9789188803368

Tidigare utgivning Styggelsen 2008 Döden på en blek häst 2010 Tistelblomman 2012 Jag väntar under mossan 2012 Snögloben 2013 Jul i krinolin 2020 Jul i rubinrött 2021

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Amanda Hellberg 2022 Enligt avtal med Enberg Agency Omslagsdesign Emma Graves Omslagsbilder Shutterstock Tryckt hos ScandBook, EU 2022 isbn 978-91-88803-36-8

Världen är en scen, och alla män och kvinnor är aktörer; De har sina entréer och sortier, och en gör många roller i sitt liv.

William Shakespeare, Som ni behagar, 1599 Översättning Göran O. Eriksson

Akt 1

1 Ulltuna, hösten 1902 Harriet Hjort hade svårt att andas. Hon satt på en pall i det lilla omklädningsrummet och höll sig krampaktigt i bordskanten, annars var hon rädd att yrseln skulle få henne att ramla i golvet. Framför henne fanns välbekanta saker och hon försökte fästa blicken på dem, på sin silverblanka puderdosa och den lilla flaskan med parfym som doftade syren. Sammetsportmonnän som var tom på mynt. Hon fångade en skymt av sig själv i spegeln och i oljelampans sken märkte Harriet att hon såg lika skräckslagen ut som hon kände sig. Hennes bleka hy var askgrå under fräknarna och en hinna av kallsvett fick pannan att blänka. De mörka ringarna under ögonen påminde om blåmärken och läpparna var färglösa. Trots den kyliga hösten var det inte särskilt kallt i omklädningsrummet. Men Harriet huttrade ändå, fast hon hade kappan på över sin ljusblå scenklänning, knäppt hela vägen upp till hakan. Nerifrån lokalen anade hon publikens förväntansfulla sorl och det fick hjärtat att bulta i vansinnestakt. Hon var sen, hon var alldeles för sen.

Munnen var torr och halsen kändes hopsnörd. Hon sträckte sig fumligt efter vattenglaset och önskade att 7

det hade varit något starkare. Men hon visste bättre än att dricka alkohol före ett framträdande. Det var en bedräglig lösning som bara verkade på kort sikt och dessutom gjorde att man miste skärpan.

I samma stund började åhörarna en trappa ner klappa och stampa, taktfast och uppmanande. De hade väntat länge på henne och började bli otåliga. Vattnet i glaset vibrerade. Vad skulle hon ta sig till?

De kommer att vända upp och ner på hela stället om jag inte gör entré snart, tänkte Harriet medan paniken steg. Förtvivlat plockade hon med den lilla parfymflaskan, öppnade korken och satte med darrande fingrar en droppe mot handleden och en annan bakom örat.

Tänk om hon inte skulle klara det? Tänk om det här var kvällen då hon faktiskt bröt ihop? Glömde bort orden eller svimmade på scen?

Rampfebern var Harriets skamliga hemlighet. Den lamslående ångesten hade kommit krypande under det senaste året och blev bara värre inför varje uppträdande.

Hon hade knappt sovit inatt och oron och tröttheten gjorde henne vimmelkantig.

Hon fick inte ihop det. Hur var det möjligt att hon som älskade att underhålla en publik och som livnärt sig på det sedan hon var fjorton år hade kunnat utveckla en vånda som nästan hindrade henne från att göra det hon tyckte allra mest om?

Hon kunde inte berätta om sitt elände heller, för ingen av de andra fick veta det här. Harriet hade hört alltför många sorgliga historier om varietéartister, sångare och aktörer som drabbats av scenskräck och tvingats sluta för gott. Vad skulle hända henne om det blev så? Hon 8

skulle förlora sitt levebröd, för hon kunde ingenting annat, och vad värre var: hon skulle förlora sitt sammanhang. Det kändes outsägligt ensamt.

Strupen snördes ihop ännu mer och under ett hemskt ögonblick trodde Harriet att hon inte skulle kunna få luft. Hon kom på fötter, måste upp, måste röra på sig, vad som helst. Var hon faktiskt sjuk på riktigt? Behövde hon kalla på hjälp? Rummet började bli suddigt i konturerna och benen bar henne knappt. Svarta prickar dansade i hennes synfält. Darrhänt fick hon av sig kappan och kastade den över en stolsrygg. Där låg redan Isaks rock.

Harriets fingertoppar snuddade vid det mörka ylletyget och på något sätt gjorde det henne lite lugnare.

Som en påminnelse om att hon inte var ensam ändå, att andra behövde henne – och att hon behövde dem. Hon fick inte svika sin pianist Isak eller det lilla teatersällskapet där de båda arbetade. Gideons var en strävsam landsortstrupp och Harriet stod i evig tacksamhetsskuld till dem. Det var Gideons som hade visat henne att det fanns gemenskap och värme i en värld som tett sig karg och avvisande för den unga barnhemsflicka hon en gång var.

Nej. Harriet kunde inte lämna Isak i sticket ikväll och därmed förnedra honom, ge Gideons dåligt rykte och gå miste om gaget som de så väl behövde. Blotta tanken fick henne att må illa. Hon skakade på huvudet så att några röda lockar lossnade ur håruppsättningen, harklade sig och tog en prövande ton. Det lät svajigt och halsen skavde en aning men det var väl egentligen inget fel på henne? Inte kroppsligt i alla fall. Hon tvingade 9

ner några munnar vatten och sjöng en skala. Långsamt, långsamt hittade hon in i en mer normal andning. Hon kunde ju det här. Hon fick inte vara en sådan primadonna att hon gav tusan i att visa sig bara för att hon hade drabbats av … nervproblem, eller vad det nu var.

En trappa ner hade publikens läten stegrats till en kakofoni. Det här gick inte an, de måste ut på scen omedelbart. Hon kunde inte hålla på så här, vad som helst var bättre än att svika alla som betalat för att se dem uppträda. Pulsen var fortfarande hög och benen svaga när hon samlade ihop sina vida tyllkjolar och långsamt började gå ner för trappan.

Gör det bara, manade hon sig själv. Gör det. Nu! Väl nere blev hon ändå stående som fastfrusen i dunklet i ett hörn av scenen. Isak satt vid pianot och hon kunde se på hans axlar och ryggtavla att han var irriterad, rent av arg. Och varför skulle han inte vara arg på henne? Harriet rös till och sjönk ihop. Intill pianot stod konferencieren, en kortväxt karl som hette Bjälke.

Hans panna var rynkad och han knackade med pekfingernageln på sitt fickur, medan publiken väsnades på andra sidan av den slitna sammetsridån. De skrålade, stampade och skränade och Harriet tyckte att hennes älskade publik lät skrämmande, som vilda djur. Hon glömde bort att andas igen, knöt händerna hårt och stålsatte sig för att inte vackla till. Isak hade inte märkt att hon var där än.

Plötsligt skrattade konferencieren och dunkade Isak i ryggen. Isak måste ha sagt något lustigt. Hon såg hur pianisten tog ett djupt andetag. Det var inte rätt att Isak skulle behöva sitta där ensam och ansatt och täcka upp 10

för henne inför uppdragsgivare och åskådare. Harriet slöt ögonen en sekund och sedan var det som om en kraft inom henne tog över. Fötterna gick nästan av sig själva över det flisiga brädgolvet. Isak vred huvudet snett bakåt och såg först tacksam ut över att hon dykt upp, men snart förbyttes hans lättnad mot en bister min.

Man svek inte en medarbetare på det här sättet, och speciellt inte en så nära och högt värderad kamrat som Isak. Det måste få ett slut, tänkte Harriet. Hon kunde inte fortsätta hålla på så här. Något måste ändras. Något måste ske.

11

2

Isak drog djupt efter andan. Kunde inte Harriet ha vett att rappa på lite? Vad höll hon på med? Men, jo visst, där var det nu: ett stråk av Harriets syrendoftande parfym dansade genom den inpyrda kroglukten. Strax därefter hörde han ljudet av hennes lätta fotsteg mot scengolvet snett bakom honom där han satt vid pianot.

De var fortfarande åtskilda från publiken. ”Jag tror bestämt att hon är här, och att hon är redo”, sa Isak och lät fingrarna spela lite i luften över pianotangenterna innan han slog an ett mjukt prövande ackord. ”Utmärkt. Då går jag ut och presenterar er”, sa Bjälke och slog ihop klackarna med en liten smäll. ”Om en minut.”

Sedan gick konferencieren. ”Tack för att du täckte upp för mig”, mumlade Harriet. ”Varsågod”, sa Isak syrligt och justerade pianopallen. ”Jag trodde att det skulle gå snabbare, jag behövde sy fast nya paljetter”, suckade hon.

Det frasade när Harriet rörde sig i scenklänningen.

Den var blekblå visste Isak, för det talades ofta om hur 12

just den färgen framhävde hennes röda hår. Upptill var visst klänningen översållad med små gnistrande kristaller och plagget hade hängt med sedan hon som fjortonåring blev upptagen i Gideons teatersällskap och började sjunga för brödfödan tillsammans med honom.

Han hade varit sexton. Det var åtta år sedan nu, och den gamla klänningen hade hängt med under tusen sena kvällar på sjaskiga varietéer och folkliga ölhallar som denna. Eller rättare sagt ettusenetthundranittiosju framträdanden, för Isak höll räkningen på deras spelningar.

Numera var tydligen flera av kristallerna sedan länge tappade och utbytta mot billigare paljetter, men det var knappast något som Harriets trogna lyssnarskara la märke till. ”Du borde ha börjat sy tidigare”, fnös Isak. ”Inte sovit till långt in på eftermiddagen.” ”Hur vet du att jag sov?” frågade Harriet.

Han tyckte att det fanns något snarstucket i hennes tonfall och det fick irritationen att bubbla upp inom honom. ”Eftersom jag försökte komponera en ny sång, och dina snarkningar distraherade mig”, sa han torrt. ”Väggarna på Nygatan är visserligen tunna, men dina oljud skulle kunna få dem att kollapsa. Du kom hemramlande sent som attan också, var det därför klänningen behövde lagas? För att du hade på dig den när du var ute och roade dig?” ”Sluta, Isak, bara sluta! Du är inte min förmyndare”, snäste hon. ”Det är ditt eviga spelande som är olidligt, jag orkar snart inte bo granne med dig längre, och vi ska inte tala om dina förbaskade …”

13

”Mina damer och herrar!” dånade Bjälke på andra sidan ridån.

Larmet bland åhörarna sjönk raskt till ett sorl och sedan till ett dämpat mummel. Någon rökte en förfärlig cigarill ute i lokalen, Isak rynkade på näsan åt röklukten och rätade på ryggen. ”Hon behöver ingen närmare presentation”, mullrade Bjälke ut mot åhörarna. ”Vi älskar henne, vi dyrkar henne, vi tillber henne, och här är hon äntligen, Ulltunas egen förtjusande näktergal, bygdens bedårande …

HARRIET HJOOOOORT!” Folk stampade, tjoade och busvisslade, slog i borden och skramlade med pallar och bänkar, det var som om hela Sköldmöns paviljong vibrerade. Värmen från rampljusen strålade mot Isak när sammetsdraperierna drogs undan och scenen blev synlig för publiken. Sekunden senare blev det knäpptyst. Åskådarna höll andan och Isak kom på sig själv med att göra detsamma. Han kunde förnimma en skiftning i själva luften när Harriet tog ett ljudlöst steg fram mot honom vid pianot.

Sedan log hon och neg rart. Även om han inte kunde se det så kände han det, för det var som om den dunkla kvällshimlen spruckit upp och själva solen brutit fram inför folkmassan. Applåderna dånade.

Isak fick gåshud. Han skulle aldrig vänja sig vid det här, och han ville det inte heller. Inte ens han var immun mot Harriet Hjorts bedårande charm, inte ens efter ettusenetthundranittiosju föreställningar tillsammans med denna lynniga, styvnackade, enerverande och oberäkneliga människa.

14

Isak tog sats, och så började han spela. Utan att överlägga med Harriet valde han ”Jag vet en dejlig rosa”, i hans eget finstämda och sökande arrangemang. Det var hon beredd på eftersom de ofta inledde med just den vemodiga folkvisan på större ställen när klockan var mycket och folk var ivriga och fulla. Melankolin i stycket hade en lugnande inverkan på stökiga åhörare.

De käcka och snabba sångerna sparade de till slutet av framträdandet, för att lämna sin publik uppfylld av munterhet och lyckorus.

Harriet tog ton och slog följe med pianot in i melodin.

Rösten var klar och ren och hennes stämma fick honom att rysa på samma ställe som alltid: Må de få komma samman, med hjärtans fröjd och gamman, som längta till varann.

Efteråt ville applåderna inte ta slut. Något ven förbi, en mjuk tingest landade på pianotangenterna framför honom, det var en blomma, kände han. Isak ställde sig upp och sträckte den leende mot Harriet med en bugning. Hon tog blomman ur hans hand medan folk tjoade och visslade.

Ingen kunde värja sig mot Harriets röst och utstrålning. Hon påverkade alltid åhörarna så starkt, det var som om något från en annan, bättre värld stigit ner till dem. Det var magi. Hennes uppträdanden hade den säregna förmågan att svepa med den som lyssnade till en förtrollad värld. Och hade man en gång varit där, omsluten av Harriets sagolika stämma när den sjöng de vackraste av toner, omsluten av skummande tyll och gnistrande grannlåt och ljuvlig syrendoft, då längtade man alltid tillbaka dit. Till att få höra hennes bitter15

ljuva röst igen, den där skälvande mjuka, helande och tröstande.

Det var därför köerna ringlade långa när hon uppträdde. Det var därför även de mest råbarkade bråkstakar gärna betalade en slant för att höra Harriet sjunga, och sedan satt som tända ljus inför hennes uppenbarelse.

För när Harriet Hjort stod på scen försvann hungern och hostan, slitet och sorgen och allt det usla man gjort, och man fick i stället en känsla av att livet egentligen var gott och vackert, även om tårarna rann nedför kinderna i skydd av mörkret.

Om så bara för en kväll.

Efter fyra extranummer reste sig Isak från pianot, gick fram mot rampljusen och sträckte ut ena handen åt sidan. Harriet fattade den och neg ända ner till scen­ golvet. Ridån föll och ljudnivån från den exalterade publiken dämpades en aning. ”Jag är så förbaskat hungrig”, sa han. ”Du med?” ”Utsvulten”, sa Harriet. Hon harklade sig och lät lite trött. ”Då får vi se till att göra något åt det”, sa Isak. Han släppte hennes hand, gick tillbaka till pianot, böjde sig ner och fann sin käpp.

16

3

Harriet virade halsduken flera varv innan de steg ut i den kyliga höstkvällen. Hon hostade lite och hoppades att hon inte var på väg att bli förkyld. Isak verkade vara på gott humör nu, han hade gaget från spelningen i innerfickan och gick med spänstiga steg över kullerstensgatan på väg till Emmys café. Deras tidigare käbbel verkade vara glömt.

Själv kände sig Harriet kraftlös när den stora anspänningen efter uppträdandet ebbat ut. Men hon hade klarat det. Hon hade inte kollapsat eller kommit av sig, inte svikit publiken och Isak den här gången heller.

Hon hade ställt sig på scenen och utfört sitt arbete som hon skulle. I sinom tid väntade andra spelningar, men hon orkade inte tänka på det nu. Hon ville vara kvar i efterdyningarna av framträdandet och vila i vissheten att hon faktiskt hade besegrat scenskräcken ännu en gång. Det fanns ett litet korn av tillförsikt i henne.

Stojet från Emmys café hördes på långt håll och Harriet lät Isak hålla upp dörren åt henne. Han hittade bra i den invanda miljön i Ulltuna, och ingen som såg honom nu skulle ha förstått att den unge mannen i frack var blind.

17

Varm luft och glada röster strömmade ut från den festliga lokalen. Kvällstid förvandlades det fina caféet till en nästan parisisk krog med sina förgyllda speglar, likör i vackra flaskor och dämpad belysning från de klotformade ljuskronorna. Klientelet bestod av intellektuella och konstnärliga i trakten, och vanligt folk som trivdes med den bohemiska atmosfären. För Gideons lilla teatersällskap var Emmys café en given samlingspunkt. Här fanns en tillåtande stämning, känslan av att vara bland vänner. ”De är här nu!” ropade någon. ”Hur gick det?” ”Vad tror ni?” hojtade Isak skrattande och hjälpte Harriet av med kappan.

Isaks faster Anna Gideon banade sig väg mellan de vinröda båsen och välkomnade dem med varsitt glas punsch. Hon var truppens ledare sedan snart fyrtio år, en ståtlig kvinna med järngrått hår som både hade uppträtt som eldslukerska och spelat lady Macbeth under sin långa karriär, ibland på en och samma dag. ”Kom in i värmen, kära barn, ni är ju iskalla”, sa Anna och tog sin brorson under armen. ”Jag har ordnat med sill, ägg och potatis, köket hade kvar lite rökt lax också som de gärna ville ge er. När jag sa att det var till Harriet Hjort blev ägarinnan så förtjust.” ”Det låter härligt. Hon kanske hoppas på att vi ska uppträda lite senare som tack?” sa Isak och vände sig mot Harriet. ”Det kan nog gå för sig”, log Harriet trots att hon fortfarande var lite skakig och tanken på ännu ett framträdande samma kväll verkligen inte fyllde henne med någon glädje.

18

Gideons sällskap satt runt ett av caféets större bord och när Harriet och Isak kom dit utbröt en spontan applåd. De fick plats i en stoppad soffa, trivsamt inträngda mellan den åldrade charmören Mauritz och gamle Vicke, teatersällskapets vaktmästare och alltiallo.

De skålade och Harriet sneglade mot caféets piano och runt omkring på alla övriga gäster. Det var idel välvilliga ansikten och hon hade uppträtt här tidigare, många små spontana spelningar i goda vänners lag.

Egentligen ingenting att vara orolig för, men nervositeten fanns där ändå.

Två tallrikar med mat ställdes framför dem. Det doftade ljuvligt, laxen smälte i munnen, äggen var perfekt kokta och potatisen ljummen. Harriet avnjöt dagens första måltid i tystnad. ”Vill ungdomarna ha pilsner?” frågade Anna Gideon och höll fram två skummande glas utan att vänta på svar. Harriet tog tacksamt emot dem och gav det ena till sin pianist. Omkring dem sorlade vännerna. Gamle Vicke hade rest sig och Anna sjönk ner på hans plats. ”Jo, det var så sant”, sa Isak och fick fram pengarna ur innerfickan. ”Kvällens gage.” Han överlämnade kuvertet till sin faster. Harriet la märke till att den äldre kvinnan hade fått ett plågat drag över ansiktet. ”Tack ska du ha. Ni är duktiga, ni två”, sa Anna lågt så att bara Harriet och Isak hörde. ”Det är tur att jag har er. Tur för oss alla.” ”Men hur står det till? Faster låter så bedrövad”, sa Isak och la ner sin gaffel. ”Du känner mig du, Isak. Ja, det är väl lika bra att jag berättar. Den där förbaskade Charleys tant”, sa Anna 19

och skakade på huvudet. ”Jag fick veta det idag. Vår pjäs blir inställd, för teaterladan i Borås har ramlat ihop.

Bokstavligen, alltså. Och nu är det för sent att få engagemang på någon annan ort före jul, allt är uppbokat.” ”Herregud, blev någon skadad?” frågade Isak. ”Tack och lov inte”, sa Anna allvarligt. ”Men dessa höststormar är inte att leka med. Och nu vet jag inte vad vi ska ta oss till.”

Hon hostade till och fick upp en näsduk. ”Vi kanske kunde prova att spela Charleys tant här hemma i stället?” föreslog Harriet och gav Anna ett glas vatten. ”Bjälke på Sköldmöns paviljong tycker ju om Gideons.” ”Kära lilla vän, jag har grubblat hela eftermiddagen, men det är som förgjort. Även om jag skriver om farsen lite och vi gör den i mindre skala så passar den inte i Ulltuna, vi måste kunna lämna kulisser och rekvisita kvar på plats, och det kan vi inte på Sköldmön. De har så mycket annat inbokat fram till jul också. Det går bara inte.” ”Då försöker vi med fler varieténummer”, sa Isak och drack en klunk öl. ”Korta, enklare kabaréstycken, blandade kupletter och kanske en gnutta trolleri? Lite bensprattel, förstås. Några få effekter, inget avancerat så att vi måste släpa på massor av packning, utan sådant som är lätt att anpassa till olika ställen och olika slags publik, och som vi kan fara omkring med också i regn och snö. Vi kan börja repetera imorgon”, fortsatte han ivrigt. ”Och Harriet och jag gör fler uppträdanden, det är enkelt att resa bara vi två. Vi kan åka vart som helst, bara de har ett piano.”

20

”Min pojke, tack. Men du och Harriet arbetar redan så mycket mer än vi andra att det nästan är skamligt.

Ni bär just nu sällskapet på era unga axlar”, sa hans faster och klappade hans hand. ”Och det hedrar er.

Dessvärre har jag räknat på det. Även om vi gör allt det du föreslår står vi ändå inför en mycket svår prövning denna vinter. Det är räkningar från skomakaren, ved, ensemblen ska ha sina löner fastän vi inte kommer att få några biljettintäkter från Borås under tre månader, som jag hade hoppats.”

Anna Gideons vanligen så stolta hållning var ihopsjunken. Det var som om en kylig vind drog genom caféet och in i Harriets hjärta. Hon la ner sin smörgås på tallriken och såg sig omkring.

De var en brokig skara, Gideons teatersällskap. Ett tiotal artister och medarbetare med olika talanger, flera inom varieté och vaudeville men förmågorna spände över ett brett register. Hon själv var yngst av dem alla med sina tjugoett år, och hon var inte mycket till aktris eller dansare. Hennes stora gåva var rösten. Den som hade gjort hennes framträdanden så populära. Isak var ett par år äldre och sedan följde truppens primadonna, den mörkögda Malvina Björnström som var trettiofem och hade studerat vid Dramatens elevskola som ung.

Numera var hon gift med en sågverksarbetare i Ulltuna och hade fyra barn, men drog ändå in lejonparten av familjens inkomst. Resten av teatersällskapets medlemmar var mellan femtio och sjuttio år.

Med ens la Harriet märke till att ingen av de andra hade någon mat framför sig. På andra sidan bordet satt Malvina, hon ammade sin yngste mitt i stimmet och 21

skrattade åt någon lustighet som Mauritz sagt. ”Här”, sa Harriet högt och sköt över sin tallrik. ”Snälla, hjälp mig att äta upp, jag är så mätt.”

Malvina såg frågande på henne med sin vackra, beslöjade blick. ”Aldrig i livet”, sa hon och smekte sitt spädbarns fjuniga huvud. ”Jag åt gröt innan jag smet ut hit. Du har ju uppträtt och det tar på krafterna. Ät för tusan!”

Aktrisen nickade mot Harriets klänning. ”Den klär dig, den där. Fast den börjar se lite omodern ut. Men isblått är så vackert till dina färger.”

Harriet strök sig över sin stora håruppsättning, plötsligt medveten om sig själv. Några flammande lockar hade rymt från den lösa knuten mitt på huvudet och kittlade mot halsen. Hon sneglade mot en av speglarna och försökte förgäves fästa upp hårslingorna igen. ”Låt det vara”, sa Malvina. ”Det ser fint ut. Men är det verkligen sant att det är samma scenklänning som du har haft i alla år hos oss?” ”Det stämmer bra”, sa Harriet och sköt över sitt ölglas till vännen. ”Jag hade just fyllt fjorton.” ”Bara en flickunge, tänka sig”, sa Malvina och tog en klunk medan hon vant justerade den lille vid sitt bröst. ”Och jag hade inga barn då. Ung och fri som fågeln.” ”Jag hörde just att Charleys tant blir inställd, det är ju förfärligt”, sa Harriet. ”Jag hade sett fram emot att spela mot dig.” ”Detsamma”, sa Malvina. ”Det kommer att bli en tung vinter. Visst, det hade inte varit så lätt att lämna ungarna hemma med farmor och resa till Borås för att spela med bara den här lilla parveln heller.” Hon pussade 22

sin pojke som knorrade förnöjt. ”Men om jag inte får andas in teaterdamm, Harriet, då känner jag mig bara som en halv människa.”

Aktrisen studerade tankfullt glaset mellan dem på bordet innan hon fortsatte. ”Isak antydde förresten att du kanske har … varit ute och rumlat en del.”

Harriet himlade med ögonen. Typiskt Isak att förstora upp saker och anmärka på den som inte var en lika nitisk arbetsmyra som han själv. ”Jag sitter då inte på min kammare varje kväll, men jag har verkligen inte gått till överdrift med festandet, jag är ganska måttfull”, svarade hon. ”Jag skulle aldrig låta några privata förströelser gå ut över arbetet!” ”Det tror jag inte heller”, sa Malvina. ”Det hör till att roa sig när man är ung, man måste ut och träffa folk.

Lite nöjesliv har väl aldrig skadat en artist. Nej, det enda jag har sett som verkligen kan ta kål på en karriär, det är när artister får scenskräck.”

Harriet svalde hårt. Där kom det igen.

Hon hade hört andra i truppen säga liknande saker; rampfebern var det värsta som kunde drabba en i det här yrket. Då var allt förbi. Slut. Över. Hon brann av längtan efter att lätta sitt hjärta och berätta om sina bekymmer för någon, kanske för Malvina. Men det gick inte. De andra skulle aldrig se på henne på samma sätt igen om de fick veta. Och Harriet ville att de skulle betrakta henne som någon man kunde lita på, som en högt värderad och viktig kugge i teatersällskapets maskineri. Efter allt de i Gideons gjort för henne som ung ville hon göra allt hon kunde för dem nu, när 23

tiderna var svåra och de behövde henne som mest. ”Ursäkta … fröken Hjort?”

Harriet tittade upp. Vid bordet stod en ung flicka med flätkrans i håret och vitt förkläde och såg bortkommen ut. ”Ja?” ”Förlåt så mycket men jag arbetar i köket och vi hörde att ni kanske skulle … jag fick lov att stanna kvar ifall … ” Flickan rodnade och kom av sig. Hon var nog i ungefär samma ålder som Harriet varit när hon blev upptagen i truppen. ”... menar du ifall jag skulle sjunga en visa eller två?” sa Harriet.

Köksflickan sken upp. ”Åh! Ja … vill ni det, fröken Hjort? Ni och herr Isak, ni är så duktiga … och så tjusiga.” Hennes röst krympte till en viskning. ”Visst vill jag sjunga lite, speciellt när någon ber så trevligt”, sa Harriet och knuffade till Isak lätt i sidan. ”Vad heter du?” ”Jag heter Ida”, sa flickan nästan ljudlöst. ”God afton, Ida, angenämt att träffa dig. Har du någon favoritsång?” frågade Isak och reste sig upp för att ta plats vid pianot längst bak i lokalen.

Ida rodnade djupt och verkade knappt våga titta på den stilige unge pianisten.

Gästerna märkte vad som var på gång och vände sig förväntansfullt mot Harriet. Hon sträckte på ryggen och slätade ut klänningslivet. ”Nej, jag har ingen favoritsång”, sa flickan och blev 24

blank i ögonen. ”Allt som fröken Hjort sjunger är så vackert att man nästan svimmar. ” ”Nej, svimma inte för allt i världen, söta Ida”, sa Harriet. ”Sätt dig på min plats.”

Harriet mötte folks blickar och besvarade deras förväntansfulla leenden medan hon gick genom caféet och gjorde Isak sällskap vid pianot.

Folk jublade, och det var märkligt, för med ens rann Harriets ängslighet undan. När hon böjde sig fram mot Isak fanns bara en liten kittlande oro kvar i maggropen. ”Är du trött? Jag tänker mig ’Blott en dag’ och sedan ’Alphyddan’, blir det bra?” frågade hon nära Isaks öra. ”Det blir utmärkt”, sa han. ”Jag är inte trött.”

Och så började Isak spela.

25