Pow wow TO M M Y OR A N GE
Översättning av Eva Åsefeldt
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 3
2018-12-11 15:29
”Hur kan jag undgå att se ditt ansikte i morgon …” ur Ditt ansikte i morgon av Javier Marías. Översättning : Lena E Heyman (Albert Bonniers förlag, 2017) ”En fjäder är trimmad …” ur Ömma knappar av Gertrude Stein. Översättning/tolkning : Görgen Antonsson (Bakhåll, 1984) ”Vilka underliga saker stöter man inte på i en storstad …” ur Prosadikter av Charles Baudelaire. Översättning : Erik Blomberg (Natur & Kultur, 1957) ”För att handla stort måste man drömma länge och drömmen gror ur dunklet” ur Rosenmiraklet av Jean Genet. Översättning : Bengt Söderbergh & Marc Ribes (Wahlström & Widstrand, 1953)
Originalets titel : There There Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © 2018 by Tommy Orange Översättning av Eva Åsefeldt Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN : 978-91-88647-60-3 www.bokforlagetpolaris.se
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 4
2018-12-11 15:29
Till Kateri och Felix
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 5
2018-12-11 15:29
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 6
2018-12-11 15:29
Prolog I mörka tider kommer det att finnas sånger då ? Det kommer att finnas sånger då om mörka tider. bertolt brecht
Indianhuvuden Ett indianhuvud, en indians huvud, bilden av en huvudskrudsklädd, långhårig indians huvud, målad av en okänd konstnär 1939, visades ända till i slutet av 1970-talet på amerikanska tv-apparater efter att dagens sändningar hade tagit slut. Bilden hette ”Testbild med indianhuvud”. Om man lämnade tv :n på fick man höra en ton på 440 hertz – samma ton som används för att stämma instrument – och se indianen, omgiven av cirklar som liknade hårkors i ett gevärssikte. Mitt på skärmen satt något som såg ut som en pricktavla, med siffror som koordinater. Indianhuvudet var placerat strax ovanför pricktavlan, så att allt man behövde göra för att träffa rätt var att nicka sitt bifall. Det var bara ett test.
7
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 7
2018-12-11 15:29
År 1621 bjöd kolonisatörer in wampanoaghövdingen Massasoit till en festmåltid för att fira ett nyligen slutet landavtal. Den måltiden är anledningen till att vi fortfarande sätter oss ner i november varje år och äter middag tillsammans. Firar tillsammans som nation. Men den första måltiden var ingen tacksägelsemiddag. Det var en landavtalsmiddag. Två år senare anordnades en annan, liknande måltid som skulle symbolisera evig vänskap. Samma natt dog tvåhundra indianer av ett okänt gift. När Massasoits son Metacomet tog över som hövding var tiden då indianer och pilgrimer åt tillsammans förbi. Metacomet, även känd som kung Philip, tvingades skriva under ett fredsavtal som innebar att alla indianer lade ner sina vapen. Tre av hans män hängdes. Hans bror Wamsutta blev, ska vi säga, sannolikt förgiftad efter att ha kallats till och fängslats av domstolen i Plymouth. Allt det här ledde till det första officiella indiankriget. Det första kriget mot indianerna. Kung Philips krig. Tre år senare var kriget över och Metacomet var på rymmen. Han tillfångatogs av Benjamin Church, kapten för det första amerikanska rangerförbandet, och en indian vid namn John Alderman. Metacomet halshöggs och hans kropp styckades. I fyra stycken hängdes hans kropp upp i träden åt fåglarna. Alderman fick Metacomets hand och bar i många år runt på handen konserverad i en burk rom. Tog betalt för att visa upp den. Metacomets huvud såldes till Plymouth-kolonin för trettio shilling – dåvarande dagspris för indianhuvuden. Huvudet spetsades på en påle, paraderades runt på Plymouths gator och stod sedan till allmän beskådan utanför fortet i Plymouth i tjugofem år.
8
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 8
2018-12-11 15:29
År 1637 samlades någonstans mellan fyra- och sjuhundra pequoter för att fira den årliga nymajsfesten. Kolonisatörer omringade byn, satte eld på den och sköt alla som försökte fly. Nästa dag firade invånarna i Massachusetts Bay-kolonin, och guvernören kallade det en tacksägelsens dag. Liknande tacksägelser anordnades varhelst det vi måste benämna ”framgångsrika massakrer” hade ägt rum. Vid ett sådant firande på Manhattans gator sades det att folk sparkade pequothuvuden fram och tillbaka som fotbollar. Den första romanen som skrevs av en indian, och den första romanen som skrevs i Kalifornien, skrevs 1854 av cherokesen John Rollin Ridge. The Life and Adventures of Joaquín Murieta bygger på den påstått sanna historien om en mexikansk bandit som dödades av gränsjägare 1853. För att bevisa att Murieta verkligen var död och få ut belöningen på femtusen dollar högg de av honom huvudet. Lade det i ett whiskykrus. De högg också handen av hans kumpan, Three-Fingered Jack. Med Murietas huvud och Jacks hand åkte gränsjägarna sedan på turné i Kalifornien och tog en dollar för varje uppvisning. Indianhuvudet i sitt krus och indianhuvudet på pålen var som hissade flaggor, menade att ses, spridas. Precis som indianhuvudet på testbilden spreds till sovande amerikaner på väg att avsegla från sina vardagsrum, ut över de lysande havsblågröna radiovågorna, till den nya världens stränder, den nya världens skärmar.
9
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 9
2018-12-11 15:29
Rullande huvuden Det finns en gammal cheyennesägen om ett rullande huvud. Vi hörde berättas om en familj som flyttade från lägret och bosatte sig nära en sjö – man, hustru, dotter och son. På morgnarna när mannen hade dansat färdigt brukade han borsta sin hustrus hår och måla hennes ansikte rött, sedan gick han för att jaga. När han kom hem var hennes ansikte rent. Efter att det hade hänt flera gånger bestämde han sig för att följa efter henne i lönndom, se vad hon gjorde när han inte var där. Han hittade henne i sjön, i armarna på ett ormliknande vattenodjur. Mannen skar upp odjuret och dödade sin fru. Han tog med sig köttet hem till sin son och sin dotter. De märkte att det smakade annorlunda. Sonen, som fortfarande ammade, sa : Det smakar som min mamma. Storasystern sa till honom att det bara var hjortkött. Medan de satt och åt rullade ett huvud in. De sprang därifrån, men huvudet följde efter dem. Systern kom ihåg platsen där de brukade leka, hur tjockt törnet växte där, och väckte buskarna bakom dem till liv med sina ord. Men huvudet tog sig igenom törnet och fortsatte efter dem. Sedan kom hon ihåg platsen där stenblock brukade ligga uppstaplade så att det var svårt att ta sig förbi. Stenblocken kom när hon kallade på dem, men lyckades inte heller stoppa huvudet. Då ritade hon ett djupt streck i marken. Det blev till en klyfta som huvudet inte kunde ta sig över, men efter ett långt och kraftigt regn fylldes klyftan med vatten. Huvudet simmade över och när det kom till andra sidan vände det sig om och drack upp vattnet. Det rullande huvudet blev virrigt och berusat. Det ville ha mer. Mer av allt. Mer av vad som helst. Och det fortsatte rulla. 10
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 10
2018-12-11 15:29
En sak vi bör påminna oss själva om när vi nu fortsätter är att ingen någonsin rullade huvuden nedför några tempeltrappor. Det var Mel Gibson som hittade på det. Men vi minns det ändå, vi som såg filmen ; huvuden som rullar nedför tempeltrapporna i en värld som ska se ut som den riktiga indianvärlden i Mexiko på 1500-talet. Mexikanerna innan de blev mexikaner. Innan spanjorerna kom. Andra har fått definiera oss och fortsätter att baktala oss, trots lätt-uppkollade fakta om historiska realiteter och hur vi har det i dag. Vi minns den sorgsna, besegrade indiansilhuetten och huvudena som rullar nedför tempeltrapporna, vi minns en Kevin Costner som räddar oss, en John Wayne med sexpipig revolver som mördar oss, en italienare vid namn Iron Eyes Cody som spelar våra roller i en massa filmer. Vi minns den skräpsörjande, gråtande indianen i reklamen (också Iron Eyes) och den handfatskastande, galna indianen som var berättarrösten i Gökboet. Vi minns loggorna och maskotarna. Kopian av en kopia av bilden av en indian från en bok vi läste i skolan. Hela vägen från nordligaste Kanada, nordligaste Alaska, till södra Sydamerika röjdes indianer undan och reducerades till fjäderklädda avbilder. Våra huvuden sitter på flaggor, tröjor och mynt. Innan vi ens hade rätt att rösta satt våra huvuden först på encentsmyntet, indianpennyn, och sedan femcentaren med buffeln – båda två nu ur omlopp, precis som sanningen om vad som hänt i världen, som allt det blod som spillts i slakt.
11
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 11
2018-12-11 15:29
Massmord som prolog En del av oss växte upp med berättelser om massakrer. Berättelser om vad som hände vårt folk för inte så länge sedan. Hur vi överlevde. Vi hörde berättas att de mejade ner oss med kanoner vid Sand Creek. Att en frivilligkår ledd av överste John Chivington kom för att döda oss – nästan bara barn, kvinnor och gamla. Männen var ute på jakt. De hade sagt åt oss att hissa den amerikanska flaggan. Vi hissade den, och en vit flagg. Vi ger oss, hälsade den vita flaggan. Vi stod under båda flaggorna när de anföll. De gjorde mer än att döda oss. De slet sönder oss. Lemlästade oss. Bröt fingrarna på oss för att ta våra ringar, skar öronen av oss för att ta vårt silver, skalperade oss för vårt hårs skull. Vi gömde oss i ihåliga trädstammar, grävde ner oss i sanden vid floden. Samma sand färgades röd av blod. De slet ofödda barn ur mödrars magar, tog vad vi hade velat bli, våra barn, innan de blev barn, spädbarnen innan de blev spädbarn, rev dem från våra kroppar. Krossade de mjuka barnskallarna mot träden. Sedan tog de våra kroppsdelar som troféer och visade upp dem på en scen i centrala Denver. Överste Chivington dansade med avskurna bitar av oss i händerna, med kvinnors könshår, berusad, dansade han, och publiken som samlats framför honom var inte bättre än att de hurrade och skrattade med. Det var också ett firande.
12
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 12
2018-12-11 15:29
Skott Att flytta oss till städerna var tänkt som det sista, kritiska steget för att assimilera, absorbera, radera oss – slutet på ett femhundra år långt folkmordsprojekt. Men staden förändrade oss och vi gjorde den till vår. Vi gick inte vilse i höghusens labyrinter, folkmassornas myller, det eviga trafikbruset. Vi hittade varandra och startade indianska föreningar, anordnade pow wower, tog med oss våra familjer och våra danser, våra sånger och pärlarbeten. Vi köpte hus och hyrde lägenheter, sov på gatan och under broar, gick i skolan, tog värvning, besökte indianbarer i Fruitvale i Oakland och The Mission i San Francisco. Vi bodde i godsvagnsstäder i Richmond. Vi gjorde konst och vi gjorde barn och vi gjorde plats för vårt folk att röra sig fram och tillbaka mellan reservatet och staden. Vi flyttade inte till staden för att dö. Trottoarerna och gatorna, asfalten, bar oss. Glaset, stålet, gummit och ledningarna, rytmen, de rusande människorna – staden tog emot oss. Vi hade inte blivit urbana indianer än. Flytten var en del av lagen om indianernas omlokalisering, som var en del av det övergripande programmet för indiansk eliminering, som var och är precis vad det låter som. Få dem att se ut som vi. Bli som vi. Och försvinna. Men det var inte bara det som hände. Många av oss flyttade frivilligt, för att börja om, för att tjäna pengar eller för att uppleva något nytt. En del av oss flyttade till staden för att komma ifrån reservatet. Vi stannade kvar efter att ha slagits i andra världskriget. Efter Vietnam. Vi stannade kvar eftersom staden låter som ett krig och det inte går att lämna kriget när man väl har varit där – allt man kan göra är att försöka hålla det i schack, och det är lättare när 13
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 13
2018-12-11 15:29
man ser och hör det omkring sig ; i det vinande stålet, de ständiga skottsalvorna, bilarna som susar förbi på motorvägen som kulor. Reservatets tystnad, tystnaden i landsvägarnas småstäder, det är den sortens tystnad som bara gör att elden i huvudet ekar högre. Många av oss är urbana indianer nu. Om inte för att vi bor i staden så för att vi lever på internet. I skyskrapor med rad på rad av webbläsarfönster. De brukade kalla oss asfaltsindianer, säga att vi var oäkta, ytliga, kulturlösa flyktingar, äpplen. Äpplen är röda på utsidan och vita på insidan. Men vi är det våra förfäder gjorde. Sätten de överlevde på. Vi är minnena som vi inte kommer ihåg, men som ändå lever inom oss. Som får oss att sjunga och dansa och be som vi gör, som blossar upp ibland när vi minst anar det och tränger sig igenom, som blodet tränger sig igenom en filt när man skjutits i ryggen av en man som vill ha ens hår, ens huvud, en belöning eller bara vill bli av med en. När de först kom efter oss med sina kulor försökte vi fly undan, trots att kulorna rörde sig dubbelt så snabbt som vi skrek, trots att hettan och hastigheten borrade sig rakt genom skinnet på oss, sprängde sönder våra ben, skallar och stack hål på våra hjärtan fortsatte vi, trots att kulorna fick våra kroppar att flyga i luften som flaggor, som flaggorna och byggnaderna de reste för att ersätta allt som landet hade varit för oss tidigare. Kulorna var förebud, spöken från drömmar om en obeveklig framtid. Kulorna gick rakt igenom våra kroppar och fortsatte vidare, blev till löften om vad som komma skulle, hastigheten och dödligheten, gränsernas och husens 14
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 14
2018-12-11 15:29
obevekliga linjer. De tog allt och malde det till ett pulver lika fint som krut. De sköt sina gevär i salut mot himlen och kulorna försvann ut i tomrummet tillsammans med historierna som nedtecknats fel, historier avsedda att glömmas bort. Förlupna kulor och efterräkningar har fortsatt att regna ner på våra intet ont anande kroppar sedan dess.
Stadsliv De urbana indianerna var de som föddes i staden. Vi har flyttat runt länge, men landet följer med en, precis som minnet. Den urbana indianen är en del av staden och staden är en del av jorden. Allt existerar i relation till allt annat som lever och inte lever och kommer från jorden. Alla våra relationer. Processen – kemisk, syntetisk eller teknologisk – som omvandlar råvaran till sin nuvarande form gör inte produkten till något annat än en produkt av den levande jorden. Husen, gatorna, bilarna – kommer de inte från jorden ? Skeppades de hit från Mars ? Från månen ? Är det för att de är behandlade, tillverkade, eller är det för att vi använder dem ? Är det så annorlunda med oss ? Var vi inte en gång i tiden något helt annat, Homo sapiens ; encelliga organismer, stjärnstoft, oidentifierbar kvantteori före big bang ? Städer tar form på samma sätt som galaxer. Urbana indianer känner sig hemma i höghusens skugga. Vi är bättre bekanta med konturerna av Oaklands skyskrapor än med någon helig bergskedja, känner redwoodträden i Oakland Hills bättre än någon snårig urskog. Vi har lärt känna motorvägens ljud bättre än flodens, tågens ylande bättre än vargens. Vi har lärt känna lukten av 15
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 15
2018-12-11 15:29
bensin och nyvåt asfalt och bränt gummi bättre än lukten av cederträ eller salvia eller ens friterat bröd – som inte är något traditionellt förresten, precis som reservaten inte är traditionella, men ingenting är ursprungligt, allt kommer ur något som kom innan det och som en gång inte var någonting alls. Allting är nytt och dömt att gå under. Vi färdas med buss, tåg och bil på, över och under prärier av asfalt. Att vara indian har aldrig handlat om att återvända till jorden. Jorden är överallt eller ingenstans.
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 16
2018-12-11 15:29
del i
Återstå Hur kan jag undgå att se ditt ansikte i morgon, det som redan finns där eller håller på att byggas upp under det ansikte du visar nu eller under masken du bär, det ansikte du kommer att visa mig en dag när jag minst väntar det. JAVIER MARÍAS
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 17
2018-12-11 15:29
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 18
2018-12-11 15:29
Tony Loneman Första gången jag såg dromet i spegeln var när jag var sex. Det var samma dag som min kompis Mario och jag hängde i klätterställningen på lekplatsen och han frågade : ”Varför är ditt ansikte så där ?” Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde. Jag vet fortfarande inte. Jag kommer ihåg blodfläckarna på metallen och metallsmaken i munnen. Jag kommer ihåg att min mormor Maxine skakade om mig utanför rektorsexpeditionen medan jag blundade och hon hyschade så där som hon alltid gör när jag försöker förklara nåt fast jag inte borde. Jag kommer ihåg att hon drog mig i armen, hårdare än hon nånsin gjort tidigare, och att det var tyst i bilen när vi åkte därifrån. När vi kom hem gick jag till tv :n, men innan jag satte på den fick jag syn på mitt eget ansikte i den svarta rutan. Det var första gången jag såg det. Mitt eget ansikte, som alla andra såg det. Jag frågade Maxine och hon sa att min mamma drack när jag var i henne, förklarade långsamt och tydligt att jag hade fetalt alkohol-syn-drom. Allt jag hörde var drom, sen stod jag framför tv-apparaten igen och stirrade. Ansiktet i rutan. Dromet. Jag försökte se ansiktet jag såg där som mitt igen, men det gick inte. 19
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 19
2018-12-11 15:29
Andra behöver inte tänka på vad deras ansikten betyder som jag gör. Ens ansikte i spegeln, ens spegelbild, de flesta vet inte ens själva hur de ser ut. Det där som sitter på framsidan av huvudet, du ser det inte, precis som du inte ser din egen ögonglob med din egen ögonglob, precis som du aldrig riktigt känner lukten av dig själv, men jag – jag vet hur mitt ansikte ser ut. Jag vet vad det betyder. Ögonlocken hänger alltid lite, så att folk tror att jag är hög, munnen alltid lite öppen. De olika delarna av mitt ansikte – ögonen, näsan, munnen – sitter för långt isär, som om de var ditklafsade lite snabbt av ett fyllo mellan två groggar. Folk kollar på mig och kollar bort när de ser att jag ser att de kollar. Det är också dromet. En styrka och förbannelse på samma gång. Dromet är min mamma och varför hon drack, hur historien sätter sig i ansiktet på en och allt som gjort att jag har klarat mig ända hit, trots att det har försökt sabba för mig ända sen den där första gången jag såg det stirra tillbaka på mig från tvskärmen som en jävla superskurk. Jag är tjugoett nu, vilket innebär att jag kan dricka om jag vill. Men det gör jag inte. Som jag ser det fick jag nog som knodd i mammas mage. Som full jävla bebis – inte ens som bebis, som ett litet jävla yngel – fast i en sträng, flytande inne i magen. De sa att jag var dum. Inte så, de sa det inte så, men jag fick typ underkänt på intelligenstestet. Gruppen med sämst resultat. Längst ner på stegen och så vidare. Min kompis Karen säger att det finns alla möjliga sorters intelligens. Hon är kurator på indianhälsovården och jag träffar henne fortfarande en gång 20
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 20
2018-12-11 15:29
i veckan – första gången jag var tvungen att gå dit var efter incidenten med Mario i förskolan. Karen säger att jag inte ska bry mig om vad folk försöker intala mig om intelligens. Hon säger att såna med FAS befinner sig på ett spektrum, är väldigt olika intelligenta, att intelligenstestet är vinklat och att jag har bra instinkter och känsla, att jag är smart när det gäller, vilket jag redan visste men det känns ändå bra när hon säger det, som om jag ändå inte riktigt visste det innan. Ett sätt jag är smart på är att jag vet vad folk tänker. Vad de menar när de säger att de menar nåt helt annat. Dromet har lärt mig att se förbi den första blicken folk ger en och hitta den andra som sitter där bakom. Allt man behöver göra är att vänta en sekund längre än vanligt så ser man det, det de tänker innerst inne. Jag vet när det är nån i närheten som langar. Jag kan Oakland. Jag vet hur det ser ut när nån tänker ge sig på mig, när det är bäst att gå över till andra sidan gatan och när det är bäst att bara kolla ner i marken och fortsätta gå. Jag vet hur man känner igen en fegis också. Det är lätt. Det är som att de går runt med en jävla skylt i handen och bara : Kom och ta mig. Det räcker att de kollar på mig så tror de att jag har gjort nåt jävelskap, så jag kan lika gärna göra jävelskapet som gör att de kollar så där på mig. Maxine säger att jag är en medicinmänniska. Hon säger att folk som jag är sällsynta och att vi ser annorlunda ut för att vi är annorlunda, att folk borde ha vett att förstå det. Respektera det. Men jag har aldrig fått nån respekt av nån, förutom Maxine. Hon säger att vi är cheyennefolk. Att indianerna och det här landet har en lång historia tillsammans. Att allt det här var vårt en gång i tiden. Alltihop. Fan, de kan inte ha varit 21
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 21
2018-12-11 15:29
så smarta på den tiden. Som lät de vita bara komma hit och ta det ifrån dem. Fast det sorgliga är att de antagligen visste och bara inte kunde göra nåt. De hade inga gevär eller pistoler. Plus alla sjukdomarna. Det är det Maxine säger. Att de dödade oss med sina vitemanssmittor och sin lort, tvingade bort oss från våra egna marker till skitmarker där man inte kunde odla nåt. Jag vet fan inte vad jag skulle göra om de flyttade mig från Oakland, eftersom jag vet hur allt funkar här, från West Oakland till East Oakland, till Deep East och tillbaka igen med cykel eller buss eller BART-banan. Det är det enda hem jag har. Jag skulle inte klara mig nån annanstans. Ibland tar jag min cykel och åker runt halva Oakland bara för att se det – folket, alla de olika områdena. När jag har mina hörlurar på mig och lyssnar på MF Doom kan jag cykla hela dagen. MF står för Metal Face. Han är min favoritrappare. Doom har metallmask på sig och säger att han är en superskurk. Innan Doom lyssnade jag inte på nåt förutom på radio. Det var nån som lämnade sin iPod på sätet framför mig på bussen och Doom var den enda musiken som fanns på den. Jag visste att jag gillade honom när jag hörde raden ”Got more soul than a sock with a hole”. Det jag gillade var att jag fattade hela betydelsen direkt, alltså med en gång. Det var soul, som i själ, eftersom hålet i strumpan ger strumpan själ, säger nåt om vad den har varit med om, att den är sliten, men också att man ser genom strumpan till fotsulan, sole. Det var en liten grej, men det fick mig att tänka att jag inte var dum. Inte trög. Inte längst ner på stegen. Och det hjälpte eftersom dromet är det som ger mig min själ och eftersom dromet är ett slitet ansikte. 22
18-74 Polaris Orange 11 dec.indd 22
2018-12-11 15:29