9789187411816 by Smakprov Media AB

ORKIDÉBARN

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

Sagt om Erland Svenungssons tidigare böcker: Fjärilens hemlighet ”En vemodig resa som ger tröst. Jag läser och lyssnar till en syskonrelation där den äldre brodern dör i cancer. En bok för reflektion och tröst. Och som brödernas mor säger på bokens slutsida: vår kärlek är aldrig förgäves. Den lever vidare och är evig.” – Lena Köster, Uppsala Nya Tidning Ömhetens sakrament ”Författaren pekar på den livsviktiga ömheten i våra relationer ... en vacker bok utseendemässigt och innehållsligt och ger inte så mycket färdiga svar som tankar att fundera vidare över”. – Anna Malmberg, Btj En gång på jorden ”En hudlös promenad med en pappa. Hur förlåter man varandra. Ett centralt tema i denna bok som även präglas av prestigelöshet. Den vågar vara känslosam, ömklig, barfota och poetisk. En bok som ger tröst utan att dölja det svåra.” – Sofie Ribbing Tidningen Dagen Som fågeln i sin lund ”Texter om längtan och aning, om närhet och förvissning. Det är texter att bära med sig, texter att leva på.” – Kerstin Odeberg kyrkomusikernas tidning

ORKIDÉBARN Erland Svenungsson

www.parlanforlag.se

Mitt barndoms land är fullristat med tecken som bara den kan tyda som är en del av dess historia

BRYG GA N LYS E R i det starka förmiddagsljuset. Sjön ligger spegelblank. Bara när fiskarna simmar upp och nosar på ytan blir det en ring på vattnet. Ringen blir större och större tills den försvinner i stillheten. Vi sitter på bryggkanten med benen dinglande mot vattnet och trär en mask på fiskspöets krok. Slänger sedan ut reven där den rödvita korken lugnt flyter fram på de osynliga underströmmarna, som vi inte ser, men som finns där ändå. Några måsar vinglar över sjön i en till synes meningslös flykt. Bryggan knarrar lite försiktigt under oss medan vi med spänning väntar på korkens rörelser. Detta är vår dag. ”Får vi ingen fisk snart, farfar?” frågar sjuåringen redan efter några minuter och ser mig i ögonen med en otålig blick. ”Farfar, du är inte gammal”, fortsätter han. ”Tycker du inte det? Men om jag blir hundra år som din gammelfarmor blev, då är du lika gammal som din pappa är nu”, svarar jag. ”Är jag”, säger den lille och studsar upp ett stycke i luften. Som

om han trodde att den största lyckan är att bli stor. ”Jag vill också bli hundra år, som gammelfarmor. Men jag vill inte dö”, fortsätter han och ger mig ett hastigt ögonkast. ”Nej, du ska leva och leva länge”, säger jag. ”Det ska du också farfar”, svarar han. Vi blir tysta en stund. Några skräddarspindlar ilar omkring på vattnet, lekande med sina speglingar. Men utan att ge några synbara spår. En gul stor makaonfjäril, nyss kläckt, med färska färger och med två röda ringar på vingspetsarna, flyger avvaktande längs strandkanten. Den klipper ljudlöst med sina solfärgade vingar, som den då och då visar upp för oss. ”Å, en fjäril”, ropar den lille, släpper spöet på bryggan och springer efter fjärilen. Både fjärilen och den lille är plötsligt utom synhåll. Jag ropar på honom. Ser mig om och upptäcker att fjärilen kommer tillbaka med barnet springande efter. Med våta byxor berättar han hur han sprang ut i vattnet för att fånga fjärilen, men utan att få fatt i den. Jag förklarar för honom att fjärilsvingar är mycket ömtåliga och att de kan gå sönder och förlora sina färger om man oförsiktigt tar i dem. Han ser förvånat på mig. ”Varför kan de gå sönder?” frågar han. Men jag hinner inte försöka svara när det plötsligt drar i reven. Korken försvinner under vattenytan. Den lille springer av och an på stranden, sliter i spöet och en silverglänsande fisk slungas i en båge från vattenytan långt upp på land. Abborren med lysande röda fenor sprattlar på den solvarma klippan. Han springer fram och böjer sig ner över fisken. Det är värt flera timmars väntan på att få se hans förtjusning över att ha fått sin första fisk. ”Det här är den roligaste dagen i hela mitt liv”, ropar han. Vi tvättar av oss i det varma vattnet, sätter oss nära varandra på bryggan och intar vår medhavda mjölkchoklad med kanelbulle, medan vi lyssnar till sommarens ljud som förstoras i tystnaden. Jag grips av en känsla av att jag är både farfar, min egen son och den lille i samma person. Det löper en tunn tråd igenom oss och våra liv. Den tråden kommer i dallring när vi sitter på bryggan och

fiskar denna varma sommardag. ”Farfar, vill du bli framgångsrik?” frågar den lille plötsligt. En till synes märklig fundering av en sjuåring till en sjuttioåring. Återigen vet jag inte vad jag ska svara. Men han förekommer mig. ”Det viktiga är väl att man mår bra. Det gäller att leva medan man lever, farfar”. Var kommer hans tankar ifrån? Små grytor har också öron heter det. Har han hört någon tala på det sättet eller har han själv kommit fram till dessa insikter. Det känns som om det inte är mina svar han vill ha. Han ställer en fråga och ger därefter sin egen fundering. Sjön där vi sitter är min barndoms sjö. Upprepningen är tydlig. Min egen far, jag själv, min son och nu den lille har lämnat fotavtryck i sanden. Vi har alla suttit på bryggan i förmiddagssolen och dinglat med benen. Med ett långt hemmagjort sälgspö, masken som krängde på kroken, korken som flöt stilla tills det blev napp och drogs ner under vattenytan. En sprattlande silvrig fisk. Den solgula fjärilen som avvaktande flög längs stranden. Och springet i benen för att försöka fånga den. Naturens skeenden och ljud är desamma. Från bryggan ser vi landsvägen, sanatoriet, handelsboden och caféet. Trädens sus har nått våra öron. Näckrosorna har lyst mot oss, på samma vänliga sätt. Vi har sett molnen färdas över himlen och månljuset försilvra landskapet. Och de blyga orkidéerna växer i skogsgläntan ett stycke från bryggan som de alltid gjort. Den spegelblanka sjön, ett återsken av mitt liv, ger mig bilder ur djupet. Vår stund här på bryggan, som sträcker sig ett stycke ut över sjön, framstår som ett spegelland. Mitt livs händelser hakar i varandra, men detta vet den lille ännu inte något om. Därför kan han möta mig förbehållslöst. Förbindelsen med livet ovan jord finns här i dallrande trådar. Det finns ledljus dit om jag bara vågar stanna upp, byta position, krypa ur skalet och bli som den lille och våga se utanför mina begränsande skydd. Att både krypa ihop i ett litet knyte och sträcka ut mig i min fulla längd. Det går att kombinera utlämnande och integritet. Barndomen och ålderdomen liknar varandra. I båda fallen, av

olika anledningar, lever man utan skyddsnät. Man är inte ännu, eller längre, delaktig i det tillrättalagda, aktiva livet och därmed finns det en tillåtelse att leva med ett öppet sinne. Den lilles vita oskrivna blad har ännu inte svärtats ner. Mina är så fullklottrade att det inte ryms fler begränsande regler och förklaringar. Omkring barnet har det ännu inte hunnit bildas ett pansarskydd. Mina skydd börjar nu mjukna och falla av bit för bit. Och jag har idag lika lätt till tårar som den lille. Han har förmågan att öppna mina sinnens igenvuxna farleder. Han får mig att bli barn igen. Sjuåringarna är i grunden desamma, drivna av samma längtan och förtjusning. Med samma tro på att bara jag blir stor så kommer lyckan. Funderingarna över livet och döden. Men även om vi är lika är skillnaden stor mellan sjuåringen för sextiotre år sedan och sjuåringen som sitter jämte mig på bryggan. Jag kunde inte formulera mina frågor. Det kan han och är medveten på ett annat sätt. Vågar ställa frågorna och vågar ge egna funderingar och även ifrågasätta. Han uttrycker sig på ett sätt som jag i bästa fall gjorde runt tjugoårsåldern. Jag blir stum av förundran. Ofta anser vi att barndomen är en period i livet som präglas av omedvetenhet. Men när vi ser ett barn i ögonen förstår vi att det inte är så. Om jag ser riktigt noga. Hur är den lilles blick. Är den verkligen tom och ovetande? Nej. Men den har inga filter som tankar och känslor ska passera innan de sägs eller uttrycks. Det han ger mig av sina funderingar på bryggkanten, hade jag aldrig vågat eller ens kunnat säga till min far eller min farfar. Jag ägde inte språket. Och vem hade lyssnat? ”Lev medan du lever, farfar!” sa den lille och såg på mig med en uppriktig vädjan i ögonen. Över oss tumlar måsarna i ett soligt luftrum. Fiskjusen står stilla över vattnet. Det finns just nu inte en sak på jorden jag vill äga, förutom detta. Dagen behöver inte rymma mer.

H O N L I G G E R K LÄ DD I E N G RÖ N BRO KA D K LÄ N N I N G som hon själv sytt och valt ut för sin egen svepning. Mitt på bröstet, där blusflikarna möts, bär hon en mörkbrun brosch av cederträ med två små runda silverinlägg. En gåva jag gav henne i min ungdom. Det är tyst i rummet. Granarna sträcker sina skyddande armar mot fönstret. Dämpar bullret från staden och omvandlar det till ett dovt sus. En försiktig midsommarbris sätter trädens skuggor i mjuka rörelser. Världen därute pågår som vanligt. Ingenting tycks förändrat. Några försvagade fågelljud tränger sig igenom tystnaden. Och solen står och väger på sin högsta punkt. Men detta är en märklig dag, i en ny, djup tystnad; min mor är död. En för mig inträffad världshändelse mitt i den till synes vanliga livslunken. Hon som varit en del av mitt liv fram tills nu, när jag klivit in i min egen ålderdom. På den tiden, när jag var barn, rörde sig min värld i en stillsam bana mellan några få hållpunkter som jag trodde var orubbliga. Tryggast av dem alla var min mor, som alltid funnits där och ställt frågan om hur jag har det. Vem kommer att ställa den frågan nu? Vem kommer att ge mig min

alltid efterlängtade bekräftelse? Med hennes särskilda tonfall. Och blicken, den första som sökte mig. Som jag speglade mig i. Som ville mig väl. Hon var min mor under sjuttio år och har befunnit sig där framme vid frontlinjen. Jag har upplevt henne som ett skydd mot ålderdom och död. En garanti för mitt liv. Det är första gången jag drabbas av en intensiv känsla av att jag också kommer att dö. Nu inser jag, med en större tydlighet, att jag har blivit gammal och gått över en gräns. Det känns som ett uppvaknande i ett nytt landskap med begränsande konturer. Nu står jag själv i vinden, avklädd, utan några skydd och med en ränsel fylld av minnen och vemod. Slutsträckan för min mor blev mycket kort. Hon slutade mitt i en mening, som om det bara var ett tillfälligt uppehåll i hennes levande. Det var inte hon som försvann, utan världen som försvann. På sängbordet ligger ett stort garnnystan med virknålen instucken i en halvfärdig grytlapp. Det får ligga kvar där som ett tecken på det ständigt pågående livet. Midsommarsolen skiner in genom fönstret och gör garnet varmt och mjukt i middagshettan. Jag håller det länge i mina händer. Känner min mors kärlek och möda i mina fingrar när de glider genom garnet. Nu är denna etthundratvååriga sträcka av ett liv avslutat. Två andetag. Ett till. Och ytterligare ett. Därefter en djup suck följt av den mäktiga stillheten, fylld av den stora frågan. Den fråga som aldrig får något svar. Men detta är vad som sker. En människa bland människor reser sig och går bort för att aldrig återvända. Detta är en särskild dag på gruppboendet. Sedan en kort tid hennes sista boende. På rummets långvägg hänger en tavla hon själv broderat. Den föreställer ängsblommor. På nattygsbordet står en flaska vichyvatten och en vas med förgätmigej. Inga mediciner. Den enda medicin hon någon gång tog var magnecyl. Ta en magnecyl så blir det bra. ”Livet varar sjuttio, åttio om det blir långt.” En mening ur den heliga skrift som jag som barn fick lära mig för att påminnas om att livet är kort och hastigt rinner bort. Denna sanning fanns alltid med i hennes värld, även om hon inte talade så mycket om det. Hon

levde ändå som om hon alltid skulle leva, närvarande i den stund hon befann sig. Men tårar kunde falla över svåra händelser i livet. Ett slags reningsstunder, med inslag av eftertänksamma avbrott och suckar. Men när suckarna tonat bort kunde ett leende sprida sig över hennes ansikte. Men för det mesta teg hon om sina plågor. Dessa skulle man tiga och lida med. Det hade hon lärt sig. Ja, man skulle tiga, lida och stå ut. Ett annat förhållningssätt var svårt att finna. Men fick hon någonsin en berättigad uppmärksamhet?

JAG STÅ R E N SA M I RU M M E T M E D M I N M O R och jag är både den lille pojken och den åldrande mannen. Sjunker ner i det förflutna för att i nästa ögonblick stiga upp i det närvarande. Ljuset fyller rummet och faller över mors ansikte som en skapelsens egen varsamma, genomskinliga svepning. Grytlapparna ligger på sängbordet. Cirkelformade i regnbågens alla färger. En bild för hennes öppna syn på livet. Allt detta, ja hela rummet har stannat upp som i en tillfällig frysning av en nyss levande värld. Som när allt blir tyst när gästerna gått. Jag tog gärna emot hennes grytlappar. Två av varje färg. De ligger nu på min byrå som en påminnelse om hennes förmåga att inte se allting som det sista. Hon virkade aldrig på den sista grytlappen. Och det var aldrig sista gången vi sågs. Inget var det sista. Bara det första. Nu är det sista gången jag gör det eller det, säger jag ibland. Men jag vet detta lika lite nu som då jag var ung, när det sista ska inträffa. Även om det i vissa avseenden är troligare nu när jag är sjuttio. Nu ligger mor utsträckt på snövita lakan med ett förvånat ansiktsuttryck. Som om hon sträcker sig efter något mer, möter

något överraskande. Hon håller blåklint i händerna. Jag stryker lätt över hennes händer som ser förvånansvärt unga ut. Hur har de kunnat hålla i över etthundra år? De händer som en gång burit mig. Som aldrig släppt taget om mig. Kinderna är fortfarande lätt varma. Det ser ut som om hon ler. Åt vad vet ingen. Eller kanske åt att det inte är svårare än så här att dö. Jag har svårt för att lämna rummet. Hon håller mig kvar. Måste du redan gå. Bara en liten stund till. När kommer du tillbaka. Så fort tiden går. Sitt ner lite till. Jag kommer inte att få se hennes ansikte mer. Den kropp och själ jag förhållit mig till under sjuttio år. Den famn som burit mig. De ögon som sökt mitt ansikte, som med en känslomässig precision läste av mig: du ser bekymrad ut. Har det hänt något. Det ska nog bli bra skall du se. Ofta svarade jag att allt var bra även om detta inte alltid var sant. Jag ville inte göra henne ängslig. Mor håller mig kvar i rummet. Koltrasten sjunger i ett träd utanför fönstret. Formulerar lågmält något outgrundligt hoppfullt, som om den för någons talan. Jag blir stilla, vänder och går fram till henne igen. Du som gett mig nycklarna till så många minnen. Minnen som gömt sig, men som nu stiger fram ur dimman, ett och ett. Du som visade mig att minnen alltid har något att säga till om idag. Jag ser på hennes händer. De är inte spruckna som gamla händer brukar vara. Jag viskar i hennes öra: Jag älskar dig mor. Det är över, du får gå nu. Och du har varit en bra mor för mig. Ingen i hela världen hade kunnat göra det bättre. Ingen har någonsin velat mig så väl. Även om din oro för mig ibland varit påfrestande, så har den burit omsorgens tecken. Men du får gå nu, mor. Jag kan inte och vill inte hålla dig kvar längre. Men jag kommer att stå och se efter dig, gråta efter dig. Man kan sakna en enda bland alla andra, som då nästan framstår som skuggfigurer, statister. Och allt det där andra som bara fortsätter, som om inget har hänt. Nu har jag inte längre några föräldraögon som ser på mig. Och ”fort jagar stormen mina år.” Men du var ju här nyss. Du satt bredvid mig och virkade. Du

drack alldeles nyss kaffe med mig i salen. Och i går fick jag din fråga om hur jag har det. Du berättade häromdagen om din far, min morfar, som dog i spanska sjukan när du var fyra år och hur han låg i glasverandan mellan vita hemvävda lakan. Den våren då mörkret blev för stort. Då världen skakade. Jag fick aldrig träffa min morfar. Men du har gett mig en bild av honom som gör att jag på sätt och vis ändå känner honom. Jag har ett stort fotografi av honom på min vägg, där jag också har ett fotografi av dig som ung kvinna. Morfar ser på mig med en blick jag känner igen. Du sitter i en trädgård klädd i vit kappa och mjuk hatt. Du slår ner din blick i gräset. Vad tänkte du? Nu ligger du själv mellan vita lakan och med händerna knäppta över ett liv. Så har din röst tystnat och ditt leende stannat. Ditt livsäventyr är slut. Det jag kommer att minnas mest av allt är när du för en kort tid sedan tog mina frusna fötter mellan dina varma händer. Du höll om dem länge och sa att du tyckte om att få ge mig den värmen. Jag kände din sorg över att du inte varit förmögen att ge mig mer av detta när jag var ett barn. En försonande värme flöt fram när du kramade mina fötter. Nu anser du kanske att jag gör dig till ett helgon. Det tycker du inte om, det vet jag. Men det må så vara. Min kärlek till dig är att jag saknar dig så. Och du har visat mig att det både finns en död och inte. Döden – ett slags övergångsställe. Men du släpper inte tråden, mor, på din väg till det paradis som var din tro. Därför går det inte att ta ett definitivt farväl. Du håller mig i ett omhuldande grepp, men som på en och samma gång gör mig fri. Men ekot av din röst tystnar aldrig.