9789188981110

F Ö RS TA D E L E N I R E H N S E R I E N

JAN-ERIK ULLSTRÖM

FÖLJAREHN

FÖLJAREHN Utgiven av Stellar förlag, Lerum, 2021 www.stellarforlag.se | info@stellarforlag.se © Jan-Erik Ullström Grafisk form: Mattias Norén Omslagsfoto (kvinna i gräs): Olof Boqvist, OBFOTO Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-88981-11-0

Rehnserien, del 1

FÖLJAREHN Jan-Erik Ullström

1.

Mot döden hon vandra (8 juli 2011)

”If travel is searching and home has been found I’m not stopping” Björks säregna röst passade Elisabeth perfekt. Låten gav självkänslan en kick. Det behövdes. Kvällens uppdrag var viktigare än något annat hon utfört. Inget fick gå fel. Särskilt inte inuti.

Hon hade letat länge men förgäves efter de nya hörlurarna. De borde legat i hallen, men där hittade hon bara de gamla. De som skavde. De som borde legat i en låda i garderoben. Hon drog motvilligt ut ena hörluren lite.

In släpptes ett högst ovälkommet brus från Biblioteksgatan.

Hon ville inte höra ljudet av taxiförarnas otålighet eller de långsammare bilisternas arga gensvar. Klappret från mäklarnas klackar mot kullerstenen förstörde nästan takten i öronen. Men ljuset var perfekt. Fladdrande. Dämpat. Nästan höstlikt. Hon gillade hösten.

Sommaren kom oftast med ångest. Folk som ville ha med henne ut i skärgården. Bada, sola och festa. Oftast tackade hon nej. Inte för att hon inte ville, utan för att hon inte vågade. Det hade blivit värre med åren. Mycket värre.

7

Men den här kvällen kändes som höst, fastän det bara var början av juli. Så hon låtsades att det var september. Det hjälpte. Den kyliga vinden från havet mötte den varma luften från staden. Resultatet blev en skönt ljummen bris. Den passade bra för kvällens uppdrag.

Hon behövde svalkan för att hålla sig lugn.

Elisabeth frös inte trots den knappa klädseln. Stövlarna satt som gjutna runt vaderna. Det vita lädret följde den brunbrända huden upp till strax ovanför knäna. Där blottades låren en bit innan den svarta klänningen tog över.

Trots att hon köpt den online och trots att det var det billigaste plagget hon hade på sig, var klänningen den hon trivdes bäst i. Den satt bekvämt och gav bysten ett lyft. En krokknäppning löpte längsmed framsidan. Det gjorde att hon hela tiden kunde ha ögonkontakt med den som ville knäppa upp. I vanliga fall skulle hon aldrig visa sig ute på det här viset. Men detta var inget vanligt fall. Ikväll spelade hon en roll och slapp vara sig själv.

Hon genade över gathörnet och korsningen till Sturegatan. En ung man bakom ratten på en röd cabriolet visslade på henne. Hon vinkade ett lätt förföriskt tack tillbaka. Pälsväskan höll på att falla från axeln, men hon fångade upp den i sista stund. Hon vacklade till och log nervöst mot bilen när den fortsatte ned mot Nybroplan. Även om Elisabeth inte betalat väskan själv, ville hon inte tappa någonting värt elva tusen kronor i gatan. Han skulle märka det. Hon ställde sig en kort stund och vilade ögonen på nya skönheter i skyltfönstret till en skobutik.

Hon hade en tid att passa, men än så länge var det ingen brådska.

Hon gick vidare i tankar som inte alls hade något med uppdraget att göra. Bekräftelsen från mannen i sportbilen värmde fortfarande.

Hon saknade riktig bekräftelse.

Elisabeth fortsatte sin promenad bort från Stureplan och in på Linnégatan. Ju närmare målet hon kom, desto starkare blev känslan av att hon inte skulle klara av det. Risken var stor att hon skulle möta ett massivt motstånd från männen i källaren. Hjälpen fanns i

8

närheten om det behövdes, men mycket skulle kunna hända innan den anlände.

Därför var det av yttersta vikt att komma i rätt stämning. Kunna klä sig i rätt roll. Oftast var det lätt att växla till en tuffare sida. En befrielse. Men den här kvällen kände sig Elisabeth fången. Som om hon inte var redo. Hon behövde tid. Hennes skörare delar hade haft några tunga veckor. Energin hade tagit slut.

Promenaden var därför ett måste. Den gav den där säkrare sidan tid och lust att visa sig. Lockas fram. Den var orädd och sexig.

Djärvare. Tog vad den ville ha. Elisabeth var tacksam över att kunna kliva in denna mer hårdhudade roll. Hon vågade saker hon annars skulle undvikit. Blev mer spontan och framåt.

I efterhand var det inte ovanligt att den skörare sidan fick ta smällen om något gått fel. Om hon klivit över gränsen. Men det var det oftast värt. Elisabeth hade levt länge i denna balans mellan osäkerhet och djärvhet. Mellan inre kaos och försvarsmekanism.

Det som oroade henne var att den djärvare sidan börjat bli allt svårare att nå. Ofta blev hon tvungen att kliva in i konfrontationer utan sin modiga sköld. Något hon inte var van vid. Lika ofta fann hon sig efteråt sitta ensam hemma med sina fiskar. Låst dörr och vin i glaset. En självvald cell för att inte behöva interagera med en allt mörkare omvärld. ”I’m going hunting I’m the hunter” Elisabeth hade satt låten på repeat. Hon började bli varm. Musiken stärkte hennes inre. Hon funderade på hur hon skulle göra när målet var i sikte.

Ainer hade sagt att killarna på övervåningen skulle vara en barnlek. Hon hoppades att han hade rätt. Han brukade ha det. Till och med när han ville ge henne sparken. Men ikväll skulle hon visa honom. Honom och alla de andra.

9

2.

Den fula ankungen (8 juli 2011)

Med Humlegården i ryggen vek Elisabeth av in på Kommendörsgatan, där ett tryckande lugn rådde. Hon sneglade på människorna bakom Bistro Nouveaus fönster.

Hon hade ätit lunch där tillsammans med sin mormor för bara några dagar sedan. De hade haft en trevlig mat- och pratstund, trots vetskapen om att den gamla kvinnan kunde se rakt igenom fasaden.

Hon trippade in på Nybrogatan. Ljudet från stövlarnas klackar ekade mellan byggnaderna. Hon visste att butiken med de vackra barnkläderna i skyltfönstren låg precis i höger ögonvrå. Men Elisabeth lät inte blicken vandra åt det hållet. Hon behövde vara stark i nuet. Inte försvagad av minnen.

Den röda gubben hindrade inte framfarten över Karlavägen, bort mot Stadions tunnelbanestation.

Hon tyckte om den här stationen. Allt det blåa. Regnbågen.

Blommorna. Allt var på låtsas. Kanske var det att det inte var riktiga blommor eller äkta himmel, som gjorde att hon trivdes så. Det var som i en av hennes konstiga drömmar. Elisabeth ville stanna där och lyssna på musik och bara vara, men hon visste att klockan tickade.

Rammstein fyllde lurarna. Det behövde hon. Ruskas om.

10

Elisabeth kände att det var ödets ironi att hon behövde ta sig ända ut till Midsommarkransen. Hon hade för vana att undvika allt som hade med midsommar att göra. Nu var det oundvikligt.

Tåget kom in. Elisabeth steg på. Hon letade upp det renaste lediga sätet och slog sig ned. Återigen skiftade musiken. Små och mjuka toner av ett avlägset piano tog med henne tillbaka till föräldrahemmet ute på Ekerö. Återigen minnen som sög energi.

Snabbt bytte hon låt till något tyngre. Kvällen krävde fokus, inte ångest. Hon slöt ögonen.

Jag måste hålla, tänkte hon. Hålla hela vägen. Kom igen nu Elisabeth. Det här tar du.

Ett fnitter ryckte henne ur tankarna tillbaka till verkligheten. Innan hon öppnade ögonen trodde Elisabeth att det kanske var förortsfittor som fnittrat åt hennes utmanande klädsel. Men hon såg direkt att det fanns en annan måltavla.

De två flickorna satt några säten framför henne. De tunna tröjorna, genomtänkta frisyrerna och kropparnas rörelser sa allt. Överklassdöttrar. Rika och unga med ett oslagbart självförtroende.

Hon gissade på 16 år, kanske 17.

Offret satt snett mittemot. En vanlig flicka. En Svensson. En nolla i deras ögon. Hon var yngre. Kanske 15 år. I knät hade hon en taffligt stickad tröja i alltför många färger. Men trots den illa skötta ytan med det skitiga håret, de gula tänderna och de ärvda kläderna såg hon nöjd ut. Hon hade mörka påsar under ögonen. Ändå kunde Elisabeth se ett lugn i flickans blick. Det hånande fnittret verkade inte ha någon effekt på henne.

Plötsligt kände Elisabeth avund. Hon ville vara ung igen. Börja om. Göra om, göra rätt. Hon slog bort känslan innan den fick fäste.

Innan den började växa och ta över. Igen.

Flickorna i de fräscha skalen klev av vid Liljeholmens station.

Deras ostadiga knän och doften av Minttu fick Elisabeth att nästan vilja följa med dem. Hon var ändå uppklädd och fylld av mod.

Parta loss rejält för första gången på flera år. Glänsa. Betydligt

11

roligare än nästa stations vedermödor, men absolut inte lika spännande.

Hon hörde hur de fortsatte fnittra när de tog sig ut ur vagnen.

Den tunnaste av dem drog handen genom det blonda svallet. ”Nu drar vi till Trekanten”, sa hon med överdriven tydlighet.

Elisabeth log. Det var uppenbart att tonåringen sagt det så att alla skulle höra. Festen var i Trekanten. En plats hon själv aldrig besökt. Hon såg trots festsuget fram emot att få komma hem när allt väl var genomfört. Låsa in sig i lugnet och bara rå om sig själv.

Partydagarna vilade i det förflutna, som så mycket annat hon inte orkade med längre.

När tåget rullade vidare fick Elisabeth förklaringen till det lugn som omgärdat den unga flickan. Gas. Behållaren lämnade näsan och försvann lika snabbt som den dykt upp; ned mellan flickans bilringar och ylletröjan. Men det var inte bara fettvalkar där bakom det kulörta garnet.

Elisabeth knöt handen och svalde. Hon hade kunnat hålla tyst om det bara varit sitt eget liv tonåringen förstörde. Flickan hade själv valt sin svåra väg i livet och kunde därmed välja sig ut ur eländet. Men fostret hon bar på var inte bara oskyldigt. Det hade inget val.

Hon drog musiken ur öronen och reste sig upp. Hon började gå mot flickan, som inte reagerade alls på att någon kom emot henne.

Med en smidig rörelse plockade Elisabeth upp butangastuben och lade den i handväskan. Flickan såg först chockad ut över tilltaget. När de första sekunderna passerat förbi det dåsiga medvetandet infann sig vreden och paniken. Rösten var grötig. Den växte i både styrka och hastighet. ”Vad i helvete gör du din jävla cp-idiot! Ge tillbaka den nu! Ge tillbaka den då för fan din jävla läderfitta!”

Elisabeth blängde på henne. Nu växte den djärva sidan fram i full blom. Flickans ansikte blev rött och ögonen svarta, men innan hon hann fortsätta avbröts hon. ”Ge tillbaka vad?”

12

Genast insåg hon det onödiga i att ropa ut sitt beroende över hela tåget. Hon sänkte tonen och bet ihop käkarna. ”Kan jag få tillbaka min tub?”

De var inte de enda i vagnen, men de få utspridda människor som befann sig runt dem var på väg någonstans. De orkade inte lägga energi på något som inte hade med dem att göra. En del ville hem och en del ville bort, men ingen ville bry sig. Några sov och resten bligade ut genom fönstren, även om där inte fanns något värt att se. ”Kan jag få tillbaka tuben”, upprepade flickan med lite mer desperation i rösten.

Elisabeth tittade ned på henne. Känslorna inuti var en blandning av avsky och sorgligt nog makt. ”Om du reser dig knäcker jag näsan på dig. Om du skriker knäcker jag näsan på dig. Om du ens så mycket som rör vid mig, så kommer jag att knäcka din fula näsa. Okej? Du vill nog inte att jag ringer polisen så att de får plocka med dig. Jag känner flera stycken personligen. Några bor till och med här ute. Kanske dina grannar?”

Flickans ögon stirrade på denna underliga kvinna. Som på ett skrämmande sätt visade vem som bestämde. Rösten var befallande.

Blicken full av avsmak. ”Du kommer snart att ha snott en ny tub och du vill nog inte dra i dig den med knäckt näsben eller hur?”

Flickan svarade inte. Elisabeth sparkade till på smalbenet. En kort men hård spark, som troligtvis skulle kännas ett tag. ”Eller hur?”

Tårar började sakta krypa fram ur flickans ögonvrår. ”Nä. Men va fan. Vad ska du ha den till då?”

Det var som att hämnas en gammal oförrätt. Ett sätt att avreagera sig. Utåt istället för inåt. Mycket kom ut som behövde lämna henne för att orka med kvällens vedermödor. Elisabeth tog helt enkelt tillfället i akt. Hon behövde slå av sig och hade hittat den perfekta slagpåsen. ”Du är ful redan från början. På det har du hemska kläder och

13

skor som inte ens skulle klä en hemlös. Du luktar illa. Surt. Svett från igår. Dina tänder är gulare än hundpiss och din andedräkt förklarar kanske varför det är så? Och för i helvete, ditt hår. Kamma dig. Tvätta dig åtminstone lite oftare än en gång i veckan. Det sista du behöver på allt detta är att totalt deka ner dig i nåt jävla skithål fullt av tändargas och annat fanskap som florerar här ute. Skärp dig.

Du kan ju inte rå för att du är ful, men du kan åtminstone försöka bete dig som folk.”

Hon kom på sig med att dra efter andan. Men hon var inte klar.

Hon petade flickan på bilringarna och greppade sedan hennes haka.

Blicken var lika hård som orden. ”Det sorgliga är att du inte bara skiter i dig själv. Du kunde lika gärna sätta den där gravidmagen framför ett tåg. Det skulle skona din unge många år av lidande. Men det är att fega ur på riktigt. Nu är det du som går hem, duschar och skärper dig. Annars jävlar.”

Hon kunde lika gärna ha satt en kula i pannan rakt ovanför de livlösa ögonen. Sakta drog flickan den stickade tröjan över ansiktet och dolde sig för omvärlden. Elisabeth hörde snyftningarna, men var redan på väg ut. Den friska kvällsdoften svepte ned och spred sig utmed tunnelbanestationens kakelklädda väggar.

Hon tryckte snabbt gasbehållaren mot näsan och drog in ett djupt andetag. Hon höll andan och lobbade ned tuben i en papperskorg.

Hon ville vända om. Be om ursäkt till flickan. Peppa istället för att krossa. Vara sig själv istället för sin mamma. Men hon kunde inte riskera att komma försent till pizzerian. Dessutom hade skuldkänslorna börjat göra det svårare att andas.

Detta vågspel kunde inte fortsätta länge till. Att låta självsäkerheten kliva över lik och otryggheten ta smällen efteråt. Hon visste det, men ville inte tänka på det. Inte nu. Aldrig nu. Alltid en annan gång. Ögonen fastnade vid konstverket på väggen. En skog. Kanske en grotta. En man och tre svartvita träd. Mannen vid björkarna.

Båthuset. Vågskvalp. Elisabeth ville inte minnas. Hon hade inte tid med ångest nu. Snabba steg tog henne upp mot ytan igen.

14

Hon Elisabeth har levt ett liv kantat av ångest, avund och våldsamma händelser. Hon som förut kunde trivas på dansgolvet längtar nu dagligen efter att få komma hem.

Höra dörren gå i lås. Famla efter den där trygga känslan hon jagat sedan barnsben.

Hälla upp vinet. Logga ut från verkligheten och in till alla låtsasvänner.

3.

Hon kan fortfarande njuta av att leva ut. Särskilt när arbetet kräver det. När de som skadar andra ska svälja betet.

Men även där har modet börjat vackla. Mogren har Märta Stenssons hundar skyddat henne om och om igen. Ännu ett misstag skulle kunna äventyra hennes (27 juni 1994) plats i teamet. Storasyster Teodora har försökt närma sig, men Elisabeth har blivit allt svårare att få grepp om. Den annars så öppna har blivit oroväckande sluten.

En dag faller så allt. När minnena kommer ikapp och tar över. Kroppen på obduktionsbordet Den krossar Elisabeths tillvaro.

En tillvaro som Någonting varblir fel.droppen.

Märta kände det redan när hon svängde in på sedan länge varitDet dömd gå under.

Hon kämpar febrilt att hålla sig flytande. grusplanen. varatttyst.

Hundarna skällde inte.för Hon välkomnades alltid avtvingas skall och Men inte härmen förmiddagen. borde Samtidigt hon ylanden. hantera känslan av attden sakta säkert tappaDe förståndet. varit utom sig av glädje. Deras matte hade varit borta i fyra veckor.

Den här gången kom hon hem från Peru. Bilresan från Arlanda Han hade gått bra, även om saknaden fått henne att köra alldeles för fort. Hon ville hem. Hem till hundarna. I brist på egna barn, var de 1986. briserar. två Helvetet golden retriever-honorna hennes allt. Hon fick alltid gåshud av 1994.

De ska få lida, så som han lider.

Särskilt hon. ivriga läten på håll. glädje när hon kom hem och hörde deras 2003. Märta Han behöver mer. av Denbilen. förvridna kroppen iinnebar jordkällaren allt. inte stängde Tystnaden att förändrar de troligtvis varSvaret kvar ihar singått inhägnad.

Albrekt kunde haEnsläppt utska dem.

Den 2011. förlorat. De minns inte.

Det ärinte dags. efter en de skyldiga gamle trädgårdsmästaren hade lämnat herrgården kvällen innan. åter straffas.

Han hade traditionsenligt firat midsommar där med sin familj.

Stången stod kvar bredvid bersån.

Märta skulle vara hemma en hel månad. Då kunde hon se efter det som behövde skötas om och han kunde få en välförtjänt vila. Så hade de turats om i över två decennier nu. Albrekt hade aldrig förut glömt att låsa grinden till hundgården.

Tystnaden fick pulsen att börja arbeta sig uppåt. Hon klev ut på

www.stellarforlag.se