sag an om vat tenfolket
resan mot de rรถda รถarna Linus Lรถfgren
prol og
Nelowyns sista strid det var som om hela havet var i krig denna natt. Vågorna skummade med vita toppar och piskade in mot land. Kvinnan simmade med stor ansträngning till havsbrynet vid stranden. Redan under striden hade de första värkarna kommit. Hon fingrade ömt på de två halsband där hennes ofödda barns namn var ingraverade.Att ha förmågan att se glimtar av framtiden har sina fördelar, tänkte hon. På banden trädde hon de två delarna av den medaljong de jagat efter i så många solvarv. Hon mindes sin mans lyckliga blick när han fick veta att han skulle bli far. Minnet blandades med de fasansfulla minnena från striden som just ägt rum och hans livlösa kropp. Det var som om någon förutsett varenda steg av deras plan. Nelowyn förstod inte hur, och nu var det för sent. De hade lämnat De röda öarna och Drakakademien i full brand. De hade försökt med allt. Krigare från alla akademier hade slutit upp, men Stratos enorma armé hade varit alltför stor. Inte ens hajformationen hade fungerat! Att ge sig av samtidigt som hennes vänner massakrerades hade varit oerhört smärtsamt, men de var tvungna att fullfölja sin plan. De hade begett sig till den plats där de skulle genskjuta Stratos, men av de få krigare hon och hennes nu döde make fått med sig hade ingen överlevt. 4
Hon mindes striden mot Stratos. Adrenalinet pumpade fortfarande i henne blandat med chocken av att se hennes älskade genomborras av Stratos spjut. Nu spändes kroppen åter i kramper. Det kändes som om hennes sköte skulle sprängas och det kalla vattnet kring henne dämpade inte smärtan såsom hon hade hoppats. Hon vrålade och grät om vartannat. Månen och stjärnorna skymtade bakom molnen som enda vittnen. Nu kom den! Bebisen gled ut och den andra kom tätt inpå. I samma takt rann livet ur henne, efter det djupa sår hon fått i striden. Med sina sista krafter tog hon en pil från sitt koger, tände eld på toppen och sköt ut pilen över havet. Därefter lyfte hon de skrikande bebisarna i sina armar för första och sista gången. Simhuden mellan de späda fingrarna var fortfarande genomskinlig och glittrade i månens ljus. Hon trädde halsbanden över deras små huvuden och viskade kärleksfullt deras namn. – Nimo och Nomi. Sedan viskade hon stilla sitt eget i deras nyfödda öron. Nelowyn. Hon ville viska deras fars namn och att de älskade dem mer än något annat, men rösten bar inte längre. Kvinnan sjönk ner i samma hav där hon en gång hade fötts. 1
Gallius hade sett eldpilen på himlen och styrt om sin vattendrake. Såret i hans ben, som han fått under striden, gjorde att han stapplade fram genom det grunda vattnet. Han såg sin vän Nelowyn ligga död i vattenbrynet. Hans första impuls var att vråla ut sin sorg, men det var för farligt. 5
Vid kvinnans ben såg han en nyfödd simmande unge. Den ena delen av medaljongen hängde kring barnets hals. Var fanns den andra delen? Gallius hörde ett ljud bakom sig. Han ryckte till och det kändes som om hjärtat slog en volt när den väldige Stratos närmade sig. Gallius såg att det blödde kraftigt från Stratos ansikte och ena ögat hängde som en liten klump utanför ögonhålan. Men skadan verkade inte påverka honom. Gallius lyfte upp den nyfödda ungen. När han vacklade iväg såg han ytterligare ett barn som fastnat under kvinnans ben, men Gallius var medveten om att han inte skulle överleva en strid mot Stratos i sitt nuvarande skick. Stratos var nu framme vid kvinnan och sparkade bort hennes kropp som en säck. Gallius visste att Stratos snart skulle leta efter honom och barnet. Han styrde sin drake mot den enda plats han visste att de kunde gömma sig.
6
del 1
ringÜarna Väster om Bornaca, 12 solvarv senare
7
kapitel 1
Ön Danakil nimo vaknade av det välbekanta ljudet från Noona som rensade fisk. Han kikade upp från sin lilla kokong under vattenytan, simmade med rytmiska simtag upp till ytan och såg ut över sitt hem. Röken från eldstaden ringlade långsamt ut genom hålet i stentaket. Bredvid eldstaden var en bädd karvad ur stenväggen. Noona satt vid utgången på en sten och nynnade. Hon arbetade systematiskt med att rensa ut bläckfiskens hårda skal och kapade dess armar i små bitar. Nimo befann sig i boets cirkelformade vatteningång i mitten av rummet. Vatteningången var en öppning i golvet som ledde rakt ner i havet. Han blickade ner i vattnet under sig. På en av sidorna hängde drömkokongen som ständigt gav honom så vackra drömmar. Han mindes särskilt tydligt drömmarna om hans mor och far och hoppades alltid att det var dessa han skulle drömma. Under kokongen i bottnen av ingången hängde ett uppspänt nät, gjort av stenfolkets rep. Noona hade berättat att stenfolket reste på stenfiskar som var lika stora som jättehajar. Nimo vaknade till från sina funderingar av Noonas röst. Han steg upp ur vattnet och satte sig bredvid henne. – Drömde du något speciellt i natt? frågade Noona. – Jag drömde att jag lekte med Viljo. Vi jagade skrattfiskar och varje gång vi fick tag på en av dem började vi fnittra. Finns det skrattfiskar, Noona? 8
- Vem vet, Nimo? Någonstans finns de kanske … En ivrig röst avbröt Noona. – Vill du följa med ut, Nimo? Det var Viljo, Nimos bästa vän, som stod vid dörringången. Nimo tittade på Noona som nickade till. Noona såg på när de två barnen sprang ut. Trots Viljos temperament var hon glad att den lugne Nimo hade en vän som honom. De var som natt och dag de pojkarna. Barnen rusade ut och kom in i den stora salen. Det kryllade av inskriptioner på stenväggarna och stengolvet var slitet av tusentals fötter. Mitt i salen fanns en stor vatteningång. Ljuset från vattnet dansade runt på väggarna. De fortsatte ut på stranden. Nimo kände den friska havsdoften. Framför dem låg en strand med den vackraste vita sand man kan tänka sig. Ljudet av havets lugna rytm blandades med fågelsången från skogen bortom stranden. Ute i lagunen såg de vattendrakarna leka. Vattendrakarna simmade smidigt med sina ödleliknande kroppar. Fjällen glänste i solen och deras långa svansar bröt vattnet i vackra bågar. Pojkarna dök ner i det blå klara vattnet. Nimo fylldes av den välbekanta känslan när han tog ett sista andetag med sina lungor och den kalla kittlande känslan då hans gälar tog över och andningen i vattnet tog vid. På land talade barnen som vanligt med varandra. Men under vattnet talade barnen i stället via telepati. Viljo sände en signal om att de skulle röra sig ner mot en blomformad korall. Signalen kom direkt till Nimo i bilder. Där nere låg en liten klump. Det var en klumpfisk. När man tog på den roterade den runt samtidigt som den började lysa i självlysande färger. 9
Det var ett utmärkt skydd mot andra fiskar och vattendjur, men klumpfisken var helt ofarlig för vattenbarnen. Klumpfiskens lysande och roterande fick barnen att klucka av skratt. Dess anletsdrag förändrades vid roterandet och gjorde en massa roliga grimaser. Barnen lekte i timmar tills de hörde ljudet av snäckklapparen. Det var Viljos pappa som klappade att det var dags för mat. 1
När kvällen blivit natt simmade Nimo långsamt upp från sin kokong till kanten av vatteningången. Han fick inte väcka Noona. Det var nästan fullmåne och det fick nattelden att vakna. Då Nimo rörde sig i vattnet dansade blågröna partiklar runt hans tunna kläder, sydda av sjögurkans väv. Det kittlade kring den tunna simhuden mellan hans fingrar och tår. Han smög upp ur vatteningången och tassade med blöta fötter ut i den stora salen. Det kändes spöklikt att vara där på natten. Den stora salen lystes upp av månen som trängde igenom de små springorna i stentaket. Ljuset lyste upp målningarna på väggen. Där var händelser från den äldre tiden avbildade. Nimo såg krigare rida i havet på sina vattendrakar, med spjut i händerna. Fem enorma fenor ringlade runt dem. Nästa bild visade striden mellan krigare och jättehajar, vars tänder var lika stora som var och en av krigarna. Hajarnas ögon lyste svarta och ursinniga. Nimo hade sett bilderna många gånger, men i det mörka skenet såg allt så levande ut. Nimo tassade ut ur stora salen och kom ut på stranden. 10
Han smög vidare in i en skogsdunge där han mötte upp med Viljo och Vindra,Viljos syster. – Viljo, när börjar det? – Jag vet inte.Vi har suttit här och väntat ganska länge nu. – Vi måste vara tysta, viskade Vindra. Ser de oss blir de vansinniga. Nimo såg Vindras vackra gröna ögon glittra i månljuset och som vanligt sänkte han sin blick före henne. Sedan blickade han ut över havet och såg eldsken på öarna runt lagunen. På var och en av öarna fanns ett näste. Nimos näste och ö hette Danakil. De övriga öarna var Kildan, Resus och Loridan. Tillsammans bildade de Ringöarna. Nimo hade aldrig rest utanför dessa öar och han visste inte om han någonsin skulle göra det. Men tanken lockade honom. Nu såg de ett ljussken komma mot dem från den östra sidan av stranden. Ett annat ljus kom från viken utanför. – Nu börjar det, viskade Vindra.
11