9789188945129 by Smakprov Media AB

DA N I E L K A R LSSO N

AT T S P

VA R J E A G N I R

DAG

FÖLJ DANIEL PÅ INSTAGRAM:

@trollkarlen_daniel_karlsson @traningstrolleri

När ingen annan säger ”Heja Linnéa” säger jag ”Heja Linnéa” själv. // LINNÉA KARLSSON TAMMAR, 3 ÅR

Innehåll Förord. ...........................................................................8 1. Inledning.................................................................. 15 2. Träningstrolleri.......................................................20 Insikten.................................................................... 21 Vår inre bild av träning............................................23 Den negativa bilden av träning...............................27 Det förödande självförsvaret..................................29 Den positiva bilden av träning................................34 De tre stödbenen.....................................................42 Skapa ditt eget projekt ...........................................50 Dokumentation och suggestion.............................53 Mirakelgodiset......................................................... 57 3. Vad är en runstreak?............................................. 61 Varför runstreakar du?...........................................63 Vad händer om du blir sjuk? .................................. 71 Hur hinner du? . ...................................................... 72 Håller kroppen för att springa varje dag?!.............76 När ska du avsluta din runstreak? . ....................... 77 Kan det vara optimaltatt springa varje dag?.........79 Behöver inte kroppen vila?.................................... 80 Blir det aldrig tråkigt?.............................................82 Varför borde fler starta sin egen runstreak? . .......87

4. Daniels allmänna löptips......................................97 Löpteknik.................................................................97 Klädsel................................................................... 103 Runstreak för nybörjaren......................................108 Våga fjantspringa .................................................108 Löpningens dåliga rykte........................................ 110 Äventyrslöpning.....................................................116 Mörkerlöpning........................................................119 5. Barfota eller skor?............................................... 122 6. Årstidernas gåva..................................................130 Utrustning för vinterlöpning................................. 136 7. Konfrontationerna.................................................141 8. Rädslan ute i spåret. ........................................... 149 9. Människors fantastiska runstreaks.................. 157 Löparordlista . ......................................................... 208 Tack!........................................................................... 212

Förord När jag lämnar den soldränkta ängen och tar de första kliven in i skogen, ser jag att isen fortfarande envist ligger kvar på elljusspåret. Jag skakar på huvudet åt eländet men vägrar ta en annan väg. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Så länge jag inte kanar ner i diket är jag nöjd. Jag skrattar åt mig själv vid en mindre backe som det bara inte går att ta sig uppför. Med korta försiktiga steg försöker jag självmant ta mig ut till dikeskanten för att i alla fall få fast mark under fötterna. Det blir två kilometer av ömsom dikeslöpning, ömsom islöpning. Skönt att äntligen vara på asfalt där marken stannar kvar under mina fötter. Jag stänger av podcasten i mina öron. Medan jag reflekterar över vad som sagts i avsnittet känner jag hur solen värmer min rygg på ett nästan nostalgiskt sätt. Det var länge sedan jag kände den värmen. Våren nuddar varsamt och lockande vid naturen omkring mig. Nästan lite retfullt. Jag vill ha mer. Mer nu! Jag svänger in på grusvägen efter ridskolan vid Ågesta. Grusvägen som leder rakt in i ett Emil i Lönnebergalandskap. Det är då jag känner den där välbekanta känslan som får mina ögon att tåras och som sprider en fluffig lyckokänsla som inte går att stoppa. Tusen känslor, förnimmelser och

reflektioner bombarderar min hjärna i fullkomligt välbehag. Det är här jag vill vara. Det är det här jag vill känna. Tacksamhet, livsglädje och kärlek till det världsliga. Ren löparglädje. Jag älskar den här frihetskänslan. Jag tittar på min löparklocka och noterar tolv sprungna kilometer. Noterar min andning. Jag andas lugnt och stilla genom näsan som om jag låg hemma i soffan och tittade på en bra film. Men den här filmen är bättre än alla filmer. Grusvägen jag springer på tar mig igenom underbara vidder av åkrar och ängar. Det känns som om jag sitter inuti mitt eget huvud i en massagefåtölj samtidigt som jag njuter av utsikten utanför. Jag flyter fram och jag kan inte känna någon som helst ansträngning. När jag kommer fram till genvägen som jag måste ta för att kunna vika av hem igen, ser jag att den är översvämmad av hånskrattande smältvatten. Jag stannar upp och axlarna sjunker ner. Men när jag får idén att vada igenom vattenmassan spricker jag upp i ett leende. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Det är kallt. Riktigt kallt. Jag avskyr kyla och har tusen gånger svurit på att jag definitivt är mycket känsligare för kyla än andra människor. Ändå är det lite roligt när jag börjar vada och jag biter ihop käkarna hårt när jag känner hur det första vattnet börjar sippra in mellan tårna. Först känner jag bara kyla, sedan börjar det värka. Jag tar de första stegen upp på isen på andra sidan och börjar återigen springa. Tanken slår

Det omnämnda vattendraget, men här en vacker kväll i maj.

mig att det var en genomkorkad idé. Jag är över en mil hemifrån, mitt ute på vischan, och kliver ner i iskallt vatten för att … Ja, varför då egentligen? Jag bannar mig själv tyst med några hårda ord. Men sedan upptäcker jag att jag faktiskt inte alls fryser. Mina terrängskor har släppt ut nästan allt vatten, och det vatten som är kvar har värmts upp av mina fötter. Det känns faktiskt snarare behagligt nu. Lite som händerna kan kännas på flygresan efter att man behandlat dem med de rykande varma servetterna. Mina fötter har fått en spabehandling. Jag kommer ut på en åker. Småtrött efter ganska tungsprungen terräng, men absolut inte på ett tärande och negativt sätt. Det känns bara skönt. Solen slickar trädtopparna men har tillräcklig kraft för att tvinga mig att kisa. Den har också haft tillräckligt med kraft att torka upp det mesta av fukten på åkern jag springer på. Det är oftast torrt och bara

fläckvis lerigt. Här och var på åkern ligger små skogsdungar som levande öar i en annars, för årstiden, död mylla. Jag springer in i en av dungarna, hoppar över några grenar och måste klättra över ett stenigt parti. Genom grenverket ser jag åkern på andra sidan. Där har solen inte kommit åt lika effektivt och jag ser hur gyttjigt det kommer att bli. Blicken fastnar en stund på en löpare som springer på vägen längs åkern, ungefär hundra meter längre fram. En asfaltslöpare med flashiga skor och vrålsnabba glasögon. Dyra grejer. Ovanpå hans långa smala ben vilar en till synes viktlös liten kropp. När jag tar de första kliven på åkern märker jag att jag analyserat rätt – fötterna försvinner helt ner i leran och jag måste övervinna ett vakuum varje gång jag ska lyfta dem. Men även nu ler jag lite. Det är roligt med motstånd och jag blir eggad av det. Om jag hade börjat min löptur här på åkern hade jag troligen inte tyckt att det var det minsta kul. Snarare bara jättejobbigt och lite ångestframkallande. Med nu, med endorfiner och sammetslen stolthet inom mig, känns det bara roligt. Som en lek. Jag börjar tänka på det symboliska i hela situationen. Vi springer nästan bredvid varandra, asfaltslöparen och jag. Han, blixten, i sina flashiga kläder med fast mark under fötterna. Jag, gegg-killen, nere i leran efter att ha tagit mig igenom vattendrag, åkrar och skogsdungar. Vi har troligen radikalt olika uppfattning om löpning, men ändå är det bara ett dike som skiljer oss åt. Bara ett litet dike som vi kan hoppa över när vi vill. När jag vaknar ur mitt filosoferande upptäcker jag att asfaltslöparen är en bra bit bakom mig. Jag har

sprungit om honom. Om det är någonting min träningsfilosofi verkligen eftersträvar så är det stolthet. Det känner jag här och nu, och roligt har jag. När jag kommer hem efter sisådär tre mils löpning kommer alla tre kidsen springande mot mig, hoppar upp i min famn och vrålar ”Pappa!”. När man var övertygad om att det inte gick att få in mer lycka i kroppen, är det vid sådana tillfällen som man blir överbevisad. Där och då är jag som lyckligast – med min familj, med insupna naturupplevelser, med bultande hjärta och fortfarande lite tungandad. Det är sådana stunder jag så ofta går och dagdrömmer om. Det är den känslan jag vill att andra ska få uppleva så mycket och så ofta som möjligt. Varje gång jag lyckas få någon att känna det, om så bara lite grann, kan jag inte sluta att le med hela ansiktet. Det är så underbart att höra dem berätta om hur nöjda de är med sig själva och hur de aldrig trodde att det var möjligt. Vissa berättar att de har sprungit tre kilometer för första gången, medan andra berättar att de har sprungit sin första mil. Ibland har några kommit igång med en 20 dagar lång runstreak. Det spelar ingen roll vilken nivå eller distans man uppnår, eftersom det handlar om känslan hos individen. Vi är alla olika med olika förutsättningar, utgångslägen och erfarenheter. Att vara stolt över sina bedrifter och att hitta glädjen istället för bristerna i det man gör är nyckeln till framgång och inre välmående. Det är precis det jag känner när jag är ute och springer, och det är precis det jag vill att du också ska känna.

När jag får ta del av berättelser från människor som har provat att springa en kort sträcka varje dag, blir jag mållös och ärligt talat tårögd. Det är verkligen alla möjliga typer av människor och glädjen de utstrålar är fantastisk. Därför har ett av mina starkaste tips blivit att inleda en runstreak. Konceptet som kan göra underverk. Det känns som om jag har en oerhört svår uppgift framför mig. Först och främst har du förmodligen aldrig hört talas om mig, och därför kanske det känns svårt att lita på mitt budskap sådär rakt av. Jag är ju ingen känd idrottare som människor tenderar att lyssna på. Det måste jag försöka ändra på. Att jag inte är någon känd idrottare blir svårt att ändra på, men jag menar att jag kan presentera mig lite mer ingående. Så att det i alla fall känns som om vi känner varandra lite bättre. För det andra kanske löpning inte är någonting du alls tycker om. Eller kanske tycker du om att bara springa lite då och då, och nu ska jag försöka få dig att tycka om mitt budskap om att springa varje dag. Varje dag, året om, i regn och rusk, i snöstorm och vid förrädisk halka. Det enklaste för mig vore att stänga ner datorn och önska dig lycka till med vad du än tar dig för, men det har jag beslutat mig för att inte göra, eftersom jag brinner så innerligt för att få ut mer rörelse i världen. Jag funderar på om jag är tillräckligt bra på att i text formulera mig så att mitt budskap går fram. Den enda som ständigt påmint mig om att jag är en retorisk katastrof och en usel skribent är min äldre bror. Jag får helt enkelt hoppas att han har fel.

Jag hoppas på att få ut mitt budskap som ett alternativ vid sidan om klassisk och traditionell träningsmedia, som ständigt exponerar allmänheten för bilden av att träning är något komplicerat och tråkigt. Något som vi måste genomlida. Men så säger de väl inte? kanske du tänker. Jo, indirekt, och längre fram i boken kommer jag att förklara vad jag menar. Till dig som inte springer alls – Jag har beslutat mig för att ta tjuren vid hornen och skriva den här boken i ett försök att få dig att förstå min träningsfilosofi som jag kallar för träningstrolleri, och förstå hur den har förändrat både mitt och andras liv på ett sätt som jag inte tidigare trodde var möjligt. Filosofin som har fått mig att gå ifrån att känna ett intensivt förakt mot löpning till att älska det helhjärtat. Så pass att jag numera faktiskt springer varje dag. Till dig som redan springer – Oavsett om du springer ofta eller mer sällan vill jag introducera konceptet runstreak för dig och försöka få dig att i alla fall prova. Det kan vara något som passar dig, eller också passar det dig inte alls. Oavsett vilket, är jag övertygad om att den här boken kommer att ge dig många nya insikter och skänka dig många lärdomar, för är det någonting jag tror på så är det att vi alla har någonting att lära av varandra. Mitt huvudsyfte med boken är att förbättra din inre bild av löpning, vilket är något man aldrig blir färdig med.

v ligt positi en tillräck r a p a sk rt ”Om du tar du bo v rörelse, .” d inre bild a n as grogru ursäktern

Runstreak innebär att man springer varje dag. Men är det inte skadligt? Hur gör man när man är sjuk? Behöver inte kroppen vila? De frågorna, och många fler, får vi svar på när Daniel Karlsson tar oss med på sin egen runstreak-resa, från att avsky löpning till att idag tillhöra dem i Sverige som har sprungit flest antal dagar i rad.

Daniel brinner för att få in mer rörelse i fler människors liv, men han tycker att det traditionella tankesättet har gjort sitt. I Runstreak presenterar han sin egen filosofi som har gjort att han själv och många andra har hittat en genuin rörelseglädje. Följ med bakom kulisserna och ta del av vad konceptet runstreak handlar om på djupet. Lär dig allt du behöver om löpningens grunder, om utrustning och rätt inställning. Med den här boken kan du komma igång med din löpning, ta din löpning till nya nivåer och skapa förutsättningar för mer njutningsfull rörelse. Vare sig du är en vilsen nybörjare eller en van löpare är den här boken en riktig ögonöppnare.