9789188769725

BLÃ… SAF REN DEN

KAI

Bruno

BLÃ… SAF REN DEN

DEN BLÅ SAFIREN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Kai Bruno Grafisk design och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Omslagsbild: Istockphoto Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN, 978-91-88769-72-5

Prolog

Jarl hoppade ut genom fönstret på sjunde våningen omedveten om vad han gjorde. På asfalten under sprang ett barn förbi, glatt skumpande för att komma ifatt sin mamma. Jarl såg honom som i en tunnel. I avstängdheten tänkte han ingenting, utan egen vilja närmade han sig det svarta. Inget uppfångades, förutom suget i magen.

Mörkret hade plågat honom och krävt utrymme, som om det levde ett eget liv. Det sprutade, krälade, galopperade i honom utan möjlighet att undkomma. Skuggor fladdrade som skriande rovfåglar och tömde känslorna. Demoner brände som eld och övergivenheten grep som klor när han försökte fly undan smärtan.

Det som drivit honom var ingenting annat än tomhet. Avsaknaden av lust, känslans krater. Han hade sett sitt hav, utan kust.

Känt universums svarta hål, där allt sugs upp. En bottenlös saknad.

Det oundvikliga närmade sig. Gravitationen drog honom obevekligt ned och han närmade sig asfalten. Snart skulle han sakna de lagar andra levde efter. Ingen kropp skulle hålla honom kvar i livets hunger. Inga hjärtslag skulle höras, ingen puls skulle slå.

Utan tid.

Jarl hörde inte smällen mot gatan.

5

Tiden och rummet upphörde. Vågor av ljus sändes ut i universum.

Från solen och dess kringliggande planeter förflyttades ytterst små massor. Under färden blandades de till synes slumpmässigt men efter hand rörde de sig i ett tydligare mönster. Vågor letade sig fram ur det formlösa.

En intelligens uppstod och tankar utbyttes. Gestalter skapades, sköra skepnader som krampaktigt försökte behålla sina liv, fastkramade i varandra fyllde de etern.

Kringpasserande stoft drogs dit och massan blev större. En stjärna exploderade och enorma tryckvågor passerade. Kraften fick materian att rotera och pressas ihop. En värld skapades dit skepnaderna drogs. Men mäktiga vindar gjorde att mörkret tog plats. Gestalterna slukades och en efter en förintades de, tills bara ett fåtal var kvar.

Ur ljuset klev en gud fram. Stilla betraktade han solen, månen och planeterna. Han såg färden från randen av solsystemet, över klyftorna, mellan himlakropparna. Letade efter outforskade delar av universum, dit hans ljus inte nått, oändligt långt bort i rymdens ocean. Uranus, himlarnas gud, hade uppenbarat sig. ”Jag har gett Jarls värld liv”, sa han.

Som när en dröm upphör försvann guden.

6

1

Jag befann mig i tomrummet, i stillheten. En svag vind blåste oförtröttligt, likgiltig över min väntan. I dvalan uppfattade jag vagt skiftningarna omkring mig, hur gryningsljus och månblänk avlöste varandra.

Oväntat sattes tankarna igång. Ett eko av röster och bilder gav återklang. Vänlighet blandades med hot, förbjudna skrämmande ord. Glädje som spilldes ut och bildade djupa ärr. Olika ögonblick passerade för att försvinna. En serie händelser gjorde mig blind, minnen som var fragmenterade och splittrade, märkta av våld och kränkningar. Lusten som blev sand i ögonen.

Ensam på öppna vattnet sökte jag svar. Min mamma var skeppet, en hjälp i stormen. Men angreppen upphörde aldrig. Långsamt tröttades fartyget ut. Kvar blev en klar, blå himmel som speglade sig mot mörka, rasande vatten. Ingen kust randades. Ensam och tom, med ett krampaktigt tag i farkostens mast kämpade jag, för att inte sjunka ned i det bottenlösa djupet.

En morgon när solen stod lågt avbröts dvalan. Lukten av mossa och jord var stark när jag andades in. Gruset under mig gneds av rörelser från fingrarna innan jag långsamt reste mig upp. Omtöckningen fick överkroppen att gunga.

Dimman i luften rörde sig så att den såg ut att dansa. Den moss7

gröna och gråbruna omgivningen smälte in, som om skuggor omfamnade mig och minsta rörelse skulle får den att fladdra. I fjärran skymtades svarta fåglar, hotfullt cirklande, som om de väntade på tillfälle att anfalla. Ögonen spärrades upp. Skuggränder rullade mot mig och jag tog ett steg baklänges. De formades, det såg ut som om hela landskapet rörde sig. Jag vinglade till och marken böljade oroväckande, rörelserna var så kraftiga att jag blev illamående. En trollskugga grep tag i mig och jag tjöt så en stöt kom från underjorden. ”Du är död”, sa den.

Orden borrade sig in. Jag såg fallet genom luften, mindes avstängdheten, innan jag nådde gatan. Det var som om det kom från en dröm, om jag inte fångade bilderna försvann de. Jag letade tillbaka i tiden och försökte hitta trådar. Det var splittrat och tomt.

Förvirrat.

Vad kommer hända?

Hjärtat bultade. Varelsen som höll fast mig, han såg grotesk ut med knöligt ansikte och knotig kropp. ”Släpp mig!” skrek jag och vred på mig.

En bild från barndomen kom upp, från min fantasivärld. Den var från en saga, där trollet var en skugga på en av Uranus månar, Setebos. ”Släpp mig!” skrek jag igen. ”Du är inte verklig!”

Greppet lossade. ”Du! Allt är du”, mullrade trollet. ”Vad menar du?” ”Du!” Munnen ryckte och blottade en sned tand. ”Du har gett mig liv!”

Jag blinkade. ”Vad menar du?” upprepade jag. ”Snärjda, vi är snärjda i varandra.” Käken rörde sig åt sidan och jag kände lukten av hans dåliga andedräkt.

Trollet verkade skyggt, som om han levt undangömd i långa tider. En sten på marken fångade blicken. Jag lade handen om den och tog ett språng därifrån. ”Jag känner igen dig, du är Hump”, sa jag.

8

Och går inte att lita på.

En nickande rörelse kom. ”Skugga. Jag är din skugga.” Fårorna i pannan djupnade. ”Jag känner. Känner dina mörka sidor.”

Ett dovt skorrande fick mig att titta upp. ”Snärjd, snärjd”, rasslade det strävt. En korp befann sig alldeles intill. Jag kastade stenen så den flög iväg, fåglar fick mig att känna äckel.

Dimman från en floddal bröt ljuset i ett grönaktigt skimmer.

Längre bort var skog och berg. Allt böljade nyckfullt, som om det i nästa ögonblick skulle förvandlas. Jag vände mig om. Hump stirrade på mig med gula ögon. ”Ge dig av!” skrek han. ”Innan allt faller sönder.”

Det var därför allt rörde sig. Det kändes som om jag befann mig bakom buckligt glas. Jag kallsvettades. ”Vart då?” frågade jag. ”Vart ska jag ta vägen?” ”In! In i det. Hitta minnen.” Hump kurade ihop sig. ”Annars förintas vi.” ”Jag förstår inte.” Det kramade i magen och jag tryckte handen på den. ”Du är inget utan minnen. Inget!” Nävarna knöts. ”Och fantasierna utplånas med dig.”

Rörelser i floddalen fick mig att snabbt vrida på huvudet. Ur de gröna dimmorna trädde ett naturväsen fram. Det var en mycket liten man. Kroppsbyggnaden var klen men smidig och han hade långa, spetsiga öron. Håret var blont och ögonen gröna, som klädsel hade han bara ett vitt höftskynke. Ryggen pryddes av ett par vackert skinande insektsvingar.

Minnet av sagoboken framkallades, den som farfar skrivit. Den handlade om en älvkung. En obestämd känsla väcktes. ”Är du … är du Oberon?” Älvan rörde sig med lätta steg. ”Just det”, sa han med ljus röst.

I sagan tillhörde han en av Uranus månar och var under gudens beskydd. Han vandrade med en pojke och en flicka till två andra månar, Setebos och Titania, där han letade efter blå safirer, men hamnade i trollskuggornas land.

9

”Hur är det möjligt? Hur kan du vara här?”

Oberon plirade. ”Jag finns i dig. Världen är din egen fiktion, den upphör om du inte skapar den. Likt spegelbilden om du försvinner från den.”

En virvel kom och jag drevs med i landskapet. Efter att ha rundat ett bergsutsprång leddes jag på en stig ned i den branta kanten mot dalgången. Längre ned var det stenigt, fullt med rullsten fanns utmed floden. Solen steg upp och den fuktiga luften tunnades ut. Älvfåran försvann och jag fortsatte in i en dal där täta, risiga buskar skymde sikten. En dammig väg dök upp och jag stannade. ”Vad väntar?” frågade Hump. ”Vad väntar?” Han drog upp näsan, som om han luktade på något. ”Vet du?”

Känslan av att något var i annalkande fick mungipan att rycka. ”Nej”, sa jag.

Hump stampade till med foten. ”Minnena känns!”

Jag ryggade bakåt. Jag är livrädd.

Oberon vickade på huvudet. ”Kom nu”, sa han och log snett.

Kastvindar förde mig vidare.

Vägen var smal och packad av jord och sten. Torkan hade gjort att sprickor bildats och bredvid spretade livlösa björkar med sina kvistar. Gulvita grenar hängde som skelettdelar och gav en trolsk känsla. Jag andades ytligt, det var som om jag blev ledd att färdas där. Träden stod glest uppradade och bildade efter hand en alléliknande gång. En oändlig rad av träd passerades innan jag kom till ett vägskäl.

Jag blinkade några gånger. Längre fram stod resterna av ett gammalt hus. Munnen drogs upp. ”Jag känner igen mig”, sa jag. En känsla från magen fick leendet att försvinna.

En kraft svepte in mig i ett rum. ”Nifs!” ropade jag och ryckte åt mig teddybjörnen som satt på en byrå. Jag tryckte den mot bröstet och märkte samtidigt att ögonen blev dimmiga.

Formlösheten grep tag i minnets väv. Bilderna flöt ihop, som om jag befann mig i ett akvarium, som om jag höll på att drunkna.

10

En ström tog mig med och ryckte bort tiden, allt förvandlades.

Förtrollningen förde mig till ett annat rum, i en annan tid.

Det var den sjunde februari 1969.

Det bubblar i mig. Det är skrämmande, men jag kan inte låta bli att skratta. Mamma har kört in huvudet under pappas alldeles för stora tröja. Hon blåser så det kommer pruttande ljud. Pappa är vansinnigt kittlig, han vrider sig och slänger med armen, försöker få henne att sluta.

Ser hon inte att han har en kaffekopp i handen? Nej! Han tappar koppen. Den kraschar i golvet.

Jag stelnar. Mamma borde sluta men hon blåser bara ännu mer. Blir pappa arg? Han försöker dra bort henne, tjuter att han ger sig. Nu måste hon sluta. ”Vi åker på vintersemester”, flämtar han. ”Jag går till banken och lånar pengar.” ”Och vart åker vi?”

Varför fortsätter hon? Sluta! ”Sälen”, får pappa fram. ”Vad sa du?”

Mamma låter arg. Och hon blåser ännu mer. Jag förstår inte hur hon kan göra så. ”Nejdå, jag menade inte Sälen. Inte som förra året.”

Pappa får inte luft. Det är farligt. ”Nå, vart ska vi?”

Märker hon inte att han inte kan andas? ”Grenoble förstås.” ”Lovar du?”

Snälla mamma, sluta. ”Ja, jag lovar, har jag sagt, lägg av för guds skull.” Äntligen. Och hon kramar honom. Vad bra. Hon plockar upp skärvorna efter kaffekoppen också, och torkar upp.

Mamma går ut till köket och jag följer efter. Jag behöver vara nära henne.

11

”Tvingade du pappa att åka?” frågar jag. ”Javisst.”

Mamma ser allvarlig ut. Men ändå inte, som att hon inte riktigt menar det. ”Ibland måste man trycka på startknappen, förstår du.” ”Sitter den på magen?” Jag kramar Nifs hårt. ”Nej, på bankkontot”, fnittrar hon.

Varför skrattar hon? Jag förstår inte. ”Det är inget allvarligt, pojken min. Jag kittlade honom bara. Att kaffekoppen gick sönder gör inget.”

Det känns lugnare. Säger mamma att det inte är farligt kan jag lita på det. Vi går ut i vardagsrummet igen. Pappa sitter kvar i soffan. Det tickar i bröstet. Han gör en min av att vara sårad. Men mamma har sagt förlåt. ”Jag borde polisanmäla dig för olaga hot.” Pappa ser på byxorna som fått kaffefläckar. ”Eller också får du tvätta brallorna.” ”Nu när jag fått som jag vill så …” Mamma hejdar sig och ser på mig. ”Men Jarl, du ser så skrämd ut. Vi skojar bara, vi bråkar inte på riktigt, förstår du.”

Hon puttar på mig. Kanske det inte har hänt något farligt alls. ”Han lär sig.” Pappa vänder sig mot mig. ”Lite liv i luckan får du tåla, eller hur?”

Jag förstår inte. Vad då för lucka? Och pappa är inte på jobbet. Varför? Det är ovanligt. ”Varför är du hemma, pappa?” frågar jag. ”Ett stort bygge är klart och jag har jobbat in tid.”

Mamma är alltid hemma men i höst när jag börjar skolan ska hon arbeta. Då kommer hon vara på sjukhus, för hon är sjuksköterska. Men jag vill inte det, det känns läskigt.

Pappa tittar på klockan. ”Jesper kommer snart.”

Jag lägger handen på bröstet, det dunkar där, ibland är 12

det så. Dörren smäller igen och jag sätter mig i ett hörn.

Jesper kommer instormande. ”Jag vill ha glass!” Han skriker, det känns som klåda i huvudet. ”Nix”, säger pappa.

Jag andas några gånger. Han är lugn. ”Jag ska!” vrålar Jesper.

Pappa höjer rösten. ”Det där är meningslöst, det vet du.”

Jesper försvinner till sitt rum. Mamma och pappa ser på varandra. ”Satans unge.” Pappas mun är som ett streck.

Något händer och mamma ser konstig ut, hon har glömt mig. ”Han mår inte bra”, säger hon. ”Nej, så klart, det funkar inte i skolan.”

Det här har jag hört. Jag vet vad mamma kommer säga. ”Vad ska vi göra?” ”Det är inget fel på honom. Grabben har mycket energi bara. Sån var jag också, for runt som fan och pejlade saker.” ”Han är mest arg.” ”Äh, det är en glad kille i botten.” ”Inte längre.”

Pappa blir tyst. Varför säger han inte som han brukar, att Jesper reder sig. Det drar ihop sig i mammas ansikte.

Hon har glömt mig. ”Han lär sig ingenting, och det händer saker hela tiden.”

Det känns konstigt. Är skolan farlig? ”Den där skolan är hemskt dum”, säger jag men mamma hör mig inte. Det rinner i hennes ansikte. ”Jag får inte iväg honom på mornarna. Hela tiden gör han andra saker.” Hon snörvlar och kastar en blick på mig. ”Och hur ska det gå för Jarl när han börjar i höst?”

13

Jag drar armarna mot magen, det är bäst att blunda. ”Men fan, inte behöver du fundera på det, Jarl är då lydig.”

Mamma ser ordentligt på mig. ”Ja, förlåt. Du är lugn och fin, Jarl. Så tänkande, du kommer tycka om skolan.”

Jag kryper ihop. Till hösten börjar jag. Då ska jag vara lydig och göra precis som lärarna säger. Fast jag vill fortsätta vara hemma. Skolan låter läskig. ”Mamma, tänk om jag inte kan lära mig saker”, säger jag men hon hör mig fortfarande inte. ”Rektorn sa att vi ska söka hjälp. Att det är vi som gör att barn blir som Jesper.”

Pappa ger henne en konstig blick. ”Äh.” ”Vi sätter inga gränser sa han, det är därför han inte klarar krav.”

Mammas ansikte är alldeles blött. Hon sätter händerna för det. Vill hon inte se mig? ”Fan, sluta. Han lugnar sig med tiden.”

Pappa rör sig som om kroppen är tung. Alla är jättetrötta. Jag måste se till att jag orkar. Mamma drar upp axlarna, det ser ut som om halsen är kort. ”Om vi skadar barnen måste vi ändra oss. Tänk om det är så illa.”

Pappa trummar med fingrarna. ”Skitsnack.”

Det kniper i magen och händerna lägger sig där. Allt känns farligt, mamma, pappa, skolan, Jesper. Jag gör mig liten. Kryper ihop. Jag vill gå till mamma men törs inte. Jag låtsas att jag är någon annanstans, i en annan värld. Jag har i alla fall Nifs, och boken om älvkungen.

14

2

Ett fågelskri fick mig att vrida upp huvudet. Svarta korpar cirkulerade ovanför och jag stelnade, kretsandet låste mig.

Hump fräste och drog handen under näsan. ”Minnen”, sa han. ”Minnen väcks.”

Minnen. Minnen.

Korparna dök och jag fäktade med armarna. Med ett ryck försvann de med Nifs. ”Nej”, tjöt jag. ”Bry dig inte om fåglarna”, sa Oberon och viftade med armen mot det håll de flög. ”De kan inte göra nåt.”

Jag satte händerna för ansiktet. De kan inte göra nåt. De kan inte göra nåt. ”Nifs finns ju kvar.” Oberon log. ”I minnet.”

Det var sant, det kunde fåglarna inte röva bort. Jag kom ihåg Nifs, han var lika viktig som mamma. Vackert blå och mjuk. Jag bar honom alltid med mig, min låtsaskompis. Och eftersom jag hade lärt mig att vänskap var ömsesidigt så visste jag att Nifs tyckte om mig. Han berömde mig, sa att jag målade vackra tavlor, att ingen förstod siffror som jag. Nifs tyckte om mina andra vänner, sagofigurerna. Följde med oss på resorna till rymden.

Jesper hade också en teddybjörn, Nafs, den var brun. Vi låtsades att den var indianhövding och klistrade fast fågelfjädrar på 15

huvudet. En gång gjorde Nafs röksignaler på tomten. En filt som täckte brasan drogs bort så puffar kom. Pappa kom och hällde en hink vatten över allt: Nafs, Jesper och brasan.

Elden ska du inte leka med grabben, sa han och gav Jesper en handduk.

Sedan dess var Nafs sotig, men Jesper var lika glad i honom ändå. ”Förvandlat”, sa Hump med mörk röst. ”Landskapet är förvandlat.”

Jag snodde runt. ”Vart tog det vägen?” frågade jag.

Oberon gjorde en axelryckning. ”Menar du barndomshemmet?

Det försvann.”

Blicken fladdrade och jag rörde mig oroligt. Platån vi befann oss på såg karg och ödslig ut. Solstrålarna var matta och en isande vind trängde sig på. Jag huttrade och vred på huvudet. Inget skydd fanns. Skuggan kom. ”Jag hör ljuden från världen”, sa jag. ”Ett komma sex ett åtta noll tre tre nio åtta åtta sju fyra nio åtta nio noll …” ”Verkliga världen?” frågade Hump dovt. ”Ja.” Jag tystnade. En syn kom. Båten drogs in till bryggan vid ett klarblått lysande hav och jag var i kanten av branta klippor. Blicken hade fastnat, den stirrade på en berguv som dödat en fågelunge.

Jesper skrek åt mig, men kroppen var låst. Det gick inte att bryta och jag stod där länge. Ända tills mamma kom, hon visade mig havet. Himlen var orangeröd och speglade sig mot vattnet, klipporna lyste som om de brann i kvällssolen. Ett komma sex ett åtta noll tre tre … jag såg den och skrattade. Harmonin.

Bilden knäcktes av en karg, overklig värld. Jag skakade. ”Vad händer?” mullrade Hump. ”Vad händer? I verkliga världen?”

Jag förnam en svart vägg som fladdrade till och föll isär, det kändes som om en stor mur rasade. Det kalla dödsriket bröt in. ”Ingenting”, svarade jag.

Hump slog armarna mot kroppen. ”Ingenting?”

16

”Harmonin störs, jag kommer inte dit. Ett komma sex ett åtta noll tre tre nio åtta åtta sju fyra nio åtta nio noll …” Ögonen såg bort, de var tomma och avlägsna. Två svarta svanar förnams glida på havet vid skärgårdshuset. De sjönk ned i det mörka vattnet.

Det finns inget liv till mig. ”Gaska upp dig”, sa Oberon.

Axlarna kröp in mot kroppen. Det finns inget liv för mig.

Molnen skockade sig i väster och regn närmade sig. Kargheten fick mig att söka efter en väg ned från höglandet men det var svårt.

Kastvindar kom och det började dugga, snart öste det ned. Vid en bergsrygg hittade jag en stig, den störtade utför en tvärbrant sluttning. Stora klippblock låg i kanten. Några grenar från en dvärgbjörk knäppte i vinden.

Jag såg ned mot dalen. Det fanns något jag drogs till, något från mitt förflutna. Hoppet om att inte vara en förlorare, känslan av att vara nära en lösning. Som fjärilen som flög iväg när jag var på väg att fånga den, om och om igen, tills jag äntligen lyckades, och den dog.

Jag rörde mig mot skuggan i sänkan. Stigen var gyttjig. Regnet gav en illusion av stenar som rasade, mörka fyrkantiga block som i oändliga strömmar föll mot marken. Den vaga igenkänningen fick huden att knottra sig. ”Sinnet fördunklas. Minnen. Det är minnen.” Hump pöste upp sig, han liknade ett plågat djur. Jag kände mig ändå inte rädd, för ansiktet levde.

Oberons var som en sten, ytligt och glatt, det var svårt att få grepp om. ”Ta det inte så hårt”, sa han. Fingrarna spelade. ”Det är bara minnen.”

Handen föll för munnen. Det var omöjligt att värja sig. Jag var försvarslös, maktlös, som en droppe som flöt ut i en ocean. Mot minnen jag inte ville veta av.

Ett krön gjorde branten tvärare. Tjocka väggar höll kvar ett olivgrönt skimmer så att jag skönjde marken. Bakom diset anades 17

solen i den massivt grå massan medan stigen fortsatte slingra sig nedåt.

Regnet avtog till slut och molnen trasades sönder. En slöja av dimmor omgav solnedgången. De sista strimmorna lyste mot höga, röda stenvallar som kantade vägen. Snabbt föll ett tätnande mörker följt av en stjärnlös natt.

Jag fick en förnimmelse av att det gungade när jag satte ned foten, som om marken var av bräcklig is. Obehaget blev starkare för varje steg.

Byggnaden trädde fram ur berget, den var i ruiner. På marken låg mängder med bråte. Där fanns trasiga stolar och bänkar, kvarglömda mössor, vantar, udda skor, ryggsäckar och annat. Skolböcker låg slängda i en hög.

Jag gick runt. Plockade upp en gymnastikpåse med mitt namn på. Smutsen trängde in i det urlakade blå tyget. Det kramades krampaktigt innan jag lämnade den. Handen blev fuktig. ”Skolgången raserades alltså.” Oberons ton var obestämbar.

I ett hörn stod ett skrivbord gömt. Jag strök det försiktigt med handen, som om det kunde brännas. Jagande steg anades och jag vände mig blixtsnabbt. Demonen fladdrade till och försvann. Jag flämtade. Blicken fastnade på ett brev, det var trasigt, första delen saknades. Jag lyfte upp det försiktigt och läste.

Jag skulle vilja ha råd kring att han börjat ”ångestandas” sen en tid tillbaka. Han tar hela tiden djupa andetag och säger att han inte får luft.

Han har varit hemma ett par dagar från skolan och jag vet inte om det är den som pressar honom. Det är svårt eftersom han vill vara till lags och göra alla glada.

Som jag tidigare berättat är han rädd för fröken. Hon säger att det går bättre för Jarl, att han är duktig och kämpar, men jag är orolig för att det blir på bekostnad av honom själv, att han är så mycket till lags så han mår dåligt.

Det är ofta han inte förstår saker, det kan vara någon in18

formation om schemaändring eller annat. Han säger själv att han inte hänger med, att det är för många saker som hon förklarar, och att det går för fort.

Fröken frågar honom hur jag och han ska jobba med hans svårigheter att förstå och sammanfatta text. Jag tycker inte det är mitt ansvar. Jag har föreslagit att extraläraren ska ta Jarl ensam och träna på det, men så har det inte blivit.

Han verkar inte ha nåt annat sätt att visa rädsla på än att gråta, och det gör han väldigt lätt, ibland kan jag inte se nån anledning alls.

Det är en stor börda för honom att gå i skolan, och då tänker jag inte bara på inlärningssvårigheterna, utan hur han har det socialt. Det gäller särskilt en kille, som vad jag förstår är dum mot många, men framför allt ger sig på Jarl. Av Jesper får jag höra att Jarl ofta springer in på toaletten och gråter för att Keneth gjort något. Jag har pratat med flera i skolan men inget händer, de säger att Keneth har det jobbigt hemma och att det är synd om honom.

Idag hände något inne på toaletten också. Jesper hittade honom där efter att skolan slutat. Huvudet var under vattenkranen medan det spolade kallt, det var knappt han reagerade. Han vill inte berätta vad som hänt.

Jag vet inte hur vanligt det är att ha en så stark rädsla för skolan att man gråter på söndagarna. Varje gång räknar han hur mycket det är kvar av ledigheten.

Skriver för att du ska få en bild av Jarl. Jag tror det är för tufft för honom och undrar hur vi ska gå tillväga. Jag har en magkänsla att det inte går att fortsätta så här.

Duvbo, den 13 oktober 1972 Varma hälsningar Signe, Jarls mamma.

19

”Ändrade det sig?” frågade Oberon med tvivlande röst.

Jag vred sakta på kroppen. Det fanns inget skydd, inget hopp.

Fjärilen som fångades dog. Ett nytt minne närmade sig. ”Svarade rektorn på brevet?”

Jag höll upp anteckningen som han skrivit.

Jarl klarar att få information på samma sätt som alla andra och har inte behov av att få annan undervisning eller läxor.

Marken vibrerade oväntat och stenar rasade. ”Ut!” vrålade Hump. ”Ut härifrån!”

Fötterna sjönk ned när jag sprang, det var som att trampa vatten. En vägg störtade och jag tjöt. Det gummiartade brast och jag föll, dränktes under marken. Jag trycktes in i en tunnel och tumlades runt. Det fortsatte länge, tills jag spyddes ut i en gigantisk toalett. En sur stank fick mig att vråla inombords.

Nej! Jag vill inte uppleva det! Nej! Ryckningarna i maggropen stegrades när ett jättelikt ansikte mötte mig, det var insmetat med kladdig, brun avföring. Dragen var förvridna. Skriken gav eko, det fyllde rummet, tjut kom från alla håll. Från huvudet som gapade och gjorde äcklade grimaser, från väggarna i toaletthålan. Från mig. Ett gurglande hördes när ansiktet pressades ned mot avloppet. Oväntat blev det tyst. Långt bort hördes röster.

Jag virvlade bort, i accelererande fart snurrade jag tills allt blev till en vit dimma. En sövande stillhet kom och jag föll in i dvala.

20

3

Känslan av meningslös ondska dröjde sig kvar när jag vaknade.

Vindens kastande blåste upp sand och ett korn fastnade i ögat. Jag grinade och gned det med handen. Landskapet var åter förändrat.

Det vilade i ett kallt, grått ljus och varken träd eller buskar syntes till. Åt alla håll syntes långsträckta, torra hedar.

Stanken av avföring, det nedkletade ansiktet, minnet fick det sura i magen att stötas upp. Hatet blossade upp samtidigt. ”Illvilja lever vidare”, sa jag och rörde mig mot blåsten. Sandkorn fortsatta krypa in i öppningarna och ögonen tårades igen.

En visshet kom. Det fanns för många onda drömmar, ett hav av kränkningar. Axlarna trycktes ned, som om de tyngdes av en osynlig börda. Det var som om någon åt känslorna, ett krokodildjur, som omättligt slukade dem. Jag skulle inte orka med. ”Är du rädd för minnena?” sa Oberon. ”De är bara idéer i huvudet.”

Jag sänkte blicken.

Vid en kulle såg jag upp. Ett ansikte skymtades, mitt eget, fast en kvinnas. Hon försvann bakom höjden och jag sprang snabbt dit. Ögonen fångade en smutsig trasa, den var gulaktig, blodig och brun.

Blåsten tog i och Hump morrade dovt, som om den förebådade 21

något. Ett knatter kom. Huvudet hann inte mer än vridas när allt försvann i ett virvlande. Grus och jord piskades ur marken när jag lyftes iväg, smattrandet lät som helikoptervingar. Yr och utan kontroll tumlade jag runt innan jag forslades genom en mörk vägg. Ögonen sveddes.

Avskyn för minnena var intensiv. Jag vill inte! Vill inte!

Jag är livrädd, de går alldeles bakom mig. Varför följer de efter? Vad ska jag göra? De ökar bara farten om jag går snabbare. Går de förbi om jag stannar? Nej! Mitt hjärta bultar. De säger underliga saker. Låtsas de härma mig? ”Öh, var är jag nånstans?”

Det är Ragnar. ”Öh, var är bollen?”

Vem sa det? Vem går bakom mig? Jag vänder mig om.

Det är Keneth. ”Öh, vad heter det nu igen? Eller jag menar, vad heter jag nu igen?”

Alla skrattar. Jag försöker springa därifrån men det sporrar dem bara. Jag får panik, det ekar i mig, dunkar i mig. Rytmiskt. ”Öh, öh, öh, öh, öh …”

Ett ”öh” för varje steg, ett för varje hjärtslag. Alla håller samma takt. Jag måste komma bort, springa ännu snabbare. ”Öh, öh, öh, öh, öh …” Öh:na kommer ännu fortare och jag hinner inte andas. Det stramar i halsen, blodsmaken är äcklig. Hjälp jag snubblar. ”Öh, öh, öh, öh, öh …”

Måste skydda mig. Kura ihop. Aj, det gör ont! De sparkar mig, men jag ska stå emot, får inte visa mig svag. ”Öh, öh, öh, öh, öh …”

Jag låtsas att jag inte känner, försöker se långt bort, 22

igenom allt som plågar mig. Aj! Tänka på annat. Inte känna. Inte känna. Aj! Inte känna.

Nico är där. Jag ser honom. I gathörnet står han, det är bara tjugo meter dit. Ah, det svartnar.

Jag tar sats och lyckas komma upp, flyr mot Nico. Han smyger bakom ett träd.

Jag faller handlöst mot asfalten, ansiktet och händerna skrapar i. Det gör så ont. En fot träffar under revbenet och jag tappar luft, försvinner in i en tunnel.

Tänk om de dödar mig. Men det kanske är bra, så jag slipper allt. Jag klarar inte mer. ”Vad gör ni?”

Det är Nicos röst. ”Sluta!”

Sparkarna upphör och det blir tyst. Nico kliver rakt in i klungan och de stirrar på honom. Pannan är våt när munnen rör sig. ”Lägger ni inte av berättar jag för Oscar.”

Flera hånskrattar men några tittar bort, de som är med i fotbollslaget. Är de rädda för pappa? För att han är deras tränare?

Ragnar kliver fram. Så stor han är. Han drar omkull Nico. Någon tar tag i mig. Ansiktet trycks ned. Asfalten är hård. Det smärtar. Näsan spränger. ”Lägg av, Keneth, det räcker nu.”

Det är Joel. Han gillar pappa.

Keneth sätter sig på mig. Tyngden över axlarna är kvävande men jag ligger blickstilla. Något äckligt rinner nedför halsen. Kisslukten gör mig illamående, jag gör ett gurglande ljud. Andra hejar på, vrider sig av skratt. Keneth harklar sig och en loska träffar mig. Den rinner i ansiktet. ”Fan, lägg av.”

Det är Kim. 23

När Jarl tar sitt liv vaknar han upp i en limbovärld, tom på minnen.

För att inte försvinna i intet ger han sig iväg, in i en värld där inget går att lita på. Han kommer till märkliga platser som förvandlas när händelser från livet plötsligt gör sig påminda.

De flesta är obehagliga och Jarl värjer sig. Det som drev honom till självmordet blir allt tydligare.

Längtan efter en tillvaro i harmoni blir stark. Han vill inte befinna sig i en värld av rädsla, där han försvarar sig mot oväntade hugg inuti. Men minnena kommer oåterkalleligt.

DEN BLÅ SAFIREN är en gripande och spännande skildring av ett livsöde.

www.vistoforlag.se