Page 1

..

Drommen om

Kalifornien


Fler böcker om Carl och Felicia Drömmen om Kalifornien, del 1 I skuggan av Hollywood, del 2 Mörkret bär stjärnornas ljus, del 3

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

© Tomas Wallengren och Pärlan Förlag Titel: Drömmen om Kalifornien Författare: Tomas Wallengren Omslag: Morten Ravnbö Sätren Tryckt av Dardedze i Lettland 2019, 2 uppl. Reviderad. ISBN: 978-91-87411-92-2


..

Drommen om

Kalifornien Tomas wallengren

www.parlanforlag.se


Soundtrack till en bok? För att hitta listan med låtar som hör ihop med boken går du in på hemsidan: tomaswallengren.com och fliken Soundtrack. Där finns en länk som tar dig till en spellista som heter “Drömmen om Kalifornien”. För att göra det smidigt för dig så väljer du att följa den listan så att du lätt hittar den när du läser boken. I boken finns fotnoter som visar när det passar att lyssna till en specifik sång. Detta är låtlistan: 1. Wake – Hillsong Young & Free 2. Hurtful – Erik Hassle 3. Lead Me – Kip Moore 4. I Don´t Want To Let You Go – Weezer 5. Any Other World – Mika 6. Messiah/You´re Beautiful – Phil Wickham 7. Never let go – David Crowder Band 8. I´m A Believer – Smash Mouth 9. The Dream – McDougall (Specialskriven till den här boken)

Extra material

På hemsidan tomaswallengren.com finns foton från de verkliga platserna och på flera av personerna som förekommer i boken. Det finns även kapitel som inte kom med i boken, men som ändå hände.

Facebook

Följ gärna Tomas Wallengren − Författare på Facebook. Det är det bästa sättet att följa vad som händer kring Tomas författarskap.


Till Carina Den här boken vill jag tillägna min fru Carina. Utan hennes outtröttliga stöd och uppmuntran så skulle den aldrig blivit klar. Hon har utan att tveka låtit mig använda semester och andra lediga dagar till att skriva och försöka förverkliga min dröm. Den kärlek hon så osjälviskt ger är en stor inspiration för mig, och jag tror att den på något sätt genomsyrar hela boken.


Juni 2016

Det

var jag, Siri och en burk syltlök. Jag lade mobilen på bordet. Det fanns inget mer att säga och det hade ändå inte varit ett särskilt givande samtal. Jag var ensam hemma och uttråkad. Det var en sån där kväll då jag var rastlös, men samtidigt inte sugen på att göra nåt. Så jag bara satt där, ändå ganska tillfreds, och lät tiden gå. Jag tittade ut och såg att solen till slut fått ge upp och att sommarnatten tagit över. Nu var det månens tur att vaka över oss. Jag funderade på om jag skulle förflytta mig till balkongen och lyssna till staden. Den lät så annorlunda på natten. Ljud som vanligtvis drunknade i bullret framträdde tydligt. Men jag satt kvar. När jag väl kommit till ro med tanken på att det här skulle bli en långsam kväll, så hände nåt oväntat. För vad som kan hända när man sitter och inte gör nåt alls, är nämligen att tankarna kan komma i rörelse. Lite smygande, som ur skuggorna, kom en tanke. Jag borde skriva ner vad som hänt de senaste åren.

9


Tanken växte inombords och jag fick känslan av att det var viktigt att göra det, innan minnena bleknade och detaljerna glömdes bort, orden, känslorna och blickarna. Tanken hade smugit sig på, men var snart så stark att jag visste att jag måste göra det, och att jag behövde göra det nu! Men, var skulle jag börja? Efter en inre dialog så insåg jag att det egentligen var rätt självklart: jag måste börja med den där resan. Den låg till grund för allt det andra, det som hände sen, och det spännande liv som jag lever nu. Jag hade haft min bild av hur resan skulle bli och vad den skulle göra med mig, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Resan blev istället nåt jag inte hade kunnat förutse, fylld av oväntade händelser och möten med människor. Det har gått några år sen det hände, men inte många, jag har inte ens fyllt trettio än. Men, låt oss dra tillbaka tiden en aning, till några väldigt viktiga veckor i mitt liv.

10


1.

..

Nar jag ska flyga är jag alltid nervös. Inte för att planet ska störta

och inte för terrorister, utan för att jag ska missa det. Så var det även denna gång och som vanligt fick jag vänta onödigt länge på flygplatsen. Men allt gick bra, precis som det brukar, och klockan 08.14 lyfte planet mot New York. Jag hade fått en plats vid fönstret och sätena bredvid mig var tomma, vilket jag uppskattade. Det var skönt att kunna gå på toaletten eller bara sträcka på benen utan att behöva be nån resa på sig för min skull. På andra sidan gången satt en man som jag gissade var i trettioårsåldern. Han var ljus i hyn, slätrakad, med blont snaggat hår, och hade ett lite avlångt ansikte med mjuka drag. Han hade svarta tajta jeans, en svart skjorta och ett läderarmband på vänster handled. På fötterna hade han ett par grå Converse. Han såg rätt kraftig ut, fast på ett positivt sätt, som om han var ganska stark. Det var uppenbart att han inte försökte imponera på resten av världen med sin klädstil, men jag gissade att det var precis så där han ville

11


se ut. Linda skulle nog ha sagt att han såg rockig ut, och så var det nog, lite rockig. Vad var det för bok han läste? Jag kunde inte se texten på pärmen eftersom boken var uppslagen. Han vände sig mot mig och log och hans blå ögon log också. Jag gav honom ett leende tillbaka, sen vände han blicken framåt igen och lutade bak sitt huvud och slöt ögonen. Han slog ihop boken så jag kunde se vad det var. Jag fick känslan av att han gjorde det medvetet för att jag skulle få min nyfikenhet stillad, hur som helst, jag skämdes lite. Boken han läste var en bok av Dean Koontz, som hette Mr Murder. Somna på flyg är i vanliga fall inte min grej, men ganska snart slumrade jag till. Jag var trött eftersom det hade varit en tidig morgon och jag hade kommit i säng sent. Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar, men för några veckor sen hade jag haft en dröm där jag gjorde en resa till Kalifornien, och den kom jag faktiskt ihåg. Egentligen var det mest känslan som jag mindes, känslan av att jag ville åka dit, att det var dit jag skulle. Jag vaknade med ett ryck när flygvärdinnorna började dela ut mat och för ett ögonblick var mitt huvud tomt på tankar. Om jag hade drömt nåt så var det redan borta. Jag valde kycklingfilén. Det var en ovanligt stor portion och dessutom riktigt gott. Jag såg att mannen på andra sidan gången hade dryck till sin mat, vilket jag inte hade. Jag måste ännu en gång ha fastnat med blicken på honom, för han vände sig mot mig med ett leende och sa: ”Du missade dryckesvagnen, den kom före maten.” ”Okej”, svarade jag. Efter en stund kom en av flygvärdinnorna förbi och jag bad om en öl. Jag fick en, och sen två till under de timmar som återstod av resan till New York. Jag och den där mannen sa inget mer till varandra, men när vi plockade ner vårt handbagage så frågade han: ”Ska du stanna i New York?” ”Nej, jag är på väg till Los Angeles. Jag har några sega timmar

12


här på flygplatsen i väntan på nästa flyg.” ”Jag och min fru fick vänta i Moskva tio timmar en gång, det var inte så kul.” ”Tio timmar, shit, det skulle jag aldrig orka.” ”Och jag lovar, Moskva är inte roligare än Newark, i alla fall inte för tio år sen.” Han blev lite frånvarande i blicken och ryste till i kroppen. ”Jag ska också till Los Angeles, vi kanske ses i vänthallen?” ”Ja, det gör vi nog”, svarade jag.

13


2.

Efter säkerhetskontrollerna kom jag in i vänthallen, som var

stor och hade många affärer och restauranger. Det var absolut en av de större flygterminaler jag varit på. Jag kollade in en restaurang som serverade en hamburgare som hette New Jersey som hade bacon, ost, friterade lökringar, barbecuesås och bluecheese, vilket lät gott. Jag var inte riktigt redo för att äta, så jag gick bort mot ett par stora fönster med utsikt över Manhattans skyline. Jag och Linda hade varit i New York i höstas och då hade vi gått till Freedom Tower, den skyskrapa som nu är den högsta på Manhattan. Vi hade stått nedanför den och fascinerats över hur den blå himlen speglades i hela tornets längd. ”Visst är den mäktig, Freedom Tower”, hörde jag plötsligt nån säga på svenska. Jag vände mig om och med ryggen mot en pelare satt mannen från flyget. Han tittade ut över utsikten och sen på mig. I knät låg hans bok uppslagen.

14


”Ja, riktigt hög.” Efter några sekunders tystnad sa han: ”Har du ätit nåt än?” ”Nej, jag ville vänta lite, du då?” ”Nej, men jag tror det är dags snart.” ”Jo, jag börjar bli lite hungrig. Förresten, den där boken du läser, är den bra? Jag gillar Dean Koontz, men jag har fått för mig att jag ska jobba mig igenom alla Stephen Kings böcker först”, sa jag. ”Jag började själv med Stephen King, men har fastnat mer för Koontz. Jag tror jag gillar att det goda alltid vinner. Kanske lite mer förutsägbart, men det känns bra i hjärtat”, sa han. En stunds tystnad uppstod, inte pinsam, bara tyst. ”Boken jag läser nu utspelar sig i Kalifornien, som de flesta böcker av Koontz, men det lustiga är att bokens bad guy, Mr Murder, åker exakt samma väg som jag tänkt åka de första dagarna, fast omvänt. Jag menar inte att det betyder nåt, men det är ändå lite lustigt.” ”Har du varit där förut?” frågade jag, för det lät som om han kände till det väl. ”Nej, men jag är ganska påläst på vart jag ska.” Jag ville veta vad mannen hette, så jag räckte ut min hand och presenterade mig. ”Carl heter jag.” Han reste sig och räckte ut sin hand. ”Natanael.” Jag blev lite förvånad, för jag hade nog aldrig träffat nån med det namnet förut och jag tror han märkte det. Han fortsatte. ”Mina föräldrar gillar den Natanael som nämns i Bibeln, så jag antar att deras namnval var ett sätt att säga att de gillade mig med.” Han såg uppriktigt glad ut. Jag tittade lite tomt på honom och sa: ”Okej.” Jag hade liksom inte riktigt tänkt klart på vad han sagt och hade för övrigt ingen aning om vem Natanael i Bibeln var. Mina tankar gled istället över till den där burgaren, som jag började bli riktigt sugen på. ”Jag hade tänkt att äta en hamburgare där borta.” Jag pekade på restaurangen som låg femtio meter bort. ”Blir perfekt. Jag har riktigt laddat för att äta hamburgare tills jag spricker på den här resan. En riktig hamburgare sitter aldrig fel.”

15


Både jag och Natanael satt med varsin New Jersey i våra händer, tittade på varandra och tog samtidigt varsin tugga. Oh, yes! Okej, jag vet att det är löjligt, men faktum är att just då upplevde jag min bästa hamburgare nånsin. Nu snackar vi inte snabbmat på svenskt vis utan denna var på riktigt. Vi åt och vi njöt och under tiden delade vi erfarenheter från New York. Det föll sig helt enkelt naturligt. När Natanael var klar drog han bak stolen en aning och lutade sig tillbaka. Han klappade sin någorlunda platta mage och sa: ”Jag har gått ner nästan åtta kilo senaste året. Det finns risk att jag kommer få tillbaka en del av dem på den här resan.” Själv hade jag inga problem med vikten, så det var inget samtalsämne som jag direkt hakade på, men jag sa lite uppmuntrande: ”Du kommer nog att röra dig mycket, så det kanske väger upp.” ”Jo, kanske, men jag har insett att det är oerhört lätt att lägga på kilon, men inte lika lätt att bli av med dem. Men det är nog ingen fara, jag har kalkylerat med att gå upp lite. Jag måste passa på att njuta av den amerikanska husmanskosten.” Jag satt tyst ett kort ögonblick och tittade på folk som gick förbi. Det finns verkligen alla sorters människor på en flygplats. ”Hur länge ska du vara ute och resa?” frågade han. ”Jag kommer att vara ute i fyra veckor.” ”Spännande! Har du planerat hela resan, eller ligger det öppet?” ”Det ligger väldigt öppet. Jag har bokat fyra nätter i Los Angeles, eller ja, Hollywood.” ”Vad kul det låter, att ha så lång tid och kunna ta dagarna som de kommer, även om det inte riktigt är min grej, jag gillar att planera. Fast kanske ...” Natanael lyfte på huvudet och tittade mot taket när han tänkte. ”Jag gillar att planera”, sa han igen. ”Tycker det är en del av nöjet på nåt vis, men att vi har planerat våra resor så noga de senaste åren har nog att göra med att det inte har flödat över av pengar. När man bokar i förväg så vet man vad det kommer att

16


kosta, vilket är rätt praktiskt när budgeten har ett tak.” ”Jo det är klart, blir mindre nervöst när man vet vad det kostar”, sa jag. ”Jag har haft lite flyt och ärvt en del pengar. Att kunna göra som jag gör nu har inte varit min vardag heller.” Natanael lutade sig fram och lade vänsterarmen på bordet. ”Ursäkta om jag är nyfiken men det är väl ganska ovanligt att en ung kille som du åker iväg själv på semester, för det är semester eller?” Jag kliade mig på hakan och fingrade på sugröret i drickan jag fått till maten. ”Jo, det är semester, fast inte precis som en vanlig semester ändå.” Jag tvekade ett ögonblick. Hur mycket skulle jag berätta? Jag fick en känsla av att det var okej att blottlägga mig lite. På nåt vis kände jag mig trygg med Natanael, trots att jag precis hade mött honom. ”För ett par månader sen så blev det slut med min tjej. Jag och Linda var tillsammans i nästan tre år. Ganska snart efter det blev jag arbetslös. Företaget jag jobbade på i Stockholm var tvungna att skära ner och jag var sist in så jag blev först ut.” Jag sa det sakligt, utan att visa några direkta känslor. Faktum var att jag vid det här laget hade kommit över det värsta och hade accepterat läget som det var. Det hade aldrig varit nån direkt kris, men tungt hade det varit, inte minst uppbrottet med Linda. ”Sånt är aldrig enkelt. Två fasta hållpunkter som försvinner nästan på en gång”, sa Natanael. Han lät lite eftertänksam. ”Nu har jag varit arbetslös ett tag och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, var jag ska bo och jag är till och med tveksam ifall jag ska jobba vidare inom samma bransch.” Jag gjorde ett litet uppehåll. ”Allt som höll mig kvar i Stockholm togs liksom ifrån mig, inte ens lägenheten kunde jag behålla.” Jag ruskade på huvudet och log åt min situation. ”Så jag fick flytta hem till mamma och pappa i Vänersborg, till mitt gamla rum. Jag är tjugofyra år och bor fortfarande hemma, surt.” ”Tillbaka till GÅ, eller vad är det man säger när man spelar

17


Monopol?” Natanael smålog lite när han sa det. Han förstod att jag kommit till en punkt där jag inte längre grämde mig allt för mycket över det som hänt. ”Så när jag fick det där arvet bestämde jag mig för att resa iväg och vara själv ett tag, kanske hitta vägen framåt på nåt vis. Jag får ju i alla fall lite tid att tänka och det kanske räcker”, sa jag. ”Ja, det kan mycket väl vara så. När man tar en paus från vardagen så ser man ibland saker ur ett nytt perspektiv.” ”Precis, det är nog så jag tänkt, tror jag.” Jag var inte helt säker på att det var så jag hade tänkt, men det lät rätt. Han tittade lite snett över sin axel mot drickamaskinerna. ”Det ingår påfyllning. Jag ska ha lite mer, ska jag hämta till dig när jag ändå går?” ”Öh, jo, en Cola.” Han tog min mugg och efter bara några steg stannade han och vände sig om. ”Inte en Blackorange då?” frågade han med ett lurigt leende, men lät allvarlig. ”Blackorange?” Jag måste sett ut som ett frågetecken. ”Du är för ung. Det är Cola spetsat med lite Fanta.” ”Nåt du blandar själv?” ”Ja, nu gör jag det, men det fanns i butikerna när jag var barn.” ”Men om det fanns då och inte finns nu, så kanske det inte var en så lyckad produkt. Det är väl så marknaden funkar”, sa jag lite retsamt. Han svarade genom att bara titta på mig. Hans ansikte var uttryckslöst och extremt svårläst. Snabbt sa jag: ”Visst, kör på en Blackorange.” Egentligen gillar jag inte blandningar. Jag tycker inte om drinkar där det blandas högt och lågt, men Blackorange lät lite coolt. I värsta fall kunde jag bara strunta i att dricka upp, särskilt törstig var jag ändå inte. Natanael kom tillbaka med min Blackorange och jag smakade försiktigt. Han tittade med intresse på mig. Lite förvånat tittade jag

18


upp med ett leende. ”Det var gott, svårt att fatta att det inte blev nån hit. Kan hända att jag kommer testa det igen.” ”Gör det, mest Cola, bara lite Fanta, det är viktigt. Förresten, har du Facebook?” frågade han. ”Jo, det är väl klart.” ”Skulle vara kul att kunna följa dig på din resa.” ”Ja, absolut.” Vi delade våra uppgifter om Facebook och Instagram. Det skulle bli kul att se vad han hittade på. Det var då jag kom på att jag inte frågat vad han skulle göra i Kalifornien. ”Så, hur länge ska du vara borta?” frågade jag. ”Två veckor.” ”Okej, vad är det du ska göra då? Du är faktiskt själv du också”, sa jag och försökte låta mycket lite retsam, om man kan säga så. ”Jag gör en resa som är tänkt att ge ny kraft och ny inspiration. Jag har kört på ganska länge och behöver en liten paus. Jag känner att det är läge att ladda om batterierna lite extra.” Han tystnade och tittade tomt framför sig. ”Faktum är att jag också behöver vägledning för framtiden, om jag ska flytta eller stanna kvar där jag är.” Han tittade mig i ögonen och log. Jag mötte hans blick och såg nog lite fånigt glad ut, hade inte precis väntat mig så lika syften med våra resor. ”Vad är det du gör då, alltså, vad jobbar du med?” Han tittade ner innan han lyfte huvudet och på nytt mötte min blick. Det kändes som om han tog sats för att svara. ”Jag är pastor”, sa han ganska kort, men lugnt. Nu i efterhand förstår jag att han visste att jag skulle reagera, oavsett om jag reagerade positivt eller negativt. Han var van vid reaktioner på sitt yrke. Det tog några sekunder innan jag sa nåt, för jag var väldigt förvånad. Han såg inte ut som nån pastor, så som jag tänkte mig att en pastor ser ut. ”Okej ... det ... hade jag inte riktigt väntat mig.”

19


”Det är okej, de flesta brukar bli lite förvånade. Ibland hade det varit lättare att ha prästkrage, men det hade varit lite tråkigt. En del skulle aldrig våga prata med mig då, eller kanske vilja, medan somliga andra väldigt gärna skulle vilja prata och aldrig kunna sluta.” Han log. Nu ska jag vara ärlig, jag blev faktiskt lite nervös. Pastor. Jag kunde knappt minnas att jag ens mött nån som på allvar var kristen, förutom vid konfirmationen. Vi hade haft ett avslappnat samtal, men nu visste jag plötsligt inte riktigt vad jag skulle säga. Egentligen borde vetskapen om hans yrke kunnat leda till många spännande frågor, men tyvärr så dog vårt samtal där. Jag ville inte det, men nåt hände inombords, nåt jag inte kunde sätta fingret på. I efterhand förstår jag att det var just det som hade fått honom att tveka, eftersom han hade varit med om det tidigare. ”Du jobbar typ i en kyrka då?” ”Ja, fast mycket av tiden är inte precis i kyrkan, alltså i själva byggnaden.” ”Okej ...” Jag drog mig lite fundersamt i underläppen, insåg att jag nog inte hade en aning om vad en präst eller pastor gör på dagarna. Vad kan det egentligen finnas att göra i en kyrka, eller som han nu påstod, inte bara i kyrkan? Även om jag egentligen hade frågor, så hade jag varit så oförberedd på det här så det tog liksom stopp i huvudet. ”Det börjar väl närma sig nästa flyg nu, kanske dags för ett besök på herrarnas”, sa jag. I efterhand var jag riktigt sur på mig själv. Det var faktiskt pinsamt att jag så tappat fattningen och det kunde knappast ha undgått honom. Han tog upp sin mobil och kollade klockan. ”Ja, det börjar närma sig, kanske även läge att handla lite snacks för flygresan. Det var riktigt kul att snacka med dig Carl”, sa han och lät uppriktig. ”Tack för tipset om maten, den var verkligen delikat. Kommer jag tillbaka hit så blir det en likadan igen.” ”Ja, helt klart! Vi ses väl om en stund, men nu tränger det på

20


ordentligt”, sa jag. Jag reste mig sakta och en aning tveksamt, kändes som om jag skulle behövt säga nåt mer. Jag gick några meter och vände mig lite tafatt om i steget och vinkade hejdå. Han lyfte på huvudet i en hälsning. I ögonvrån såg jag att han reste sig, tog sin väska och gick mot en butik som sålde godis.

21


3.

Eftersom jag fick fönsterplats även under denna flygning,

kunde jag konstatera att USA var stort på riktigt och verkade ha mängder av obebyggda områden. Jag tyckte jag borde sett nån storstad från min fönsterplats i skyn, men så var det inte. Jag satt inte i närheten av Natanael och pratade inte med honom under flygresan. Vi hade småpratat innan vi bordat planet, inga djupa samtal, bara lite allmänt om hur vi planerat att ta oss till våra respektive hotell. Han skulle också stanna i Los Angeles några dagar. När vi landade var klockan för min kropp och alla andra i Sverige ett på natten, men i Los Angeles stod solen fortfarande ganska högt och klockan hade precis passerat fyra på eftermiddagen. Denna trettionde april skulle bli den längsta dagen i mitt liv, bokstavligt. Jag är kvällsmänniska så jag var inte extremt trött, men efter fjorton timmar ren flygtid, plus väntan på flyg, både i Sverige och New York, så kände jag mig något mosig. Närmare halv sex släpptes jag av utanför mitt hotell, ett hus i två

22


våningar som var rappat i en sandgul färg. En del av fasaden hade stora stenar inmurade i väggen och blommor i olika färger dignade från balkonglådor, så det såg riktigt trevligt ut. Hollywood Downtowner Inn låg inte precis i centrum av Hollywood, utan två tunnelbanestationer bort, eller möjligtvis en mycket lång och rak promenad (den som jobbat som stadsarkitekt här måste älskat sin linjal). En bit från händelsernas centrum alltså, men med endast hundra meter till tunnelbana och bussar så var läget ändå riktigt bra. Efter att ha installerat mig i ett rymligt rum med två queen size-sängar tog jag en efterlängtad dusch och kände mig genast lite piggare. Jag kollade in balkongen, som var stor nog för två personer. Utsikten var mot den lilla innergården som till största delen utgjordes av en pool. Jag stod en stund och bara njöt av den varma luften, förvånad över hur lite ljud som hördes från Hollywood Boulevard. Jag hade redan ätit tre gånger den här dagen så jag var inte hungrig, men jag ville fylla på kylen som fanns på rummet. Tvärs över gatan fanns en liten butik som sålde dryck av olika slag, mest alkoholhaltig sådan. Jag gick dit och köpte vatten och ett sexpack kylda Corona. När jag hade ställt in drycken i kylen slog jag mig ner på balkongen med min laptop i knät och kollade igenom dagens händelser sen flygningen från New York. Mamma hade bakat bullar, min barndomsvän Mattias laddade för helgen och mina vänner i Stockholm hade haft årets första grillfest. Jag fortsatte att slött skrolla igenom Facebook, men det var mest länkar från olika tidningar och sånt intresserade mig inte. Jag tänkte precis stänga ner när jag såg den där lilla rutan högst upp, som visade att det fanns nya händelser i nyhetsflödet. Jag tryckte på den och i ett litet nafs fick jag del av den senaste uppdateringen en vän gjort. Den var från Natanael, ingen bild utan bara en text.

23


På plats i LA efter en lång resa. Längtar redan efter Sofia och barnen, men ser fram emot två veckor med spännande besök i församlingar och en hel del egen tid i bön, lite sightseeing blir det väl också. Ha det gott allesammans!

Jag tvekade om jag skulle gilla inlägget, satt och trummade med fingrarna över musplattan. Jag gillade att han var framme, men kyrkor, bön och såna grejer kändes lite fel att gilla, sånt förstod jag mig inte på. Jag bestämde mig för att det fick räcka med en hälsning. Gött att du är framme, det är jag med. Allt gick bra och jag sitter nu på balkongen och funderar på att gå till sängs tidigt ikväll. Hoppas du får en riktigt bra resa!

Jag slog igen datorn, lutade mig tillbaka och lade upp benen på den andra vita plaststolen som fanns på balkongen. Jag tog en liten klunk ur min halvdruckna Corona. En stund bara satt jag. Det är en ganska vuxen grej det där, att bara sitta utan att göra nåt. Jag hade nyligen börjat upptäcka att det var ganska skönt. Jag tog in själva atmosfären och måste erkänna att det var en speciell känsla bara att veta att jag var i Hollywood, en plats som jag varit nyfiken på hela livet. Hur många filmer hade jag inte sett som gjorts här, oändliga kändes det som. Efter en stund började jag tänka på Natanael och kunde plötsligt komma på flera frågor jag hade velat ställa. Jag tyckte att kristna verkade lite självgoda, som om de trodde att de var bättre än oss andra. Jag hade egentligen inte nån egen erfarenhet av att det var så, men det var väl allmänt känt. Fast, Natanael hade inte verkat dryg eller gett mig några negativa vibbar. Han läste inte ens Bibeln, utan en bok som hette Mr Murder. Klockan var inte mycket och i normala fall hade det varit läge att börja kvällen och utforska allt som fanns runt omkring, men

24


faktum var att jag började bli riktigt trött. Det var tidig morgon i Sverige. Jag sträckte på nacken, tittade upp mot den stjärnklara himlen och funderade lite slött på om stjärnbilderna var samma här som hemma. Jag gissade att det var så, men jag gjorde inget försök att leta efter nån av de få stjärnbilder jag kunde.

25


4.

Den första natten i Kalifornien blev lite konstig. Jag var trött,

jättetrött, men min kropp ansåg att det var morgon och verkade inställd på att det var dags att vakna. Man kan tycka att hjärnan kunde tala om för resten av kroppen att det är en annan tidszon, men så funkar det uppenbarligen inte. Jag vaknade minst fyra gånger under natten, bara för att på nytt falla in i en orolig sömn. När klockan var sex på morgonen så var det helt omöjligt att somna om igen. I Sverige var klockan tre på eftermiddagen, så det var lika bra att kliva upp. Efter en lång dusch kände jag mig redo att ta mig an den första heldagen här på västkusten i USA. Det var inte dags för frukost än, så jag lade mig tillrätta i sängen med datorn över magen. Jag tänkte passa på att kolla in hur jag skulle gå idag. Jag hade planerat att gå till Paramount Pictures och gå en rundvandring där. Det var den enda filmstudio som låg kvar i stadsdelen Hollywood. Det skulle bli långt att gå, men jag var sugen på att röra mig och även nyfiken på hur det såg ut häromkring.

26


När jag hade koll på kartan och vägen jag skulle gå skrev jag ett kort inlägg på Facebook om min resa så här långt, sen kollade jag Natanaels sida. Han hade svarat på min hälsning och önskat en fin resa tillbaka. Väldigt många hade gillat hans inlägg från igår och önskat en bra resa, Guds välsignelser, Guds ledning och tilltal. Vadå tilltal? Skumt uttryck. När använder man det egentligen och används det ens? Kunde man säga: Mamma lämnade ett tilltal på mitt mobilsvar? Nej, det lät inte bra. Jag kollade klockan och snart började frukosten. Jag ville inte stå och dra i dörren när de öppnade, så jag satt på sängen en stund till och bara väntade. Efter bara några minuter gav jag upp och drog på mig skorna och gick ut. Jag hade varit i ett AC-kylt rum hela natten, så jag var inställd på att det skulle vara ganska svalt ute, men det var redan en bra bit över tjugo grader och himlen var blå. Det kändes som om det skulle bli en bra dag. Frukosten serverades i ett angränsande hus och i en intetsägande och trist lokal med vitmålade väggar och lite rangliga bord och stolar. Även om lokalen var tråkig så var maten fantastisk. Jag tror att jag talar sanning när jag säger att det var den bästa hotellfrukost jag ätit. Det kändes som om det fanns allt! Frukostflingor av olika sorter, rostat bröd, vanligt bröd och pålägg. Det fanns muffins och möjlighet att göra sina egna våfflor och amerikanska pannkakor, med de tillbehör som förväntas. Det fanns vanlig stekt potatis, strimlad stekt potatis, egentillverkad rösti, ägg, bacon och korv. Det fanns även tre stora plåtar med berg av färsk frukt, som var urkärnad och grovskuren! Oj, jag trodde att jag dött och av misstag faktiskt råkat hamna i himlen. Jag gick runt och tittade och luktade. Sen började jag lasta på mat, mest varm mat, ja, det blev uteslutande varm mat och rikligt med frukt som avslutning. En sisådär fyrtio minuter senare gick jag därifrån och var extremt mätt. Jag gick upp till rummet och sträckte ut mig på sängen. Jag behövde låta maten sjunka innan jag gav mig

27


ut på min första vandring på gatorna i Hollywood. Los Angeles storstadsområde är otroligt stort och består av många olika stadsdelar och faktiskt några egna städer, som Beverly Hills och Santa Monica. Vad som är vad och var gränserna går kan vara svårt att få grepp om, för känslan är att det är en enda stor stad. Det som är mest intressant för en turist finns till största delen i de olika stadsdelarnas centrum som är som öar i ett hav av bostadsområden, mestadels bestående av en- eller tvåplanshus. Jag hade varit förberedd på detta, men blev ändå överraskad av att det var så stora områden där det egentligen inte fanns nåt särskilt att se. Först besökte jag Paramount Pictures och fick bland annat se var Dr Phil spelar in sina program, vilket kanske gör nån avundsjuk? Personligen tyckte jag att det var intressantare att se den uppbyggda New York-delen. Den används flitigt i TV-serier och även i en del långfilmer. Jag besökte även Hollywoods centrum och gick på Walk of Fame, såg Kinateatern och roade mig med att titta på alla som var utklädda till kända filmfigurer. Dessa lät sig fotograferas tillsammans med turister, i utbyte mot en peng. Det var underbart väder och en härlig känsla att gå runt i dessa legendariska kvarter. Det är så olikt allt vi har i Sverige, inte för att det nödvändigtvis är tråkigt i Sverige, men det är så annorlunda här. Klockan närmade sig två och jag hade planerat för att äta lunch nu, men frukosten hade suttit som en smäck så jag funderade istället på att utmana mig själv och vandra upp för kullarna ovanför Hollywood och se ut över den vidsträckta utsikten. Efter en kort överläggning med mig själv så bestämde jag mig för att gå upp för kullarna, eller, det är faktiskt mer som runda och mjuka berg. Det var en tuff vandring och jag tackade Gud, ja faktiskt, för killen som sålde vatten precis där vandringsleden började. När jag väl nådde toppen var jag ordentligt trött, men det var värt det för utsikten var enorm. Jag hade sett den många gånger på film, men

28


att själv stå där kändes speciellt. Ungefär en timme senare, ganska mör, varm och med en aning värkande fötter, slog jag mig ner på Hardrock Café i Hollywood. Jag beställde en hamburgare, resans andra, men inte den sista.

29


5.

Val.. tillbaka på hotellet bytte jag om till badshorts och slet med

mig en handduk från badrummet. Jag lade den lite slarvigt vid poolkanten och gick omedelbart ner i det lagom ljumna vattnet. Jag tog några långsamma simtag och doppade huvudet under ytan och ställde mig upp. Jag stod en stund med ansiktet mot solen och bara njöt. Svetten, och även en del av tröttheten från den intensiva dagen rann av mig. Jag stannande inte länge i vattnet, utan gick upp och lade mig i den mycket behagliga solen. Jag hade kunnat somna där utan större problem, vilket inte hade varit så bra. Det var tidigt i maj och nån skyddande solbränna hade jag inte hunnit få. Inte anade jag att om tre dagar, just på den här platsen och vid den här tiden, skulle jag bestämma mig för nåt som skulle komma som en total överraskning för mig själv. Efter bara en kvart i solen gick jag upp på rummet, duschade och lade mig raklång i sängen, iklädd bara kalsonger. Jag bara låg där en stund och lät intrycken från dagen sjunka in; det hade varit en bra dag. Efter en liten stund sträckte jag mig efter datorn som

30


städerskan hade placerat på mitt nattduksbord, tog den under armen och hämtade en Corona. Jag slog mig ner på balkongen och fällde upp datorn. Funderade ett ögonblick ifall jag skulle kolla in nyheterna, men slog snabbt bort tanken. Jag ville ta in så lite som möjligt av omvärlden och låta hjärnan vila. Det räckte gott med intryck som det var. Däremot kunde jag inte hålla mig helt borta från Facebook. Jag tittade lite snabbt igenom vad andra skrivit. Mamma hade rensat rabatter och pappa hade grillat. Hon hade lagt ut en bild på honom när han grillade kyckling (han gjorde fantastisk kyckling!), och så hade Natanael gjort ett inlägg och lagt ut en bild från Broadway i Downtown. Idag åkte jag in till Downtown Los Angeles. Det var en positiv upplevelse, finare än jag trott. Jag köpte ett par skor, väldigt prisvärda och sköna. Nu är jag tillbaka på hotellet och softar, får se vad kvällen har att bjuda på. Jag har inget planerat, det är sant!

Jag log för mig själv. Han hade antytt att han gillade att planera och det verkade som om det var nåt han visste var allmänt känt. Jag var rätt seg. Det hade varit en orolig natt, en tidig morgon och en intensiv dag. Jag hade lätt kunnat ligga kvar, kanske till och med stanna på rummet hela kvällen. Men att ligga instängd här den första riktiga kvällen i Los Angeles hade i det närmaste varit kriminellt, så jag höll fast vid min plan som var att besöka gatan Sunset Boulevard, den del som kallas för The Strip. Där ligger restauranger och uteställen tätt. Jag och Linda hade haft flera fantastiska kvällar på olika livemusikställen i New York, små mysiga klubbar som enbart handlade om att sitta ner och lyssna på sköna band. Jag hade googlat efter liknande ställen här och hade då hittat Whisky a Go Go. Det verkade vara ett renodlat livemusikställe som hade flera band varje kväll och många kända rockmusiker hade spelat där genom åren.

31


Namnet var märkligt, men stället hade höga recensioner och låg just på The Strip. Det passade mig bra eftersom jag kunde ta en buss härifrån så att jag kom nästan ända fram. Jag bestämde mig för att åka inom en halvtimme. Innan jag slog igen datorn svarade jag på Natanaels inlägg. Gött att din dag varit bra. Jag har också haft en fantastisk dag, även om jag har lite ömma fötter. Jag har tänkt att gå till Whisky a Go Go ikväll, ett ställe där de har livemusik ...

Jag hade inte tryckt på skicka än. Jag hade tänkt skriva att han var välkommen att hänga på, men jag tvekade. Killen var ju pastor och ville väl knappast hänga med till en rockklubb och ville jag ens hänga med honom? Men faktum var att det hade känts väldigt naturligt att umgås med honom på flygplatsen och det vore kul med lite sällskap, så vad hade jag att förlora? Jag bestämde mig för att lägga till. Har du lust att haka på så är du välkommen! Jag räknar med att vara där runt 20.00.

Innan jag lämnade hotellrummet kollade jag om Natanael svarat, men det hade han inte. Ett kort ögonblick kände jag en liten besvikelse, men den försvann i takt med att jag knöt skorna och gjorde mig redo för min första helkväll i Los Angeles. Känslan av barnslig förväntan tog helt över. Innan jag slog igen dörren kände jag efter i fickorna. Jag hade allt jag behövde: pengar och mobil.

32


6.

Jag klev av bussen vid den vältrafikerade korsningen Sunset/

Fairfax när det precis hade börjat skymma. När jag passerade tvärgatan Havenhurst drive så blev det plötsligt fler uteställen, fler palmer och planteringar, inte minst mer neon och andra upplysta skyltar. Efter en halvtimmes promenad var jag till slut framme vid målet, Whisky a Go Go. Byggnaden låg vid en korsning och hade mjuka rundade hörn och var målad i en ganska skarp röd färg. Det var ingen trängsel utanför utan såg faktiskt rätt dött ut. En lätt överviktig vakt stod och kliade sig i örat, för att sen kolla om han fick ut nåt och torkade av fingret mot byxorna. Jag tittade mig omkring efter Natanael, men jag såg inte till honom och klockan var faktiskt lite mer än åtta. Jag gick förbi The Whisky, som stället också kallas och gick till nästa kvarter, där den andra mycket kända rockklubben Roxy ligger. Det var en lite större byggnad och målad helt i svart, men även där såg det lugnt ut än så länge. Jag gick snabbt tillbaka för ifall

33


Natanael skulle dyka upp så ville jag vara där. Jag betalade inträdet på fem dollar, vilket säkert vittnade om att banden som skulle spela inte var de mest kända. Det spelade ingen roll. Jag var bara sugen på att sitta ner och softa, bara kul att ha varit på ett legendariskt ställe som detta. Insidan var mörk, men ganska mysigt upplyst. På scenen som var till höger stod en kille och tjej och spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var en ballad, en egen låt skulle jag tro, rätt okej, men inte jättebra. Framför scenen var ett område utan stolar där tanken var att publiken skulle stå, fast just nu var det tomt. Den publik som fanns stod och hängde längs väggarna och de flesta hade ett glas öl i handen. En del kollade mobilen. Ingen var jätteengagerad i musiken. Jag såg att det fanns en övervåning, typ som en läktare, där det verkade finnas bord och stolar. Jag bestämde mig för att gå dit. Däruppe fanns en bar och jag beställde en Sam Adams. Till min förvåning var den kvinnliga bartendern på väg att hälla upp ölen i ett plastglas, vilket inte kändes särskilt charmigt. Jag påpekade att jag kunde dricka direkt ur flaskan. Men den svarthåriga, tatuerade och piercade kvinnan svarade vänligt men bestämt att det inte var tillåtet. Jag tog emot glaset och letade mig fram till ett bord med god utsikt över scenen, medan jag samtidigt funderade på varför man inte fick dricka ur flaskan. Jag grubblade över det en stund och tror jag kom på varför. Antagligen gick det ganska vilt till här ibland, så plastglas var helt enkelt säkrare. Det blev inte nåt vidare effektivt tillhygge i ett slagsmål och gick inte sönder om det föll i golvet. Det här stället var mycket större än klubbarna i New York och det krävdes helt klart mer publik för att få en lika go känsla. Detta var mer ett ställe för riktiga konserter än ett skönt hangout. Lokalen kunde säkert ta trehundra personer eller mer. Medan tjejen och killen fortsatte spela så bara satt jag där och

34


lyssnade och drack min öl. Jag kände mig lite slö och faktiskt ganska mätt på upplevelser när dörren öppnades och Natanael steg in. Jag hade satt mig så jag hade uppsikt över både scenen och ingången. Plötsligt var slappheten och slöheten som bortblåst. Jag satte mig raklång och tittade intresserat ner på våningen under och väntade på ett tillfälle att vinka honom till mig. Han hade på sig en svart skjorta, sina svarta jeans och ett par nya skor, eller ja, inte samma som förut i alla fall. Han smälte in rätt fint i den här miljön, den där pastorn. Nästan genast tittade han upp och fick syn på mig och lyfte handen i en hälsning. Han gick upp och slog sig ner mitt emot. ”Tjena, ursäkta att jag är lite sen.” ”Det är lugnt, jag kom ganska nyligen själv.” Jag var tyst en kort stund. ”Men du, är det vanligt att pastorer hänger på rockklubbar?” frågade jag lite retsamt, fast vänligt. Utan att tveka svarade han. ”Det kanske det inte är, fast det var faktiskt du som bjöd hit mig.” Han tittade på mig och log. ”Innan jag blev kristen spelade jag i olika rockband, så jag känner mig bekväm i en sån här miljö.” ”Gjorde du”, sa jag och lät nog ganska förvånad. ”Slutade du för att du blev kristen?” Han tittade på mig och kliade sig under näsan. ”Nej, men andra saker blev viktigare.” Han var tyst en kort stund innan han fortsatte. ”Jag hade nog kunnat gilla att ha gudstjänster i en sån här lokal, men kanske inte med inriktning mot medelsvensson.” Han såg road ut av sin egen tanke, eller kanske drömsk. ”Men var ska du få plats med orgeln då?” frågade jag. Frågan kom av sig själv och var faktiskt seriös. Natanael tittade på mig och lyfte förvånat på ögonbrynen. ”Du har inte varit i så många kyrkor på senare tid, eller?” Han såg lite road ut, eller så misstog jag mig. ”Nej, jag har nog inte varit i kyrkan sen konfirmationen.” ”Var gjorde du den?” ”I Vänersborg, typ hela läktaren är en enda stor orgel.”

35


”Okej, jo, Svenska kyrkan har nog såna där feta orglar som du tänker på i sina äldre kyrkor.” Nu när jag fått sällskap så blev jag sugen på en öl till. Jag hade ändå inget mer att säga om orglar. Det var inte mitt favoritämne. ”Jo, jag ska gå och köpa en öl”, sa jag. ”Hur är det, får man dricka öl när man är kristen?” Jag frågade för jag ville bjuda på en. ”Bra fråga!” Han drog fram hakan och kliade sig i skäggstubben. ”Jesus drack vin till mat, så att dricka mindre mängder kan inte vara fel, då hade inte Jesus gjort det.” ”Men, om Jesus drack vin så borde det vara okej med en öl, eller, det är ju inte lika starkt som vin?” ”Jo, det är tillåtet, som jag ser det.” Han var tyst ett ögonblick. ”Men Bibeln är tydlig med att man inte ska dricka sig berusad eller missbruka alkohol, så det bästa är väl att avstå. Många klarar inte av att dricka lite. Det kanske börjar med måttligt drickande, men blir nåt annat i slutändan.” Natanael var engagerad på rösten, det var uppenbart att han gillade att prata om sin tro. ”Hm ... jag minns en snubbe som pratade med oss på gymnasiet, han hette Krister vill jag minnas. Han berättade att han blev alkoholist efter första fyllan. Vet inte om jag riktigt tror på det, kan det vara så?” Nu var det min tur att klia mig lite fundersamt på hakan. ”Jag har hört liknande berättelser, så lika bra att låta bli kanske. Det finns ju mycket annat gott att dricka”, sa Natanael. Det kändes som om han visste att jag inte skulle hålla med för han såg lite lurig ut på blicken. ”Nja ...” Jag hade ingen kommentar till det. ”I vår kyrkas verksamhet har vi nolltolerans mot alkohol. Vi vill inte att alkoholister ska komma till kyrkan och bli frestade att börja supa igen”, sa Natanael. ”Det låter väl sunt, men de flesta blir ju inte alkoholister, så vad är det som är fel med berusning för oss andra?” sa jag. ”Jag tror att vi båda vet att väldigt mycket dåligt händer när

36


folk är fulla. Risken är stor att man säger och gör saker man annars inte skulle gjort. Mycket av kriminalitet, otrohet och misshandel skulle aldrig ha hänt om människor varit nyktra. Gud vill inte att vi ska göra oss själva eller andra illa, så därav rådet att inte berusa sig.” ”Jo, så är det ju, tyvärr.” Jag var tvungen att instämma. Det fanns fyllekvällar jag önskar jag kunde göra ogjorda, speciellt en. Plötsligt stack det till i hjärtat då ett allt för färskt minne gjorde sig påmint, men jag höll minen. ”Så ... även om Bibeln tillåter att dricka mindre mängder, så är själva budskapet att du ska vara nykter.” Natanael såg laddad ut och hade mer att säga så jag lät honom fortsätta. ”Visste du att Jesus första noterade under var att han gjorde vatten till vin på en bröllopsfest, då vinet tagit slut?” ”Jag känner till berättelsen”, sa jag. ”Men inte att det var hans första under, enligt Bibeln.” ”Han gjorde alltså ett under som innebar att festen kunde fortsätta. Ganska kul eller hur, eftersom många fått för sig att Gud är en partykiller.” Jag nickade och sa lite eftertänksamt. ”Jo, det är ju sant ... det är nog så jag tänkt, att Gud vill ta allt roligt från oss.” Jag såg att Natanael var redo att kommentera det, men att han sen slappnade av i kroppen och lutade sig tillbaka. Han valde att hålla igen med vad han tänkt säga. ”Det blev ett långt svar på en kort fråga”, sa jag och log lite retsamt. ”Ja, oj, förlåt. Jag blir så engagerad när jag får prata om sånt här.” Han såg lite förlägen ut. ”Det är lugnt, det var intressant”, sa jag och menade det. ”Hur är det med dig, tackar du nej om jag bjuder?” frågade jag. ”Det är ju ofint att tacka nej när nån bjuder. En kan jag ta.” ”Okej. Då fyller jag på och köper en till dig.”

37


Jag kom tillbaka och serverade Natanael. Nere på scenen var det dags för ett nytt band, det hade dykt upp ett tiotal personer till. Bandet som gick upp nu bestod av några unga killar och en tjej. De såg lite punkiga ut och verkade taggade för att rocka loss. Tre personer hade nu vågat sig fram ur skuggorna och stod framför scenen, jag tror det var några av bandets kompisar. Tjejen, som hade kort taggigt svart hår tog lite nonchalant tag i micken och ropade: ”Come on guys, lets rock, we are in fucking LA.” Hon försökte få igång publiken, men uppmaningen mottogs ganska svalt. De började spela: det var västkustpunk som påminde om Green Day, men flera gånger sämre. Jag och Natanael satt tysta en stund och lyssnade igenom två låtar, innan Natanael vände sig mot mig igen. ”Imorgon ska jag gå på en gudstjänst på Dream Center och du får gärna haka på om du vill. Det börjar sju på kvällen.” ”Dream Center? Det låter inte precis som en kyrka, mer som ett ställe för drömtydning.” Natanael skulle precis ta en klunk, men stannade upp och jag såg att han verkligen smakade på orden jag sagt. Han ställde ner glaset och torkade bort en droppe från bordet med sitt finger. ”Ja, det är sant”, sa han. ”Jag har inte tänkt så eftersom jag fattar vad de menar med namnet.” Han kliade sig lite i nacken och grimaserade. ”Så du menar att det är en helt vanlig kyrka, men med ett konstigt namn?” fortsatte jag. ”Jo, det skulle jag tro. Jag har aldrig varit där, men jag förstår att de gör mycket bra grejer. Men ... vad en vanlig kyrka är beror nog på vad man har för erfarenhet av kyrkor sen tidigare. Kanske kommer jag att tycka det är ganska vanligt, men du skulle kanske tycka det var ovanligt, mot din tidigare erfarenhet, men jag vet inte.” Jag måste erkänna att jag inte riktigt fattade vad han menade med bra grejer och faktum var att jag inte alls var sugen på att gå på gudstjänst, som vanligt. Så jag sa istället: ”Jag såg att du hade nya skor, eller är det bara ett annat par du hade med dig?” Jag måste

38


erkänna att det var ett ganska abrupt sätt att avsluta ett ämne och gå vidare, men det var så jag sa. ”Okej, du har alltså kollat in mina skor, det var verkligen skickligt att lyckas med det i den här dunkla miljön!” ”Öh, ja, jo jag ser rätt bra ... har öga för detaljer.” Jag tror jag blev lite rödrosig om kinderna, men det var inget han kunde se, då det som sagt var svagt upplyst. ”Det är helt sant, du är ju grym! Jag var inne i Downtown idag och köpte ett par nya Sketchers, riktigt bra skor.” ”Jag behöver nog bättre skor, verkar som om jag fått blåsor från dagens promenad”, sa jag. ”Har du provat Sketchers?” ”Nej det har jag nog inte, fast jag vet inte, har inte direkt koll på märken och sånt”, sa jag. ”Jag kan ge dig adressen till butiken jag köpte mina i.” Han tog fram sin mobil och skrev nåt. ”Jag skickar adressen till dig senare via Facebook.” ”Åh, tack.” Nu var mitt glas tomt igen, medan Natanaels inte ens var halvfullt, han drack inte alls lika snabbt som jag. Jag reste mig och sa att jag skulle köpa en öl till och han nickade till svar och vände sig sen mot bandet. Vi satt där en timme till. Jag hann med ännu en öl, medan Natanael nöjde sig med den jag köpt. Själv blev jag lite salongsberusad, men höll mig på en nivå så att jag endast var en pratgladare version av mig själv. Vi hade roligt och pratade om allt möjligt, men mest film och resor. När vi lämnade stället hade det kommit ungefär trettio besökare. Den här kvällen skulle inte gå till historien som en av de mest minnesvärda på Whisky a Go Go, men det hade varit en bra kväll för mig. Natanael var trevlig och väldigt normal, trots att han trodde på

39


Gud. Jag var faktiskt lite förvånad när jag åkte hem den kvällen över att man kunde ha så trevligt med en kristen, dessutom med en pastor.

40


7.

Jag vaknade med ett ryck och undrade var jag var, men

ganska snart klarnade det. Jag kollade klockan och såg att den var nästan sju på morgonen. Jag måste ha somnat snabbt efter att jag kom till hotellet, vilket hade varit strax efter midnatt. På väg till frukosten funderade jag över detta att jag nu var morgonpigg när det brukade vara precis tvärtom. Det skulle bli intressant att se ifall ordningen skulle återställas längre fram på resan. Vid frukosten satt jag och log för mig själv och tänkte på gårdagen. Den hade varit väldigt bra och fylld med olika upplevelser. Tänkt vad mycket man kan uppleva vissa dagar, och tänk vad otroligt lite man kan göra andra. Vad skulle jag göra idag då? Jo, jag skulle ner till Santa Monica och besöka den kända piren som fanns där. Om jag inte mindes fel så var det där som Route 66 slutade. Det var soligt och inte ett moln på himlen, så det skulle bli perfekt med en dag vid havet. Det kändes spännande, jag var nyfiken på Santa Monica och såg fram

41


emot att stå vid ena änden av det oändliga Stilla havet. Närmare nio på förmiddagen slog jag mig ner på expressbuss 780 för att efter en kvart byta till buss 704 som skulle ta mig till Santa Monica, ett smidigt byte som bara tog några minuter. Resan fortsatte utan att busschauffören behövde svänga en enda gång, eller jo, en gång behövde han lite försiktigt vrida på ratten, men det var helt enkelt en väldigt lång och rak väg. I början var det ganska spännande att titta ut. Där var mycket restauranger, affärer och trevliga miljöer i största allmänhet. Ganska snart passerade vi Beverly Hills och då blev jag lite extra vaken. Det är kanske löjligt, men det är faktiskt lite speciellt att se de här platserna som man hört om hela livet och sett så mycket av i filmer. Det lilla jag såg av Beverly Hills från bussen såg trevligt ut, rent och fint och mycket palmer. Jag fick till och med en skymt av den kända gatan Rodeo Drive. Nästa centrum vi kom till var Century City. Efter det var det inte mycket roligt att titta på, mest en uppsjö av mindre företag som låg i enplanshus, oftast målade i nån variant av gult. Jag plockade fram mobilen och gick igenom de foton jag tagit och rensade lite. Till slut kom jag till en bild från igår kväll där jag och Natanael stod framför den stora neonskylten The Sunset. Därifrån hade vi åkt med samma buss, men när vi kom till Hollywoods centrum hade han hoppat av och tagit tunnelbanan istället. Han bodde nånstans närmare Downtown. Bussen gjorde ännu ett av sina många stopp och folk klev av och folk klev på. Jag såg inget av det hända, jag satt där med mobilen i handen och redigerade mina bilder. När jag hörde att några av de nya resenärerna pratade svenska blev jag nyfiken och tittade upp. Jag hade satt mig i mitten av bussen där det var lite högre så jag hade bra uppsikt. Det var tre tjejer i min ålder som klivit på, kanske något yngre. De gick i riktning mot mig och verkade sikta in sig på sätena på

42


vänstersidan av bussen, tre rader framför mig. Tjejen som gick först hade rakt gyllenbrunt hår, som var luftigt och blankt, som om hon nyligen tvättat det. Hennes ansikte såg ut att le trots att hon inte gjorde det och hon hade mjuka vackra ansiktsdrag. Hennes hy hade en varmbrun färg och hon verkade inte särskilt sminkad, gissade att det inte behövdes. Innan hon vände sig om för att ta plats på sätet så tittade hon upp mot mig och log och då blev hon om möjligt ännu vackrare. Jag brukar ofta titta bort när nån märker att man tittar på dem, men den här gången mötte jag hennes blick och gav ett leende tillbaka, och om jag inte misstog mig helt, så var hennes ögon bruna. Den andra tjejen var också riktigt snygg, blåögd med blont hår med självfall och även hon såg väldigt trevlig ut. Den tredje hann jag inte se så mycket av. Hon satte sig framför de andra, men även hon var blond och något längre. Jag satt endast fyra meter från dem så jag kunde urskilja en del ord, men inte tillräckligt mycket för att få ett sammanhang. Den brunhåriga och den blonda som stigit på först talade svenska, det kunde jag uppfatta, men den tredje tjejen pratade de engelska med. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag fick en speciell känsla när jag såg brunetten och när hon log mot mig så kände jag mig varm inombords. Jag undrade vart de var på väg, hur länge de skulle vara här och vad de gjorde här? Av nån anledning blev jag väldigt nyfiken och sakta men säkert började det byggas upp en känsla av att jag faktiskt ville veta. Att ta kontakt med helt främmande människor är inget jag har jättelätt för, i alla fall inte utan en del starka drycker i kroppen. Fast det kändes ändå lite lättare att göra det här, i ett annat land. Man skulle kunna öppna ett samtal med att säga: ”Jag hörde att ni också är svenskar ...” Snart hade det gått en timme sen jag klev på den första bussen och omgivningarna började så sakteliga ändras och jag förstod att vi närmade oss målet för resan. Det blev högre hus, fler bostäder och

43


lite fler människor på gatorna. Bussen skulle ta mig hela vägen till strandpromenaden, det hade jag kollat på Google Earth. När bussen stannade vid det som antagligen var Santa Monicas centrum var det många som klev av, även tjejerna, så jag bestämde mig för att göra det också. Jag lät dem gå av före mig och tog lite extra tid att kolla in dem, framför allt hon med brunt hår. Hon var liten och nätt och klart kortare än mig, gissningsvis runt 1,65. Jag gillade allt jag såg! Jag laddade, skulle jag våga fråga nåt och vad skulle jag säga? Tjejgänget gick utan att tveka åt vänster i riktning mot havet och det verkade som om de visste vart de var på väg. Jag skyndade efter och kom upp jämsides med dem och sa: ”Ursäkta.” De stannade till, först de två svenska tjejerna, sen även hon som troligtvis var från USA. Hon såg ganska förvånad ut. Hon var lite längre än de andra och lite gängligare i kroppen, inte riktigt min typ. Jaja, jag vet att man inte ska döma människor för fort och inte efter utseende, men ni vet, den typen man fastnar för vid första ögonkastet, det var hon inte. Hur som helst, de stannade och innan de helt hunnit vända sig mot mig fortsatte jag. ”Jo, jag hörde att ni pratade svenska och jag undrar om jag kan få ställa några frågor? Det är första gången jag är här, så kanske att ni har några tips om nåt jag inte bör missa?” De såg överraskade ut, men också glada. Den blonda tjejen från Sverige svarade: ”Ja, det går väl bra.” Hon tittade mot den brunhåriga för att se om hon fick medhåll, vilket hon fick. Hon i sin tur förklarade för den engelsktalande tjejen vad jag hade sagt. De fortsatte växla några ord som jag inte uppfattade. Blondinen sträckte ut handen och presenterade sig. ”Miriam heter jag och det här är Felicia”, sa hon och ställde sig lite åt sidan så den brunhåriga, alltså Felicia, kunde hälsa på mig. ”Du hörde ju vad jag heter, vad heter du själv?” Hon var närvarande i sin blick och tittade mig i ögonen. ”Carl, jag heter Carl”, sa jag och försökte se både glad och trevlig ut.

44


”Jag heter Lucy, trevligt att träffa dig”, sa tjejen som jag direkt hörde var från USA, utifrån hennes dialekt. Hon talade förstås engelska och vi bytte till det språket för att hon skulle förstå oss. ”Jag är ledsen, men jag har lite bråttom. Ska vi ses om en timme eller så på Starbucks?” ”Ja det kan vi göra”, svarade Felicia. Lucy sa hej då och gick raskt därifrån. ”Det var inte meningen att komma och störa. Om ni vill så får ni gärna följa med henne, jag kan ju fråga nån annan här”, sa jag. ”Nej, det är lugnt”, sa Felicia. ”Hon har tid hos frisören och är till och med sen. Det var därför hon var tvungen att gå så hastigt. Vi hade ändå tänkt göra nåt annat under tiden och har inget speciellt planerat, förutom att kolla lite i affärer på gågatan.” Hon pekade åt det håll de varit på väg. Inombords kände jag en lättnad, vilket var lite konstigt eftersom jag förstod att detta inte skulle leda till nåt, men mitt undermedvetna kanske hoppades på det. ”Okej, så ni hinner prata lite då, bara lite kort?” frågade jag. Felicia mötte min blick. Hennes ögon var bruna, men ljusare närmare pupillen, väldigt klara och levande. Om ögonen är själens spegel så måste henne själ vara väldigt vacker, tänkte jag. ”Jo det hinner vi, eller vad säger du Miriam?” ”Ja, absolut.” ”Är du sugen på fika?” frågade Felicia. ”I så fall kan vi gå till Starbucks där vi ska möta Lucy sen. Jag måste inte kolla i några affärer nu.” Jag blev överraskad av frågan. Miriam vände sig hastigt mot Felicia och tittade förvånat på henne. Det verkade som om ingen av oss förväntat sig en sån inbjudan, men jag var inte sen att svara. ”Ja, absolut, bussresan tog en bra stund så nu vore det gott med kaffe. Kul överraskning att få träffa er. Det hade jag inte väntat mig.” ”Då får ni gå före dit, jag ska bara gå till Forever 21 och kolla om blusen jag såg senast finns kvar, det är ju på vägen”, sa Miriam.

45


Vi gick tillsammans till Third Street och där var det mycket folk i rörelse och det upplevdes som en semesterort. Det var en gågata och den kändes verkligen som Kalifornien, sådär som man tänker sig det. Gatan var kantad med palmer och i mitten var det olika planteringar, figurklippta buskar som såg ut som olika dinosaurier och var väldigt välgjorda. Jag kände mig tvungen att fota av dem och såg att Felicia tittade intresserat på mig när jag tog lite extra tid för att hitta en bra vinkel. Miriam vinkade hejdå och gick vidare mot butiken hon skulle till och som låg i början av gatan. ”Gillar du att fota?” frågade Felicia intresserat. ”Ja det gör jag, fast jag är ingen fotograf. Jag tycker det är kul med Instagram och lägger ut rätt mycket där, särskilt när jag är ute och reser.” Under tiden jag pratade hade hon fått fram sin mobil och fotade en närbild på en blomma och jag var inte helt säker på att hon hade hört det sista jag sagt. Jag stod och tittade på henne när hon försökte komma så nära hon kunde och ändå få skärpa. Jag log lite och kände mig varm, vilket var lite konstigt för nu var det kyligt i luften och disigt. Det verkade som om vädret plötsligt hade slagit om. Det hade varit strålande sol och varmt när jag började bussturen, men nu var himlen grå och det var lite ruggigt. ”Oj, ursäkta! Jag såg den där blå blomman och kände att jag måste fota av den, blommor är så vackra i närbild. Jag hamnar ibland i min egen värld när jag ser nåt vackert.” ”Det är lugnt, jag ska ingenstans”, sa jag och log mot henne. Hon mötte min blick och log ett varmt leende tillbaka. Vi fortsatte gå mot Starbucks som låg lite längre fram. Vi pratade när vi gick och jag fick reda på att hon växt upp i stadsdelen Askim i Göteborg och att hon var tjugoett år. Jag berättade kort om min bakgrund, att jag växt upp i Vänersborg och att jag var tjugofyra år. Väl framme vid Starbucks frågade jag vad hon ville ha och sa att jag kunde bjuda. Medan jag beställde två Latte och en cheesecake tog hon plats vid ett bord på uteserveringen. Jag serverade henne

46


kaffet och kakan och satte mig mitt emot. ”Okej, vad var det du undrade nu då?” frågade hon intresserat. ”Jo, jag fick känslan av att ni varit här ett tag, men jag kom hit i förrgår och det är första gången jag är här nere. Så jag tänkte om ni kanske hade några tips. Hade inte tänkt att ta så mycket av din tid som jag nu lyckats göra.” ”Jag förstår det. Jag tycker själv det är lite lustigt att vi sitter här, två främlingar, men på nåt sätt blev det bara så.” Hon lät förvånad när hon sa det, men också glad. ”Ja, det var en överraskning, men en trevlig sån”, sa jag och försökte hålla ögonkontakten. ”Vad hade du för plan för dagen innan du träffade oss?” Hon mötte min blick utan att tveka. ”Jag hade tänkt gå ner till piren, kanske bada, men det har blivit så dåligt väder nu.” ”Det låter väl som en bra plan, vet inte om det är jättemycket annat att se egentligen än piren och stranden. Det är visserligen fin utsikt från Palisades park. Den här delen av centrum är också trevlig, vi åker hit ibland då vi hälsar på Lucy.” ”Så jag hade en hyfsad plan då?” sa jag. ”Det verkar så, men du kanske kan bada om en stund, fast det är nog kallt i vattnet.” Hon grimaserade lite och jag förstod att det nog inte var så varmt i vattnet som jag hade fått för mig. ”Okej, tror du det blir bättre väder sen?” ”Ja, har du inte hört talas om May grey and June gloom?” ”Eh, nej, vad är det?” ”Jo, på våren så är vattnet kallt och luften varm. När den varma luften och det kalla vattnet möts skapas detta dis, men ofta brukar det lätta framåt lunch. Den varma luften vinner liksom mark mot kylan ju längre dagen går. Jag är ingen expert på det där, men nåt sånt är det. Hur som helst så är det ofta disigt och svalt på förmiddagarna under våren, men det blir bättre längre fram på säsongen då havet blivit varmare.”

47


”Åh, det hade jag ingen aning om. Jag trodde det skulle vara riktigt fint vid havet.” Jag var förvånad. ”Ja, många som åker hit på våren har ingen aning om det och får sig en negativ överraskning, men det sträcker sig inte så långt inåt land som tur är.” ”Hur länge har du varit här, för visst har jag rätt i att du inte kom igår, så att säga?” ”Jag har varit här sen i höstas. Miriam skulle gå en ledarskapsskola här och eftersom jag inte börjat nån högskola än så kunde jag skjuta på det ett år och hänga på.” ”Okej, vad spännande, men vad har du gjort under året som gått då?” frågade jag. ”Jag fick jobb på en Five Guys restaurang i West Hollywood, den ligger faktiskt längs den busslinje vi åkte med. Du kanske passerade Five Guys? Beror ju på vart du gick på förstås.” ”Vet inte, vad är det för nåt?” ”Det är ett hamburgerställe som blivit väldigt populärt på kort tid. Det är snabbmat men allt görs från grunden på restaurangen, så det är hög kvalitet. Det borde du prova, om du gillar hamburgare förstås.” Hon lät övertygande och behövde inte anstränga sig för att försöka sälja in det där stället. Jag tittade på henne och hon strålade. Jag blev liksom uppslukad och tappade fattningen lite. ”Vad är det?” frågade hon och log. ”Sa jag nåt roligt?” ”Nej, verkligen inte ... du talade med sån övertygelse, så jag blev plötsligt sugen på en sån där hamburgare.” Det lät fånigt, men jag kunde ju inte säga som det var, att jag snarare var sugen på henne. ”Jag kan ha åkt förbi det”, fortsatte jag. ”Jag hoppade på bussen vid korsningen Fairfax/Santa Monica. Jag kom från Hollywood och bytte buss där.” ”Ja, då åkte du förbi Five Guys. Det ligger mellan den korsningen och Beverly Hills, om du vill kan jag ge dig adressen?” Hon tittade på mig med en granskande blick, som om hon ville se min reaktion. Jag kan väl säga att jag inte lyckades spela särskilt cool, för att jag

48


skulle få adressen till stället hon jobbar på var ju bara lite för bra. ”Ja, ja det vill jag gärna.” Det lät nog lite för entusiastiskt och lite dumt tyckte jag själv, men hon verkade inte reagera på det. ”Vad har du för nummer? Jag sms:ar adressen till dig för jag har aldrig penna och papper på mig längre”, sa hon samtidigt som hon letade fram mobilen i sin handväska av ljusbrunt läder. Den såg välanvänd ut, sliten med värdighet och troligtvis äkta. Hon fick fram mobilen och väntade på att jag skulle ge henne mitt nummer. Hon verkade ta för givet att jag ville det. Jag gav det till henne. ”Men du, hur fick du jobb här, är inte det väldigt svårt för en utlänning?” ”Det är det, men min pappa är från USA och jag är faktiskt född i New York. Min mamma och pappa träffades där.” ”Är det sant, så du är både svensk och amerikan? Vad coolt! Jag älskar New York!” sa jag. ”Ja, det är en häftig stad. Farmor och farfar bor på Island Park. Det är inte precis på Manhattan, men trevligt.” ”Din pappa valde att bo i Göteborg, förlåt, men det känns lite som ett nedköp.” Jag sa det skämtsamt. ”Mamma ville att jag och mina syskon skulle växa upp i Sverige. Pappa gillar Sverige, som de flesta amerikaner. Sen är ju västkusten ändå rätt trevlig.” ”Så är det, men New York ...” Jag gjorde en fundersam min. Mitt i mina funderingar dök Miriam upp med en liten påse. Hon hade antagligen fått köpa sin blus. Hon lyfte påsen över huvudet och gjorde några exalterade rörelser. Miriam beställde en Latte hon också och slog sig ner bredvid Felicia. ”Jag fick min blus”, sa hon och såg glad ut. ”Fick du svar på dina frågor?” fortsatte hon och riktade sig mot mig. ”Ja, det fick jag och även lite andra tips”, sa jag med ett leende. ”Jag hörde att du går en ledarskapsutbildning. Vad är det för nåt, företagsledning?” Hon tittade förvånat upp, men samlade sig på bara en sekund.

49


”Nej, det är en skola som handlar om att bygga sig en god karaktär, mer än att få ett välbetalt jobb. Man jobbar mycket med sig själv, men även med ledarskapsundervisning såklart. Vi är också ute och hjälper utsatta människor. En bra ledare är inte ledare för sin egen skull, utan för andras. Skolan jobbar mycket med att få fram det bästa ur eleverna och forma bra ledare, typ så.” Jag förstod inte riktigt vad det var för utbildning, kändes inte som det ledde till nåt speciellt, så jag var på riktigt nyfiken på att veta mer. ”Okej, låter intressant, lite ovanligt kanske ... vad heter skolan?” ”Kursen är på Dream Center. Känner du till det?” Jag hajade till ordentligt och hon kunde inte gått miste om min förvåning. ”Du menar kyrkan Dream Center?” sa jag. Under tiden som jag och Miriam pratat hade Felicia börjat titta på folk som gick förbi, men när hon hörde mig nämna Dream Center vände hon sig intresserat tillbaka. ”Ja, det menar jag. Jag är snart klar med första året. Hur känner du till det?” frågade Miriam. Okej, jag var lite överrumplad. Kan det vara så att de här två snygga tjejerna var kristna? Känslan jag fick inombords var svårtolkad. Jag tror att jag kände en viss besvikelse, men riktigt varför kunde jag inte sätta fingret på just då. Jag kände att jag måste svara smart, vad nu det skulle innebära. ”Jag har en bekant som har berättat om det för mig, men jag vet inte så mycket. Jag har aldrig varit där själv.” ”Du kan komma ikväll, det är gudstjänst klockan sju”, sa Felicia. Hon såg smått entusiastisk ut. Jag visste inte alls vad jag kände för denna inbjudan, tror faktiskt att jag inte lyckades dölja min ljumma inställning till kyrkobesök. ”Jag vet inte om jag hinner, har en del andra planer”, sa jag vagt. Det var tyvärr inte sant, för jag hade inget planerat för kvällen. ”Du kan få adressen om du får ändrade planer”, sa hon. Konstigt

50


nog hade jag lust att säga nej, att jag kunde leta fram det själv om det blev aktuellt, men det sa jag inte. ”Ja det kan vara bra, man vet ju aldrig vad som kan hända.” Under tiden Felicia skrev ner adressen i ett sms så kom Lucy fram till bordet. Hon hade fixat till sig lite, men det var nog mest en toppning för det hade gått fort och jag såg ingen större skillnad. Solen började allt mer tränga igenom diset och det var något varmare. Jag hörde plinget från sms:et och tog fram mobilen, bekräftade att det var från Felicia och tackade kort. Jag hade fått adressen till kyrkan, men också till Five Guys. Miriam visade Lucy sin blus, Lucy pratade om sin frisyr och alla tre deltog i samtalet och pratade så där engagerat som bara tjejer kan göra. Jag har många gånger suttit och lyssnat och lite smått fascinerats över hur länge och innerligt ett par tjejer kan prata om varandras nya kläder och frisyrer. Ganska trevligt egentligen, att visa varandra så mycket uppmärksamhet. ”Jag tror jag ska gå vidare nu, vädret börjar bli bättre.” ”Okej, vi ska väl också vidare, snart dags för lunch. Vi kanske ses”, sa Felicia. ”Jo vem vet. Det var jättetrevligt det här och tack för tipsen”, sa jag. Vi sa hej då och jag försökte se glad ut. De fortsatte norrut på gatan och jag började sakta gå tillbaka mot det håll vi kommit ifrån. Efter bara några meter vände jag mig om och såg efter dem. De var alla tre upptagna i ett samtal och antagligen var jag redan historia för dem allihop. Jag gick längs gatan och kände mig lite märklig. Jag visste inte riktigt vad som hade hänt där borta. Jag behövde några timmar att landa i mina känslor. Jag svängde höger när gågatan tog slut och jag såg strandpromenaden två kvarter bort.

51


8.

Vid ingången till piren fanns en skylt: Santa Monica 66, here

ends the trail. Ja, det var alltså här som Route 66 slutade, en väg som idag inte finns kvar, förutom några utvalda delar. Jag gick förbi skylten och ner mot den egentliga delen av piren. Måsarna skriade och en polisbil gled förbi i sakta mak med rutorna nere. Det såg ut att vara en bra dag på jobbet. Solen gjorde sig allt mer påmind och jag gissade att jag skulle kunna ta några bilder som såg riktigt soliga ut på vägen tillbaka från pirens ände. Det var coolt här och jag kände igen mycket från filmer och ganska snart kom jag fram till en restaurang som var väldigt bekant, Bubba Gump shrimp Co. Den kände jag helt säkert igen, men kunde inte komma på från vilken film? Jag stod en stund utanför och funderade på om jag skulle äta nåt där, men bestämde mig för att vänta med mat en stund till. Jag fortsatte längs piren och hade det lilla, men mycket dekorativa, tivolit på vänster sida. Lite längre fram stod en man

52


med en cykel och ett par levande och färgsprakande papegojor. Ville man betala en slant fick man fota sig tillsammans med dem, vilket en del verkade vilja göra. Jag hörde ljudet av märklig musik, nästan som ett klockspel. Bortanför papegojmannen stod en stor svart man i hawaiiskjorta och spelade på nån slags silvrig grej som såg ut som en stor gryta, vilket bidrog till en mysig stämning. Det kändes som om jag var med i inledningsscenen till en romantisk film. Jag gick fram till räcket och blickade ut över norra delen av stranden som var extremt bred, lika bred som en fotbollsplan är lång och sträckte sig flera kilometer och tog slut först där bergen tog vid. Jag gick över till andra kanten och såg att stranden var lika bred på sydsidan, men där tycktes den försvinna i horisonten. Det fanns en och annan som solade på stranden, men än så länge var det ingen som badade. Jag hade en påse med badkläder med mig, men än hade inte nåt sug efter att bada infunnit sig. Jag var nästan längst ute på piren och där fanns två hus. I det högra låg en restaurang och de hade byggt en bro mellan husen så jag gick under bron för att komma till änden av piren. Väl där lutade jag mig mot räcket och såg ut över Stilla havet. Efter en stund började jag titta på folk. Några gubbar fiskade och ett par tog ett foto av sig själva med havet som bakgrund. De såg kära ut. En känsla av saknad infann sig. Här stod jag själv och kände mig plötsligt enormt ensam. Jag saknade Linda, men kanske var det mest känslan av att vara älskad och efterlängtad som jag saknade mest. I vilket fall blev jag låg för ett ögonblick och fick en lätt släng av ångest. Jag började tvivla på hur det skulle gå att vara iväg så här länge helt själv, det kanske inte skulle bli så härligt som jag först trott. Jag stod där en stund och bara tittade ut över havet och försökte att inte grubbla ... men tankarna kom smygande ändå. Jag var nyfiken på Felicia. Det fanns en del av mig som ville se henne igen, men det fanns också en del av mig som ville stå emot alla kyrkliga

53


inviter. Varför jag blev så låst och nervös så fort jag fick den frågan begrep jag egentligen inte. När Natanael hade berättat att han var pastor hade jag blivit väldigt obekväm och när han bjöd in mig till gudstjänst så förde jag genast samtalet vidare till nåt annat. Faktum var att när jag stod där vid Stilla havets början, eller slut, så grämde jag mig över att jag var så feg. Jag grämde mig över att jag inte vågade visa mer intresse, eller åtminstone ställt fler smarta kritiska frågor. Jag hade alltid trott att jag var en öppen person som inte skulle tappa fattningen så lätt, men nu hade jag gjort det flera gånger, med människor som jag faktiskt bara haft positiva upplevelser av. Skulle jag ändå gå på den där gudstjänsten ikväll? Det kändes som ett nederlag. Helt utan anledning, men det var känslan. Men, om jag gick till kyrkan för att flörta så skulle det kanske vara okej? Att gå till kyrkan med fel intention kändes rätt och det borde ju inte vara ett nederlag, kanske mer som en seger? Jag fick ta och suga på den tanken lite, men det kändes faktiskt lite bättre redan. Jag gick tillbaka och solen sken starkare, allt eftersom diset lättade. Jag lämnade piren och gick ner till vattnet. Det var den längsta strandpromenad jag gjort bara för att komma till strandkanten. Halvvägs funderade jag på att strunta i att gå ända till vattenbrynet, för det var tungt att gå i sanden, men det kändes viktigt att få känna på Stilla havet och inte bara se på det. Väl där tog jag av mig skorna och gick ut några steg i vattnet, mer bad än så blev det inte, för vattnet var inte precis varmt. Jag tog av mig i bar överkropp och stod där en stund i solen, blundade och tog in upplevelsen. Jag köpte färsk mango, färdigstyckad och klar av en man som kom förbi. Sen stod jag där och lät Stilla havet metodiskt skölja över mina fötter medan jag åt min mango. Min hjärna gick in i standbyläge. Jag vilade. På vägen tillbaka roade jag mig en stund med att titta på alla som tränade. Det fanns nämligen flera olika offentliga träningsredskap på stranden som användes flitigt och somliga som använde dem verkade vara rena gymnaster.

54


Istället för att ansluta mig till träningsfreaken gick jag till en bar som låg precis nedanför piren där de hade extra kyld Budweiser till ett extra bra pris, mycket extra blir oftast bra. Jag satt där en stund och valde faktiskt skuggan. Det var varmt nu och jag var törstig, så den vanligtvis blaskiga Budweisern smakade riktigt gott. Jag kände lite förväntan igen, kanske nåt bra ändå var på gång.

55


9.

Jag satt på bussen och var på väg tillbaka till hotellet. Klockan

var närmare tre på eftermiddagen. Jag hade spenderat kortare tid i Santa Monica än vad jag hade tänkt mig, men resan tog också längre tid än jag trott. Det verkade vara standard i den här stan, att det tog tid att ta sig runt. Jag satt och tittade ut genom rutan, som var täckt av damm och en aning fläckig, antagligen hade de missat att tvätta just den här bussen senaste veckan. Att jag inte såg mycket mer än suddiga konturer av hus gjorde inget, för jag var helt i min egen värld. Jag hade mobilen i handen och fingrade nervöst på den samtidigt som jag funderade. Skulle jag skicka ett meddelande att jag skulle komma ikväll? Skulle jag skicka det till Natanael och kanske även till Felicia, eller skulle jag strunta i alltihop? Jag andades in djupt och släppte ut luften i en stor och oväntat ljudlig suck, såpass att kvinnan som satt tvärs över gången lyfte huvudet från sin tidning och tittade åt mitt håll, för att sen titta ner och fortsätta läsa. Jag bestämde mig för att skicka ett meddelande till Natanael och

56


säga att jag skulle haka på ikväll. Han behövde ju inte veta varför. Vi hade haft kul och kemin mellan oss var väldigt bra, det var lätt att vara med honom. Det är så där med en del människor, man bara funkar ihop. Det var när jag väckte mobilen för att skicka iväg ett sms som jag insåg att jag inte hade hans nummer. Jag blev sittande en stund och stirrade tomt framför mig. Vad skulle jag göra nu? Samtidigt som jag tänkte tittade jag på den begynnande flinten på mannen som satt framför mig. Han hade ett ganska stort födelsemärke som började bli synligt när håret nu blivit tunnare. Jag minns att jag tänkte: undrar om han känner till det där födelsemärket? Jag kollade på klockan. Jag skulle nog vara vid hotellet runt fyra och jag fick skriva ett meddelande då, det fick räcka. Var låg den där kyrkan förresten, jag hade ingen aning? Jag hade så snyggt gått från snack om kyrkobesök till skor igår, så vi hade tappat den tråden, men den kunde ju inte vara så svår att hitta och jag hade fått adressen av Felicia. Jag funderade på om jag skulle skicka ett meddelande till Felicia. Hennes nummer hade jag faktiskt fått, men det kändes rätt fånigt. Det var nog bättre att prata med henne på plats. Jag behövde ju inte vara rädd för att inte stöta på henne, för det kunde ju inte vara särskilt svårt att hitta nån i en kyrka. Det är inte precis en rockkonsert med flera tusen personer. Dessutom skulle det bli intressant att se hennes reaktion när hon fick se mig. Jag stängde ner mobilen, fortfarande lite tveksam. Jag kunde faktiskt strunta i alltihop. Som regel är jag rätt spontan och planerar inte så mycket, men när det gäller viktiga beslut är jag inte särskilt impulsiv, då vill jag gärna tänka en vända till. Kanske ... kanske var det orsaken till att jag inte snabbt sagt ja till att följa med till kyrkan, att jag ville fundera lite, känna efter ifall jag verkligen ville. Jag ville sitta i förarsätet av mitt liv, så att säga. Väl tillbaka på hotellet gick jag direkt ut på internet och kollade var

57


kyrkan låg och såg att buss 704 som jag åkt med från Santa Monica skulle ta mig ända fram. Bredvid kyrkan låg en park som jag skulle kunna besöka innan gudstjänsten. Jag skrev ett meddelande till Natanael via Facebook. Hej! Jag har varit i Santa Monica idag, rätt fint där nere. Jag har inga planer för kvällen, annat än att jag nog vill äta nåt gott senare. Jag skulle kunna följa med till den där kyrkan. Jag kommer vara vid Echo Park vid sextiden, tänkte kolla in den lite först. Hinner du dit är du välkommen!

Okej, nu var det gjort, tärningen var kastad. Jag tänkte gå rakt ner till Santa Monica Boulevard och kliva på bussen där och bara det tog nog tjugo minuter att gå, så det fanns ingen tid att spilla om jag skulle hinna till Echo Park till sextiden. Jag gav mig iväg en halvtimme senare, uppfräschad, väldoftande och allmänt stilig. Det kändes spännande vilket var en oväntad känsla, för jag skulle ju gå till en kyrka! Sen kom jag på att jag skulle gå dit för att flörta, vilket alltid är spännande, så det var ju inte så konstigt. När jag gick mot Santa Monica Boulevard så ville jag inte erkänna för mig själv att jag även var lite nyfiken på den där kyrkan, men så här i efterhand får jag väl erkänna att det var så. Fast utan nån som helst tvekan var jag mest nyfiken på Felicia och det var först och främst för hennes skull jag gick, så var det. Jag är ganska säker på att jag inte skulle gått dit om jag inte träffat henne.

58


10.

Jag gick av bussen i närheten av Echo Park och kyrkan, ungefär

en kvart före den tid jag sagt till Natanael. Det var en ganska lång backe ner mot parken och platsen där kyrkan skulle ligga. Jag gick nerför backen men såg ingen kyrka, bara en byggnad som verkade vara nästan lika stor som Scandinavium i Göteborg och med ungefär samma form. Kanske kyrkan låg bakom? Jag såg att det stod några killar i min ålder utanför byggnaden, så jag gick över den breda och vältrafikerade gatan för att fråga dem var kyrkan låg. Det var tre killar som stod och pratade, som hämtade ur en reklam för Jack and Jones. ”Ursäkta, kan jag ställa en fråga?” En av killarna svarade snabbt: ”Självklart!” ”Jo, jag letar efter Dream Center, det ska vara en kyrka. Den ska ligga här nånstans. Vet ni var den är?” De tittade lite kort på varandra och såg något roade ut, fast inte på ett otrevligt sätt. ”Ja, det kan vi hjälpa dig med”, svarade den första killen med ett leende. ”Du står framför den.”

59


”Åh okej ... du menar att det här är kyrkan? Jag pekade på den stora byggnaden bredvid oss. “Det ser inte ut som en kyrka.” Jag kände mig väldigt dum! ”Okej, men det är så den ser ut. Var är du ifrån?” frågade han. ”Jag är från Sverige.” ”Jag gissar att kyrkorna där ser lite annorlunda ut, eller? Här finns alla sorter, stora och små, en del ser ut som gammaldags kyrkor, andra inte. Du är varmt välkommen om en stund.” ”Tack för hjälpen.” Jag ville bara sjunka genom jorden och gick därifrån i riktning mot parken. Jag var väldigt förvånad och vände mig om för att titta på det som jag nu visste var kyrkan. På taket fanns ett kors såg jag nu. Okej, kyrkan var stor, inget snack om det, men jag undrade hur många som faktiskt gick dit? Vi har många stora kyrkor i Sverige också, men min erfarenhet, eller snarare gissning, för erfarenhet hade jag inte mycket av, var att de oftast ekade ganska tomma. Väl nere i parken på andra sidan gatan tappade jag nästan andan. Wow! I kvällsljuset såg Echo Park verkligen fantastiskt ut, med frodigt gräs, en del stora lövträd, men framförallt många palmer och en vacker liten sjö. ”Hej på dig!” hörde jag nån ropa och nästan direkt kände jag igen Natanaels röst. Jag vände mig mot vänster, där han kom inifrån parken. ”Tjena, är du redan här?” sa jag lite förvånat. ”Det börjar bli en vana det här”, sa han. ”Va, njae, det var ganska länge sen jag var i kyrkan.” Natanael skrattade till. ”Jo, det är det kanske. Jag menar att det börjar bli en vana att vi ses. Det är tredje dagen i rad nu.” ”Jaha, jo, verkligen. Du såg mitt meddelande gissar jag?” ”Ja det gjorde jag, det var en glad överraskning”, sa Natanael. ”Det ser galet trevligt ut här. Schysst fontän de har i mitten av sjön och vilken underbar kvällssol de där husen har”, sa jag och pekade på husen som låg i sluttningen på östra sidan av sjön, andra

60


sidan mot där vi stod. ”Där hade jag lätt kunnat bo.” ”Ja, det ser faktiskt extremt trevligt ut måste jag säga.” Vi gick sakta fram till vattenbrynet och stod där en stund och tittade. Jag drömde om att bo där. Tänk att få komma hem från jobbet och sätta sig på balkongen och njuta i kvällssolen med nåt kallt att dricka. ”Fåglarna har en egen palmbeklädd ö med bro och allting, ett rätt okej ställe att vara fågel på, eller hur?” sa Natanael. Det var mycket fåglar här av olika sorter. Ett gäng ankor låg och vilade vid vattenbrynet till höger om oss. ”Va ... ön där menar du? Jag som precis tänkte att jag kunde få en fin bild därifrån.” ”Bron är avstängd för människor, men vill du klättra över grinden så kan jag hålla vakt”, sa Natanael och lät road på rösten, men tittade på mig med en seriös min. ”Nej, jag tror nog jag håller mig på den här sidan av grinden. Jag är trots allt svensk och ogillar att bryta mot ordningsregler”, sa jag. ”Själv har jag alltid varit lite rebell, men jag är nog mer typiskt svensk än jag vill tro”, svarade Natanael med ett leende. Vi satte oss på en av bänkarna och pratade, delade lite om dagen som gått. Jag berättade inget om Felicia, men gärna om allt annat som jag sett och gjort under dagen. Vi passade även på att byta mobilnummer. När klockan var halv sju tyckte Natanael att det var dags att gå till kyrkan. Jag förstod inte varför vi skulle gå så tidigt, men protesterade inte.

61

Profile for Smakprov Media AB

9789187411922  

9789187411922  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded