Naturens apotek – läkekonst med tusenåriga anor i kombination med moderna rön!
du en grundläggande genomgång av det breda fält som naturläkekonsten utgör samt »nyckeln« till naturens apotek – med väl beprövade alternativ till den skolmedicinska behandlingen. Raimo Heino redogör för de naturmedicinska metoder som prak tiserats sedan årtusenden, men som kompletterats Medicine licentiat Raimo Heino är en av för grundsgestalterna inom den svenska naturläke konsten och har drygt fyrtiofem års erfarenhet av att arbeta som naturläkare. Heino har även studerat medicin och forskat inom centrala nerv systemet samt undervisat i anatomi vid Uppsala universitet. Naturläkarboken: Naturläkekonstens grunder är faktagranskad av Tommie Olofsson, överläkare samt specialist i klinisk patologi och rättsmedicin
N AT U R L Ä K A R B O K E N
med modern kunskap och forskning.
R AIMO HEINO
I Naturläkarboken: Naturläkekonstens grunder får
samt neuropatolog.
I
isbn 978 - 91 - 8868 - 127- 0
9 789188 681270
Naturläkekonstens Grunder
Innehåll Förord....................................................................................................................................... 7 Förord av Tommie Olofsson.................................................................................... 9 Inledning............................................................................................................................. 11
Del 1 | NATURLÄKEKONSTENS TEORETISK A GRUNDER Vad är naturläkekonst?. . ............................................................................................ 14 Vad är hälsa, sjukdom och lidande? .. ............................................................. 17 Humoralpatologi och dyskrasi............................................................................ 20 Konstitution, diates och disposition.. .............................................................. 23 Naturmedicinsk behandling innebär indirekt symtomupplösning.. ...................................................................... 27 Det naturliga kroppsförsvaret mot sjukdomar........................................ 33 Grundsubstansen: Den luckra bindväven – kroppens soptipp................................................................................................ 39 Det naturliga försvaret mot infektioner....................................................... 47 Sjukdomars utveckling.............................................................................................. 55 Inflammation.................................................................................................................... 63 Självförgiftning från tarmarna. . ........................................................................... 67 Härdproblem – fokala toxikoser........................................................................ 78 Matsmältningsapparaten. . ........................................................................................ 84 Födan.. .................................................................................................................................... 91 Huden.................................................................................................................................... 96
Del 2 | NÅGR A DIAGNOSTISK A METODER Ögondiagnostik........................................................................................................... 102 Reflexzondiagnostik................................................................................................. 113
Del 3 | NÅGR A KLASSISK A BEHANDLINGSMETODER Vattenterapi – hydroterapi................................................................................... 120 Inpackningar.................................................................................................................. 128 Inhalationer.................................................................................................................... 135 Ansiktsbad....................................................................................................................... 137 Daggpromenader........................................................................................................ 138 Trampa vatten............................................................................................................... 139 Barfotapromenader................................................................................................... 140 Luftbad............................................................................................................................... 141 Kålbladsomslag vid led- och muskelbesvär............................................ 142 Homeopati....................................................................................................................... 145 Akupunktur.................................................................................................................... 153 Fasta.. .................................................................................................................................... 160 Fytoterapi......................................................................................................................... 168 Medicinalväxter........................................................................................................... 172 Litteratur........................................................................................................................... 215 Register.............................................................................................................................. 223
Del 1 NAT U R L Ä K E K O N S T E N S T E OR E T I S KA G RU N DE R
14
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
Vad är naturläkekonst? Människan och naturläkekonsten hör ihop sedan årtusenden. Under generationer har erfarenheterna resulterat i olika behandlingsmetoder som hjälper kroppen att bibehålla hälsan eller återställer den när kroppen drabbats av sjukdom. Begreppet naturläkekonst har ingen exakt definition, och är främst inriktad på att med olika behandlingsmetoder stärka kroppens läkande funktioner eller att hjälpa sådana organ som inte längre riktigt klarar av sin funktion. Bland dessa behandlingsmetoder kan nämnas örtmedicin (fytoterapi), homeopati, vitaminer, kostråd, fasta, omslag och inpackningar, olika former av massage, akupunktur, chiropraktik, osteopati, badkurer, motion samt luft- och solbad. Men det är inte enbart användningen av dessa behandlingsmetoder som kännetecknar naturläkekonsten. Det krävs mer. Syftet spelar också en avgörande roll. Det gäller att bedöma och utvärdera subjektiva symtom och objektiva fynd hos den sjuke. Sedan får man använda en eller flera behandlingsmetoder som var för sig eller tillsammans förstärker och stödjer funktioner och reaktioner i kroppen för att återställa hälsan så gott det går, eller i andra fall förebygga sjukdom. I en behandling kan man använda naturläkekonsten »skolmedicinskt«, det vill säga på det konventionella sätt som lärs ut på de medicinska fakulteterna. Exempel på detta är när man försöker lindra huvudvärk enbart genom en huvudvärkstablett om orsaken beror på en kronisk nästäppa eller att man försöker lindra reumatiska ledbesvär bara genom akupunktur om orsaken ligger i återkommande infektioner. Detta är felaktigt från naturmedicinsk synpunkt, eftersom sjukdomssymtomen härigenom undertrycks mer eller mindre tillfälligt i kroppen. Förr eller senare bryter dock sjukdomen ut på nytt – det kan ta några dagar eller kanske ett tiotal år – och då är den ofta mycket mer besvärlig och därmed svårare att behandla. Tyvärr är det symtomdämpande behandlingsmetoder som dominerar både inom dagens skolmedicin och naturmedicin. Dessa behandlingar ger ju en till synes snabb lindring av symtomen genom sin anti-verkan, alltså
Vad är naturläkekonst?
15
genom exempelvis sina antipyretiska (febernedsättande) och antiflogistiska (inflammationshämmande) egenskaper, vilka släcker reaktioner som ingår i det naturliga försvaret i kroppen mot det som hotar hälsan eller jämvikten. De här »antimedicinerna« bör sättas in först då de normalt läkande reaktionerna spårar ur och blir aggressiva och därmed gör mer skada än nytta. Så kan vara fallet vid exempelvis hög feber med feberkramper hos barn och allvarligare allergiska besvär. I sådana fall kan den skolmedicinska behandlingen vara livräddande. Primum non nocere! Först av allt, att inte skada! Ett av de första buden inom naturläkekonsten och skolmedicinen säger att man inte ska ge en behandling som skadar patienten. Det finns många sjukdomar som man inte kan bota med hjälp av naturläkekonsten, möjligen lindra något. Men detta får då inte ske på bekostnad av att kroppens andra funktioner blir sämre eller att patienten avstår från skolmedicinsk behandling som skulle ha hjälpt bättre. Onekligen finns det inom skolmedicinen mycket gott som är till nytta för mänskligheten, till exempel akutvården, kirurgin och olika diagnostiska hjälpmedel. Vad jag vänder mig emot hos vanliga läkare och den offentliga sjukvården är den ofta opersonliga och oengagerade behandling med symtomdämpande åtgärder som längre fram kan leda till kroniska skador hos patienten samt att betydelsen av en av de vanligaste orsakerna till sjukdomar, kosten, negligeras. Detta resultat av den vanliga sjukvårdens insatser är så utbrett att det till och med fått en egen beteckning, nämligen iatrogena sjukdomar (det vill säga en av läkarens behandling /ordination förorsakad sjukdom). Det finns uppgifter som pekar på att omkring 30 procent av de kroniskt sjuka lider av iatrogena sjukdomar, alltså sjukdomar förorsakade av den skolmedicinska behandlingen. Skolmedicinen vilar på kortsiktiga iakttagelser av hur syntetiska läkemedel verkar på försöksdjur och därefter på människor. Givetvis har det varit nödvändigt att studera medicinernas verkan på djur för att inte människor ska komma till skada av de nya läkemedlen innan man hunnit upptäcka dess biverkningar. Erfarenheterna av dessa insatta mediciner är samlade under kortare tid, varför man inte sällan – trots djurförsöksstudier – missar biverkningar som uppträder först efter många års användning eller när de används tillsammans med andra mediciner. Många läkemedel som fanns för
16
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
ett tiotal år sedan har också tagits bort från marknaden beroende på att de givit biverkningar som man från början inte räknat med. Man ska absolut inte tro att dagens mediciner är helt säkra – om ett tiotal år är säkert många av dem bortplockade från apotekens hyllor. Naturmedicinen vilar i betydligt mindre utsträckning på kliniska studier under kortare tid. I stället baserar den sig ofta på erfarenheter vunna under tusentals år. Metoder som håller måttet efter att ha använts under många generationer talar för att behandlingen har en oskadlig verkan och att den fungerar med avsedd effekt på den sjuke. Om den som är renodlat negativ till naturläkekonsten skulle granska skolmedicinens baksida närmare, är jag säker på att den personen inte lika enkelt skulle avfärda naturläkekonsten som ett alternativ till dagens vanliga sjukvård. Och naturligtvis är jag i högsta grad medveten om att allt som marknadsförs under begreppet »naturmedicin« inte är naturläkekonst. Att många traditionella skolmedicinare har en negativ inställning till naturläkekonsten är lätt att begripa, då de varken har praktisk eller teoretisk kunskap i ämnet. Däremot kan inte en läkare, politiker eller annan person utan utbildning eller praktisk erfarenhet i naturläkekonst vara kompetent att bedöma dess berättigande. Den negativa kritiken är ofta mer ideologiskt än sakligt underbyggd. För den sjuke måste det i dag vara en rättighet att få naturmedicinsk vård. Nu blir många sjuka människor påtvingade skolmedicinsk behandling för att de inte ska bli fråntagna sina sociala rättigheter.
Del 3 N Ã…G R A K L A S S I S K A B E HAN DL I N G S M E T ODE R
120
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
Vattenterapi – hydroterapi Både människor och djur använder vatten till vederkvickelse. Om man tar ett kallt dopp eller sköljer sig i kallt vatten, känner man sig efter en kort stund både uppfriskad och fräsch. Denna erfarenhet av vattnets verkan har man satt i system inom läkekonsten och använder det som ett hjälpmedel mot sjukdomar. Vinzent Priessnitz (1799 –1851) och Sebastian Kneipp (1821–1897) är två av dem som medverkat till att användandet av vattenterapier fått en sådan stor utbredning att de i dag används på våra sjukhus inom den fysikaliska terapin. Priessnitz och Kneipp levde på 1800-talet och använde vattnet som ett läkemedel i form av vattenbegjutningar, växelbad, inpackningar, ångbad och så vidare. Här följer några regler som Kneipp satt upp för användande av vatten. De äger ännu i dag sin giltighet. • Ju kortare bad eller annan vattenbehandling, desto bättre och intensivare verkan. • Ju kallare vatten och ju kortare behandlingstid, desto kraftigare reaktion. • Man ska aldrig frysa när man använder vattenbehandlingar. • Vid värmebrist, alltså när man fryser, tar man varmvattenbehandlingar. • Efter vattenbehandlingen ska man inte torka sig helt torr. Man klär sig i rena kläder och promenerar eller på annat sätt aktiverar kroppen fysiskt så att kroppsvärmen torkar upp huden. Man kan som alternativ efter vattenbe handlingen bädda ner sig i en varm säng för eftertorkning. • För att förebygga sjukdomar används härdning med hjälp av kalla vattenbe gjutningar.
Givetvis ska de olika formerna av vattenbehandlingarna anpassas till den enskilda individen. Naturläkekonst är ju en individualterapi. Om man ska använda sig av kallt eller varmt vatten bestäms huvudsakligen av individens konstitution. En människa med atletisk eller pyknisk konstitution har ett visst värmeöverskott och svarar bra på kalla vattentemperaturer. En asteniker med smal och späd kroppsform känner sig obehaglig till mods redan vid tanken på kallt vatten. Hon föredrar varmt vatten.
Vattenterapi – hydroterapi
121
Hydroterapi på våra sjukhus På några sjukhus i Sverige finns det än i dag medicinska badavdelningar. Mälarsjukhuset har en vattenbassäng med varmt vatten där patienterna under anvisning av en sjukgymnast får göra vissa övningar. I jämförelse med de medicinska badavdelningarna som finns i Tyskland så är detta nästan löjeväckande. Redan på »romarnas tid« – för cirka 20 0 0 år sedan – bedrevs det mer avancerade medicinska bad än vad som i dag görs på våra skolmedicinska badavdelningar. Vill man uppleva lite av de romerska baden så kan man göra detta i Friedrichbad, Baden-Baden, Tyskland. Via olika »badstationer« kan man få omväxlande ångbastu, varma och kalla bad samt en tvålmassage. Badandet avslutas med att man får lägga sig i ett gemytligt vilorum där personal virar in en i lakan och en filt, och under cirka 20 minuter hamnar man då i drömmarnas värld. Därefter kan man få en helkroppsmassage med en kroppslotion. Slutligen viras man på nytt in i ett lakan och kopplar av i en vilstol där man erbjuds olika örtteer. En vederkvickelse för både kropp och själ.
Kallt vatten ska ha en temperatur på 8–20 grader och varmt vatten 35–45 grader när man utövar hydroterapi. Kallt vatten mot huden utövar en stimulerande retning. Hudens blodkärl dras först ihop för att hindra att kroppen kyls ner. Då stiger även blodtrycket något. Efter en stund kommer en sekundärreaktion då blodkärlen vidgar sig och blodtrycket sjunker något. Denna reaktion syns på huden i form av en rodnad som förorsakas av den ökade blodtillförseln till huden genom de vidgade blodkärlen. Genomblödningen av olika inre organ påverkas också av reaktionen. Man vet att olika hudavsnitt på kroppsytan, så kallade dermatom, står i förbindelse med de inre organen. Genom att stimulera ett visst hudavsnitt med vatten, eller till exempel massage, kan dess korresponderande reflexorgan påverkas. Som tidigare nämnts får man aldrig frysa vid vattenterapier med kallt vatten. När man använder sig av kallt vatten som behandlingsmetod ska det ske i varm yttertemperatur. Är man för länge utsatt för kallt vatten befrämjar det inte den toniserande verkan i kroppen, utan leder i stället till försämring av allmäntillståndet. Därför ska kroppen inte utsättas för kallt vatten under mer än 5–30 sekunder åt gången. Däremellan värms kroppen upp. Kallbad ger även ett ökat välbefinnande genom att noradrenalin (stresshormon)
122
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
och endorfiner (må-bra-hormon) frigörs. De med högt blodtryck och hjärtproblem bör vara försiktiga med kallbad då det belastar cirkulationen. Däremot kan varmt vatten användas helt naturligt på personer som fryser. Det vidgar blodkärlen direkt utan att dessförinnan ha sammandragit dem. Genom att blodkärlen utvidgas motverkas blodstockning inne i kroppen. Blodomloppet ökar i kroppen. Hos nervösa och spända personer som fryser är varma vattenbehandlingar att föredra framför kallt vatten. För att inte bli alltför dåsig efter det varma vattnet avslutar man vattenbehandlingen med en snabb kallvattensköljning av huden. Detta sätter ytterligare fart på blodcirkulationen och man blir strax pigg igen.
Tvättning – en hälsometod Innan man börjar att behandla sig själv med olika vattenmetoder, bör man känna till den allra enklaste och mest använda vattenbehandlingen, nämligen tvättning. Vattnet är ett av de äldsta och mest använda läkemedlen. Att tvätta sig känns i dag så självklart att man glömmer bort att det var en lyx för bara hundra år sedan. Inget läkemedel har förmått förbättra folkhälsan lika mycket som god hygien med hjälp av vatten. Tvättning med vatten är den mildaste formen av alla vattenbehandlingsmetoderna. Den har en stärkande, cirkulationsstimulerande, härdande, förebyggande och uppiggande verkan. Tvättningen av kroppen är angenäm, ökar hudens genomblödning, befrämjar slaggutsöndringen genom huden och aktiverar hudens övriga funktioner. När man ska tvätta sig med kallt vatten gäller samma regel som vid alla andra terapier med kalla metoder: Man ska vara varm och inte frysa. Morgontvättningar efter luftbad – då man under någon minut låter kroppen luftas ren i frisk luft, ger en skön start för kroppen inför dagens arbetsuppgifter. När patienter ligger till sängs och inte orkar genomgå olika bad eller inpackningar utgör tvättningen ett fullgott alternativ. Om man ska tvätta sig med kallt, ljummet eller varmt vatten bedöms från fall till fall. Här är regeln, som vid alla andra vattenterapier, att den som får behandlingen själv avgör vattnets temperatur. Det är känslan av välbehag som är temperaturmätaren och inte en livlös termometer. Det är två helt skilda saker att duscha och att tvätta av sig. Om man nu absolut vill duscha ska man ta bort vattenstrilen och tvätta sig under vatten som rinner direkt ut ur slangmynningen. Under vanlig dusch blandas alltför
Vattenterapi – hydroterapi
123
mycket luft i vattnet och ger drag så att man lätt börjar att frysa. Så fort man börjar frysa vid de olika formerna av vattenterapier finns inte längre någon läkande verkan kvar i behandlingen. Det här förfarandet känns i allmänhet mycket angenämare och mer uppiggande än en vanlig dusch. Man kallar det för vattenbegjutning – en metod som Sebastian Kneipp använde sig mycket av i sina vattenbehandlingar av sjuka människor. Följande vägledning kan användas vid den form av tvättning som här avses. Man tar en tvättsvamp eller tvätthandduk och blöter den i vanligt rent vatten. Den ska inte vara så våt att den droppar. Man ska inte använda tvål, men däremot kan man i tvättvattnet droppa i lite örttinktur eller örtte, till exempel arnika eller rosmarin, som båda stimulerar hudgenomblödningen. Sedan tar man tvättsvampen eller tvätthandduken och gnider den med lätt tryck i cirkelrörelser mot huden. På det sättet tvättar man av hela kroppen eller delar därav. Efter avtvättningen kan man om möjligt skölja av sig med lite rinnande vatten. Man torkar sig bara lite lätt efter avtvättningen och låter sig lufttorkas. När fukten dunstar krävs det värme från huden. Detta värmebehov leder till att slappa blodkärl, vilka är speciellt vanliga efter infektionssjukdomar, åter aktiveras i sin funktion, och likaså ökar hudgenomblödningen och med den utsöndringen av slaggämnen genom huden. Tvättningen kan ske med kallt eller varmt vatten. Man kan också tvätta av sig växelvis med kallt och varmt vatten för att få en ännu starkare verkan på hudgenomblödningen. Kalla avtvättningar gör man när man är varm, lämpligen efter nattens sömn, promenader, morgongymnastik eller efter annan aktivitet. Den rätt utförda kalla avtvättningen är ett utmärkt cirkulationsmedel som även avlastar ett ansträngt hjärta. Då också hudens ämnesomsättning ökar, är den ett utmärkt hjälpmedel vid speciellt feberdrabbade infektionssjukdomar då avgiftningen genom huden är extra förhöjd. Upprepade avtvättningar (serietvättningar) kan aktivera hudgenomblödningen så att man till och med börjar svettas. Att kallt vatten likaså är utmärkt vid nervösa störningar är känt. I dag används elektriska chockbehandlingar vid psykiska tillstånd såsom svårare depressioner. Förr användes kalla vattenbegjutningar som chockbehandlingar för att väcka upp djupt deprimerade patienter. Tyvärr överdrevs dessa behandlingsmetoder på de psykiatriska sjukhusen och de har i dag tagits bort. Jag kan dock rekommendera kalla avtvättningar som ett utmärkt uppiggande medel vid lättare depressioner och håglöshet. Det är ett medicinskt alternativ
124
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
till narkotikaklassade psykofarmaka som den vetenskapliga skolmedicinen i dag oftast erbjuder patienterna. Den närmast hämningslösa förskrivningen av psykofarmaka håller på att bli ett stort samhällsproblem, läs gärna den danske professorn Peter C . Gøtzsches böcker och artiklar om detta.
Det uppåtstigande badet Man kan utföra det uppåtstigande badet som sittbad i ett vanligt badkar eller som underbensbad. Det sistnämnda innebär att båda underbenen doppas ner i vattnet, lämpligen i en stor hink eller balja, och vattnet ska då nå strax under knäna. Tar man det som ett sittbad får vattnet nå upp till naveln. Vattnet ska vara något ljummet till varmt. Badar man och har feber och samtidigt fryser ska man ha minst samma temperatur på badvattnet som febern har. Man kan förstärka verkan av det uppåtstigande badet genom att med badborste massera de delar som är under vattenytan. Har man dåliga vener (till exempel åderbråck) borstar man underbenen försiktigt i riktning mot hjärtat. Detta gör man för att avlasta hjärtat och underlätta blodcirkulationen. Det är för övrigt en regel att man både masserar och borstar huden i riktning mot hjärtat. Efter några minuter i badet börjar det så kallade uppåtstigande badet. Under 10–15 minuter framöver låter man sakta hett vatten rinna ner i badet. Emellanåt måste man tappa ut vatten. Temperaturen höjs till 42–45 grader. Inte högre än vad den badande själv tycker känns behagligt. Därefter stiger man försiktigt upp. Reser man sig upp för hastigt kan det ge tillfällig yrsel. Om en kraftig svettning skulle utbryta innan man har badat färdigt, reser man sig upp ur badet och avbryter det, annars kan man utmatta kroppen för mycket. Badet kan avslutas på flera olika sätt. I många fall följer man upp det med en svettinpackning som beskrivs längre fram i denna bok (se s. 131). Detta är lämpligt vid förkylningar och influensa. Känner man sig svag, har ett klent hjärta eller har svårt för att svettas är det lämpligt att man sköljer av sig med kallt vatten. Då känner man sig direkt både piggare och starkare. Man torkar sedan bort lite av vattnet med torr handduk, men man ska inte bli helt torr. Fortfarande lite fuktig lägger man sig därefter i en torr och ren säng, bäddar ner sig varmt och låter kroppsvärmen dunsta bort resterande fukt. Givetvis kräver hela den här behandlingsgången några timmar, men genom att motverka förkylningar eller förkorta en förkylning vinner man tillbaka den tiden. Det är dock bättre att förebygga sjukdomar än att vänta
Vattenterapi – hydroterapi
125
med behandlingen tills man är sjuk. Om man under badets gång skulle få hjärtklappning, känna matthet, illamående eller få andningsbesvär är badet sannolikt för varmt. Antingen avbryter man då badet eller fyller på det med kallt vatten. Man kan även torka sig lätt med en sval och fuktig handduk kring halsen för att motverka de uppkomna obehagssymtomen. Det är mycket viktigt att vid alla svettdrivande åtgärder ersätta vätskeförlusten. Det gör man lämpligast med egen tillverkad natursaft av frukter eller bär. De innehåller många av de nödvändiga salterna som kroppen behöver efter svettkurer. Man ska noga följa de råd som här omnämnts. De är framvuxna ur flera generationers erfarenhet och därför väl beprövade. Badets längd och vattnets temperatur får man känna sig fram till, den individuella känslan är här den vägledande och bestämmande faktorn. I förebyggande syfte tar man det här badet en gång i veckan. Är man förkyld eller har influensa så kan man bada 1–3 gånger dagligen under 5–7 dagar. Badets syfte är att aktivera »livsnerverna« för att få igång både en svettreaktion och ökad hudgenomblödning och därmed få en ökad utsöndring av slaggämnen och andra gifter ur kroppen genom hudporerna.
Växelbad Till växelbad behöver man två badkärl, ett till varmt och ett till kallt vatten. Dessa används i stort sett enbart vid växelbad av underbenen eller fötterna. Man kan även ta det som ett sittbad eller underarmsbad. I det kalla kärlet tar man kallt käll- eller ledningsvatten, 8–20 grader, och i det varma ska vattnet ha en temperatur på 35–40 grader. Man börjar växelbadet i det varma vattnet och är kvar i det i cirka 5–10 minuter. Därefter går man raskt i det kalla vattnet och är kvar i det i 10–30 sekunder. Sedan stiger man återigen i det varma badet direkt efter det kalla doppet. Proceduren upprepas 2–4 gånger och avslutas med det kalla badet. Efter växelbadet torkar man av sig lätt och bäddar ner sig i en varm säng där man får bli ordentligt torr under avkopplande vila. Växelbad används vid dålig blodcirkulation med kalla händer och fötter. Växelbad av underbenen förbättrar blodcirkulationen, förutom i benen även i underlivet. Det är också symtomlindrande vid ischias och stel korsrygg. Detta beror på att blodcirkulationen blir bättre lokalt över länd- och korsryggen vilket gör att musklerna blir varmare och mer avspända. Växelbad används även som komplement till andra behandlingar vid menstruationsstörningar, underlivsinflammationer och flytningar.
126
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
I Tyskland är växelbad mer känt som Kneippbad och är allmänt förekommande på både allmänna badinrättningar och i speciella kurkliniker.
Reningsbadet Reningsbadet har en speciellt avgiftande verkan av kroppen genom huden. Man använder sig av det vid förkylning- och andra infektionssjukdomar. Det är även lämpligt vid en rad kroniska sjukdomar som har att göra med ansamling av gifter i kroppen, till exempel olika reumatiska sjukdomar och för att avlasta njurarna. Man tar det som ett helbad, alltså att hela kroppen utom huvudet sänks ner i badet. Vattentemperaturen ska hållas mellan 35–40 grader. Återigen är det den badandes känsla av välbehag som ska bestämma vattnets temperatur. Man undviker svettdrivande verkan av badet, eftersom det ändå är tillräckligt renande. Vid feber ska vattentemperaturen vara några grader kallare än kroppstemperaturen. Man lägger sig ner i badet med vattnet upp till halsen och ligger kvar i cirka 10 minuter. Därefter går man upp och tvålar in sig noggrant. När detta är gjort lägger man sig åter ner i badet i 30–60 minuter. Känns det för varmt häller man i lite kallt vatten, skulle man frysa fyller man på med varmt vatten. Man ska vara avslappnad och avstressad i badet. Koppla gärna av med en bok, tidning eller musik. När man har legat tillräckligt länge stiger man på nytt upp och tvålar in hela kroppen med hjälp av en kraftig badborste. Det hela avslutas med att man för en sista gång ligger i vattnet i ytterligare 10 minuter. Därefter sköljer man sig ren med ljummet vatten, torkar sig lätt och bäddar ner sig i en torr och ren säng för efterföljande vila eller för nattsömnen om man tagit badet på kvällen. Efter badet ser både fingrar och tår skrynkliga ut. Smutsranden på badkarets kant vittnar om badets utrensande verkan. Det kan påpekas att smutsranden blir både tjockare och smutsigare ju längre och oftare man använder sig av det här badet. Detta tolkas så att hudens avgiftande funktion blir allt kraftigare. Tvålens användande är avgörande för hela idén med badet. Dess huvudsyfte är inte att tvätta bort ytlig smuts på huden, utan att avlägsna hudens fett- och syremantel så att den lättare låter giftiga ämnen passera ut. Det anmärkningsvärda är att det är just den andra omgången av intvålningen som är mest effektiv. Det är då som den inre smutsen lämnar kroppen. Efter badvilan kan man smörja in huden med olja. Här använder man
Vattenterapi – hydroterapi
127
med fördel johannesörtolja. Den stimulerar hudgenomblödningen och är en föryngrande olja för huden som till viss del jämnar ut rynkor. Badet är effektivt och kan användas i stället för svettinpackning eller andra bad. Det här badet är så verksamt att det inte ska kombineras med andra bad eller inpackningar.
17 2
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
Medicinalväxter Örterna som här omnämns uppfyller följande kriterier: • De har använts inom folkläkekonsten i generationer, oftast i tusentals år. • De används i dag inom naturläkekonsten. • Deras medicinska verkan är vetenskapligt bevisad av dagens skolmedicinska forskning.
I Tyskland har myndigheterna tillsatt en kommission som består av skolmedicinska forskare. Dessa har gått igenom många olika läkeväxter och godkänt de som nämns här som både medicinskt verksamma och ofarliga i terapeutiska doser. De tar även upp eventuella biverkningar. Dessa omnämns nedan för respektive växt. Vid enstaka tillfällen nämns referenser då växtens effekt är så anmärkningsvärd att den skulle kunna ifrågasättas. En viktig generell anmärkning när det gäller örtmedicin är att man ska göra en veckas uppehåll när man använt samma växt i någon månad. Detta för att inte kroppen ska vänja sig vid medlet så att det inte längre har en läkande verkan.
Björk Betula pendula Björkblad ingår i många olika så kallade blodrenande teer och används huvudsakligen i två syften, nämligen: • urindrivande • för att lösa upp slaggämnen i bindväven.
Med slaggämnen åsyftas här främst urinsyra som kan lagras upp som saltkristaller i bindvävnaden, särskilt i muskler och leder men även i inre organ, till exempel njurarna. Troligen kan verksamma substanser i björken lösa upp även andra slaggprodukter som bildas vid cellernas förbränning
Medicinalväxter
17 3
Björk
av näring. Många slaggämnen är till sin natur sura – och surhet tål inte kroppen. De sura slaggämnen som kroppen inte kan utsöndra, främst via njurarna, neutraliserar kroppen med hjälp av basiska mineraler, främst kalk som tas ifrån skelettet. Den produkt som då uppstår är ett salt som kan fällas ut som små kristaller och lagras i leder, och ibland i muskler och blodkärl. Dessa kristaller kan i sin tur ge upphov till olika sjukdomar såsom åderförkalkning, kärlkramp samt led- och muskelbesvär. Den mest typiska »kristallsjukdomen« är gikt. I praktiken betyder det att naturläkemedel som innehåller björk rekommenderas vid olika former av reumatiska besvär, hudsjukdomar och katarrer som helt eller delvis kan bero på för mycket slaggämnen, främst urinsyra, i kroppen.
174
Naturläk arboken: Naturläkekonstens gru nder
Användning Björkbladste används även för att rensa urinvägarna, exempelvis vid njurgrus. Utöver björkbladsteet bör man dricka rikligt med vatten. Björkblad ingår ofta i så kallade blodrenande vårkurer. Dosering Vid beredning av örtte tar man 1–2 matskedar torkade björkblad (eller dubbla mängden färska björkblad) som får koka upp med en tekopp vatten (2,5 dl) och därefter stå och dra i 10–15 minuter. Detta silas sedan och dricks. 2 tekoppar bör drickas dagligen i 2 veckors tid för att få tillräckligt god verkan. Vid kroniska led- och muskelbesvär bör man använda sig av björkblad under flera månaders tid och då helst under en erfaren naturterapeuts vägledning. Övrigt Björkblad ingår i många olika slags örtpreparat i kombination med andra örter och dess vanligaste användningsområde är som ett vätskedrivande medel. Inom folkläkekonsten har björkaska (blandat med vatten) använts som ett förebyggande medel mot bland annat cancer. Nyligen har forskare funnit ett ämne, betulin, i björken som tycks motverka cancer. Om det är betulin eller andra ämnen som är medicinskt verksamma i björkaskan är ännu inte klarlagt. Biverkningar Inga kända föreligger.
Brännässla Urtica dioica Redan för 2000 år sedan användes brännässlan för dess urindrivande verkan samt förebyggande för njursten. Brännässlesaft är även känd för sin verkan mot blodbrist. Brännässlan anses dock inte vara lika starkt urindrivande som björkblad och gullris utan verkar huvudsakligen upplösande på urinsyran och andra slaggämnen som fällts ut som kristaller. Användningsområden
• urindrivande effekt • vid reumatiska besvär • vid svårigheter att kasta vatten vid godartade prostataförstoringar
Naturens apotek – läkekonst med tusenåriga anor i kombination med moderna rön!
du en grundläggande genomgång av det breda fält som naturläkekonsten utgör samt »nyckeln« till naturens apotek – med väl beprövade alternativ till den skolmedicinska behandlingen. Raimo Heino redogör för de naturmedicinska metoder som prak tiserats sedan årtusenden, men som kompletterats Medicine licentiat Raimo Heino är en av för grundsgestalterna inom den svenska naturläke konsten och har drygt fyrtiofem års erfarenhet av att arbeta som naturläkare. Heino har även studerat medicin och forskat inom centrala nerv systemet samt undervisat i anatomi vid Uppsala universitet. Naturläkarboken: Naturläkekonstens grunder är faktagranskad av Tommie Olofsson, överläkare samt specialist i klinisk patologi och rättsmedicin
N AT U R L Ä K A R B O K E N
med modern kunskap och forskning.
R AIMO HEINO
I Naturläkarboken: Naturläkekonstens grunder får
samt neuropatolog.
I
isbn 978 - 91 - 8868 - 127- 0
9 789188 681270
Naturläkekonstens Grunder