©Anette Skåhlberg och Katarina Vintrafors, 2010 Illustrationer: Katarina Vintrafors Denna utgåva utgiven 2020 www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se Tryckt hos Publit AB, Malmö, 2020 och framåt 2 ISBN: 978-91-88945-98-3
Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Vintrafors
1 En systers kärlek ger kraft att förändra världen. Anette Skåhlberg 2010
2
Jag är elva år men känner mig som etthundraelva. Jag har levt i fyra tusen femton dagar, men det senaste året känns det som om jag har åldrats hundra år. Det har hänt saker, jag har sett sådant jag aldrig trodde var möjligt, som jag inte trodde fanns. Alltsammans började för ett år sedan. Samma dag som jag fyllde tio år. Mamma och pappa hade länge förberett en fest för mig. Min lillasyster som bara var tre år var överlycklig. Hon hade fått slicka rent skålarna med sockerkakssmet och grädde. När jag klev in i köket kunde jag inte hålla mig för skratt. Två stora tårtor stod på bordet. Båda med formen som delfiner. De var så fina!
3
Snart skulle mina kompisar komma på party. Jag hade fått lov att bjuda femton stycken. Det var precis så många stolar som vi hade hemma. Jag fyller år i oktober. Den tjugonionde oktober för att vara exakt. Just det här året fanns det ännu ingen snö. Det var som om hösten hade bestämt sig för att stanna. Men oktoberkvällarna sänkte sitt täcke överallt, ute var det mörkt tidigt. Någon hade roat sig med att kasta stenar på några av gatlyktorna utanför. Därför var det närmast omöjligt att se någon som kom gående på gatan. Besökare syntes först när de stegade upp på grusvägen framför vårt hus. Där fanns det ännu några gatlyktor som var hela. Denna kväll var dessutom månen så stark att ballongerna, som jag hade hängt upp med lillsyrran tidigare på kvällen, fick magiska speglingar i plasten.
Klockan var sju på kvällen när telefonen ringde. Alla gästerna hade kommit. Vi hade för länge sedan ätit av tårtan. Tävlingarna hade startat. Mamma var i full gång
4
med frågesporten. Hela veckan som gått hade mamma och pappa skrivit alla frågorna. Det var svåra frågor. Men priset för den som vann var toppen. Den som fick mest rätt skulle vinna två biobiljetter. Självklart blev det geniet Klara som vann. Hon var alltid bäst på frågesporter. Det var samma sak i skolan. Men det som var bra med det var att hon var min bästa kompis. Jag visste att det var jag som skulle få följa med henne på bio! Pappa blåste i sin trumpet. Han gillar att spela på den för att skapa spänning. Pappa lärde sig spela när han gick i andra klass. Nu för tiden spelar han mest på fester. Eller när han och mamma har druckit vin någon kväll. Spelade menar jag förresten. Han har packat ner trumpeten efter det som hände den där kvällen. Då när jag fyllde tio år. Pappas trumpetblåsning var signalen för dragkampen. Vi brukar alltid ha dragkamp när någon fyller år i vår familj. Hälften av alla gästerna får ställa sig på ena sidan av en balja med vatten. Den andra hälften ställer sig på andra sidan. Det gäller att få ner motståndarlaget i vattnet. Vi har en lång hall med plastgolv. Det är alltid där vi brukar ha dragkampen. Mamma och pappa tömmer hela hallen på möbler och kläder kvällen innan. Baljan är en sådan där balja som man badar bebisar i. Lillsyrran, eller Tuva som hon heter, badade i den när hon var mindre. Dragkampen är Tuvas favoritgrej på varenda kalas och fest. Hon bryr sig aldrig om att dra i repet. Hon springer direkt till vattnet och kliver i. Med kläderna på. Det gjorde hon den här gången också. Ingen såg henne. Alla var upptagna med att kämpa ner motståndarlaget i baljan.
5
Mitt i detta dragande och kämpande ringde telefonen. Det gick säkert fram över tio signaler innan det slutade ringa. Och några sekunder senare gick ringandet igång igen. Mamma gled ur ena laget för att svara. Laget hon var med i blev svaga utan henne och förlorade. Allesammans rasade de om varandra ner i vattenbaljan bredvid lillsyrran. Alla skrattade och buade åt mamma när hon lyfte telefonluren. Några stänkte vatten på henne som straff. Hon försökte skrattande skydda sig med ena handen. När hon svarat i telefonen och sagt sitt namn kunde hon inte sluta skratta. Hon vinkade glatt till mig. Jag vinkade tillbaka. Men så plötsligt tystnade hon. Såg allvarlig ut. Rädd. Hennes blick var riktad rakt mot mig men ändå såg hon mig inte. Hon gled ner med kroppen längs med väggen. Satte sig på golvet. Greppade om telefonluren med båda händerna. Pappa kom fram till henne. Hon nickade till den som ringde i telefonen. Sa några ”ja” innan hon släppte luren bredvid sig. Pappa hängde upp telefonen och satte sig intill henne på golvet. Mamma föll om hans hals. Hon grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Alla mina kompisar hoppade omkring och skrek. Jag tyckte de kunde vara tysta. Det måste pappa också ha tyckt för han reste sig plötsligt och ropade att alla måste gå hem på en gång. Något hade hänt, sa han. Något hade hänt som gjorde att festen inte kunde fortsätta. Alla fick varsin påse med godis och gick hem. Jag satte mig bredvid mamma på andra sidan om henne. Tuva kom framspringande. Kastade sig över min rygg. Hon älskar att klättra på mig. Jag kramade om henne. Såg i smyg
6
på mamma. Hon hade blivit alldeles vit i ansiktet. Pappa torkade hennes tårar om och om igen. ”Vad är det mamma? Vad är det som har hänt?” Jag frågade och frågade, men mamma fick inte fram ett ord. Hon bara skakade på huvudet och pekade på mig medan tårarna strömmade nerför hennes kinder. Det var otäckt. Jag tog pappas hand i min. Lät mina fingrar fläta sig mellan pappas fingrar. Viskade. Undrade varför mamma var så ledsen. Varför hon gjorde så konstiga saker. Pappa sa att han inte visste. Men han trodde att mamma säkert berättade för oss när hon lugnat ner sig lite. ”Polisen kommer hit ...” Det var mamma som viskade. Tyst, tyst, viskade hon. ”Polisen kommer hit vilken sekund som helst. Och de säger att de har Sandra med sig.” Jag blev stel och såg skrämt mot pappa. Vad var det för fel på mamma? Vad hade hänt henne? Pappa kramade om mamma. Hans röst var klar och tydlig. Han vek inte bort med blicken från mig. ”Sandra är hemma. Vi har just firat hennes födelsedagsfest.” Men mamma stirrade framför sig utan att krama pappa tillbaka. Hon upprepade de tidigare orden. ”Polisen kommer hit med Sandra sa de.” Så vände hon sig mot pappa och tog tag i hans armar. ”Förstår du vad jag säger? Sandra. De kommer hit med Sandra säger de!” Jag reste på mig. Gick bort till fönstret vid dörren. Det var tomt ute på gatan. Inga billyktor. Inga sirener. Ingenting. Det kändes som jag hade en mardröm. JAG var Sandra. Hur kunde mamma säga att polisen skulle komma med mig?
7
Jag stirrade mot mamma. ”Det är inget roligt mamma!” Hon kunde få för sig att skämta på de mest obehagliga sätt ibland. Jag hatade när hon skämtade. Varje gång glömde jag bort att hon tyckte det var så roligt att skrämmas. Försökte hon skrämmas nu? Var det ett skämt? För att jag fyllde år? Pappa tog tag i mamma. Jag hade aldrig sett honom så nervös tidigare. Han skakade henne. ”Du går för långt nu!” Men mamma varken skrattade eller sa ”där fick ni så ni teg”. Hon hängde och slängde i pappas skakningar. Hon brydde sig inte om att pappa höll i henne. Istället upprepade hon samma mening och och om igen. ”De säger att det är Sandra ... förstår du vad det kan betyda? Tänk om det är ...” Pappa avbröt henne. ”Du vet vad vi har kommit överens om. Släpp det där nu.” Mamma började gråta och jag stod inte ut längre. Så konstiga som mamma och pappa var hade jag aldrig sett dem tidigare. Jag sprang in på mitt rum. Det var faktiskt min födelsedag! Hela festen kändes förstörd. Kunde inte mamma välja att bli konstig efter att alla hade gått istället för mitt i allt roligt? Jag slog igen dörren till mitt rum med en smäll. Tuva kom efter. Stängde noga dörren efter sig. Hon kröp upp intill mig i sängen. Hon älskade att vara i mitt rum. Jag tyckte det var mysigt att ha henne där. Hon kröp upp med handen i min armhåla. ”Nana lessen?” Jag nickade. ”Mhmmm. Nana lessen ...”
8
9
10
Plötsligt hörde jag dörrklockan ljuda genom huset. Pappas steg tog sig snabbt fram över hallgolvet. Ett ögonblick blev det tyst. Jag klev närmare min dörr. Försökte höra vad som hände. En främmande röst talade högt. Mycket bestämt sa den att mamma och pappa måste hålla reda på Sandra bättre. Det var mig de pratade om! Vad hade jag gjort? Den främmande rösten sa att Sandra inte kunde springa omkring naken i skogen. Vad pratade han om? Jag hade aldrig varit naken i skogen. Mamma och pappa svarade inte. Jag hörde hur ytterdörren stängdes. Långt borta befann sig pappas upprörda röst som pratade med den främmande, bestämda rösten. Jag förstod att de stod på grusgången och pratade. Varför sa någon som jag inte kände att jag sprang omkring naken i skogen?
11
Ytterdörren öppnades och en bil körde iväg. Plötsligt började ett obehagligt gnällande sprida sig genom huset. Det blev högre och högre. Tog sig hela vägen in under min dörrkant. Ett plågsamt och gnyende tjut som inte ville ta slut. Jag öppnade försiktigt dörren och kikade ut genom dörrspringan. Stängde lika snabbt igen. Där ute på vardagsrumsgolvet såg jag mig själv. Jag satt och gungade fram och tillbaka. Gnällde och gnydde. Jag var helt naken. Min kropp såg förvriden och konstig ut. Jag var smutsig och mitt hår var stökigt och ihoptrasslat. Ett ögonblick blev jag rädd att jag bytt personlighet, och jag var tvungen att kolla mig i spegeln. Jag blev lättad. Det var fortfarande jag som var jag. Men det läskiga var den där människan, eller varelsen, som satt där och var så lik mig. Mamma och pappa stod en bit ifrån och stirrade på varelsen
12
som var en exakt kopia av mig. Jag vände mig mot lillsyrran. Hon kramade om mig. Det brukade hon alltid göra när jag var rädd för något. ”Vaj inte jädd, de finns inget monster. Baja jag!” sa hon och slog ut med armarna och såg nästan själv överraskad ut. Hon kröp ner från min säng och tittade under sängen. ”Inga monster!” ropade hon glatt. Tuva trodde att alla monster bodde under sängar. Hon var övertygad om att hon kunde vinna över dem allihopa. Jag låste min dörr och vred på musiken. Jag hade inte sett någon utomjording i hela mitt liv. Men jag kunde mycket väl tänka mig att det var just precis så här som en utomjording skulle kunna göra. Var det dags att byta ut mig nu? Jag tänkte vägra. Aldrig att den skulle få tag i mig. För säkerhets skull lade jag handdukar längst ner vid min dörr. Om den skulle få för sig att komma in den vägen. Jag hade suttit på min säng i en halvtimme. Musiken var på hög volym. Några kraftiga bankningar hördes på dörren. Dunk, dunk, dunk. Och så tyst. Dunk, dunk, dunk. Jag vred upp musiken högre. Ville inte höra. Tuva låg ihopkrupen intill mig och sov. I ena handen höll hon ett leksakssvärd hon hittat under sängen. Det hade hon gömt där förra gången hon jagade monster. Dunk, dunk, dunk. Det bankade på dörren igen. Jag stängde av musiken. Stirrade mot dörren. ”Vad vill ni?” skrek jag. ”Lämna mig ifred!” Det var tyst en lång stund. Så hördes pappas röst som bad mig öppna dörren. ”Visst”, svarade jag, ”så det där monstret kan ta mig, va? Glöm det!”
13
13
Jag väntade på att pappa skulle svara mig. Ingenting hördes. Försiktigt smög jag fram till nyckelhålet för att kika ut. I samma stund stack någon en nyckel i dörren från andra sidan. Nyckeln vreds om. Dörren gick upp. Pappa klev snabbt in till mig. Stängde dörren efter sig. Han var svettig. Kläderna i fullständig oordning. Jag lade märke till att han hade rivsår över kinden. Han såg allvarligt på mig. Bad mig sätta mig intill honom i sängen. Motvilligt sjönk jag ner bredvid honom. Jag var beredd att när som helst springa upp. Rusa ut ur rummet om det var nödvändigt. Jag tänkte på alla möjliga filmer som jag hade sett. Mest dem med utomjordingar i. Det var väldigt vanligt att de tog över människors kroppar. Vem visste om pappa verkligen var pappa? Hans riktiga kropp var kanske någon annanstans. Jag satt på kanten av sängen. En bra bit bort från pappa för säkerhets skull. Pappa stirrade framför sig. Han pratade långsamt. Koncentrerat. Han var noga med att jag skulle förstå allt han sa. ”Kommer du ihåg när vi har berättat för dig om Teresa?” Jag nickade försiktigt. Det var hon som varit min syster en gång för länge sedan. Min tvillingsyster. Hon som försvann. Jag tror till och med att jag kommer ihåg hennes skratt. Hon skrattade mycket Teresa. Det säger alltid mamma när hon pratar om henne. Teresa. Eller Tea som jag brukade kalla henne. ”Föreställ dig vår svampskog”, sa pappa. Jag tänkte mig skogen med all svamp. ”Föreställ dig vår svampskog en helt vanlig höstdag. Vi är ute och plockar svamp. Ja, som vi brukar när det är höst. Det är ett underbart väder. Det finns
14
mycket svamp att hitta. Du har fyllt fyra år. Och du älskar att ge dig iväg på egna äventyr. Redan då. Du snubblar fram över stenar och rötter. Men är uppe lika snabbt igen. Just den här dagen har vi med oss matsäck. Medan mamma plockar svamp dukar jag upp. Du hoppar fram och tillbaka alldeles intill mig. Din syster Teresa hjälper mamma plocka svamp. Tror jag iallafall. Mamma tror att Teresa är med mig och dukar upp.” Pappa tystnade. Jag stirrade förfärat på honom. Varför pratade han om det här nu? Jag hade ingen syster längre. Eller vad menade han? Plötsligt vände sig pappa tvärt mot mig. Han tog tag i mina armar. ”Hör på mig”, sa han med en viskande röst jag aldrig hört honom använda förut. ”Hör på mig och försök att förstå.” Pappa tog tag i min hand men jag drog mig undan. ”De har hittat din syster. Teresa. Din Tea. De har hittat henne nu idag.” Min tvillingsyster ... Pappa strök mig över ryggen. Han kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var sällan jag såg pappa gråta. Jag kände hur det började kittla i kroppen på mig. Som jag hade fantiserat om hur hon såg ut. Om hon skulle varit lik mig ifall hon levat. För det var vi övertygade om allihopa. Om att hon var död. Men nu kittlade det helt glatt och roligt i magen och jag kunde inte låta bli att skratta. ”Är det Tea som är där ute?” ”Ikväll hittade några ur jaktlaget henne i en varggömma. Ja, de visste självklart inte att det var hon. Men de hittade en flicka som de larmade polisen om.” Jag var tvungen att krama om pappa. Jag drog undan luggen ur hans panna.
15
På samma sätt som han alltid brukar göra med mig när jag är ledsen. Pappa pratade med munnen mot min axel. Jag kramade honom för att trösta. Men jag kramade honom också för att jag kände mig så glad. Åh, vad mycket roliga saker jag längtat efter att få göra med Tea! Min tvillingsyster! Jag ville genast springa ut och prata med henne. Höra om hennes röst var likadan som min. Pappa stoppade mig från att gå. Han höll mig försiktigt i ena handen. ”När polisen kom till varg-gömman var de övertygade om att det var du som satt där. Det var därför de pratade om att de hittat dig naken.” Pappa såg rakt in i mina ögon. ”Sandra. De har hittat din tvillingsyster Teresa. Kom så får ni träffas.” Ja! Ja! Ja! Vad jag ville det. Jag sprang före pappa ut i vardagsrummet. Men jag stannade på tröskeln och stirrade framför mig. Det var som att se en spegel få liv. Där satt jag på golvet insvept i en filt. Men samtidigt stod jag på tröskeln till mitt rum. Som en konstig feberdröm som är svår att vakna ur. Mamma sträckte handen mot mig. ”Kom får du hälsa på Teresa.” Jag gick försiktigt fram mot mamma. Höll andan av spänning. Flickan som satt insvept i filten sänkte blicken och följde mina steg. Hennes ögon såg väldigt misstänksamma ut. På sin vakt. Det är ju bara jag, ville jag ropa, din syster. Plötsligt reste hon sig upp på alla fyra. Hennes panna rynkades. Hennes ögon blev hotfulla. Hennes mun öppnade sig i ett ilsket grin. Blottade tänderna. Från strupen kom ett dovt morrande ljud. Jag svalde. Stannade i mina steg. Mamma såg mellan mig och Tea. ”Såja Teresa ... ingen fara ...”
16
Tea morrade fortfarande och backade bakåt. Mamma nickade mot mig. ”Kom då gumman.” Jag ruskade på huvudet. Tea verkade inte gilla mig och hennes tänder såg vassa ut. ”Hon verkar arg. Varför säger hon inget?” Mamma försökte nå Tea, men hon backade undan. Tea gnydde oroat och stirrade mot mig. ”Hon är bara rädd för dig. Ja, för oss alla egentligen. Det verkar som om hon har levt med djuren i skogen. Hennes beteende påminner om vargarnas och de fann henne i en varglya. Tänk dig själv att plötsligt vara bland människor när du kanske varit bland vargar mer än halva ditt liv.” Jag betraktade henne. Hon såg inte särskilt rädd ut. Hela hon verkade arg och farlig. Mamma tog tag i henne och försökte dra henne till sig. ”Aj!” Det var mamma som skrek. Tea hade varit snabb. Huggit mamma rakt över handen. Så hårt att det börjat blöda. Jag backade ett par steg. Aldrig att jag skulle gå fram. Aldrig att jag skulle hälsa på henne. Tea höll blicken mot mig under sin lugg. Morrade. Hon såg misstänksamt mot mig när jag rörde på mig. Jag försökte backa. Pappa steg in i vardagsrummet intill mig. ”Hon känner sig trängd. Vi ska kanske vänta med att presentera er. Morbror Göran kommer över vilken sekund som helst. Han vet hur vi ska göra.” Jag såg tvivlande mot pappa. Hur kunde morbror Göran veta hur vi skulle göra? Han hade väl inte träffat Tea sedan de hittat henne? Bara för att han är psykolog och kristerapeut betyder inte det att han kan hjälpa alla. Jag backade bort mot tröskeln.
17
Tea stirrade hotfullt mot mig. Reste sig på alla fyra. Jag backade ett steg till. Pappa lade en hand mot mig. ”Jag tror du gör henne nervös.” Nervös? Vad gjorde hon mig då? Var det någon som var nervös så var det väl jag! Tea skakade av sig filten. Lutade sig bakåt. Jag kände det i luften innan det hände. Det var som jag förstod vad hon tänkte göra. Med ett enda långt språng var hon framme vid mig. Hon kastade sig rakt mot mig och morrade. Vrålade först och morrade sedan. Jag for omkull på golvet med henne över mig. Hon var stark. Jag försökte åla mig bort från henne. Plötsligt hade jag hennes tänder kring ett av mina ben. Det gjorde ont! Jag blev rädd. Jag skrek rätt ut. Det gjorde hon också. Och släppte mitt ben. Jag såg mot mamma som inte släppte Tea med blicken. ”Mamma!” Mamma tog ett par steg. Ett ögonblick såg hon mellan mig och Tea. Försökte bestämma vem hon skulle komma fram till. Där låg jag på golvet och kände mig vettskrämd, medan Tea hade sprungit in i ett hörn av rummet och morrade. Mamma skyndade fram till Tea och försökte nå henne med handen. Men hon vägrade låta mamma komma nära. Jag kände en klump i halsen och hasade mig upp från golvet. Mamma. Mamma, tänkte jag, kom hit till mig istället. ”Snart måste väl Göran vara här?” Pappa var stressad och tittade ut genom fönstret. Göran promenerade säkert, det brukade han alltid göra. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag som hade hoppats på att få min syster tillbaka ... och istället var där ett ... monster! Ett monster!!!!
18