

Vad Olof inte visste var att han under de närmsta ­veckorna skulle komma att bli väldigt stor väldigt fort. Och vad ingen heller anade var hur rätt Malte hade haft om de döda ­råttorna. För ombord på skeppet fanns inte bara tyg och kryddor utan även en farsot värre än något man k ­ unnat föreställa sig. En sjukdom som skördade sina offer lika plötsligt som obarmhärtigt: pesten. Och när den väl hade fått grepp om staden gick det fort …

B Några dagar efter att skeppet lagt till i hamnen började det gå ett rykte om att det vilade en förbannelse över lasten.

En efter en drabbades hamnarbetarna av feber och frossa.

Snart fick de stora svarta fläckar på kroppen innan de till slut dog under våldsamma plågor. Man sa att det var en ­djävulens dag då koggen lagt till i deras hamn, och köp­ männen som varit så snabba med att roffa åt sig de bästa bitarna var nu lika snabba med att elda upp de varor de köpt i hopp om att slippa undan skeppets förbannelse. Prästerna 8

sa att sjuk­domen var ett Guds straff och utlovade evigt liv till dem som bad tillräckligt mycket. Men pesten hade redan satt klorna i staden och sakta men säkert spred den sig upp genom de trånga, lortiga gränderna.

En morgon skulle Olof som vanligt gå och handla bröd.

Regnet droppade stilla och gatstenarna kändes hala och kalla under hans fötter. Ett säkert tecken på att hösten snart var här. Redan på håll hörde han hur någon ­snyftade och grät.

Utanför bagarboden stod Irma och hulkade. Hennes fyra småungar drog henne i kjolarna och frågade vart pappa Ossian skulle och varför de inte fick följa med.

Olof sneglade på kärran som stod en bit bort. Bak på s­ läpet låg ett stort bylte inlindat i trasor. Olof visste vart kärran var på väg, han hade sett liknande vagnar flera gånger de senaste dagarna. Den skulle till begravningsplatsen utanför Norreport.

Malte kom springande med andan i halsen. ”Vem är det den här gången?” frågade han med upp­ spärrade ögon. ”Ossian. Bagaren, du vet”, svarade Olof. ”Han måste ha fått fläckarna och dött i natt.”

De stod stilla och såg kärran sakta rulla i väg över kullerstenarna.

Olof hade sett döda människor förut och visste att döden 9

inte var något att vara rädd för. Men det brukade alltid vara gamla människor som levt klart sina liv eller små bebisar som dött innan de ens hade hunnit börja leva. Inte stora starka vuxna som kunde bära en hel säck mjöl med en arm och som alltid skrattade och rufsade barnen i håret. Olof tittade ner i gatan och svalde hårt.

Malte hoppade ivrigt bredvid honom. ”Vet du vad jag hörde på vägen hit? Det ska vara v­ ärldens gille uppe hos köpman Hertzig i kväll!

Det är sant, jag hörde slaktaren säga till mor att det tyvärr inte fanns något kött i dag, eftersom köpmannen hade ­ handlat allt och tyd­ ligen ska hålla hov på råd­huset.

Han hade sagt: ’Vem vet hur länge man

får vandra på denna guds jord, lika bra att leva gott medan man väntar.’ Tror du att han har rätt? Kommer vi också att dö snart?” ”Jag vet inte”, svarade Olof. Han ville helst inte tänka på att hans egna dagar kanske redan var räknade. ”Har vi tur kanske vi kan nappa åt oss en skank eller några rikemansrester innan grisarna äter upp dem. Skynda dig. Olof! Åh, måste du alltid vara så långsam!”

Det kalla regnet strilade ner innanför kolten. Olof kände en klump i magen. Var det så här det skulle bli nu? Ett evigt regn i en evig höst, i en evig väntan på döden?

B Dagarna blev till veckor och allt fler blev sjuka och dog.

Kyrkklockorna ringde för de döda och prästerna bad för de stackare som ännu var i livet. Bland de läkekunniga utsågs speciella pestmästare, som vandrade dag och natt genom staden för att försöka bota och röka ut pesten genom att vifta med brinnande enris. Man kände lätt igen dem när de kom gående, eftersom de bar långa, svarta rockar och stora fågelliknande masker, vars näbbar var fyllda med läkande örter som skydd mot sjukdomen.

Och som om synen av pestmästarna inte var skrämmande nog fick de följe av lurendrejare, som inte var 11

sena med att försöka tjäna sig en hacka på att sälja dyra amuletter som skulle hålla pesten borta. Men mot den stora digerdöden fanns inga botemedel.

B En kväll kom pappa hem långt efter att solen gått ner. Han såg trött och uppgiven ut när han skakade regnet ur håret. ”Här barn, kom. Jag har köpt varsin present till er.” Han räckte över två halsband till Olof och Alva.

I ett enkelt läderband dinglade en liten vadmalspåse med ett träkors på. ”Fy, den luktar!” Alva höll för näsan och vände bort huvudet. ”Blä, jag vill inte ha den!” ”Jo, du måste! Lyssna nu, det är viktigt.” Pappa satte sig på huk och strök henne över kinden. ”Det luktar för att det ska skrämma bort pesten, förstår du. I påsen finns helande örter som ska hålla dig frisk. Och prästen har läst en bön över korset så att Gud ska hålla sin skyddande hand över den som bär det.” ”Men, Petrus”, sa mamma, ”de måste ha kostat en förmögenhet.” ”Jo, men om de håller pesten borta från min familj är de värda vartenda silvermynt i hela världen. Men vi hade bara råd med två …”

Mamma gav honom en lång blick.

12

”De här ska ni ha på er, hela tiden. Även när ni sover.

Lova mig det. Att aldrig, ALDRIG ta av dem, okej?”

Utanför klämtade kyrkklockorna igen.

Pesten hade ­skördat ytterligare ett offer.

Den natten vaknade Olof av att mamma var uppe och ­stökade vid elden. Borta i storsängen låg hans pappa och vred sig av och an så att sänghalmen prasslade under honom. ”Mamma, vad är det?” ”Olof, så bra att du är vaken. Du måste hjälpa mig. Ge det här till pappa”, hon räckte över ett krus med något varmt som luktade så starkt att det stack i näsan och fick honom att kväljas. ”Jag måste hämta doktorn.” Hon svepte sjalen om axlarna, ryckte åt sig mormors armring och försvann ut genom dörren.

Olof tassade bort till hörnet där hans pappa låg och yrade. ”Olof …” väste han. ”Min store pojke …”

Pappas kinder glödde i natten, svetten pärlade på hans panna. Hans blick var matt och ögonen blanka.

Olof räckte fram kruset och hjälpte honom att fukta sina läppar. ”Olof … du måste lova mig …” Pappas röst var tunn och raspig. Inte alls så varm och rund som den brukade vara. ”Du måste lova mig att ta hand om mamma och Alva.”

13

Olof tittade bort mot den lilla kroppen med det rufsiga, blonda håret som snusade så lugnt och stilla borta i deras egen säng. ”Jag lovar”, viskade han så tyst att det knappast hördes och kramade pappas hand.

I samma stund flög dörren upp och en mörk gestalt klev in i huset. Skenet från eldstaden fick den vaxade kåpan att glimma i natten och kasta långa skuggor över väggen så att den stora näbben avtecknade sig tydligt. Pestmästaren.

I två kliv var han framme vid storsängen och började undersöka pappa. När han böjde sig ner för att rulla över pappa på mage, gled kåpan upp och blottade en glipa ­ovanför den kraftiga handsken. Olof kunde se mormors armring glimma på hans arm. ”Jag befarar att det inte är mycket jag kan göra, nog har pesten slagit klorna i honom alltid. Ge honom en dekokt på det här, det håller smärtan borta.” Han räckte över en knippa torkade örter till mamma. ”Hur är det med barnen?

Har någon av dem fått frossa än?” ”Nej, inte än”, sa mamma. ”Då så. Lyd mitt råd: Lämna din make i Guds våld och ge er av, så långt bort från den här pesthärden som ni bara kan. Fly medan tid finns. Jag har hört att man snart ska låsa portarna så att ingen kan lämna staden och föra smittan vidare. Lycka till.”

Sedan vände han på klacken så att kåpan fick lågorna i 14

eldstaden att fladdra, och stegade sedan ut ur huset lika fort som kan kommit.

Pappa hostade svagt, men Olof såg ändå att varenda ­muskel i hans kropp spändes som en bågsträng. Så blev han stilla och sjönk ner mot halmen igen. En tunn, röd strimma rann från mungipan som ett rött streck över hakan.

Olof drog efter andan. Han visste. Han hade hört de vuxna prata nere på torget. När blodet kom var slutet nära. ”Gå och lägg dig igen, Olof”, manade hans mamma. ”Men doktorn sa ju att …” ”Jag vet. Jag hörde. Men tro inte att jag kommer att överge min familj när de behöver mig som mest och lämna det sjunkande skeppet som en råtta. Nej, vi är bättre än så.”

Hon letade fram en bit rent linnetyg och torkade bort ­blodet från pappas haka och strök sakta sin make över kinden. ”Kom nu, Olof.”

Hon föste bort honom till sängen där Alva sov lyckligt ovetande. Sedan satte hon sig på deras sängkant och drog barnen intill sig, så nära att hennes tårar blandade sig med hans.

Sakta började hon sjunga, samma visa som hon brukade sjunga när Olof var liten och inte kunde somna.

16

Han vaknade av att det var alldeles tyst omkring honom.

För en sekund trodde han att allt bara varit en ond dröm, men så såg han sin mamma sitta böjd över storsängen. Sakta smög han upp och la sin hand på hennes axel.

Pappa var alldeles stilla nu. Det väste inte längre när han andades. Mot den sjuka, likbleka hyn lyste den mörka fläcken i armhålan som ett ilsket, svart blåmärke.

Olof visste vad han måste göra. Han var stor nu och det var hans uppgift att hämta likbärarna.

Ute hade det slutat regna, men himlen var fortfarande grå och dimman låg tät. Det var som om solens strålar inte rik­ tigt nådde ner till folket på gatorna. Som om solen kanske aldrig mer skulle orka skina.

Han tog upp kritstenen som han brukade skriva familjens bomärke med och ritade ett stort, vitt kors på ytterdörren.

Pestens märke. Sedan skyndade han sig bort till likvagnarna som numera alltid stod redo på Stora torget.

Två lortiga sluskar stod lutade mot en av kärrorna och Olof tog mod till sig och gick fram till dem. ”Jaha, vem har vi här då”, skrattade den ene rått. ”Det är min pappa, han … han är död.” ”Ställ dig i kö, grabben! Säg det hus som inte fått på­häls­ ning av liemannen i natt.” ”Men ni förstår inte. Ni måste komma. Pappa ligger i storsängen, och mamma och Alva är hemma, och han måste 17

begravas vid Norreport innan han … innan vi också …” ”Ha! En vacker grav vid Norreport. Jo, kyss mig! Där är det lika trångt som i en kyrkbänk i julottan! Hörru grabben, folk dör som flugor, vi hinner inte begrava alla som förr.

Trodde du att det här var höstdimma, eller?” Han pekade mot en tät rökslinga som svepte kring brunnen mitt på torget. ”Nej, en fin brasa uppe på Galgbacken, det är vad som väntar.” Han harklade sig och spottade. Den slemmiga loskan landade precis framför Olofs fot. ”Inte ens kyrkklockorna orkar ringa för de döda längre”, fyllde den andre i och rev sig i det äckliga skägget.

Plötsligt slog det Olof varför det varit så tyst. Han hade blivit så van vid att klockorna klämtade titt som tätt att han hade slutat höra dem. Men nu när de inte längre slog var det läskigt tyst i staden. ”Men okej, grabben, var bor du någonstans? Vi kommer väl förbi när vi dumpat lasten, höhö!” Mannen skrattade och sparkade till kärran med de döda kropparna. Hans ­stövel såg märkligt dyr ut för att sitta på en likbärare.

Olof skyndade sig bort över torget och uppför Snickar­ backen, där Malte bodde. Men knappt hade han hunnit runt hörnet förrän han såg vagnen med de svepta kropparna och det vita korset på Maltes dörr.

B 18

I flera dagar höll de sig inomhus. Det fanns inte så mycket annat att göra. Livet i staden hade stannat av helt och röken från likbålen kittlade i halsen och fick ögonen att tåras så fort man stack näsan utanför dörren. Det enda som hördes var de mässande klagobönerna från de många människor som samlats för att tillsammans med pestmästarna vandra genom gränderna och be Gud om syndernas förlåtelse. Dag och natt gick de genom staden och ömsom mässade ömsom vrålade ut sin klagan.

Mamma försökte berätta sagor och sjunga sånger för dem för att stänga larmet ute, och Alva och Olof gjorde sitt bästa för att inte bråka med varandra. Mamma blev tröttare och långsammare i sina rörelser, men lugnade barnen med att det var för att hon gav dem all mat och inte åt något själv.

19

Så en kväll, när Olof kom tillbaka efter att ha hämtat ­vatten, satt mamma på pallen framför eldstaden med särken ned­hasad över ena axeln. Hon darrade som ett asplöv och ­hennes nacke var blank av svett. ”Olof, ser du något?” Hon visade med huvudet att hon ville att han skulle titta på hennes rygg.

Försiktigt satte han ner spannen med vatten och gick bort till henne. Sakta, sakta lyfte han upp tyget och knep ihop ögonen.

Han ville inte se. Ville inte få det hemska beviset på det han var så rädd för. Men det gick inte att undgå. Vid ­revbenen hade två mörka fläckar vuxit fram och vid armhålan fanns en svart böld lika stor som ett halvt vinteräpple. ”Åh, mamma, nej!” ”Olof. Lyssna på mig.” Hon viskade för att Alva inte skulle höra. ”Ni måste ge er av. Redan i natt.” ”Men, du sa ju … Jag är inte heller någon råtta.” ”Råtta eller ej, det kan inte hjälpas. Och jag vill hellre att mina barn är levande råttor än döda råttor. Förstår du?”

Han nickade tyst. ”Ta det här.” Hon tog upp ett litet knyte ut förklädes­ fickan. Den sista maten. ”Jag behöver den inte längre.”

Den söta stanken av dött kött låg tung i gränderna. Olof höll Alva hårt i handen så att hon inte skulle snubbla. Han lyste med facklan framför sig för att inte råka trampa på 20

någon av alla döda kroppar som låg utslängda i rännstenen.

En överfull likkärra stod övergiven i ett hörn. Likbärarna hade sedan länge slutat svepa skynken runt de döda, och Olof kunde se hur en bit mantel i tjockt, dyrbart tyg stack fram mellan smutsiga grå långhosor – pesten gjorde ingen skillnad mellan fattig och rik.

Han kunde inte låta bli att försiktigt lysa över den dödes ansikte: Köpman Hertzig. Blicken var tom och hans ansikte förvridet i en smärtsam grimas. Det enda tecknet på liv var flugorna som surrande runt hans ena näsborre och v­ andrade in och ut ur hans halvöppna mun. Olof vände sig bort för att inte kräkas. Han kramade Alvas hand ännu hårdare och i skydd av natten skyndade de sig bort mot Stora porten och ut ur staden. Trots den kyliga nattluften kunde de känna hur döden flåsade dem i nacken. ”Jag är hungrig. Mina ben orkar inte gå längre.” Alva gnällde och Olof förstod henne. Hon var bara fyra år gammal och de hade knappt suttit ned och vilat sedan de smög ut genom stadsporten natten innan. ”Vart ska vi? Är vi inte framme snart? Jag vill ha min mamma!” ”Tyst nu, dumma unge! Du fattar ju inte – maten är slut!

Jag vill inte heller vara här, men vi måste. Annars kommer vi att dö. Fattar du – DÖ!”

Alva började gråta och Olof ångrade sig genast. ”Förlåt, du är inte dum. Du är jätteduktig. Titta! Ser du 21

huset där borta?” Han pekade på en liten stuga i en glänta. ”Vi kan säkert få vila där. Kom nu, det är bara en liten bit kvar, det orkar du.”

Alva snyftade tyst men följde lydigt efter.

Huset var litet och till deras förvåning helt tomt. De som bodde här hade säkert gett sig av när pesten började sprida sig.

Eller så dog de innan de hann komma hem från höst­ marknaden, tänkte Olof.

Han såg sig omkring. Det fanns gott om halm i sängen och ved i en hög innanför dörren, trädgårdslandet var fullt av rovor och morötter, och bakom huset, där det växte både äpplen och björnbär, porlade en liten bäck med klart, friskt vatten. ”Vi stannar här. I alla fall tills någon kommer och kör i väg oss”, sa han. ”Kom, lillfisen.” Han drog sin lilla­syster intill sig, tryckte hennes huvud mot sitt bröst och strök henne sakta över håret, precis som mamma brukade göra.

Hans hand var grå av smuts och huden blek och vaxartad av för mycket stugsittande, och hennes hår luktade unket av bränt enris och gammal inpyrd rök. ”Vi har varandra och vi är bäst, okej? Vi fixar det här, du och jag, jag lovar.”

Men aldrig förr hade han känt sig så liten och ensam i världen.

22

Fa

sliga fakta

Pesten, eller den svarta döden som den också kallas, var en fruktansvärd smitta som drog fram genom Europa på 1300-talet. När en sjukdom sprids mycket fort och smittar många kallas det för en pandemi, och just den här medel­ tida ­pandemin kallas i Sverige för Digerdöden, efter det fornsvenska ordet ”digher” som betyder stor. För nog var det en stor död alltid. Man tror att ungefär en tredjedel av Europas befolkning dog av sjukdomen.

Forskarna tror att pesten kom från Kina och att den via karavaner och handelsfartyg sedan tog sig hela vägen upp till Norden. Länge trodde man att det var råttorna som orsakade pesten, men det är inte riktigt sant. Råttorna i sig var inte sjuka, de hjälpte bara till att sprida smittan.

23

Egentligen var det lopporna i råttornas päls som var ­skyldiga. Ja, ­faktiskt inte ens de, utan en liten bakterie som levde i loppornas blod. När lopporna bet och sög blod från människorna fördes bakterierna över till människornas blod och de blev sjuka. Om en vanlig vägglus sedan bet en sjuk människa fick lusen bakterien i sitt blod och kunde föra smittan vidare. På den här tiden fanns löss och loppor överallt så det gick inte att värja dig mot deras bett.

Det fanns tre olika typer av pest och alla spreds samtidigt – blodpest, böldpest och lungpest – och precis som n ­ amnen beskriver blev man sjuk på olika sätt. Böldpest var den mildaste formen, den kunde man faktiskt överleva. Men ­ chansen att klara sig var inte så stor – om tio personer ­smittades var det bara två som överlevde. Fick man där­emot blodpest eller lungpest dog man nästan alltid inom tre till fem dagar.

Våren år 1350 kom pesten till Sverige och till skillnad från många andra länder klarade vi oss ganska bra. Det finns inga exakta uppgifter om hur många svenskar som dog, däremot vet man att delar av landet inte drabbades alls, till exempel stora delar av Norrland, troligtvis för att det var för kallt för råttorna att leva där. Värre var det för Norge, där runt hälften av befolkningen dog.

24

Efter de stora utbrotten på medeltiden återkommer smittan lite då och då under historien. I dag finns pesten inte kvar i Europa – däremot finns den på andra ställen i världen.

Men du kan vara lugn, det är en väldigt ovanlig sjukdom och skulle man smittas finns det medicin, så ingen behöver längre dö av bölder och svarta fläckar.

25

1352–1654

Blodigt, fattigt, illaluktande och kallt. Sveriges historia är allt annat än en promenad i slottsparken.

Gör dig redo att ta emot ett skepp lastat med pestsmittade råttor, hjälp Gustav Vasa att vinna över dalkarlarna på sin sida eller kämpa i Sveriges blodigaste slag.

Sex spännande och härligt läskiga äventyr varvas med fasliga fakta om händelser som har format vår blodiga historia.

ISBN 978-91-89083-07-3

9 789189

083073