9789188745194 by Smakprov Media AB

MARKUS LUTTEMAN är journalisten

som år 2007 gjorde succé med El Choco. Sedan debuten har han hyllats för sina bio grafier om Patrik Sjöberg och Per Holknekt samt för thrillern Blodmåne. Tillsammans med Mons Kallentoft står han även bakom populära Herkulesserien.

F lo d e n är en skrämmande och suggestiv berättelse om rädslan att inte kunna undgå sitt öde. Det är en roman om oläkta sår och sökandet efter svar – både i och utanför oss själva. Markus Lutteman är författare till bäst säljaren El Choco och medskapare av den kritikerrosade Herkulesserien. Sammanlagt har hans böcker sålt i en miljon exemplar. Floden är hans tionde bok.

F LODEN

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Depositphotos, Adobe Stock Författarfoto: Pavel Koubek

Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg. När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

MARKUS LUTTEMAN

Någ ot d ölj er sig i t ystna de n

»Du ser dörren snett bakom dig?« Jonathan tittar på den, och vänder sig sedan åter mot kvinnan. »Ja. Och?« »Du kan välja den dörren i stället.« »Vad menar du?« »Jag menar att vi ger dig ett erbjudande om att slippa undan all dokumentation och registrering som vi annars behöver ta tag i.« Hon stirrar intensivt på honom, och han får en kuslig känsla av att hon har lyssnat till hans tankar medan hon satt och skrev in hans uppgifter i databasen. »Vad finns på andra sidan?« frågar han. »Det är just det vi ger dig chansen att ta reda på.«

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se Floden © 2019 Markus Lutteman Bookmark Förlag, Stockholm 2019 Omslag: Miroslav Sokcic Författarfoto: Pavel Koubek Tryckt och inbunden av: ScandBook, Falun 2019 isbn: 978-91-88745-19-4 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Av Markus Lutteman har tidigare utgivits: El Choco 2007 Utsatt 2010 Det du inte såg (med Patrik Sjöberg) 2011 Per Holknekt 1960-2014 (med Per Holknekt) 2014 Blodmåne 2016 Av Markus Lutteman och Mons Kallentoft: Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016 Heroine 2017

Jag kände att han var död invärtes, inte en del av de levandes värld, inte heller ett spöke och inte en gengångare, utan något påtagligare, köttsligare, ett lik som aldrig dött. Sergej Lebedev, Vid glömskans rand

När jag såg honom där i ödemarken ropade jag: ”Förbarma dig, jag ber dig, vad du än är, människa eller skugga!” ”Människa är jag ej, men var”, blev svaret. Dante Alighieri, Helvetet, sång 1

Jonathan Berg kör västerut på E20 och önskar att han för behållslöst kunde längta hem. Han är klädd i mörkgrå kostymbyxor och ljusblå skjorta, och han tycker inte om något av plaggen. De skaver, och han behöver inte ha något mer i sitt liv som skaver just nu. Han vrider kroppen i sidled. Huden känns flottig, ryggen stel. Han vaknade på ett hotell i München, hade ett sista möte med den tyska samarbetspartnern på förmiddagen, blev sittande i gaten i två timmar innan det försenade planet äntligen kunde lyfta, och fastnade sedan i en evighetslång bilkö på grund av en trafikolycka utanför Enköping. Nu har han bara några kilometer kvar hem, och den hemlängtan han tidigare känt överskuggas alltmer av en malande oro. Han tänker på sin son och funderar på hur många goda gärningar som krävs för att reparera skadorna från en ond. Minnena borde väl åtminstone blekna med tiden. Emil är trots allt bara fem år gammal.

”Hur mår han?” hade han frågat Linda i går kväll, precis som han gjort kvällen före. ”Som vanligt”, hade hon svarat. ”Det märks inget särskilt. Han byggde ett rymdskepp i Lego i dag, helt efter eget huvud. Jag tog ett kort på det. Jag kan messa dig det.” Jonathan hade legat på sängen och stirrat upp i hotell rummets tak och lyssnat efter nyanser i hennes röst. Nyanser som kanske kunde ge honom mer information än den som uttalades i ord. ”Saknar han mig?” hade han frågat. ”Ja.” ”Har han sagt det?” ”Du vet hur han är. Han säger inte så mycket om sådana saker.” Tystnad. Tydliga andetag på andra sidan luren. Lite skrammel i bakgrunden. Jonathan såg framför sig hur hon gick runt och plockade undan leksaker medan de pratade. ”Jag saknar dig”, hade han sagt. ”Mmm.” Efter att de avslutat samtalet hade Jonathan fortsatt stirra upp i taket och önskat att han redan var hemma. Att han låg i sin egen säng och kände sin hustrus varma kropp mot sin.

Nu, sjutton timmar senare, önskar han att resan inte skulle vara över riktigt än. För så länge han är i rörelse är han okej. Då är hans fantasibilder av hemkomsten lika giltiga som den verklighet som ännu inte ägt rum. Ett molntäckte hänger som en otvättad, gråvit filt över tillvaron, och på radion intervjuas en klimatexpert om den

ovanliga värmebölja som är på väg att dra upp från kontinenten, och som väntas ge sommartemperaturer ända upp i Västerbotten. ”Tjugo grader i mitten av oktober. Är det verkligen normalt?” frågar reportern, och får ett komplicerat och siffertungt resonemang till svar. Jonathan svänger av motorvägen, korsar Svartån, passerar köpladorna och snabbmatsrestaurangerna och är snart inne i sitt eget bostadsområde. Allting ter sig så välbekant här. Villorna och radhusen. Emils förskola. Lekparken och den leriga fotbollsplanen där Emil alltid vill klättra i näten och leka spindel i stället för att spela fotboll. Ändå är det något i det välbekanta som inte stämmer. Han undrar vad. Eftermiddagsljuset har börjat mattas när han svänger in på återvändsgatan. Huset som har varit hans och Lindas hem i sju år nu ligger näst längst in på vänster sida. En tvåvåningskåk med vit tvärpanel och rymlig sydstatsveranda. De har lagt hur mycket pengar och tid som helst på den där verandan. Det var Jonathans idé. Han hade sett framför sig hur han skulle sitta i en gungstol på sin veranda och bara vara. Låta tankarna vandra, eller till och med stillna. Njuta av tillvaron här och nu. Gungstolen köpte han för en struntsumma på Röda korset. Han slipade av den och målade den vit. Men när han äntligen fick chansen att sätta sig i den och gunga och betrakta bilarna och människorna som passerade förbi på gatan kände han sig som ett fån. Efter bara några minuter lämnade han gungstolen, och sedan har han aldrig satt sig där igen.

Han svänger upp på den stenlagda garageuppfarten, stänger av motorn och kliver ur. Oväntat mild luft baddar hans reströtta ansikte, och han tänker att det kanske är en föraning av den väntade värmeböljan. Han sträcker på sig och knådar nacken några gånger. Sedan drar han på sig kavajen, plockar upp kabinväskan ur bagageutrymmet och kliver upp på verandan. Ett varmt ljus välkomnar honom innanför ytterdörrens frostade glas, men dörrhandtaget är kallt. Han håller handen på det i några sekunder innan han till slut trycker ner det och går in. Hans hjärta bultar hårt, men han anstränger sig för att låta glad och lättsam. ”Hej, hej, den saknade är tillbaka igen”, ropar han. Inget svar. Det luktar ugnsgrillad kyckling inifrån köket, och han hör ljudet av en stålvisp som med hög frekvens rörs runt i en kastrull. ”Hallå?” ropar han. Det vispande ljudet upphör. Steg närmar sig från köket, och Jonathans oro trängs tillfälligt undan av en överväldigande längtan. Han sätter ner väskan för att kunna krama Linda med båda armarna, för att kunna hålla henne kvar i sin famn och aldrig släppa taget. Men Linda passerar bara förbi i dörröppningen. Hon har sitt mörka hår uppsatt i en slarvig tofs och Jonathan hinner se att hon bär på några tallrikar och en skål innan hon försvinner ur sikte igen. Förundrad står han kvar intill klädhängaren utan att riktigt veta vad han ska göra. Han hör hur Linda placerar ut tallrikarna på bordet. Sedan passerar hon åter förbi dörr öppningen, fortfarande med blicken rakt fram.

Det vispas på nytt i kastrullen. Kylskåpsdörren öppnas och stängs. Kort därefter hörs det frasande ljudet av en kniv som skär genom ett salladshuvud. Så vänds hans uppmärksamhet uppåt i stället, till de lätta fötterna som snabbt rör sig på övervåningen, och som sedan fortsätter ännu snabbare nerför trappan. Emils steg. Deras älskade femåring. Alltid på väg någonstans, alltid i för hög fart nerför trappan. Genom spjälorna ser Jonathan honom komma farande. Han har sin Byggare Bob-pyjamas på sig, den han ärvt av sin favoritkusin och som fortfarande bär spår av kusinens lukt. Han stannar tvärt på näst sista trappsteget, böjer sig fram som en backhoppare och gör ett jämfotahopp ner på golvet. Hans nakna fötter tar mark på hallens klinkergolv med ett smackande läte. Sedan vänder han sig åt sidan och tittar förvånat på sin pappa. Tar några steg emot honom och stannar igen. Stirrar rakt in i hans midja. ”Hej”, säger Jonathan och ler. Emil lägger huvudet åt sidan, som om han lyssnar efter något som hans hörsel nätt och jämnt kan uppfatta. Jonathan går ner på huk. ”Vad gör du, killen?” Emil rätar på huvudet igen. Stirrar intensivt på sin pappa med en blick som söker, som letar svar. Jonathan försöker andas, men det känns som om han ligger i en isvak och har fått andningsorganen paralyserade av kylan. Det är nu jag betalar priset, tänker han. Det är så här min son kommer att se på mig i fortsättningen. ”Emil.”

Lindas röst inifrån köket. Mjuk och varm. ”Emil, maten är klar.” Emil står kvar. Han rynkar näsan som han alltid gör när hans hjärna arbetar intensivt med något, och så sträcker han ut handen framför sig och rör den försiktigt fram och tillbaka, som om han trott sig finna en osynlig tråd i luften. Fingrarna är så nära Jonathans näsa att han kan känna lukt en av leklera. ”Vad ser du för något?” frågar han Emil. Linda kommer ut i hallen och tittar på sonen med road blick. ”Vad gör du, gubben?” frågar hon. Emil väcks ur sin förtrollning och vänder sig mot henne. ”Det var nåt konstigt där.” ”Var då?” ”I luften.” Emil tittar på sitt finger. Det hänger ett långt, ljust hårstrå där. ”Toker. Kom nu så ska du få åka mammabil till matbordet.” Hon gör ett brummande ljud och sträcker ut armarna mot honom, och Emil springer rakt in i hennes famn. De kramar om varandra hårt och skrattar båda två. Sedan lyfter Linda upp honom, brummar ihållande och bär iväg honom mot matbordet. Och så är de borta. Jonathan står kvar utan att veta vad han ska göra. I den långsmala hallspegeln noterar han att det sitter ett ljust hårstrå på hans kavajslag. Han försöker ta bort det med fingrarna men får inte tag i det. I spegeln syns det långa hårstrået

tydligt, men när han famlar efter det med fingrarna kan han inte känna annat än kavajslagets lena tyg. Inifrån matsalen hör han Linda och Emil prata med varandra. Han hör vatten hällas upp i glas och bestick som klingar mot porslin. Ett minne väcks till liv i honom, minnet av en känsla. En mörk känsla, från hans egen barndom. Han försöker hålla den ifrån sig, men det går inte. För känslan finns här i hallen just nu. Den kväver honom. Får honom att krympa tills väggarna är höga som murar. De får inte göra så här mot honom. Får inte. Han backar mot dörren. Trycker ner handtaget högt och ljudligt. Ingen reaktion. Bara småprat vid matbordet. ”Mer ketchup, mamma.” ”Nej, nu räcker det.” ”Men bara lite till.” ”Ät upp en potatis först, så kan du få mer sen.” ”Lovar du?” ”Ja, jag lovar.” Jonathan lyssnar med en ökande känsla av panik i bröstet. Den helt vardagliga dialogen mellan en mamma och hennes son framstår med ens som något ogripbart. Bortom räckhåll. De befinner sig i en egen värld där inne, en värld där han varken tycks saknad eller önskad. Och minnet får starkare form nu. Minnet av någon som inte såg honom. Någon som borde ha sett honom mest av alla. Det skriker i hans huvud. Skriker som det gjorde då, när han var liten och försökte hålla för öronen och upptäckte att det inte hjälpte.

Han kan inte vara kvar här. Han måste ut. Han öppnar dörren. Tar ett kliv ut på verandan. ”Ja men … då går jag väl då”, får han ur sig. Kanske hör han ett svagt ”Mmm” inifrån huset just som han drar igen dörren bakom sig, men han är inte säker.

Han slänger in väskan i baksätet och backar ut på gatan. Bilen luktar kaffe och instängdhet och kostymbyxorna skaver över höfterna. Han har redan tillbringat tre timmar i förarsätet den här dagen och har inte minsta lust att öka på den siffran ytterligare. Men han ska inte köra långt denna gång, bara skapa lite utrymme mellan sig själv och den obehagliga scen som just utspelat sig i hallen. Han kör iväg utan något särskilt mål i åtanke och blir medveten om en stickande känsla i fingrarna, som om de höll på att domna. Han trummar med dem mot ratten för att få blodet att strömma lättare och betraktar med förvåning kvarteren som passerar förbi utanför vindrutan. De hus och träd och bilar som är så bekanta för honom känns med ens främmande. Eller inte främmande egentligen. Men i oordning. Som om allt han tittar på har flyttats några meter ur sin ursprungliga position. Eller som om han betraktar allt

genom en tv-skärm med felinställda proportioner. Hallucinerar jag? tänker han. Har jag fått hög feber? Han stannar vid en korsning för att släppa förbi trafik och öppnar och stänger händerna för att få handens domningar att släppa. Det hjälper inte. I stället känner han en irriterande vibration i senan mellan halsen och vänster axel. Han korsar vägen. Darrningen ökar i styrka, och snart börjar hela axelpartiet vibrera. Det högra också. Sedan överarmarna. Han exploderar snart. Något måste ut. Han tvingar sig att hålla känslorna inombords tills han är ute på motorvägen igen. Då bläddrar han fram Rammstein i sin spellista, vrider upp volymen tills högtalarna börjar skorra och trycker gaspedalen hårt i botten. Fortare och fortare rusar omgivningen förbi honom, och kraftfullare och kraftfullare väller det oväntade skriket ut ur hans strupe. Lägger sig som en attackerande ljudeffekt över de aggressivt malande gitarriffen. Gräver sig in i dem. Tårarna kommer också, men han skriker bort dem. Skriker och dunkar handflatorna så hårt i ratten att bilen börjar wobbla över vägbanan. En mötande skåpbil tutar och helljusblinkar åt honom, och då sköljer dödsångestens kyla över honom och han lyfter foten från gaspedalen och kramar ratten hårt. Ta det lugnt nu, för fan. Ta det lugnt. Men det är för sent. Vid infarten till en rastplats hundra meter längre fram står en polisman i gul reflexväst långt ut i vägbanan och håller ut ena handen i ett stopptecken. Så klart. Jonathan bromsar till krypfart och tar några djupa andetag

samtidigt som han mjukt och försiktigt följer polismannens anvisningar och svänger in på rastplatsen. Han sänker volymen på musiken. Stänger sedan av den helt. Hur fort kan jag ha kört? tänker han. Hundrafemtio? Kanske ännu fortare. En polisbil står parkerad utanför en stor informationstavla, och en storväxt polisman står lutad mot dess huv. Jonathan torkar kinderna torra med kavajärmen, svänger in bakom polisbilen, slår av motorn och ser att ratten har fått två mörka fuktfläckar. Han torkar av handflatorna på byxorna, blundar och försöker andas lugnt och stilla genom näsan. Hårda knackningar på rutan får honom att rycka till så kraftigt att bilbältet låser sig. Polismannen stirrar in på honom, och Jonathan famlar efter knappen till fönsterhissen och lyckas hissa ner båda bakrutorna innan han till slut hittar rätt. Polismannen lägger handen på den nerhissade rutans överkant, som för att hindra bilföraren från att stänga honom ute, och tittar in på Jonathan. ”Hur var det här då?” ”Sådär”, svarar Jonathan. Polismannen nickar. ”Det kan vara så ibland”, säger han. ”Kliv ur bilen, är du snäll.” Jonathan lämnar sin Kia Niro och följer efter polismannen över en gräsklädd slänt där några picknickbord står utspridda bland smala björkar med gulnade löv. I dunklet på andra sidan slänten står en sliten blå byggbarack på hjul. Den är parkerad så tätt intill en vildvuxen häck att grenarna tycks omfamna den. Det lyser i fönstren

och två rostiga metallsteg leder upp till barackens plåtdörr. Polismannen ber Jonathan att kliva på och följer sedan efter honom in och stänger dörren bakom sig. Luften inne i baracken är kvav och luktar gammal fukt. Bakom ett enkelt skrivbord vid ena kortsidan sitter en kvinna som ser så ung ut att Jonathan tvivlar på att hon har hunnit gå färdigt polishögskolan. Hennes hår är uppsatt i en stram tofs och hon sitter med en nästan löjligt korrekt kroppshållning och skriver koncentrerat på datorn. ”Kaffe?” frågar polismannen med blicken på Jonathan. ”Gärna.” Polismannen öppnar ett köksskåp och tar fram en kaffemugg med ett klubbmärke från ett idrottslag som Jonathan inte känner igen. ”Mjölk eller socker?” ”Svart blir bra.” Plastmattan buktar sig under Jonathans fötter och på den omålade masonitväggen döljer sig en stor fuktfläck bakom några gula post-it-lappar. En slarvigt dragen elkabel har lossnat från flera av sina fästen och hänger delvis ner framför en bakdörr av plåt. Jonathan får muggen i handen och tar en klunk. Kaffet är knappt mer än ljummet och har en eftersmak av en krydda han inte kan placera. Det är annorlunda men inte oangenämt. Han tar några klunkar till. Så upphör knattret från tangentbordet och poliskvinnan tittar upp på honom och ber honom att sätta sig i den slitna skinnfåtöljen som tjänar som besöksstol. Fåtöljen är mjuk och Jonathan sjunker ner djupt. Är det för att få oss fortkörare att slappna av? tänker han.

Eller för att förstärka känslan av underläge. ”Vi ska börja med ett blodprov”, säger kvinnan och trär på sig ett par engångshandskar. ”Varför det?” frågar Jonathan. Kvinnan rynkar pannan så hårt att de målade ögonbrynen formas till spetsiga hustak. ”Varför brukar poliser ta blodprov? Sträck fram handen nu.” Jonathan får lust att luta sig bakåt, stoppa händerna i fickorna och trotsigt upprepa sin fråga. Men i stället placerar han underarmen på bordet med handflatan uppåt och ser på medan kvinnan sliter upp en lansett ur en engångsförpackning. ”Vad jobbar du med?” frågar hon. ”Jag är revisor.” Hon tar hans pekfinger i ett plastigt grepp. ”Jaha, är det kul eller?” Tonen insinuerar att det omöjligt kan vara det minsta kul, och det gör honom irriterad. Ja, det är skitkul, vill han svara. Det är allt jag någonsin drömt om. ”Är det kul att vara polis?” frågar han i stället. Hon sticker till honom hårt i fingerspetsen. ”Aj!” ”I alla fall en sådan här dag”, säger hon och klämmer ut en droppe blod som hon för över till en smal remsa. Han undrar om hon syftar på den stora förmånen att få sticka folk i fingrarna, eller om hon har fått plåga någon stackars medborgare på annat sätt. Kanske har hon fått bryta upp armen på någon som har kört fem kilometer för fort. Eller

beslagta en bil med missat besiktningsdatum för en familj på väg för att gratulera sin gamla farmor. ”Vilka revisionerar du åt då? Eller säger man så?” frågar hon och tittar upp. ”Vad heter det, det du gör?” ”Vi gör revision”, svarar Jonathan. ”Jaha.” ”Mestadels åt stora och mellanstora företag. Även utländska. Jag är faktiskt på väg hem från en kund i Tyskland.” ”Jaha.” Kvinnan för in remsan i springan på en apparat som är till hälften begravd under en hög pappersutskrifter. ”Det här kan ta en stund. Jag kan ta ditt körkort så länge så ska jag skriva in lite uppgifter.” Jonathan plockar fram körkortet ur mobilfodralet och ger henne det. Sedan tar han ytterligare några klunkar kaffe och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Hur kommer det sig att han aldrig har hört talas om att polisen använder sig av sådana här mobila kontor? Det verkar rätt effektivt, måste han medge. Poliskontroll, provtagning och dokumentation på ett och samma ställe. Kvinnan knattrar energiskt på tangentbordet. På väggen bakom henne sitter några tejpbitar kvar efter en affisch som verkar ha tagits ner helt nyligen. Det rektangulära området där den suttit är mörkare än de solblekta väggarna runt om. Jonathan funderar på vad det kan ha varit för affisch. Sannolikt bara en tråkig plansch med information om det juridiska regelverket för trafiköverträdelser. Eller så var det något helt annat. En spännande litografi av en relevant samtida konstnär. Något utmanande, provocerande. Han sjunker djupare ner i stolen och känner tröttheten

lägga sig över honom som ett tjockt och varmt täcke. Han föreställer sig olika verk som kunnat pryda väggen, och inser att det just därför finns något konstnärligt även i den solskapade rektangeln. Han har alltid haft en dröm om att bli konstnär. Talangen finns där, han vet det. Bildläraren på gymnasiet ansåg honom vara så begåvad att han övertalade honom att ta lektioner på kvällstid. Men varje gång han står hemma i hobbyrummet med en vit canvasduk placerad på staffliet och ska till att måla de surrealistiska motiv han verkligen vill måla, då tar det stopp. Inte för att idéerna sinar, för det gör de inte. Utan på grund av vad som händer i honom när han närmar sig det stadium då han måste släppa kontrollen. När han börjar ana vad som döljer sig bakom de stängda dörrarna till hans inre. För det han tror sig kunna finna där skrämmer honom. Skakar om honom så mycket att han till slut lägger ifrån sig penseln och lämnar rummet. Vem orkar skärskåda sitt eget mörker på det viset? Lyfta fram det, vända och vrida på det, omforma det. Omfamna det. Många av de konstnärer han håller högt hade den förmågan, och kanske är det därför han beundrar dem så mycket. Sådana som Francisco Goya, Hieronymus Bosch och Zdzisław Beksiński. Att betrakta vissa av deras målningar är som att erbjudas en fönsterglugg in till de mest dunkla korridorerna av sig själv. Men fönstergluggens form kan irritera honom. Att den ständigt måste vara rektangulär. Alla dessa kreativa hjärnor, varför har de tillåtit sig att begränsas av samma slags geometriska form? Han vet att begränsningar kan skapa

utmaningar och föda idéer som inte hade fötts om begränsningarna saknats, men ändå. Varför just denna alldagliga mall? Ibland tänker han att den kritiken egentligen är riktad mot honom själv. Att det är han själv som inte klarar att frigöra sig från sitt eget snäva och kantiga ramverk. Han minns ett gräl han nyligen haft med Linda. De hade bråkat om regler och skärmtid för Emil. Det hade som vanligt handlat om att Linda inte tyckte att man behövde vara så strikt hela tiden och om att han själv tyckte att hon aldrig höll sig till reglerna över huvud taget. ”Herregud, du passar verkligen som revisor”, hade hon sagt. Kanske är det sant, tänker han. För hur mycket han än ser upp till de stora konstnärernas obundna kreativitet finner han ett tryggt lugn i att tillbringa sina arbetsdagar i en värld som är logisk och tydlig och mätbar. En värld där han kan ha kontroll, där han kan sätta tredubbla lås på de där dörrarna som aldrig får öppnas. Om man stänger in något tillräckligt noggrant och länge så kanske det till slut vittrar sönder och försvinner. Minnen kan bara hållas vid liv så länge det finns någon som minns dem. Sedan upplöses de i glömskans mörker för gott. Blir ett med svärtan och tomheten. ”Hoppsan. Titta på det här”, säger poliskvinnan, och ljudet av hennes röst återför Jonathan till nuet. Han öppnar ögonen, inser att han har blundat. Nacken känns svullen och är alldeles stel. Har han somnat? Hur länge har han suttit här egentligen? Så varmt det är. Och kvavt. Kan de inte öppna ett fönster och släppa in lite luft?

Polismannen tränger sig med viss svårighet mellan väggen och skrivbordet och lutar sig fram mot datorskärmen. ”Där”, säger hon och pekar först på skärmens vänstra sida, och sedan på den högra. ”Ser du? De matchar.” Mannen nickar och tittar på Jonathan med större intresse än tidigare. En obehagskänsla sprider sig i Jonathans inre och han sätter sig rakare i stolen. Vad är det de har sett? Vad är det de har fått veta? Det är Linda, tänker han. Hon har ringt polisen. Hon har insett att allt är värre än vad hon först trodde, och har därför valt att agera därefter. De kommer att fråga ut mig om det nu, det är därför jag sitter här. Fortkörningen har inget med saken att göra. De stoppade mig för att de på förhand visste att jag var på väg. Men vad ska han svara? Ska han svara något alls, eller är det bättre att vara tyst? You have the right to remain silent. Standardrepliken i tusentals amerikanska filmer och tv-serier. Gäller den även i Sverige? De två poliserna viskar något ohörbart till varandra. Sedan lägger mannen armarna i kors och lutar sig mot väggen medan kvinnan lutar sig fram över bordet med knäppta händer. Hon betraktar Jonathan under tystnad i några sekunder och säger sedan: ”Du ser dörren snett bakom dig?” Jonathan tittar på den, och vänder sig sedan åter mot kvinnan. ”Ja. Och?” ”Du kan välja den dörren i stället.” ”Vad menar du?”

”Jag menar att vi ger dig ett erbjudande om att slippa undan all dokumentation och registrering som vi annars behöver ta tag i.” Hon stirrar intensivt på honom, och han får en kuslig känsla av att hon har lyssnat till hans tankar medan hon satt och skrev in hans uppgifter i databasen. ”Vad finns på andra sidan?” frågar han. ”Det är just det vi ger dig chansen att ta reda på.” Jonathan förväntar sig att få se ett ironiskt leende eller något annat uttryck som skulle bekräfta att hon driver med honom. Men hon ser gravallvarlig ut. ”Så jag ska bara gå ut där, alltså? Är vi klara då?” ”Ja.” Han vänder sig mot bakdörren på nytt. Tar in dess form. En rektangel på högkant, med mörkbrun list som ram. En ram att gå igenom. Att ta sig utanför. Men varför skulle han välja den vägen? Han vrider huvudet mot den vanliga dörren, den han kom in igenom. Håller kvar blicken där. Poliserna säger inget. Han tittar på bakdörren igen. Det här är ju löjligt. Han reser sig från stolen och rättar till kavajen. ”Har du bestämt dig?” frågar kvinnan. ”Jag har bestämt mig”, svarar han.

III

Han blir stående med ryggen mot byggbaracken och låter ögonen vänja sig vid det svaga kvällsljuset. Han vet inte riktigt vad han hade förväntat sig att möta här ute, men i alla fall inte detta. För här finns ingenting. Åtminstone ingenting ovanligt. Han står på en stig som via en smal öppning i den breda och yviga häcken leder ut mot ett öppet fält. Det går inte att gå åt något annat håll. Häcken är lika snårig som tät, och byggbaracken stänger vägen bakåt. Det är varmt ute. Betydligt varmare än när han steg ur bilen, vilket känns märkligt. Högtrycket från kontinenten måste ha dragit sig uppåt snabbare än meteorologerna förutspådde. Han duckar under några spretande grenar och kommer ut på andra sidan häcken. En vidsträckt äng sluttar ner mot ett större skogsområde några hundra meter längre fram. Det höga gräset har fått en gråblå nyans i mörkret, och stigen

skär igenom det som ett ljust penseldrag ända ner till skogen långt där nere. De vill att jag ska följa stigen, tänker han. Och längs vägen kommer de att utsätta mig för olika slags prövningar. Säkert ställa mig inför några moraliska dilemman också. Men tänk om jag inte vill gå längre? Tänk om jag bara rundar häcken, sätter mig i bilen och åker hem? Han vänder sig om. Häcken ser ut att sträcka sig hur långt som helst åt båda håll. Han skulle säkert kunna hitta ett glesare parti och lyckas pressa sig igenom, eller i värsta fall åla sig under byggbaracken. Men vad skulle det tjäna till? Då plockar väl poliserna in honom på nytt. Skriver ut en fet fortkörningsbot och tar körkortet. Han börjar gå. Stigens torra sand knastrar under fuskläder skornas hårda sulor, och ängens höga gräs är så stilla att det känns som om han rör sig genom en värld som satts i paus- läge. Luften är tjock och omslutande. Han tar av kavajen och hänger den över axeln, blickar sedan åter upp mot baracken. De har väl honom under uppsikt, det måste de ha. Inte sjutton skulle poliser utsätta en medborgare för verkliga faror. Det vore väl inte ens tillåtet. Och verkar det balla ur får han väl helt enkelt återvända och be dem ta fram sina mallade dokument och hantera hans ärende på det vanliga viset. Ett hundskall hörs på avstånd, i övrigt är det egendomligt tyst. Inga insekter låter. Inga småfåglar skräms upp ur gräset av hans rörelser. Han går vidare och funderar på var exakt han befinner sig. Han hade bara hunnit köra någon mil på motorvägen innan polisen stoppade honom, men det är mer än tillräckligt för att göra honom förvirrad. Vissa människor har en

inbyggd kompass som gör att de alltid tycks veta i vilken riktning de är på väg. Jonathan är inte en av dem. Han tar upp telefonen för att låta Google Maps hjälpa honom på traven. Men skärmen är svart och går inte att väcka till liv. Kan den ha laddat ut? Konstigt, i så fall. Den har suttit inkopplad i bilens usb-uttag i flera timmar. Kanske glappar laddkabeln. Han försöker igen. Trycker på hemknappen flera gånger, håller inne av- och påknappen och hackar på skärmen med pekfingret. Inget händer. Skit också. Tänk om Linda försökt nå honom. Tänk om hon har messat och skrivit Förlåt, kom hem igen. Vi saknar dig. Inte så troligt. Han stoppar telefonen i fickan medan han går, och låter den obehagliga scenen i hallen spelas upp på nytt. Hur kunde de behandla honom så? Som om han var luft. Emils beteende skulle möjligen kunna förklaras av att han var inne i sin egen värld. Jonathan och Linda har upprepade gånger fascinerats av hur verkliga sonens fantasilandskap kan vara för honom. För bara några veckor sedan hade Emil börjat gråta förtvivlat när Jonathan kom in i hans rum, eftersom golvet var ett hav och pappa nu hade trampat sönder flera av de musslor och sjöstjärnor som levde på botten. Men Lindas beteende gick inte att bortförklara. Hennes ignorerande av honom var en fullt medveten handling, sannolikt uttänkt och planerad långt i förväg. Förstod hon inte hur ont det skulle göra i honom? Vilka minnen det skulle väcka?

Eller var det just det hon gjorde? Jonathan stannar. Några meter längre fram är marken uppfläkt av en bred och djup spricka, som om en jätte hade tryckt ner sina väldiga fingrar i marken och dragit dem tvärs över hela ängen. Försiktigt går han fram till kanten och tittar ner. Han uppskattar djupet till tre meter och bredden till fem. Både botten och de branta väggarna i sprickan består av runda stenar och torkad jord, och han gissar att det en gång i tiden måste ha runnit en djup bäck eller en liten å här. Urgröpta fotsteg gör att man kan ta sig ner i bäckfåran och upp på andra sidan utan problem. Jonathan undrar om de är skapade av andra personer som polisen har skickat hit, eller om detta i själva verket är en populär vandringsled som han bara inte känner till. Det kan vara en gräns också. Men en gräns mot vad? Han knyter kavajen om midjan och tar sig försiktigt ner i skrevan och upp på andra sidan. Fortsätter sedan stigen fram genom den stora, ödsliga ängen i flera minuter utan att upptäcka minsta lilla tecken på liv. Allt är tyst, och skogen kommer närmare för varje steg han tar. Han söker efter tecken på att stigen ska vika av före skogskanten, men den gör inte det. Den fortsätter rakt fram, in genom en naturlig portal bildad av två kraftiga, gamla almar med överlappande lövverk. Från valvets tak sträcker sig smala, kala kvistar ner mot stigen och tycks söka i luften efter byte med sina knotiga långsmala fingrar. Synen får Jonathan att stanna på nytt. Magen knyter sig och ett minne från hans barndom kommer till honom. Han

springer genom en skog. Duckar för vassa grenar och riviga snår, sicksackar sig förbi de långa fingrar som försöker fånga honom. Ni får inte ta mig, upprepar han ljudlöst för sig själv. Ni måste släppa mig förbi. Han minns inte varför han befann sig i skogen. Inte heller hur gammal han var. Bara att han var rädd på ett barns hjälplösa vis, rädd för att han skulle vara chanslös om något hände, att han inte skulle klara sig ensam. Så han sprang och sprang, och tyckte sig skymta otäckta skogsvarelser bakom varje sten. Väsen som ville gripa tag i honom, dra med sig honom in i mörkret och få honom att försvinna för alltid. Han minns att han var gammal nog för att förstå att det varken fanns troll eller oknytt i skogen, men också gammal nog för att förstå att det fanns saker som de vuxna inte kände till. Att det fanns frågor som saknade svar. Särskilt frågor som ställdes i mörkret. Som barn avskydde han mörkret, och som vuxen ogillar han det fortfarande. Hur det tvingar honom att omtolka världen, hur det döljer det kända och lyfter fram det okända. Hur det sätter fart på mörka fantasier. Som nu. Han står kvar där han stannade, ungefär tjugo meter från skogsbrynet. Det är så stilla här. Till och med asparnas löv hänger tysta och orörliga, som om själva skogen håller andan och inväntar främlingens nästa drag. Med blicken följer han stigen in i skogens mörker. Till det svarta där inne. Det som drar i honom, som vill suga in honom i sitt inre och omsluta honom för gott. Han skakar på huvudet åt sina irrationella tankar.

Lägg av nu. Det är bara en skog. Ändå backar han några steg. Vrider på kroppen och blickar upp mot häcken där han började sin vandring. Den har flutit ihop till en oformlig svart skugga i kvällsmörkret. Baracken syns inte alls. De har väl inte släckt ner och åkt hem? Bara lämnat honom här? Tanken får hjärtat att genast öka takten. Nej, vad fan, så kan de väl inte göra. Eller? Borde han vända tillbaka ändå? Om poliserna har åkt hem får han väl helt enkelt sätta sig i bilen och åka hem han också. Så klart du ska. Du har ju alltid gjort det. Valt den säkraste vägen, den breda och väl upplysta. Så fan heller. Han vill bara inte gå in i den där skogen. Han sveper med blicken åt båda håll. Åt vänster ser skogen ut att ta slut efter bara några hundra meter. Det kanske skulle gå att runda skogspartiet och möta stigen igen på andra sidan. Han tvekar en stund, lämnar sedan stigen och banar sig väg genom det höga, gulnade gräset. De torra stråna frasar mot byxbenen, och ljudet de skapar är som viskningar som sprids ut i mörkret, grässtrå för grässtrå, för att skvallra om hans ankomst. Så stanna då, ditt pucko. Vänd om och åk hem. Men han fortsätter att gå, och först tänker han att han gör det av samma skäl som så många andra gör det. Därför att det i framåtrörelsen finns ett inbyggt hopp, ett hopp om något bättre än det man just har lämnat bakom sig. Men redan när han tänkt den tanken känner han att den inte räcker till. För det finns något annat som för honom

framåt också. Han kan inte sätta fingret på vad det är. Känner bara att det är något stort, något viktigt. Något som ligger utanför ramen för vad han kan tänka sig, men som han ändå måste gå till botten med. Han ökar på stegen ytterligare, bryr sig inte längre om de ljud han skapar, och han har just kommit fram till den punkt då skogskanten börjar vika av neråt när ett svagt ljud av röster når honom. Han stannar, lyssnar. Ett ljussken fladdrar till några hundra meter längre ner. Tycks sväva fritt i luften innan det försvinner lika hastigt som det dök upp. Hans första reaktion är lättnad. Det finns andra människor här. Han är inte ensam i mörkret. Han vill ropa till dem, rusa ner till dem. Men så hejdar han sig. Han vet inget om människorna där framme. Tänk om de är utskickade för att jaga honom? Han hukar sig ner när det gula skenet blir synligt igen. Benen darrar och han krånglar fram telefonen och trycker desperat på alla dess knappar för att få den att hoppa igång. Kom igen nu då. Kom igen. Ett nytt ljud får honom att rycka till. Det kom inifrån skogen. En torr gren som knäcktes. Jonathan andas inte längre. Stirrar bara in bland träden utan att blinka. Frasande ljud når honom inifrån mörkret. Steg över torra löv. Långsamt reser han sig upp, utan att släppa mörkret med blicken. Det frasande ljudet ökar i styrka. Han anar något som rör sig där inne. En skugga mörkare än det övriga mörkret.

Först är han osäker på i vilken riktning den rör sig. Sedan upphör tvivlen. Den kommer rakt emot honom.