Gamla minnen
Honghorierna (1936)
Min mor påminde mig en gång, då jag nyss hade blivit student, om att jag som liten, innan jag ännu kunde tala rent, var mycket rädd för något som jag kallade honghorierna. Men hon hade aldrig riktigt fått klart för sig vad jag menade med det besynnerliga ordet. Hon hade bara ett oklart minne av att det måste vara ”något i tamburn”. Den mörka och trånga tamburen till den lilla våning, där jag först började vakna till medvetet liv, fick ett svagt ljus från två matta gråa glasrutor högt uppe i dubbeldörrarna till farstun. Där uppifrån stirrade de ner på mig som två stora, blinda ögon. Då jag var liten ingav mig detta hemska, blinda fyrkantigt uppspärrade ögonpar en hemlighetsfull skräck. Det var dessa två rutor — och allt det okända och farliga, som kunde finnas bakom dem — som jag kallade ”honghorierna”. Min skräck för honghorierna var inte alldeles ogrundad. Utifrån kunde de två rutorna inte tilldra sig min uppmärksamhet; jag var så liten och såg inte så högt uppåt, då jag stod utanför och bara tänkte på att komma in, och i farstun, som var ordentligt belyst från ett fönster åt gården, hade jag aldrig sett de två hemska ögonen stirra med sitt gråblinda ljus. Om jag också hade sett dem skulle jag inte ha känt igen dem och inte förstått, att det var honghorierna, sed5
da från andra sidan. Men var hade jag fått namnet ifrån? Jo, då jag var stygg och besvärlig, kunde min far eller mor ibland hota mig med att jag skulle ”flyttas upp på kontoret”. Därmed menades vindskontoret, som var fullt med råttor och gammalt skräp. Men jag hade visst ännu aldrig varit där uppe och visste inte vad ”kontoret” var. Jag tycker mig nästan minnas att vi just befann oss i tamburen, när det blev sagt att jag skulle flyttas upp på kontoret, på det viset hade jag fått för mig att det var de två rutorna där högt uppe som hette så. Därför kallade jag dem honghorierna: jag kunde ju se att de var två. Och jag visste inte i vilken av dem jag skulle flyttas upp — eller kanske på något oförklarigt vis i bägge två? Tillvaron var full av gåtor och hemska underligheter. Man hade förstås också skrämt mig med sotarn, det gjorde enligt gammalt bruk vår jungfru Lotta, som jag kallade Råtta. Kineserna, påstås det, kan inte säga r utan säger I i stället, och från början var det på samma sätt med mig, efter vad man sedan har sagt mig; men nu hade jag lärt mig säga r, och i glädjen använde jag den nyförvärvade färdigheten på orätt ställe. Och då jag märkte att det väckte glädje och munterhet, gjorde jag det snart med flit. Jag minns inte om jag egentligen ännu hade sett sotarn, men han hörde för mig till samma fasans värld som honghorierna, och jag ställde dem ovillkorligt i samband med varandra: sotarn bodde i honghorierna, och från dem kunde han komma fram när som helst. Det gjorde han i mina drömmar om natten. Då han kröp fram ur honghorierna var han mycket liten, men han blev större och större, det var rent ohyggligt att se hur han växte! Råtta hade sagt att han kunde äta opp alla små barn i hela huset, när han var 6
hungrig. Därför gav Råtta honom mat, sade mormor. Det var snällt av Råtta. Det att sova eller inte sova, drömma eller inte drömma — det var ännu oklara saker. Ofta låg jag alldeles vaken, som jag tyckte, i min lilla bädd i sängkammaren och såg alldeles tydligt för mig alla möblerna i salen med de två fönsterna åt gatan — sängkammaren hade bara ett, åt gården — spegelbordet mellan fönsterna, pianot, alla rottingstolarna och det runda bordet med sin rödbrokiga duk, som var fyrkantig och gick ner till golvet i hörnen. Och så såg jag ibland tamburn med honghorierna på samma gång. Min yngsta son, som är död, har sagt mig att han som liten hade alldeles liknande halvvakna syner: långa stunder såg han om natten för sig ett annat rum än det han låg i, och trodde sig dock inte vara där men visste mycket väl att han låg i sin säng i barnkammarn och inte kunde se något av allt det som han dock såg så tydligt. Sådant är kanske ganska vanligt hos små barn. Som vuxen har jag aldrig haft några hallucinationer eller något i den vägen. *
Men tidigt en morgon — det måste ha varit en vacker och solig morgon — då jag kom larvande ut i tamburen, såg jag att honghorierna hade fått ett helt annat utseende. Det var inte det vanliga hemska blinda grå. De lyste med ett varmare, gulaktigt sken. Hela den mörka tamburn hade blivit ljus. Jag kravlade upp på vedlårn — en stor, väggfast, brunmålad lår med klamock, som upptog nästan hälften av tamburn — och satte mig där och tittade på honghorierna. Jag var inte alls rädd för dem. Det gick upp för mig något som aldrig förr 7
fallit mig in: att honghorierna kanske kunde vara ett slags fönster. Jag hade nyligen för första gången fått följa med min mor i kyrkan. Där hade vi just suttit i det varma gula skenet från ett fönster med vitt, gulaktigt förhänge, medan prästen vid altaret, klädd i ett rött, guldbroderat schabrak, sade med en röst, som gav eko under det stora himmelsblå kupolvalvet med gullstjärnor: Heee-lig, heee-lig, heee-lig! Jag hade förstås ingen aning om vad han menade med det, och när jag nu, efter några och sextio år, tänker närmare på saken, är jag inte alldeles säker på att herr kyrkoherden och hela församlingen visste stort mera därom än jag. Men det tre gånger högtidligt upprepade ordet hade stannat i mitt minne, och jag försökte nu, vänd mot honghorierna, säga det med en röst som jag trodde var alldeles lik prästens: Heee-lig, heee-lig, heee-lig! För mig fick detta nya ord en hemlighetsfull förbindelse med det gula skenet från honghorierna — samma sken som från kyrkfönstret, då prästen hade sagt samma ord — och ännu i dag väcker ordet hos mig föreställningen om ett blekt gulaktigt sken som av gammalt förgyllt silver. Och sedan började jag sjunga, alltjämt vänd mot honghorierna, och jag sjöng alldeles så — tyckte jag — som de hade sjungit i kyrkan. För mig hade det varit en sång utan ord, ty av dem kunde jag ju ingenting uppfatta då hela kyrkan sjöng på en gång, medan orgeln brusade och dånade, men jag sjöng med full hals, sjöng på bara vokaler: O-ia! O-i, o-a! A-o-i! Jag vet inte hur länge jag hade hållit på med denna gudstjänst då jag märkte att jag hade fått åhörare. I dörren till salen stod pappa och mamma och min syster, och i köksdörren stod mormor och Råtta. Jag tystnade förstås med ens. 8
Min syster, som var ett par år äldre än jag, hade genast uppfattat meningen. — Han leker körka, sade hon. — Kunde du höra vad det var han sjöng? sade min mor till min far. — Jag tyckte nästan det lät som psalmer, sade min far. — Det var ”Allena Gud i himmelrik”, försäkrade min mor. — Den pojken måtte väl bli biskop med tiden, sade min mormor.
9
Den nötta slanten (1932)
Häromdagen fick jag bland andra pengar en gammal svensk tvåkrona tillbaka, då jag köpte en bok i ett antikvariat i Fiolsträde i Köpenhamns ”quartier latin”. På kvällen kom jag att ta upp den och se litet närmare på den; den var från 1877. Ganska sliten förstås, men med kung Oscars förnäma profil dock ännu fullt tydlig, och ”Brödrafolkens väl” kunde jag också läsa, med hjälp av förstoringsglas. Adertonhundrasjuttiosju — hur var det på den tiden? Min mor hade ännu sin gamla krinolin stående i en garderob, men hade inte begagnat den på länge; jag såg henne aldrig i den stassen. Men den kunde kanske komma på modet igen, därför fick den stå i garderoben, och en gång när jag hade varit stygg blev jag satt in i den, som en fågel i bur... Och vad hände ute i världen det året? Rysk-turkiska kriget, Plevna, ”allt lugnt i Schipkapasset”... Och här hemma? Louis de Geer var rikets statsminister och pastor Beskow dess själasörjare, och en icke särdeles ansedd ung litteratör vid namn August Strindberg gifte sig det året med en annans hustru, friherrinnan Wrangel, född von Essen. Och det hände kanske ännu hemskare saker, men sådant visste jag ännu ingenting om; jag var åtta år och gick i förberedande elementarskola och hade nyligen lärt mig tio guds bud, men blott teoretiskt; hur man praktiskt skulle bära sig åt med 10
att bryta mot dem hade jag ännu mycket dunkla begrepp om. Jag lär ha haft den likheten med Gustaf II Adolf att jag redan som barn utmärkte mig för gudsfruktan och rena seder. Ordet gudsfruktan får dock inte här tas bokstavligt: jag var inte rädd för Gud. Busar var jag rädd för. Men Gud hade jag aldrig hört något ont om. Det hade jag däremot om kung Oscar. Det första jag hörde om honom — av folkets röst, fjärran från hovsmickret — var icke fördelaktigt; han hade mördat sin bror, den gode kung Karl, för att komma åt kronan och riket. Folkets röst talade i det fallet genom en av våra jungfrur. Vi hade aldrig mer än en i taget, men de växlade ibland. Då de emellerid nästan alltid hette Lotta (en hette dock Alida Sabina Skarp) ha de för mitt minne smält ihop till ett kollektivt väsen med namnet Lotta, och en kväll i början av sjuttiotalet, då mina föräldrar hade gått på Operan för att höra Louise Michaëli som Norma, eller kanske för att se Edward Swartz som Hamlet, invigde Lotta min syster och mig i den dystra statshemligheten. Och hon gjorde det i en sådan form att jag efteråt har kunnat förstå, att också Lotta hade sett Hamlet. Hon berättade nämligen för oss häpna och förskräckta barn hur nedrigt listigt kung Oscar hade burit sig åt för att mörda den gode kung Karl: han hade droppat gift i örat på honom medan han sov! Men se, kung Karl hade en så stark natur, så han dog inte genast, men han fick en smygande sjukdom och måste resa till Aachen i Frankrike, och så dog han i Malmö. Den i folksagans verkstad något förfarne läsaren torde undra, om inte Lotta också hade något att förmäla om ”den elaka drottningen”. Jo då, det hade hon visst det, och det torde till och med ha varit huvudsaken för henne: 11
— Men se, den som egentligen hade ställt till alltihop, det var ingen annan än drottning Sofia. Och när hon så hade blivit drottning, då ville hon göra en lag att alla jungfrur skulle gå klädda i gråa kläder och svarta schaletter och se ut som kråkor, och ingen jungfru skulle få gå med hatt, inte på söndan en gång! Kan man tänka sig så nedrigt! Men se då sa kung Oscar, för han är då åtminstone en karl: ”Nej, Sofia! Hur jag har blivit kung, det vet du bäst, men nu är jag kung, och inte du !” Så den saken blev det ingenting av med! Det var min allra första lilla inblick i ”svenska historien”. Sveriges siste katolske ärkebiskop roade sig som bekant i landsflykten med att skriva en mera utförlig svensk historia av alldeles samma kaliber, blott med den skillnaden att han i fråga om de flesta kungarna fann sig nödsakad att själv hitta på inte bara deras bedrifter men också deras namn. Nästa dag hade jag glömt sagan och hade väl aldrig kommit ihåg den sedan, om inte min syster, som var litet äldre och förståndigare än jag, så att hon anade sakens allvar, hade talat om den för pappa och mamma. Min far kallade in Lotta och framhöll allvarligt för henne det obehagliga i att bli halshuggen i gråa kläder och svart schalett. Herr ärkebiskopens sagor fingo kanske mera djupgående följder. En ung historiker har framställt den tesen, att de kraftigt bidrogo till den svenska mentalitet — den ”gotiska romantik” ett par hundra år före romantiken — som skapade Sveriges storhetstid. Och det finns sagor som ha haft mycket större följder än så. Men kung Oscar levde i lycklig okunnighet om folksagans bearbetningar av samtidshistorien och skötte, det får man kanske erkänna, inte illa den otacksamma uppgiften att efterträda en på ganska problematiska grunder ovanligt om12
tyckt bror. Åtminstone erinrar jag mig att Hjalmar Branting, då jag gjorde hans bekantskap i början av 90-talet, sade att det var ett bra tråkigt göra att arbeta för republiken då det bara fanns en förståndig politiker i hela landet, och det råkade tyvärr vara kungen. Själv fick jag aldrig tillfälle att bilda mig någon mera personlig mening om min konung. Men han gjorde sig bra, då han representerade rikets majestät, och jag var nog barnslig att sätta värde på det. Och en turk, som jag pratade litet med år 1897 under kung Oscars reception på Drottningholm för journalistkongressen under utställningssommaren det året, sade till mig: — Skriv i er tidning, att vi turkar skulle bli förtjusta om vi kunde byta bort vår Abdul-Hamid mot er kung! — Men då blir ni ju hängd, när ni kommer hem? — Strunt i det! sade turken. (Med spanjorer och turkar talade jag franska modigt och obesvärat; med fransmän gick det inte så bra.) Kort efter kungens död fann jag i Georg Brandes’ ”Levned” (andra delen, ”Et Tiaar”, 1907) ett lustigt vittnesbörd om att folksagan, fast inte just Lottas folksaga, också hade varit på spel i helt andra kretsar. Brandes berättar om sitt första sammanträffande i Kristiania med Johan Sverdrup, då — 1880 — stortingspresident och ledare för vänsteroppositionen. Jeg havde dannet mig den Forestilling åt han var en sjældent
skarp Intelligens og en sjældent fast Karakter. Intet af disse Udtryck passede paa ham... Vor første samtale forbausede mig. Under den Misstemning, som dengang i Norge herskede mod den svenske Regering, var jeg vant til at høre Udfald mod Kong Oscar... Men Udtalelser som 13
Sverdrups hade jeg aldrig hørt. Han paastod, at Kongens Handlemaade (det gällde ”vetostriden” i en norsk grundlagsfråga) kun var forklarlig som Udslag af Højhedsvanvid, og udtrykte sig stærkt nedsættende om hans Person. Kongen plejede, paastod han, som Kronprins og Admiral i svenske Havne sammen med sine Officerer at danse på Daekket med nøgne Kvinder. — Jeg spurgte ham forbauset, hvor han kunde tro paa en sådan Røverhistorie. Fraset alt øvrigt, som gjorde den utænkelig var der jo dette, at ingen Admiral efter saadanne Optrin kunde haandhæve Disciplinen. Men Sverdrup blev næsten vred och hævdede, at han vidste Besked.
Men tiden gick, efter några år var oppositionsledaren statsminister och gjorde som sådan litet närmare bekantskap med Oscar II.
Fem Aar derefter sagde han i min Stue til mig om den samme Konge: Hans Majestæt Kong Oscar har i sin Visdom bestemt — jeg siger Visdom; thi det er det eneste Ord, der passer paa Kongen...
Man kan vara alldeles viss om att det inte fanns det ringaste stänk av ironi i Sverdrups ord, varken vid det ena eller det andra tillfället. Han var en djupt allvarlig man. *
Livet hör, som man kanske vet, inte till de sagor som sluta lyckligt. Den popularitet, som kung Oscar så ogärna ville undvara, vann han aldrig i de breda lagren; tiden var inte längre sådan. Och den som han med åren hade förvär14
vat i de högre klasserna miste han i ett slag just på det, som för eftervärlden är hans största ära. Hans fredliga hållning under unionskrisen tolkades naturligtvis blott som en gammal och slagrörd mans ängsliga försiktighet. En av mina unga vänner på den tiden — då en lidelsefull och inspirerad poet och en glödande nationalistisk hetsporre, nu en andlig vägledare och själasörjare för de fattiga i anden — kände sig frestad av den tanken att med ett pistolskott utlösa sin förbittring över den ”nationella förödmjukelsen”, men var dock nog förståndig — jämförelsevis — att i stället använda tanken som motiv i en roman några år efter den gamle kungens död. Hans förakt skulle ha smärtat den gamle herrn, om han hade vetat om det, ty det var naturligtvis just bland varma och uppriktiga fosterlandsvänner han framför allt hade velat bli aktad och avhållen. Och jag kan inte tänka mig annat än att Oscar II även i yngre och kraftigare år skulle ha handlat som han gjorde. Unionsproblemets olöslighet har han icke kunna undgå att inse, och att med militära maktmedel ingenting verkligt stod att vinna men ohyggligt mycket att förlora för hela Nordens framtid, det torde senare tiders händelser ha lärt de flesta av dem som icke förstodo det då. Och nog begrep salig kungen det! En klar och vacker dag på senhösten 1907 gick jag på Karlavägen då jag såg en kunglig vagn komma körande i sakta mak. Jag brukade aldrig annars stanna och hälsa på kungliga vagnar, men då jag såg i den öppna vagnsrutan att det var kungen, gjorde jag ett undantag. Han lyfte på hatten och vinkade med handen genom rutan som åt en gammal bekant. Kanske trodde han att inga andra hälsade på honom längre — och det gjorde verkligen heller ingen på hela gatan, så långt jag kunde se. 15
*
Jag vet inte om det var den gamla silverslanten som gjorde att jag drömde om salig kungen härom natten. Jag gick på en folktom gata, vet inte riktigt om det var dag eller halvljus sommarnatt, men jag var på hemväg — det stod klart för mig, fast jag inte riktigt kände igen gatan eller husen eller visste var jag egentligen bodde, men jag tänkte: det klarar sig nog. Med ens stod jag utanför min port. Ja, var det inte min port? Jo visst. Men ändå, det var något främmande med den som jag inte riktigt kände igen, jag tog ett par steg tillbaka för att se efter husnumret, men jag kunde inte upptäcka det... Och det stod ett flyttlass utanför porten. Besynnerligt. Var det inte mina egna möbler? Där är ju min lilla sekretär, som jag i många år haft till skrivbord... Och där ligger min brevpress av malakit, med en liten kvinnohand av guldbrons... Men de andra sakerna? Jag tyckte nog att de också kunde vara mina, men jag kände i alla fall inte riktigt igen dem. Men det är ju en känd sak — tänkte jag i drömmen — att möbler på ett flyttlass ta sig helt annorlunda ut än inne i rummen där man är van att se dem. — Jaha, det är en känd sak, sade en gammal herre som just gick förbi. — Men ers majestät har kanske aldrig sett sina saker på ett flyttlass? undrade jag. — Jag har sett två riken på ett flyttlass, svarade kungen, men det var ett för mycket... Men hör du Sven — och han vände sig till en liten gubbe med vita polisonger, som jag inte hade sett genast — var har han gjort av fikusen? 16
— Han har ingen fikus, sade general Lagerberg (jag kände naturligtvis genast igen honom) men i stället har han en guldkatt. Titta bara! Den är fin! Och generalen tog en förgylld porslinskatt på flyttlasset och räckte den åt kungen. Jag blev ganska förlägen. Det var ju inte min katt. Jag hade aldrig sett den förr. Men jag begrep ju mycket väl hur det hängde ihop: det var min fina brevpress av malakit, med den lilla kvinnohanden av guldbrons, som generalen hade tagit från flyttlasset, nu låtsades han som om det var en förgylld porslinskatt (han var ju känd för sina skämtsamma påhitt) och kungen gick genast in på skämtet och sade: — En charmant guldkatt! Verkligen en charmant guldkatt! Då hade jag ju bara att hålla god min — och den var verkligen alldeles förvillande lik en förgylld porslinskatt. Tänk att jag aldrig hade märkt det förr! — Men den charmanta guldkatten är tyvärr inte min, sade jag. (Jag skämdes förstås för min dåliga smak och för att jag hade låtit lura mig så grovt i butiken.) — Om den inte är din så kan den bli, sade kungen. Håll till godo! Men guld är icke allt som glimmar — kom ihåg att jag har sagt det! — Har ers majestät verkligen hittat på det själv? sade jag — och så vaknade jag lyckligtvis innan kungen hann bli arg.
17
Kort före sin död 1941 sammanställde Hjalmar Söderberg Sista boken. Samtliga artiklar, utom essän om Anatole France, skrevs på 1930-talet. Flera av dem publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning, andra har ingått julkalendrar, festskrifter etc. I den första avdelningen har Söderberg fört samman några minnesbilder. Bokens andra avdelning, ”Bakom böckerna”, har främst memoarkaraktär. I bokens sista avdelning, ”Historia och myt” har författaren sammanfört de sista alstren av hans historiska och mytologiska efterforskningar och funderingar. Till sist återfinns hans inlägg om kampen mot tidens kulturfientliga krafter.