Det år då jag föddes var i Solcirkeln eller Söndagsändringen det 15:e. Detsamma var ock från konung Oscar II:s födelse det 53:e, från Dess Biläger det 25:e, Dess uppstigande på tronen det 10:e. Det året var Venus morgonstjärna från årets början till den 21 februari, därefter aftonstjärna till den 6 december och sedan åter morgonstjärna till årets slut. Jag är född vid nytändning i Kräftans tecken på en söndag klockan ett eftermiddagen. Predikotexten innevarande söndag handlade om Två herrars tjänande. Medan jag arbetade mig ut i världen sjöng man i alla Sveriges kyrkor: att tjäna två herrar tillika, så skilda som Mammon och Gud. På dessa uppgifter skulle jag ha kunnat låta ställa mitt horoskop ifall jag tänkt på att ordna den saken i tid. Nu är det inte längre fråga om horoskop utan om efterräkning, om redovisning för ett halvsekel, men jag anför almanackans bestämmelser omkring min födelse därför att de är de enda jag är fullt säker på. Dem har jag nämligen gemensamma med det flickebarn som personalen på barnbördshuset blandade hop mig med och som kanske, kanske ännu går omkring och är jag. Ärligt talat så tror jag förstås att min mamma hade rätt, när hon mot personalen på barnbördshuset satte igenom att jag var hennes barn och vägrade att ge bröstet åt den till förväxling lika unge som syster ville pracka på henne. Det var mammas enda kamp mot samhället under hela hennes 3
liv och den bör hon ha fört på goda grunder. Hon förklarade själv att hon i barnets första stund märkt sig dess öron som uppåt formade sig i en spets. I brist på vigselattest var detta hennes enda bevis på att jag var dotter till greve Johan Sporre och vad var naturligare än att hon i sin osäkra ställning skulle genomsöka mig efter ett tecken på min börd. När det nu bland söndagsmiddagens skörd av små medborgarinnor fanns en med dessa lustiga öron som mamma insisterade på, så dekreterade själve professorn mot översköterskans försäkran att en förväxling var otänkbar att denna unge skulle tillhöra den vackra mystiska förstföderskan fru Holm ifrån Skåne. Den andra mamman fick ingenting veta om hela uppståndelsen, hon var kanske bara lite förvånad att man så strax kom igen med hennes barn, och att det var så hungrigt som om det inte sett mat förr, vilket det ju heller inte hade. Så avgjordes den första uttagningsmatchen mellan mitt ödes olika möjligheter redan innan jag var ett dygn gammal. Jag hemfördes till Landskrona och uppvisades så småningom för min fader som var både generad och stolt över sitt faderskap och ganska glad åt att jag var en flicka och redan som sådan utesluten från alla rättigheter till hans fideikommiss. Mamma andades naturligtvis inte för honom ett ord om tillbudet på barnbördshuset och därmed kunde det ha varit avfört ur vår tillvaro som hade sina problem ändå. Men när mamma burit på den hemligheten liksom på alla andra i en tre fyra år så föll hon för frestelsen att berätta alltsamman för en bekant tös från Farup, min pappas gods som mamma numera inte fick besöka. Eftersom den goda vännen var på utväg till Amerika, tyckte väl mamma att hon tryggt kunde bryta den tystnadsplikt som blev henne nästan 4
odrägligt tung i längden. Hennes öden måste ju ha suttit som en klump i halsen på henne, innan en deltagande vän lyssnat till dem och förstått dem. Mamma gick i graven med den tron att vad hon då berättade stannade mellan henne och flickan från Farup. På sistone då hon inför mig bröt sitt livs långa tystnad berättade hon historien på barnbördshuset men utan att lägga mer vikt vid den än någon av de många andra episoderna under det spännande skedet av hennes liv. Hon sa också att jag var den första som fick veta den så när som på Bengta Anders Ols som aldrig kom igen från Amerika. Hon hade ändå lite samvetskval över det olämpliga förtroende hon gett Bengta, men jag som nu var i den ålder då man tröstar sina föräldrar, sa att jag förstod hur svårt hon haft det och hur naturligt det var att hon lättade sitt hjärta en gång. Det måste ju ha varit rent förfärligt för en ung kvinna att ha en så ryktbar vän att hans namn inte ens fick viskas, att aldrig få göra bekantskaper, att aldrig få skryta med de gåvor han gett henne, varken med mig eller sitt pärlhalsband. — Ja, sa mamma då i sin tacksamhet över min förståelse, och tänk dig att jag fick aldrig se skymten av hans betjänter eller ekipager för han kom alltid i hyrdroska och bar själv upp... här hejdade hon sig, jag kysste henne och sa: — Mamma lilla, om det nu var champagne, så har du ju sen druckit svagdricka i hela ditt liv och är för längesen förlåten. Hur det är med pappas förlåtelse är jag mycket mindre säker på. Mamma försvarade honom då, han hade varit så rar mot oss båda två, därom vittnade väl också hans testamentariska förordnanden till vår förmån som var rena överloppsgärningen. Han kunde inte neka sin lilla flicka någonting, han gav 5
mig så många dockor att de kunde räckt till alla flickorna i hela kvarteret när vi flyttade efter hans död, fast mamma inte kunnat dela ut dem emedan det skulle väckt för mycket uppseende. Jag ville inte säga emot, ty jag märkte att detta var lite ömtåligt, men annars kunde jag ju ha erinrat mamma om att tjugu dockor var en klen ersättning för den levande mänskliga kontakt ett barn behöver för sin första väldiga erövring av världen. Hade jag inte varit ett olydigt barn från första början så hade jag väl blivit ungefär lika outvecklad som mina dockor. Nu förvärvade jag till en början en stor skicklighet att så länge som mamma såg mig hålla mig på mattan där hon satt mig och sen kravla mig i väg och göra bekantskap med andra barnungar, kattor och hundar. I min första insikt om sättet att umgås med världen ingick också färdigheten att ytterst snabbt förpassa mig tillbaka till mattan då mamma hördes och se ut som om jag suttit och lekt med min docka hela tiden. Det var jag tvungen till, ty annars sade hon: ”Agnes, du blir min död”, vilket var en dunkel och pinsam hotelse. Denna i barndomen inslipade färdighet att vid behov hålla mig på mattan fick jag sedan mycken användning för i mitt liv, men nu är jag trött på manövern. Att jag intresserat lyssnade till mammas berättelse om förväxlingen på BB som till en nyhet, var också det ett utslag av min vana att hålla mig på mattan. Jag kunde ha sagt henne, fast jag nu inte nändes det, att fyraåringen med sin docka i ett hörn uppsnappat något av vad de två Faruptöserna pratat om vid kaffebordet, och att detta något spelat en stor roll i mina barnafantasier. Jag kunde ha skildrat hur mamma lutat sin lugg ända inpå den andras enkla bena medan hon berättade sina öden, och hur hon lekte med silkebollarna på plyschbordskanten precis som hon nyss gjort när hon år6
tionden efteråt berättat historien för andra gången. Jag kunde ha frågat henne om hon mindes varför hon plötsligt upphörde att leka med bollarna och förskräckt la handen mot den andras mun och jag kunde bett att få veta vad det egentligen var för farligt Bengta Anders Ols hade sagt. Det visste jag nämligen inte längre, men jag visste att mamma hejdade den andra för sent och att i den stunden nedlades den första föreställningen om osäkerhet i mitt sinne. Det behövde bara ha varit: ”ou Marta, så väl att du fick bytat glytten!” En planta med så späda rötter i tillvaron går det lätt att rycka upp. Mamma trodde tydligen att mina tidigaste minnen bottnade i Åköping, dit vi flyttade då hon gifte sig. Men jag hade ett dunkelt minne av en sandhög på en helt annorlunda gård liksom av mattan jag var befalld att sitta på. Jag mindes en tid då mamma var mycket smal och tyst och stillsam och vacker i stället för fyllig, pratsam och rörlig som hon sen blev. Jag mindes att hon kallades för fru Holm då i stället för fru Andersén och att hon ibland lade mig till sängs för tidigt, rullade ner och gjorde natt på konstgjort vis. Detta skedde då det kom främmande, men främmandet måtte ha kommit in och sett på mig, ty varifrån skulle jag annars ha fått det gåtfulla och hemska yttrandet: ”Johan, hon har dina öron.” Om jag nu hade Johans öron, hur kunde mamma utlämna mig så? Jag vågade knappt somna av fruktan att Johan skulle ta sina öron med sig då han gick. Sen blev jag bekant med honom och fick niga och tacka för mina dockor. Var jag olydig sade mamma omväxlande: vad ska farbror Johan säga? och: Agnes, du blir min död. Och så en dag då jag just slutat att leka olovandes med tändstickor kom mamma in och sa: ”farbror Johan är död!” Hon var alldeles förvirrad och såg inte en gång att en tändsats flugit upp 7
och bränt ett litet sår på min näsa. Jag påpekade det inte, men jag tänkte: har jag nu blivit farbror Johans död med de här tändstickorna? Att en vuxen var död betydde att den befann sig i ett alldeles förfärligt tillstånd av sorg och vrede över ett litet barns olydnad och visade sin onåd på ett särskilt kraftigt vis. Jag hade aldrig sett en död förr, men då jag kläddes för att fara till farbror Johans begravning väntade jag att få se en, om han inte ändrade sig i sista stund.
8
Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var, förutom författare, även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien. De självbiografiskt färgade romanerna Genomskådad (1937) och Hemlighetsfull (1938) kan ses som författarens feministiska svar på den på 30-talet populära självbiografiska utvecklingsromanen. Båda romanerna ger, utöver huvudpersonens liv, även delvis en bild av Sverige vid den här tiden. Genomskådad är en i många stycken underhållande roman fylld av ironi, samtidigt som den bjuder en närgången beskrivning av en barnafödsel, en kvinnas möte med erotiken, åldrandet och döden.