Hur en människas karaktär utformas och med karaktären hennes öde, därom vet man bra litet. Troligt är dock att inbillningen spelar en stor roll. Lyckas man inbilla en elak människa att hon är god, blir hon vanligen en smula hyggligare. Inbillar man den goda att hon är elak, börjar hon kråma sig, hennes beskedliga ansikte får ett diaboliskt uttryck och hon blir snart i stånd att fundera ut ett eller annat rackartyg. Genom att ihärdigt och samvetsgrant intrumfa i en klok människa att hon är dum, skall man lyckas förslöa hennes förstånd. Inbilla en dum människa att hon är klok bjuder som bekant inte någon svårighet. Tyvärr har kuren vanligen klen verkan. I slutet av åttiotalet levde i Paris en spåkvinna, som åtnjöt ett utomordentligt stort anseende bland studentskor, studenter, artister och annat löst ungt folk på vänstra Seinestranden. Hon hörde till de förnämliga sierskor, som läsa karaktär och öde i handens linjer. Som en fe delade hon ut dygder och odygder, lycka och olycka. Det besynnerliga var, att upplysta och kunniga unga människor visserligen skrattade åt gummans utsagor men icke förty gåvo modiga slantar för att få höra dem. I själva verket rättade de sig efter hennes påstående så gott de kunde — alldeles som den sjuke rättar sig efter läkarens diagnos och söker leva sig in i den sjukdom, som tilldelats honom. En dag råkade sibyllan gå över Seine och in i ett litet skandinaviskt pensionat, vars gäster huvudsakligast voro ung3
domar. Bland andra fanns där en ung man, som hette Jonas Kerrman, volontär hos en svensk-fransk bankir. Han var den yngste i laget både som människa och pensionatsgäst — i förra hänseendet tjugu år, i det senare ett par månader. Han lyssnade till sibyllans avslöjanden och spådomar, så länge de rörde kamraterna, men när hans tur kom, försökte han smita. Gumman ropade halt och kamraterna, vilkas dygder och odygder redan prisgivits åt skämt och skratt, höllo fast honom i rättvisans heliga namn. Gumman trodde, att han var blyg och det gladde hennes gamla hjärta. I själva verket var han högmodig, en egenskap som ofta paras med blyghet. Han ansåg att hans karaktär ej angick någon annan än honom själv. Och möjligen en till. Men gumman hade fattat tycke för honom och ville inte släppa sitt tag. Det behagar gammalt folk att gyckla med ungdomar, som behaga dem, vilket åter sällan behagar ungdomarna. Hon tog hans hand i ett fast grepp. Kanske skulle unge Jonas ha gjort sig lös, om han icke i likhet med alla andra ungdomar bekajats av en stark nyfikenhet rörande det egna jaget. Vad är jag för sorts människa? Den unge hyser i regel ett ängsligt hopp att vara märklig i den ena eller andra riktningen. Den kloka självförnekelsen inför massan har ännu icke infunnit sig. Vid denna tid — början av åttiotalet — spökade i många fantasier en idealgestalt av mäktiga mått. Förutsedd redan av mäster Johan Wolfgang vandrade den genom Dostojevskis heta huvud in i Nietzsches för att snart nog visa sig trivas förträffligt även i betydligt mindre järnkontor. Övermänniskan! Icke sist och icke sämst anamammades spöket av unga Mercurii söner, som tyckte sig känna Rotschildska fläktar kring pannan. Idealgestalten utmärktes givetvis av åtskilliga lysande positiva 4
egenskaper men kännetecknades i kanske än högre grad av en negation. Dess moral var ny såtillvida som den uteslöt allt, vad man skulle kunna kalla hjärtats moral. Medlidande, barmhärtighet, eftergivenhet och liknande var idealet helt och hållet främmande eller betraktades åtminstone som bekämpansvärda svagheter. Den, som förmådde forma sig efter ett dylikt ideal, borde i sanning kunna påräkna beskydd av åtskilliga helgon: S. Mars, S. Mercur och — varför icke? — S. Venus. När nu Jonas på en gång villig och motvillig öppnade sin hårt knutna hand och prisgav sin själs hemligheter åt sibyllans klarsyn, skedde det verkligen i förhoppning att hon skulle upptäcka egenskaper, som anstå övermänniskan: en stålhård vilja, ett skarpt beräknande förstånd, orygglig beslutsamhet, frihet från varje uns av sentimentalitet samt därtill måhända ett stänk av diabolism, en kyla, en hårdhet som kunde gränsa till grymhet. En sådan karaktärsskildring skulle tilltalat honom, dels därför att den motsvarade hans egen uppfattning, dels ock därför att den bekräftade vissa sporadiska meddelanden och antydningar som han själv gjort rörande sin person. Det fanns nämligen i den fnittrande, tanklösa skocken en ung kvinna, på vilken Jonas Kerrman önskade göra ett starkt, djupt, varaktigt, helst något skrämmande intryck. (En man som inte verkar i någon mån skrämmande är icke värd att kallas man.) En längre tid — vid pass sex veckor — hade han målmedvetet arbetat i detta syfte. Liksom föraren i en katakomb eller underbar grotta leder besökaren steg för steg, belysande med sin brinnande vaxstapel en märkvärdighet här en annan där för att till sist stanna mitt i hålan och med ljuset lyftat skänka en överblick av det hela, så hade den kloke Jonas låtit den unga kvinnan 5
varsna än den ena än den andra märkliga egenskapen i sin karaktär utan att ännu ha givit henne en klar och samlad föreställning om dess djup, dess halt, dess upphöjdhet och ödslighet. Kanske var det sibyllan förbehållet att kasta en blixtbelysning över ”det hela”, över Jonas Kerrmans personlighet. Hon såg ut till litet av varje. Hon kunde pryda en Blåkullafest och hon kunde likna en klok och beskedlig mormor. Hon hade hästansikte, snett sittande smala ögon, lång näsa, hängmun, hakvårta med lång skäggtofs. Men hon hade också ett vackert och vänligt leende och i de smala ögonspringorna glittrade munter klokhet. Säkert hörde hon till de gäckande andarna men icke bland de värsta. Sedan hon granskat Jonas’ hand längre och uppmärksammare än någon annans, utbrast hon plötsligt: Stackars gosse! Stackars, stackars, stackars gosse! Gode gud! skreko flickorna i korus. Vad ser ni? Blir han sjuk? Dör han ung? Blir han olyckligt gift? Gör han konkurs? Blir han vansinnig? Sibyllan låtsades icke höra dessa frågor; hon började sin karaktärsskildring och spådom, i det hon med pekfingret följde handens hemlighetsfulla linjer och kittlade den med en lång, spetsig nagel. Men vilken karaktärsskildring! Även den mest renhjärtade yngling utan ringaste läggning åt det diaboliska skulle ha rodnat av förargelse. Det var inte en man, sibyllan genomskådade, det var ett förvuxet barn, ett lindebarn i allt undantagandes skrik och blöja. Han påstods vara mild som ett lamm, from som ett får, lydig som en klosternovis, ömhjärtad som en mor, blyg som en ungmö, försiktig som en gubbe, medlidsam som ett helgon, sjukligt rädd att göra någon orätt, förälskad i det täcka könet men snarare 6
beredd att erövras än att erövra, löjligt trofast, överdrivet ädelmodig, lätttrogen ända till dumhet med mera. Korteligen, hon pådyvlade honom i kraft av sitt mystiska ämbete en massa dygder och egenskaper som visserligen inte just tillkomma lindebarnet men som gjorde honom till en lika oskyldig, menlös och ofarlig varelse. Och ännu en gång utbrast hon: Stackars, stackars gosse! Han har verkligen bättre hjärta än huvud! Strax grepo yrhättorna tillfället att gäckas och sjöngo unisont på en känd varietémelodi: Pauvre cœur meilleur! Pauvre tête si bête! Pauvre garçon trop bon! Vad skall en tjuguårig man göra då han blir oskyldigt beskylld för oskuld? Han får inte visa sin rättmätiga harm. Han kan inte heller rymma fältet. Är han en upptågsmakare kan han skickligt vända skratt och löje åt annat håll. Men Jonas Kerrman var inte någon upptågsmakare. Han trodde själv att han höll god min på ett storartat sätt men hans något barnsligt och trumpet putande läppar och förläget blinkande ögon ökade de glada plågoandarnas jubel. Pauvre cœur meilleur, pauvre tête si bête! Han räckte den förfärliga gumman ett femfrancstycke och nöjde sig i övrigt med den föga övermänskliga sysselsättningen att rodna ända upp i vitögat. Slutligen smög han en blick åt det håll, där han anade att den omtalade allvarliga unga damen var till finnandes. Kunde han hoppas att åtminstone hon höll sig utanför det vulgära gycklet? Ja och nej. Den allvarliga unga damen varken skrattade eller sjöng som tossorna omkring honom men hennes ansikte utstrålade en nästan överjordisk munterhet. Jonas Kerrmans rodnad steg raskt ända upp till hårfästet. Den unga damen, Helen Bourmaister, var enligt Jonas Kerrmans medvetet krassa uttryck dotter till den solida bankir7
firman Arnfeldt, Bourmaister & Co. Hon hade två bröder, Max och Edward, som också vistades i Paris för att studera bankväsende. Helens främsta uppgift var att ”hålla tummen på ögat” på de båda bröderna. Att fylla denna uppgift enligt ordens andemening var i längden nästan lika svårt och besvärligt som att göra det efter bokstaven. För egen del skulle hon lära sig sjunga, spela och måla; hon skulle bedriva språkliga, historiska och konstlitteraturhistoriska studier, hon skulle gå på föreläsningar, teatrar, konserter och museer; hon skulle rida; hon skulle två gånger i månaden avlägga noggranna rapporter över sina och brödernas räkenskaper; hon skulle så flitigt som möjligt umgås i ett tjugutal aristokratiska hus, till vilka gamle greve Arnfeldt skaffat introduktion; hon skulle varje vecka sända skriftlig rapport (minimum åtta sidor) till föräldrarna samt hålla ett halvt dussin tanter och onklar och ett helt dussin kusiner och väninnor au jour med det parisiska livet; vidare skulle hon för dessa tanters, onklars, kusiners och väninnors räkning uträtta åtskilliga kommissioner av mycket skiftande natur; till sist fick hon givetvis ej försumma att taga alla världsstadens och dess omnejds märkvärdigheter i betraktande. Betänker man att den unga kvinnan sökte fylla alla dessa uppgifter på det mest samvetsgranna sätt, kan hennes allvar icke förundra. I gengäld för så mycken möda åtnjöt hon emellertid den mest fullständiga frihet att göra vad hon behagade. Fröken Helens dagar och stunder voro således synnerligen väl fyllda av nyttigt och gagnerikt arbete redan innan Jonas Kerrman anlände till pensionatet. Den unge mannen föreföll henne emellertid så pass tafatt och ”grön” att hon kände det som en oavvislig plikt att ta en smula hand om honom. Denna omhandtagning fullgjorde hon så mjukt och 8
finkänsligt, att unge Jonas efter en vecka fann det helt naturligt att tillbringa sina lediga stunder i hennes sällskap. Och gott och väl det! Men efter ytterligare en vecka fann han det förvånande och smärtsamt samt efter tredje veckan sårande och nedrigt ifall fröken Bourmaister av en eller annan orsak nödgades lämna honom i sticket. Härigenom råkade den stackars flickan i svåra pliktsammanstötningar och nödgades gång på gång dels stöta sig med sitt samvete samt vissa tanter och kusiner, dels utebliva från aristokratiska mottagningar, dels taga tummen från ögat på Max och Edward. Hennes ställning försvårades genom den antipati, som rådde mellan Kerrman och bröderna. De båda unga herrarna, som ägnade mindre intresse åt det högre bankväsendet än åt det ”fria konstnärslivet” i Seinestaden, sågo med förakt ned på ”pulpetzeloten”, vars fattigmansflit stack av mot deras förnäma lättja. De gjorde narr av honom, hånade hans klumpighet, hans brist på estetiska intressen, hans skolfranska, hans sätt att äta, att konversera. De gjorde till och med narr av hans grovskurna kläder, tillverkade av en hedervärd mäster vid Hornsgatan. Syster Helen näpste sina sprättiga bröder. Hon sa: Han är den bäste pojken på det här pensionatet, han är mycket bättre än ni. Han är bra.
9
Jonas och Helen är en ironisk och lättsam historia som utgavs första gången 1926. Jonas, en ”oäkting”, inleder under en vistelse i Paris en hemlig relation med en kvinna, Helen Bourmaister, från en finare borgerlig familj. Deras relation uppdagas av Helens två bröder Max och Eddie och resultatet blir en familjekonflikt som blottar borgerlighetens förljugenhet och förmåga till förställning. Boken kan tematiskt beskrivas med rubriken “En förlovning med förhinder”. Jonas och Helen kan beskrivas som typiskt bergmansk i så måtto att den visar på författarens intresse för relationen far-son och den sociala brännmärkningen av varje form av utanförskap och gränstillvaro. Borgerskapets uppblåsthet och dess maktspel i en starkt hierarkiskt värld, där det gällde att “ta sig upp”, skildras träffsäkert.