9789187523731

EN SKÄRGÅRDSDECKARE FRÅN VAXHOLM

I dödens tjänst

I dödens tjänst Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Linda Sundgren © Omslagsdesign: Maria Crum © Författarbild: Sussi Lorinder © Omslagsbild: Peter Nerström Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-73-1

Till Ludvig och Sandra, mina älskade barn

Kapitel 1

Han fixerade sina händer med blicken och skrubbade frenetiskt.

Andhämtningen var ansträngd och ojämn. Pannan blank av svett.

Han jobbade sig från yttersta fingerspetsarna, över handryggen och vidare upp mot armbågen. Vattnet som forsade ur kranen var alldeles för varmt och när han slutligen vred av blandaren var huden rödflammig av den omilda behandlingen. Stödd mot handfatets blanka kanter lyfte han blicken och mötte den härjade figuren i det immiga spegelglaset. Ögonen var tomma. Munnen stram. Huden lös. Var det verkligen han?

Det här var definitivt sista gången och han visste att det var sant. Någon väg tillbaka fanns inte, men nu skulle det bli annorlunda. Ingenting spelade längre någon roll, han hade inget kvar att förlora.

Ovälkomna minnesbilder trängde sig på och han svalde, trots att munhålan var snustorr. Han hade sett dem tillsammans.

Nakna, heta. Armar slingrade om varandra. Den hårda lemmen mot hennes mjuka mage. Det vidriga stönandet. Oförmögen att slita blicken från den förbjudna akt som var på väg att fullbordas i hans eget sovrum stod han där och stirrade. Och lika smärtsam som åsynen av det groteska skådespelet var insikten att allt hade varit förgäves. Lidandet, underkastelsen, förnedringen. Han hade följt varje instruktion, varje begäran, hur omöjlig den än hade varit. Och till vilken nytta? Till vilken jävla nytta? Fan också! Helt

7

meningslöst hade det varit, fullständigt bortkastat. Så ruskade han häftigt på huvudet. Fick inte tänka så, inte låta hopplösheten ta överhand. Måste stänga dörren om det som varit och gå vidare, annars skulle han gå under. Förgås av självförakt och sakta ruttna, inifrån och ut.

Blicken föll på de röda stänken som kantade det vita porslinet. Hastigt vred han på kranen och sköljde bort de sista resterna. Återstoden av sitt miserabla liv skulle han ägna åt att försöka kompensera för allt han hade ställt till med.

Frågan var bara hur han skulle kunna leva med sig själv.

8

Kapitel 2

Låskolven gav ifrån sig ett svagt klickande när spärren släppte och dörren gled upp. Ingela Bredvinge klev ur de snöiga stövlarna och tassade ut i köket. Med en kyld burkläsk slog hon sig ner vid matbordet och placerade fötterna på stolen framför.

Vilken kväll!

Visst brukade Per ordna lite trevligt till deras träffar, men den här gången hade han överträffat sig själv. Eftersom Pernilla och barnen varit bortresta hade de kunnat träffas hemma hos honom.

Han hade visat in henne i vardagsrummet. Där var det uppdukat med räkor, mousserande vin och mängder av värmeljus i små färgglada koppar. Kanske inte så där storslaget som Torsten hade gjort i början av deras äktenskap med ostron och champagne, men för Ingela betydde det desto mer. Per hade ju inte alls samma ekonomiska förutsättningar och tillsammans med honom var tanken det enda som räknades. De hade småpratat och skrattat under hela middagen och när de ätit klart hade de hamnat i soffan. Per hade varit så innerlig när de älskade att hennes ögon tårats. Det hade definitivt aldrig hänt med Torsten.

Hon tog ett par försiktiga sippar direkt ur burken. Torsten avskydde när man gjorde så, men hon orkade inte hämta något glas. Dessutom vägde hans åsikter allt lättare. Ju större plats Per tog i hennes liv, desto mer marginaliserad blev maken och hon insåg att det snart inte skulle finnas något utrymme alls kvar

9

för honom. Men det gjorde inget, hon hade allt hon ville ha. Så snart Per tagit klivet ut ur sitt gamla liv skulle hon prata med Torsten och förklara att hon inte kunde stanna hos honom längre.

Att hon skulle börja ett nytt kapitel i sitt liv och måste vidare.

Formuleringarna hade hon redan tänkt ut.

Det antika vägguret ovanför skänken gav ifrån sig ett rytmiskt tickande. Över tre. Definitivt läggdags. Huset var mörkt och stilla och Torsten låg med all säkerhet och sov. En gång hade han ringt under kvällen. Hon hade inte hört signalen men såg det missade samtalet när hon klev in i taxin för att åka hem. Något meddelande hade han inte lämnat. Hon hade sagt att hon skulle ut med en väninna och äta middag och förvarnat om att det kunde bli sent. Risken att lögnen skulle avslöjas var minimal. Torsten hade ingen kontakt med hennes kompisar.

Sovrumsdörren gled ljudlöst upp. Torsten låg på mage och sov tungt. Eller låtsades han bara? Ibland undrade hon om han visste, eller i alla fall anade, vad som pågick. Inte för att han sagt något, men hon kände själv hur svårt det blivit att vara naturlig i hans sällskap, särskilt när hon kom hem efter ett kärleksmöte.

Som om de svullna läpparna och rosiga kinderna skrek ut hennes bedrägeri.

Den mjuka heltäckningsmattan dämpade tacksamt hennes steg. Hon rundade bädden och placerade kläderna prydligt över herrbetjänten. Andlöst gled hon ner under det svala täcket. Sedan vände hon Torsten ryggen och slöt ögonen. Det hade gått vägen, den här gången också. * Mörkläggningsgardin, jo jag tackar ja, tänkte Ingela när den skarpa vintersolen trängde in genom rullgardinens blanka tyg.

Hon gnuggade sömnen ur ögonen och tittade på klockan. Nåja, det var ändå dags att gå upp. Men hon skulle be Torsten åka tillbaka med gardinen. Han hade monterat den bara någon vecka tidigare

10

men det var uppenbart att den inte fungerade. Hon slängde ett öga över axeln och noterade att maken fortfarande låg stilla. Undrar om han hade druckit? Hon tyckte att hon känt en svag whiskydoft innan hon somnade. De senaste veckorna hade hon hittat honom framför teven med en drink i handen var och varannan kväll, vilket inte alls var likt Torsten. Kanske anade han trots allt vad som var i görningen, att hans fru hade hittat en annan och var på väg bort. Ingela kände magen dra ihop sig. Så här i det nyktra morgonljuset kändes det inte alls lika enkelt att öga mot öga behöva tala om för Torsten att deras gemensamma liv var över efter trettio års äktenskap. Fast det kunde inte hjälpas. Tanken på att fortsätta i samma gamla hjulspår som de senaste fem tio åren var värre än allt annat. Per var som en drog, ett livselixir hon inte klarade sig utan. Hon bara måste ha honom, kosta vad det kosta ville.

Irriterat blängde hon på makens breda ryggtavla med de missprydande valkarna och den glesa behåringen, nu måste han väl ändå vakna. Vad skulle grannarna säga om rullgardinen var nerdragen halva dagen? Hon lade en hand på hans bleka arm, fylld av leverfläckar, men drog den genast åt sig. Torsten var alldeles kall.

I bara underkläderna skyndade hon runt sängen. När hon böjde sig fram möttes hon av ett uppspärrat öga som stirrade oseende på henne. Varför såg han så konstig ut? ”Torsten, hur är det?” sa hon med osäker stämma, men maken förblev tyst.

Med ansiktet halvt bortvänt placerade hon en hand framför hans halvöppna mun. Inte ett andetag. Flämtande ryggade hon tillbaka och slog händerna för munnen. Hon ville skrika, men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Herregud, Torsten var död!

Ingela rusade ut i hallen. Skärrad stack hon ner handen i väskan och krafsade runt bland nycklar, plånbok, pennor och läppstift tills hon fick fatt i mobilen. Med fumliga fingrar tryckte hon fram Pers nummer. Fyra signaler ljöd innan han äntligen svarade. ”Andersson.” Hans neutrala tonfall vittnade om att Pernilla

11

var i närheten, hon skulle komma tillbaka nu på morgonen, hade Per sagt. Ingela visste att han ogillade när hon kontaktade honom utanför deras avtalade tider, men de reglerna kunde hon knappast ta hänsyn till nu. ”Han är död”, viskade hon i luren medan tårarna tryckte bakom ögonen. ”Va? Vad är det du säger?”

Sedan tillade han: ”Vänta lite.”

Ingela märkte att Per tog luren från munnen, men hon kunde ändå tydligt höra när han pratade med hustrun. ”Jag kommer snart, älskling, måste bara ta det här först. Det är något om träningen nästa vecka.”

Ingela kände svartsjukan riva innanför bröstkorgen. Även om hon visste att han bara höll skenet uppe där hemma tills han hittade rätt tillfälle att berätta, kändes det ändå olustigt att han pratade så där gulligt med Pernilla. Och älskling var väl ändå att ta i, det räckte väl med att kalla henne vid namn, eller? Hon hörde hur han med snabba steg lämnade rummet och en dörr som slog igen. Sedan var han åter i luren. ”Varför ringer du nu?” fräste han. ”Det är ju för fan lördag och både Pernilla och ungarna är här.” Ingela höll tillbaka gråten som vuxit till en värkande svulst i halsen. ”Det är Torsten, han är död.” ”Vad menar du? Ska det här vara ett skämt, eller?” Per lät fortfarande grinig. ”Nej, nej, det är sant. Han låg i sängen när jag kom hem i natt.

Jag trodde han sov, men när jag vaknade i morse upptäckte jag att han var död. Han måste fått en hjärtinfarkt eller något. Det är så hemskt. Han är alldeles vit. Och kall. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, du måste hjälpa mig, jag klarar inte av det här.”

Hon kunde höra Per andas djupt. ”Lugna ner dig lite nu”, sa han med vänligare tonfall. ”Har du ringt efter ambulans?”

12

Men förstod han inte vad hon sa? ”Nej, varför skulle jag göra det? Vad ska han på sjukhus att göra, han är ju död!” Ingela hörde sin egen röst gå upp i falsett, oförmögen att kontrollera den. ”Någon måste ju ta hand om honom, eller hur. Ring 112 och berätta vad som hänt, så ordnar de det. De vet precis vad man ska göra i ett sådant här läge, det är garanterat inte första gången någon knoppar in på hemmaplan. Tro mig, de är experter på sådant här.”

Ingela försökte samla tankarna. 112, var det dit hon skulle ringa? Hon visste inte, kunde inte avgöra. Hon hade aldrig varit den som tagit kommandot och löst svåra situationer, det hade varit Torstens uppgift men han kunde inte hjälpa henne längre.

Huvudet hettade som om innanmätet var på väg att fatta eld och hjärtat hamrade vilt. ”Tror du verkligen det? Borde man inte ringa någon annan?” ”Vadå, vem skulle det vara, menar du? Bårhuset kanske?” Han skrattade kort. ”Det är nog inte rätt väg att gå.”

Hon försökte komma på något bra svar, men tanken svek. ”Jag vet inte, jag känner mig så förvirrad bara, men du kanske har rätt.” ”Absolut, det vet jag att jag har. Men du, vi får höras lite senare, jag kan inte snacka mer nu. Lina har fotbollsmatch och vi ska droppa Amanda hos en kompis på vägen, så vi måste börja packa ihop oss om vi inte ska komma för sent. Det är ett jäkla flängande fram och tillbaka på helgerna, du vet ju hur det är.”

Förtvivlan växte. Klart hon visste, att helgerna var vigda åt barnens aktiviteter hade hon förstått för länge sedan. Men innerst inne hade hon hoppats att Per för en gångs skull hade struntat i familjeförpliktelserna och åkt raka vägen över och hjälpt henne reda ut alltsammans. Hon behövde honom, nu mer än någonsin. Men det kunde han naturligtvis inte göra, det förstod hon ju.

Pernilla och barnen skulle börja undra och det här var förmodligen inte rätt tillfälle att berätta om skilsmässan.

13

”Okej”, sa hon ynkligt. ”Det är bara så fruktansvärt alltihop.

Torsten finns inte mer och jag har legat där och sovit bredvid honom hela natten utan att märka något. Han kanske var död redan när jag kom hem.”

Insikten att hon möjligen tillbringat natten bredvid ett lik, om än hennes mans, gjorde henne lätt illamående och hon kände hur huden på armarna knottrades. ”Jag förstår att det känns jobbigt, men ta det bara vackert. Gör som jag säger och ring efter en ambulans, så tar de hand om det.”

Hon tog ett skälvande andetag. ”Ja, jag ska göra det.” ”Så ska det låta. Och du, jag älskar dig.”

Ingela lade ifrån sig luren och sträckte sig efter ett paket näsdukar. Det var klart att Lina inte skulle behöva missa fotbollen, Per hade ju berättat hur roligt hon tyckte det var att spela. Hon fick ordna upp det här på egen hand, på något sätt skulle hon klara av det.

14

Kapitel 3

”Ursäkta att jag är sen”, hasplade Maria Karling ur sig när hon störtade in på Skärgårdstidningens mötesrum. Hon slet av sig täckjackan och hängde den slarvigt över stolsryggen innan hon damp ner bredvid Morgan Rosse.

De skulle just dra igång veckans första redaktionsmöte och Angie hade nästan börjat tro att Maria inte skulle dyka upp. ”Ingen fara”, försäkrade Angie, ”vi har inte börjat ännu.”

Forskande betraktade hon den unge reportern. Det blonda håret var uppsatt i en slarvig knut. Kinderna var rödmosiga och under de klarblå ögonen hängde mörka halvmånar. ”Hur är det med dig, har det hänt något?” undrade Angie.

Maria fingrade på en penna. ”Märks det?” sa hon dämpat. ”Du ser faktiskt rätt sliten ut”, sa Anders Klintberg sanningsenligt. Visserligen var tidningens fotograf, allmänt kallad Klinten, inte typen som brukade lägga någon större vikt vid andras utseende. Folk fick väl se ut hur fan de ville bara de skötte sig, men inte ens han kunde undgå kollegans tyngda uppenbarelse. ”Det är Jessica, min bästa kompis ni vet”, sa Maria. ”I fredags skulle hennes pojkvän, Kalle, opereras. Inget allvarligt, men något gick snett och Kalle …” Hon gjorde en lång paus som för att ta sats innan hon avslutade meningen. ”Han dog.”

Angie ryckte till och spärrade upp ögonen.

15

”Men vad är det du säger, är det sant?” Hon mindes mycket väl Jessica och Kalle från Marias 25-årsfest i höstas. De hade skrivit en sång till födelsedagsbarnets ära som de under stort jubel framförde tillsammans. Angie hade pratat en del med dem under kvällen och spontant fattat tycke för dem båda.

Maria nickade. ”Ja, tyvärr.” ”Vad var det som hände? Jag menar, Kalle kan ju inte ha varit gammal.” Inte en dag över trettio, tänkte hon. ”Nej, han var bara tjugosju.” Marias rödkantade ögon blev blanka. Hon såg ut att vara på vippen att börja gråta, men samlade sig. ”Läkarna gjorde allt de kunde, men ja, det hjälpte inte.”

Morgan lade en arm runt hennes slokande axlar. ”Har det varit en tung helg?” frågade han deltagande. ”Kalle var ju din kompis också, det här måste kännas för jävligt.”

Hon nickade långsamt. ”Jag kan inte fatta att han är borta, det är så overkligt på något sätt, som en dålig dröm som bara fortsätter. Och Jessica är helt knäckt och går bara runt där hemma och gråter.”

Maria vände blicken mot fönstret och såg ut mot Vaxholms fästning som tronade på sin lilla ö ute i vattnet, mittemellan Vaxholm och Rindö. Runt de massiva stenmurarna glittrade ett mjukt snötäcke. Havet var grått och stilla. ”Det är så svårt att förstå”, fortsatte hon. ”Jag menar, de skulle precis flytta ihop, hade hyrt en lägenhet ovanpå en villa på Fredriksbergsvägen och Kalle hade fått fast tjänst. Allt var så himla bra och så händer det här. Det är ju helt sjukt.”

Angie såg deltagande på sin yngste medarbetare. ”Jag tycker du ska gå hem och vila dig, så kommer du tillbaka när du känner dig lite piggare. Vi tar hand om dina grejer under tiden och du behöver inte känna någon press att skynda dig hit igen. Behövs det tar vi in hjälp utifrån.”

Maria skakade ihärdigt på huvudet. ”Jag stannar hellre här och jobbar. Hemma går jag bara runt

16

och grubblar och sova kommer jag ändå inte att kunna göra. Här är det i alla fall lite lättare att tänka på annat.”

Angie förstod precis vad Maria menade. Hon var själv snabb att sätta på skygglapparna och begrava sig i jobb när det blev för tufft på annat håll. ”Självklart gör du precis som du vill. Men säg till om du ändrar dig, i så fall löser vi det.”

17

Kapitel 4

Senaste timmen hade hon tillbringat på ett fik tillsammans med tidningens annonssäljare. De hade gått igenom försäljningsrapporter och bollat idéer för hur omsättningen skulle kunna öka ytterligare, men det stod i alla fall helt klart att övergången från gratistidning till prenumeration varit rätt väg att gå. Angie ökade stegen när hon rundade Hotellet och fortsatte i riktning mot Skärgårdstidningens lokaler nere i Österhamn. Hon höll sig nära de putsade gamla stenhusen i ett tröstlöst försök att skydda sig mot den iskalla nordan som svepte in från fjärden och slet och drog i kläder och hår.

Uppe på redaktionen var de andra tre fullt sysselsatta med arbete. Maria gnodde oförtrutet vidare med en artikelserie om skärgårdens historia från ö till ö och Klinten hade rullat över sin stol till Morgans skrivbord, där de satt med huvudena tätt ihop och valde bilder till nästa nummer. ”Har ni inte varit på lunch ännu?” frågade Angie medan hon stegade bort till pentryt och laddade kaffemaskinen med en kapsel mörk mocca. Själv hade hon tagit en räksallad utan dressing på fiket, det fick räcka även om hon fortfarande var sugen. Skulle hon lyckas bli av med de sista extrakilona efter graviditeten en gång för alla var det bara att bita ihop.

De båda männen mumlade något otydbart till svar medan

18

Maria kom bort till henne och ställde sig på andra sidan bardisken med angelägen min. ”Vill du ha?” Angie viftade med sin kopp i luften.

Men det ville Maria inte, hade precis druckit, sa hon. Maria såg fortfarande tagen ut. Kinderna hade förlorat färg och håret hängde glanslöst ner över axlarna. Men det var inte konstigt, tänkte Angie. Att en jämngammal kompis ska gå och dö är knappast något man räknar med i den åldern och Kalles bortgång hade förmodligen rört upp en massa känslor och tankar. ”Kalles föräldrar var över hos mig igår kväll”, började Maria dröjande. Hon fäste en hårslinga som trillat fram i ansiktet bakom örat. ”Jaså”, sa Angie förvånat. Hon hade ingen aning om att de stod varandra så nära att de valde att hälsa på Maria bara dagar efter sonens bortgång. ”Hur var det med dem? De måste ha det jobbigt nu.” ”Jo, de var jätteledsna. Kalles pappa sa inte så mycket, han såg mest bedrövad ut, men hans mamma, Ulla-Britt, var upprörd.

Hon var arg på läkarna och tyckte att om de bara hade skött sitt jobb skulle Kalle ha levt idag. Kanske är det så, jag har ingen aning. Men det var rätt tufft och jag visste inte vad jag skulle säga.”

Angie lade en hand över Marias medan hon bedyrade att de säkert bara tyckte det var skönt att få träffa någon av Kalles vänner och prata av sig lite. ”Du behövde nog inte säga så mycket”, sa hon. ”Kanske, men det var inte därför de kom.” Maria lade underarmarna mot bardisken och lutade sig fram. ”De vill att vi skriver om Kalle i tidningen.”

Angie smakade på kaffet. Fortfarande för varmt att dricka, konstaterade hon och blåste försiktigt på ytan. ”En dödsannons, menar du? I så fall får du hänvisa dem till Ritva Salo så ordnar hon det. Hon är väldigt bra på att ta folk, så du behöver inte oroa dig.” ”Njae, snarare en artikel.”

19

Angie gjorde ett nytt försök med javat. Tog hon det bara i tillräckligt små sippar gick det faktiskt ner även om det brände en aning i gommen. ”En artikel, hur menar du?”

Maria flyttade vikten från ena foten till den andra. ”Kalle var deras enda barn och de kan inte acceptera att han dog på det där sättet. De vill ha en förklaring, någon som kan berätta hur det gick till. Och de kan själva tänka sig att ställa upp på en intervju om det skulle behövas.”

Angie ställde ner koppen och såg in i Marias ansträngda, allvarliga ögon. Att ta sig an ett sådant känsligt ämne på ett bra sätt var svårt. Framför allt när de inblandade fortfarande befann sig i chock, vilket Kalles föräldrar med största sannolikhet gjorde.

Risken var överhängande att de sa saker som de senare skulle ångra och det kunde slå tillbaka mot både dem själva och tidningen. ”Ärligt talat vet jag inte om det är en så bra idé”, sa Angie. ”Jag har full förståelse för hur de känner det, men jag undrar om det inte vore bättre att de vände sig direkt till sjukvården istället för att gå via oss. De kan säkert få både fler och bättre svar därifrån.”

Marias bröstkorg hävde sig och sjönk i en enda obruten rörelse. ”Det sa jag också, men de stod på sig. Eller rättare sagt, UllaBritt gjorde det och jag lovade att jag skulle höra med dig.”

Förmodligen hade det varit bäst för alla parter att vänta med en eventuell artikel, tänkte Angie. Låta tiden slipa udden av den mest akuta sorgen och ge föräldrarna chans till lite distans. Men prata med dem kunde hon förstås alltid göra. Det betydde inte nödvändigtvis att det skulle bli en artikel. ”Var bor de?”

Maria rätade på ryggen. ”På Skarpö, nästan direkt efter bron. Det tar inte lång stund att åka dit”, bedyrade hon.

Angie funderade ytterligare några sekunder innan hon svarade. ”Okej, jag pratar med dem”, sa hon slutligen. ”Men jag kan inte lova att vi kommer att skriva något.”

20

Marias axlar sjönk och ansiktsdragen mjuknade. ”Jag vet att det kommer betyda massor för dem.” * Förutom postbilen var Angie enda passageraren på den korta överfarten till Rindö. Grindarna öppnades och hon rullade av och tog första avfarten till vänster. Vägen mot Skarpö slingrade sig fram utmed vattnet som trots kylan fortfarande låg öppet. En smal bro förband de båda öarna och snart befann hon sig på andra sidan. Höga träd kantade körbanan och mellan grova stammar skymtade pampiga kåkar med brutna tak och lekfulla torn.

Långsamt körde hon gatan fram tills hon hittade avtagsvägen där Kalle Albertssons föräldrar skulle bo. Efter ett tjugotal meter stannade hon. Här var det. Huset var en ljusgul skärgårdsdröm med spröjsade fönster och punschveranda. Ytterdörren saknade ringklocka men den smidda portklappen visade sig fungera lika bra. En kortväxt, senig man med en grånande munkkrans i nacken uppenbarade sig på tröskeln.

Hon såg sig omkring medan hon följde Hugo Albertsson in i huset. Överallt fanns prydnadssaker och inredningsdetaljer som andades skärgård och öliv. Krokar krönta med rödvita flöten, lampor i form av fyrar och nåtade trägolv. Spiselkransen i vardagsrummet pryddes av täljda sjöfåglar på taniga ben och soffbordet var uppdukat med blåvita muggar och en korg mazariner. ”Slå dig ner så går jag och hämtar Ulla-Britt, hon har legat på sängen och vilat en stund.” ”Ingen brådska för min skull”, log Angie medan hon sjönk ner i den randiga soffan. ”Jag har ingen tid att passa.”

Hon följde mannen med blicken när han på stela ben lämnade rummet. Hade hon verkligen gjort rätt när hon gått med på att träffa dem så snart efter sonens bortgång? Hon visste inte, men Ulla-Britt hade varit så angelägen i telefon att det helt enkelt inte hade gått att säga nej.

21

Lågmälda röster närmade sig och snart var Hugo tillbaka med hustrun vid sin sida. Ulla-Britt var en uppseendeväckande välväxt kvinna, säkert decimetern längre än maken, med kraftiga armar och fyllig barm. Ryggen var rak och handslaget stadigt. ”Jag måste få börja med att beklaga sorgen”, sa Angie. ”Det som hänt er son är verkligen tragiskt.”

Hon tvekade några sekunder innan hon tillade: ”Jag träffade Kalle på Maria Karlings 25-årskalas i höstas, han verkade vara en mycket trevlig ung man.” ”Tack”, sa Ulla-Britt och log milt. ”Ja, vår Kalle var en fin människa. Alltid lika hjälpsam och mån om att alla skulle må bra.”

Hugo räckte fram den flätade brödkorgen och Angie tvingade sig själv att tacka ja. Blotta tanken på att äta fick det att vända sig i magen, men det kändes inte som att det gick att avstå när de hade ansträngt sig så mitt upp i allt elände. De här båda var verkligen svåra att säga nej till och hon undrade om det enbart berodde på rådande omständigheter. ”Vi var sena att skaffa barn, Hugo och jag”, sa Ulla-Britt. ”Länge trodde vi att det inte skulle bli några små i det här huset, vi som jobbade som lärare bägge två och hade hand om så många barn om dagarna. Men när vi nästan gett upp hoppet kom Kalle.”

Ett stråk av vemod drog över hennes trötta ögon. ”Vi måste ta reda på vad som hände där på operationsbordet.

Det är vi skyldiga honom.”

Föräldrarnas sorg låg som en tung massa i rummet, den gick nästan att röra vid. Måste hålla huvudet kallt, tänkte Angie. ”Jag förstår att det måste vara fruktansvärt svårt för er”, sa hon medan hon pillade ut bakverket ur folieformen. ”Kan ni berätta vad läkarna på sjukhuset sa till er?”

Motvilligt tog hon en tugga. ”De hade då inte mycket att komma med”, sa Ulla-Britt bittert. ”Vi fick träffa den där kirurgen och han pratade förstås en massa men inte så att man förstod. Han sa något om att det hade uppstått komplikationer och att det alltid finns risker med kirurgiska

22

ingrepp. Som om sådant här är något man får räkna med. Men det köper jag inte. Vi lever ju ändå på 2000-talet och då måste man kunna kräva mer av vårdinrättningarna, håller du inte med?”

Ulla-Britt såg uppfordrande på Angie som plötsligt kände att det låg stora förväntningar på att hon skulle förse dem med svaren de sökte. Som om det blivit hennes ansvar att hitta en godtagbar förklaring till det som drabbat deras son. Samtidigt insåg hon att hon förmodligen aldrig skulle kunna göra dem nöjda, oavsett vad hon kom med. Deras enda barn hade tagits från dem och det var ett faktum ingen förklaring i världen kunde ändra på.

Mission impossible. ”Den här operationen, vad handlade den om?”

Ulla-Britt harklade sig. ”Kalle hade ett blåsljud på hjärtat och det visste vi om sedan gammalt. Det var medfött och läkarna upptäckte det redan på BB. Men de sa att det inte var något att oroa sig för och att det förmodligen skulle växa bort av sig själv.”

Diskret lade Angie ner resten av mazarinen på fatet och borstade smulorna av händerna. Hon fick inte ner en bit till. ”Men det gjorde det inte?”

Ulla-Britt skakade på huvudet. ”Inte för att Kalle kände av det, men läkarna tyckte ändå att man borde göra något för att han skulle slippa problem senare i livet.”

En hjärtoperation alltså. Det lät ganska allvarligt och inte alls som något litet och obetydligt ingrepp som det hade framställts som. Kanske hade föräldrarna inte riktigt förstått allvaret i det Kalle skulle gå igenom. ”Men en hjärtoperation, är inte det ganska komplicerat?” frågade hon försiktigt.

Ulla-Britt flyttade sig lite i stolen. ”Klart det inte var någon småsak. Kalle skulle få en klaffprotes inopererad istället för den som krånglade, men han skulle bli helt återställd, det hade de lovat honom. Annars hade man ju inte brytt

23

sig om att göra det över huvud taget, eftersom det inte var akut, menar jag.”

Men tänk om Kalle inte hade berättat hela sanningen? Kunde det vara så att han var mer illa däran än han velat ge sken av? Även om Ulla-Britt verkade övertygad om att så inte var fallet fanns onekligen möjligheten, eller kanske snarare risken. ”Jag vill göra det jag kan för er, men i ärlighetens namn är jag tveksam till att jag är rätt person att få fram de svar ni behöver.

Förmodligen vore det bättre för er om ni pratade med någon på sjukhuset istället, de kan säkert ge er mer hjälp än tidningen.”

Ulla-Britt korsade armarna under den stadiga bysten och spände ögonen i Angie. ”Säg mig Angelica, har du några barn?”

Angie svalde ofrivilligt. ”En son på åtta månader”, sa hon och försökte få det att låta helt naturligt. Men hennes Vincent var inte något annat än ett mirakel. Att han klarat sig, trots den stenhårda sparken i magen under graviditeten och att hon själv drabbats av flera minuters syrebrist, hade till och med överraskat läkarna. ”Då kanske du kan föreställa dig hur det är att mista sitt enda barn. Varenda cell i kroppen värker och man kan inte tänka på något annat. Det enda man längtar efter är den dag man själv drar sin sista suck och får återförenas på andra sidan.”

Ulla-Britt torkade sina fuktiga ögonvrår med en servett och Hugo lade en senig hand på hustruns bastanta ben. Hon tog den genast och kramade hårt. ”Allt vi begär är att du kontaktar läkaren och ställer några frågor om vad som hände”, sa Hugo och såg vädjande på Angie. ”Vi förstår inte vad han säger. Kanske beror det på chocken, jag vet inte, men ni journalister brukar ju vara duktiga på att få fram information. Vi behöver verkligen din hjälp, vi har ingen annanstans att vända oss.”

24

* Angie hann knappt hänga av sig täckkappan förrän Maria var framme hos henne och ville veta hur det hade gått på Skarpö.

Angie sa som det var, att hon hade lovat kontakta kirurgen som utfört ingreppet för att se om hon kunde få fram något mer än det han sagt till föräldrarna. ”Men den där operationen lät ganska avancerad, tycker jag, även om Kalle hade sagt att det inte var någon stor grej.”

Maria nickade långsamt. ”Typiskt honom i så fall, han var alltid försiktig med vad han berättade för Ulla-Britt och Hugo. Däremot var han och Jessica väldigt öppna mot varandra och jag har svårt att tänka mig att han inte skulle sagt som det var till henne.”

Hon tystnade några sekunder med blicken ut mot fjärden innan hon åter vände uppmärksamheten mot sin chef. ”Nej, det skulle han ha gjort, det är jag helt säker på”, sa hon med eftertryck.

Angie sjönk ner på stolen och tände skrivbordslampan. ”Jag hoppas i alla fall att den där kirurgen kan förklara vad som hände. Helst hade jag velat att Ulla-Britt och Hugo var med när jag pratade med honom, men det vill de absolut inte. Fast de hinner kanske ändra sig innan det är dags. Jag misstänker att man som läkare på Karolinska har fullt upp om dagarna och det dröjer säkert innan han har tid att träffa mig, om han alls vill det.”

Angie plockade upp telefonen ur väskan och drog till sig tangentbordet. Hon ville försöka få det här ur världen så snabbt som möjligt.

Klinten hade lyssnat med ett halvt öra och blev nu synlig bakom sin datorskärm. ”Kommer den där läkaren verkligen att berätta för dig vad som hände? Är det inte sekretess på sådant där?” ”Förmodligen, men vi kanske kan lösa det med någon slags

25

En kall novembermorgon hittas läkaren Torsten Bredvinge död i sin säng i villan på Resarö. Det visar sig att den välrenommerade kirurgen blivit mördad och ärendet hamnar på Vaxholmspolisens bord. Jakten på förövaren leder till flera överraskande avslöjanden om den avlidne och sanningen kommer som en chock, inte minst för änkan. Samtidigt försöker Skärgårdstidningens redaktör, Angelica Moe, ta reda på vad som gick snett när en ung man från Skarpö oväntat avled under en operation. Ingreppet utfördes vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, samma sjukhus som den mördade läkaren arbetade på, och frågan är om det kan finnas någon koppling till mordet.

I dödens tjänst är en fristående uppföljare till deckaren Ondska utan ånger och den andra delen i en planerad serie om redaktör Angelica Moe och skärgårdspolisen.

ISBN 978-91-87523-73-1

www.vistoforlag.se

9 789187 523731