9789186629113

Historien om tvü städer

Charles Dickens

HISTORIEN OM TVÅ STÄDER

Översättning av Lily Ålund

FÖRSTA BOK EN

Återkallad till livet

5

6

FÖRSTA K APITLET

Tidsperioden D e t var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta.

Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

På Englands tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett fult ansikte. På Frankrikes tron satt en kung med ett kraftigt käkparti och en drottning med ett vackert ansikte. I båda länderna var det klart som dagen för de höga herrar, vilka rådde över brödfödan, att allt var bra som det var.

Det var i det Herrens år 17 75. Då som nu gynnades England av andliga uppenbarelser. Mrs. Southcott hade nyligen firat sin tjugofemte välsignelserika födelsedag, av vilken en profetiskt anlagd menig i livgardet inspirerats att förkunna den gudomliges ankomst, i det han förklarade, att alla förberedelser träffats för Londons och Westminsters undergång. Själva spöket i Cock Lane hade vilat i ro blott en tolv, tretton år efter att ha avlevererat sina budskap genom knackningar, precis som andarna under sist förflutna år (med en nästan otrolig brist på originalitet) hade avlevererat sina. Meddelande av blott jordisk karaktär hade under den senaste tiden nått den engelska regeringen och det engelska folket från en kongress av engelska undersåtar i Amerika, och hur underligt det än låter, så har dessa meddelanden sedan visat sig vara av större betydelse för 7

mänskligheten, än något av vad Cock Lane-spöket har berättat.

Frankrike, som i stort sett var mindre gynnat i fråga om andar än dess systerland med skölden och treudden som emblem, rullade stadigt och jämnt utförsbacke, tryckte papperspengar och gav ut dem. Under sina själasörjares ledning förlustade folket sig i övrigt med sådana humana sysselsättningar som till exempel att döma en ung man till att få bägge händerna avhuggna, sin tunga utriven med en tång och sin kropp levande bränd, därför att han inte hade knäböjt i det regniga vädret för att hedra en procession av smutsiga munkar, som passerade honom på fyrtio meters avstånd.

Det är också mycket sannolikt, att det i Frankrikes och Norges fjärran skogar vid den tidpunkt, då denne stackars man led döden, växte träd, som redan märkts till fällning av den starke timmerhuggaren Ödet och skulle sågas till plank för att bilda ett visst ramverk till en säck och en rörlig kniv, som utgör ett så fruktansvärt minne i historien. Det är o ­ ckså mycket sannolikt, att det i ett primitivt uthus hos en eller annan jordbrukare i Paris omgivningar på själva den dagen stod klumpiga kärror nedsölade med lera, som svinen gick och snusade på och hönsen lade ägg i, och dessa kärror hade den förutseende jordbrukaren Döden allaredan utsett till att vara revolutionens åkdon. Men trots att denne timmerhuggare och denne jordbrukare båda arbetar oavbrutet, så arbetar de ljudlöst, och blotta förmodandet, att de var i faggorna, ansågs för ogudaktigt och statsfientligt.

Den ro och ordning, som fanns i England, var inte så impo­nerande, att den var något att skryta med. Djärva stölder begicks av beväpnade män, och i själva huvudstaden överfölls och plundrades folk varenda natt. Invånarna varnades för att fara ut på landet utan att först flytta alla sina ägodelar till en möbelhandlares lagerlokaler för att förvaras där. Den landsvägsrövare, som arbetade om natten, var köpman i City om dagen, och när han mötte någon av kvarterets andra handlande i mörkret och blev igenkänd som »Kaptenen«, sköt han honom 8

genom huvudet och red därpå sin väg. Diligensen stoppades av sju rövare, och vaktmannen sköt tre av dem men blev så själv dödad genom skott av de andra fyra »på grund av att hans ammunition hade tagit slut«, varpå rövarna i lugn och ro stal postsäckarna. Den framstående matadoren, Londons överborgmästare, stoppades på Turnham Green av en rövare och tvingades att utlämna allt av värde, som han hade på sig, medan hela hans följe såg på. Fångarna i Londons fängelser levererade bataljer med sina vaktare, och lagens handhavare avfyrade sina muskedunder, vilka var laddade med kulor och krut, mot hela flocken. Tjuvar klippte briljanterade ordens­ dekorationer av ädla lorder mittunder hovfesterna, musketörer trängde in i S:t Giles för att söka efter smuggelgods, och folkhopen sköt på musketörerna, som strax efter sköt på folkhopen, och ingen fann något märkligt i det. I folkets mitt färdades bödeln, som alltid hade bråttom och gjorde mer skada än gagn men alltid var mycket efterfrågad – än hängde han långa rader av förbrytare, än tillbragte han lördagen med att hänga någon enstaka tjuv, som fångats om tisdagen, så var han i Newgate och brännmärkte tjogtals av människor på handen, och andra gånger brände han trycksaker framför dörren till Westminster Hall. Den ena dagen tog han livet av en avskyvärd mördare, och nästa dag hängde han en stackare, som snattat en sixpence från en bondpojke.

Allt detta och tusende liknande händelser ägde rum under och omkring år 1775. Medan Timmerhuggaren och Jordbrukaren arbetade i stillhet, färdades de två med de kraftiga käkarna och de två med det fula och det vackra ansiktet inför allt folkets åsyn och fasthöll med myndig hand sina gudomliga rättigheter.

På så sätt förde året 17 75 både Deras Högheter och myriader av mindre viktiga människor – däribland personerna i denna krönika – framåt på de vägar, som låg framför dem.

9

A N DR A K APITLET

Diligensen D e t var vägen till Dover, som en fredag afton sist i november låg framför den förste av de personer, som vi skall höra berättas om i denna krönika. Framför den diligens han satt i, sträckte sig Dovervägen upp över Shooter’s Hill. Han steg ur och vandrade uppför den smutsiga backen vid sidan om åkdonet, precis som de andra passagerarna gjorde – inte därför att de hade minsta lust till att gå under dessa förhållanden, men därför att backen var brant, seldonen tunga och vagnen så besvärlig att dra genom sörjan, att hästarna redan två gånger hade stannat och en gång hade dragit vagnen av vägen i ett försök att vända tillbaka till Black-heath. Tömmar, piska, kusk och vaktman hade emellertid enats om att motarbeta detta tämligen uppenbara bevis på att djur har förstånd, och det hade slutat med att hästarna uppgav försöket och gjorde sin plikt.

Med hängande huvud och vibrerande svansar slet de framåt genom gyttjan men snubblade då och då, som om de höll på att falla sönder i lederna, och var gång stramade kusken tyglarna och lugnade dem med ett »Håå, så-såå!«, varpå den närmaste hästen riste på huvudet och för övrigt på hela kroppen, som om den energiskt ville förneka, att diligensen över huvud taget kunde släpas uppför backen. Varenda gång hästens seldon rasslade vid denna rörelse, ryckte passageraren till, som nervösa människor har för sed, och kände sig mycket orolig.

I alla sänkor låg en tät dimma, och av ren långtråkighet hade den börjat lista sig uppför backen som en ond ande, som söker vila men aldrig finner den. En fuktig, iskall dimma var det, och den kröp långsamt fram genom luften i synliga vågor, som följde och hann upp varandra liksom böljorna på ett upprört 10

hav. Dimman var så tät, att man i ljuset från vagnslyktorna blott kunde se dess egen rörelse och ett par meter av vägen, och ångan från de hårt ansträngda hästarna förenade sig med den, så man nästan kunde tro, att dimman förskrev sig från dem.

Förutom den omtalade passageraren lunkade två andra uppför backen vid sidan av diligensen. De var alla tre väl inhöljda ända upp till näsan, hade öronen skyddade och bar kragstövlar.

Ingen av de tre kunde av vad han såg bilda sig en mening om hur de andra två såg ut, och andligen sett höll de sig lika väl dolda för varandra. I dessa tider var resande mycket rädda för att genast inlåta sig med andra medresande, ty vem som helst kunde vara en rövare eller stå i komplott med rövare.

Vad den sista möjligheten angick, så fanns det ju i varje krog och varje värdshus folk, som stod i »Kaptenens« sold – om det så var värden eller yngste stallpojken – så misstanken mot medresenärerna var inte helt ogrundad. Allt detta filosoferade vaktmannen på diligensen över den fredag afton i november 17 75, då vagnen kravlade sig uppför Shooter’s Hill, medan han stod på sitt eget speciella fotsteg bak på den, stampade med fötterna och med ett öga och en hand på vapenlådan framför sig, där en laddad muskedunder låg ovanpå sex eller åtta laddade pistoler, vilka återigen vilade på några huggare.

Förhållandet i Doverdiligensen var det sedvanliga – att vaktmannen misstänkte passagerarna, passagerarna misstänkte varandra och vaktmannen, med andra ord de var allesammans osäkra beträffande varandra, och det enda kusken var säker på, var, att hästarna – det vågade han med lugnt samvete och handen på både Gamla och Nya testamentet svära på – inte var lämpade för resan.

– Hoj! ropade kusken. Hoj! Ett tag till, och så är ni uppe. Måtte fan ta er, för ni har sannerligen vållat mig besvär nog! – Joe! – Ja, svarade vakten.

– Vad tror du klockan är, Joe? – Gott och väl tio minuter över elva.

– För tusan! utbrast kusken irriterat. Och så har vi inte 11

­kommit över Shooter’s Hill ännu. Nåå, kan ni röra på er!

Ledarhästen, som hade sin egen mening om resans mål, fick känna på pisksnärten och gjorde en kraftansträngning, och de tre andra hästarna följde exemplet. Återigen skramlade Doverdiligensen vidare, och de tre passagerarna lunkade vid sidan av den i sina kragstövlar. De hade stannat var gång vagnen stannade, och höll sig hela tiden tätt intill den. Om någon av dem hade haft den fräckheten att föreslå en annan, att de skulle gå lite i förväg in i mörkret och dimman, hade han riskerat att strax bli skjuten som landsvägsrövare.

Den senaste kraftansträngningen förde vagnen upp på backens krön. Hästarna stannade för att dra andan, och vakten steg av för att sätta hämskor på hjulen för nedfarten och öppna vagnsdörren för passagerarna.

– Hej, Joe! ropade kusken varnande och såg ned från kuskbocken.

– Ja, vad menar du, Tom? De lyssnade båda två.

– Jag menar, att det är en häst, som kommer travande, Joe. – Och jag menar, att det är en häst, som kommer galopperande, Tom, svarade vakten, släppte sitt tag i dörren och vigt hoppade upp på sitt fotsteg. Gentlemän! I konungens namn, allesammans!

Efter denna hastiga besvärjelse spände han hanen på sin muskedunder och intog försvarsställning.

Den passagerare vi intresserar oss för, stod på fotsteget och höll på att stiga upp, och de andra två var honom i hälarna. Nu stannade han där han var, halvt inne i vagnen, och de andra stod nere på vägen. Alla såg de från kusken bort till vakten och tillbaka igen, medan de lyssnade spänt. Kusken såg tillbaka, vakten såg tillbaka, och själva den egensinniga ledarhästen spetsade öronen och såg tillbaka.

Stillheten nu, då vagnens buller och skrammel för­stummats, gjorde nattens tystnad ännu djupare, så att den verkade fullkomligt överväldigande. Hästarnas flåsande andedrag fort12

plantade sig som en svag darrning till själva vagnen, som om också den vore nervös. Passagerarnas hjärtan hamrade, så att det nästan kunde höras. I varje fall präglades hela stillheten av dessa djur och människor, som höll andan, medan deras pulsar bankade hårt.

Ljudet av en häst, som galopperade uppför backen, kom alltjämt närmare.

– Hallå! ropade vakten så högt han kunde. Stanna! Eller jag skjuter!

Farten saktades plötsligt, man hörde plaskande i gyttjan, och inifrån dimman hördes en hes mansstämma: – Är det diligensen till Dover?

– Det kan ju göra detsamma, vad det är, svarade vakten.

Vem är du?

– Är det Doverdiligensen?

– Varför vill du veta det?

– Jag skall ha tag i en av passagerarna.

– Vilken passagerare?

– Mr Jarvis Lorry.

Vår förutnämnde resande visade strax, att det var hans namn.

Vakten och hans två medresenärer såg misstänksamt på honom.

– Stanna där du är, ropade vakten till rösten inne i dimman, för begår jag ett misstag, skall det aldrig kunna rättas i din livstid. Gentlemannen med namnet Lorry bedes svara.

– Vad står på? frågade passageraren med lätt skälvande stämma. Vem är det, som vill tala med mig? Är det Jerry?

(– Jag tycker inte om Jerrys röst, om det är han, brummade vakten. Han är mer hes än som är nyttigt, den där Jerry.)

– Ja, mr Lorry.

– Vad är det fatt?

– En depesch, som är sänd efter er däröverifrån. T. & co.

– Jag känner budet, vakt, sade mr Lorry och steg ned från fotsteget, bakifrån hjälpt mer snabbt än artigt av de två andra resande, som strax utnyttjade tillfället att krypa upp i vagnen, stänga dörren och dra upp fönstren. Han kan gott komma 13

hit fram. Där är inget galet på färde.

– Det hoppas jag heller inte, att där är, men fullt säker kan jag vid Gud inte vara, sade vakten för sig själv. Hallå, ni där!

– Nå, du kan själv vara Hallå, sade Jerry ännu hesare än förut.

– Kom hit, och i skritt, hör du? Och har du pistolhölster på sadeln, så håll fingrarna ifrån dem. Jag är en ren satan att kvickt begå ett misstag, och när det sker, antar det alltid formen av bly. Nå, låt oss titta på dig.

En häst och ryttare dök långsamt fram från den böljande tjockan och kom fram vid sidan av diligensen, där passageraren stod. Så böjde ryttaren sig ned, kastade en hastig blick på vakten och räckte passageraren ett litet sammanvikt papper.

Ridhästen var andfådd, och både den och ryttaren var täckta med sörja ända från hästens hovar till mannens hatt.

– Vakt, sade passageraren i lugn, affärsmässig ton.

Den påpasslige vakten, som med ett stadigt grepp höll fast muskedundern, tog inte blicken från ryttaren, medan han helt kort svarade: – Ja, herrn.

– Det finns ingen orsak till ängslan. Jag är anställd i Tellson’s Bank i London. Ni känner säkert till den, inte sant? Nu skall jag till Paris i affärer. Här har ni en drickspeng. Får jag lov att läsa detta?

– Ja, om ni skyndar er.

Han öppnade brevet, höll det intill vagnslyktan och läste det först för sig själv och därefter högt: – »Vänta i Dover på mademoiselle.« Som ni ser, är det inte långt, vakt. Jerry, säg att mitt svar var: ÅT E R K A L L A D T I L L L I V ET. Jerry nästan hoppade i sadeln. – Det är fördöme mig ett mycket egendomligt svar, sade han med sin hesaste röst.

– Det är det svar du skall avlämna, och de skall då förstå, att jag fått papperet, lika bra som om jag skrivit. Skynda dig nu tillbaka! God natt!

Med dessa ord öppnade passageraren vagnsdörren och steg in utan att få den ringaste hjälp av sina medresande, som fortast möjligt hade gömt sina klockor och börsar i stövlarna och nu 14

låtsade, som om de sov. Avsikten därmed var endast att undgå att bli indragna i något.

Diligensen rullade på nytt vidare, och dimman slöt sig allt tätare omkring den, ju längre nedåt backen den kom. Vakten skyndade sig att lägga sin muskedunder tillbaka i vapenlådan, och då han hade undersökt resten av dess innehåll och undersökt de två pistoler han hade i bältet, tittade han ned i en m ­ indre låda han hade under sätet, där det låg några smedsverktyg, ett par facklor och elddon. Han var nämligen så väl utrustad, att om vagnslyktorna hade blivit utblåsta, vilket hände då och då, så behövde han endast stänga in sig i vagnen och passa på att halmen inte fattade eld av gnistorna från elddonet, och då kunde han vara säker på – om han hade tur – att ha ljus inom loppet av fem minuter.

– Tom! viskade han över vagnstaket.

– Ja, Joe. – Hörde du beskedet han fick?

– Ja, det gjorde jag, Joe. – Vad fick du ut av det, Tom? – Ingenting, Joe. – Egendomligt sammanträffande, förklarade vakten djup­ sinnigt, för det fick inte jag heller.

Då Jerry nu lämnades ensam i dimman och mörkret, satt han av, inte blott för att skona sin trötta häst utan också för att torka smutsen av sitt ansikte och slå regnvattnet av sitt hattbrätte, som kunnat rymma omkring ett par kannor. Sedan blev han stående med tyglarna över sin nedstänkta arm, tills han inte längre kunde höra diligensen, och då det åter var alldeles tyst, vände han sig om och började gå nedför backen.

– Efter den galoppen från Temple Bar, min tös, törs jag sannerligen inte lita på dina framben, förrän vi har kommit på jämn mark, sade han hest med en blick på hästen. Återkallad till livet… det var ett tusan så löjligt besked. Det är inte något, som skulle passa för dig, Jerry. Vet du vad, Jerry, du skulle allt sitta hårt i det, om det blev modernt att låta kalla sig tillbaka till livet.

15

TR EDJE K A PITLET

Nattliga skuggor D e t är i verkligheten underligt att tänka sig, att varje män­ niska är så inrättad, att hon verkar på alla andra som en djup, mystisk hemlighet. För mig ligger det alltid något högtidligt i att nattetid köra in i en stor stad och veta, att vartenda ett av de mörka och sammanbyggda husen rymmer sin egen hemlighet, att varje rum i dem också har sin egen hemlighet, att varje mänskligt hjärta, som klappar i hundratusentals människors bröst, har tankar och åsikter, som inte en gång det hjärta känner till, som står det närmast! Något av den fasa, som själva döden rymmer, står i förbindelse med denna känsla. Aldrig mer kan jag vända bladen i den bok, som var mig så kär, och hoppas att med tiden få läsa den fullständigt. Aldrig mer kan jag stirra ned i detta bottenlösa hav, vari jag, då det upplystes av korta ljusglimtar, anade begravda skatter och andra dolda härligheter.

Det var ödets vilja, att boken för evigt skulle tillslutas med en smäll, innan jag hade läst stort mer än en sida. Det var förutbestämt, att havet skulle bindas av evig is, medan ljuset ännu spelade på dess yta och jag stod intet anande på stranden.

Min vän är död, min nästa är död, min älskade, min själs glädje är död – däri ligger den obönhörliga bekräftelsen och förevigandet av den hemlighet, som denna människa alltid gömde på, liksom jag själv skall bära min till mitt livs slut. Sover det på någon kyrkogård i denna stad, som jag far igenom, en enda, som är mer outrannsaklig, än dessa brådskande människor, som hastar genom dess gator, är för mig och jag för dem?

Med avseende på denna hans naturliga och oförytterliga arvedel var den ridande budbäraren jämställd med kungen, 16

premiärministern eller den rikaste köpmannen i London. Detsamma gällde de tre resande, som satt instängda i den gamla diligensen. De var lika stora mysterier för varandra, som om var och en av dem hade rullat åstad i egen vagn med sexspann och hade ett grevskap mellan sig och närmaste vagn.

Ryttaren vände hemåt i jämn trav, stannade ofta vid värdshusen under vägen för att släcka sin törst men inlät sig inte med andra och höll hatten nedtryckt över ögonen, som passade utmärkt till denna huvudbonad, ty de var svarta som den, hade inget djup vare sig i färg eller form och satt för nära varandra – som om de varit rädda för att bli överraskade av något var för sig, om de höll sig alltför långt ifrån varandra.

De hade ett dystert uttryck, där de såg ut under den trekantiga hatten, som närmast påminde om en spottlåda, och över den stora halsduken, som täckte haka och hals och nådde nästan ned till mannens knän. När han stannade för att få sig ett glas, flyttade han halsduken med vänster hand från sin mun endast så länge han hällde i sig drycken med den högra, och så snart detta var gjort, svepte han den om sig igen.

– Nej, Jerry, nej! sade ryttaren, som ständigt sysslade med samma ämne, när han red vidare. Det skulle inte vara lyckligt för dig, Jerry. Du är en hederlig man, Jerry, och det skulle vara illa för din affär! Återkallad…! Minsann om jag inte tror, han hade druckit!

Det budskap han hade med sig tillbaka, förvirrade honom så grundligt, att han flera gånger måste ta av sig hatten och riva sig i huvudet. Hjässan var alldeles kal, men runtom hade han styvt, svart hår, vilket stod som borst över huvudet och växte nästan ända ned till hans breda, korta näsa. Det liknade egentligen mer järnpiggar än människohår, och han skulle ha blivit kasserad av alla, som ville hoppa bock, såsom den farligaste människa i världen att hoppa över.

Medan han travade tillbaka med det besked han skulle avlämna till nattvakten i hans lucka i porten till Tellson’s Bank vid Temple Bar, vilken åter skulle låta det gå vidare till högre 17

stående personer inne i huset, antog de nattliga skuggorna för hans ögon sådana former, som stod i förbindelse med det besked han skulle avlämna, varemot samma skuggor för hästen antog de former, som härstammade från hans särskilda privata bekymmer. Och de måste ha varit talrika, ty han skyggade för varje skugga, som föll över vägen.

Emellertid skakade och rasslade diligensen vidare på sin tråkiga bana med sina tre passagerare, och även för dem formade sig nattens skuggor till bilder av de tankar, som upptog dem.

Tellson’s Bank gjorde också stora affärer i diligensen. Mannen, som var anställd i banken, satt med sin ena arm instucken i en läderstropp, som gjorde sitt bästa för att hindra honom att stöta emot sidokamraten eller slunga honom för våldsamt in i ett hörn, då vagnen skakade häftigare än vanligt, och medan han satt där med halvslutna ögon, blev vagnens små fönster, det matta ljuset från vagnslyktorna utanför och den tjocke passageraren på sätet mitt emot förvandlade till banken, och banken gjorde glänsande affärer. Seldonens rassel blev klingandet av pengar, och flera växlar inlöstes på fem minuter än till och med Tellson’s Bank med alla dess utländska och inhemska förbindelser betalt på tre gånger den tiden. Så öppnade sig bankens underjordiska kassavalv plötsligt för passageraren och visade sitt värdefulla innehåll och alla de hemligheter han kände till – och de var inte så få. Han vandrade in i rummet med de stora nycklarna och det svaga ljuset i handen och såg, att allt var i sin ordning, solitt och gott, precis som då han var där inne sist.

Men fastän banken nästan alltid var i hans tankar och fastän diligensen – på ett förvirrat sätt, som påminde om opiumrus – också alltid var med honom, fanns det dock en annan ström av intryck, som sysselsatte honom hela natten. Han var nämligen på väg att gräva en människa upp ur graven.

Vilket av de många ansikten, som gled förbi hans inre blick, var det, som tillhörde den begravda människan? Ja, det sade nattens skuggor ingenting om, men de tillhörde alla en man på 18

omkring fyrtiofem år, och de skilde sig huvudsakligast genom de lidelser de uttryckte, och det spöklika i deras medtagna och uthungrade tillstånd. Stolthet, förakt, trots, halsstarrighet, under­kastelse och ynklighet följde efter varandra, och på samma sätt gled ihåliga kinder, sjuklig hudfärg, magra händer och utmärglade gestalter förbi honom. Men ansiktet var praktiskt taget alltid detsamma, och håret var grånat i förtid. Minst hundra gånger frågade passageraren detta spöke: – Hur länge har ni varit begraven?

Och svaret var alltid detsamma: – I nästan arton år.

– Hade ni uppgivit allt hopp om att bli uppgrävd?

– Ja, för länge sedan.

– Ni vet alltså, att ni har blivit återkallad till livet?

– Det säger man mig.

– Jag hoppas, att ni har lust att fortsätta livet.

– Det kan jag inte uttala mig om.

– Har ni lust att träffa henne? Vill ni följa med mig och möta henne?

Svaren på denna fråga var mångartade och självmotsägande.

Emellanåt viskade en darrande röst: – Vänta! Det skulle döda mig, om jag såg henne för snart! Ibland var svaret endast en ström av tårar eller ett sakta: – För mig till henne! Stundom bestod det endast av en förvirrad blick eller orden: – Jag känner henne inte! Jag förstår er inte!

Efter ett sådant inbillat samtal tyckte den resande, att han grävde och grävde, än med en spade, än med en stor nyckel och till sist med sina händer för att hjälpa denna arma människa ut. Och när han så till sist var befriad, fastän ansikte och hår ännu var fulla av jord, sjönk han plötsligt samman och blev till stoft. Den resande ryckte plötsligt till och drog ned fönstret för att känna verkligheten i dimman och regnet mot sin kind.

Men till och med då han stirrade ut i mörkret och såg det fladdrande ljuset från vagnslyktorna och häcken vid vägkanten glida förbi, blandade sig de nattliga skuggorna med dem, som rymdes inne i diligensen. Det verkliga bankhuset vid Temple 19

Bar, den gångna dagens arbete, det verkliga kassavalvet, det verkliga budskapet, som sänts efter honom, och det verkliga budskapet, som han hade skickat tillbaka, fanns här inne. Och fram steg åter och åter det spöklika ansiktet, som han på nytt frågade: – Hur länge har ni varit begraven?

– Nära arton år.

– Jag hoppas, att ni bryr er om att leva!

– Det vet jag inte!

Gräva – gräva – gräva – tills en otålig rörelse från en av de två medpassagerarna fick honom till att dra upp fönstret. Han stack sin arm i läderstroppen och började fundera över de två sovande gestalterna, tills hans tanke inte kunde fasthålla dem längre, och de gled ned i banken och graven.

– Hur länge har ni varit begraven?

– Nära arton år.

– Hade ni uppgivit allt hopp om att bli uppgrävd?

– Ja, för länge sedan.

Orden ljöd ännu i hans öron, som om de nyss uttalats – och tydligare än talade ord någonsin hade ljudit – då den trötte passageraren plötsligt upptäckte, att dagsljuset höll på att komma och att nattens skuggor var försvunna.

Han drog ned fönstret och såg ut mot den uppgående solen.

Där låg en remsa åker, där det stod en plog, som man hade lämnat den kvällen förut, när hästarna spändes från. Bakom låg en tyst småskog, där många röda och guldgula löv ännu satt kvar på träden. Fastän jorden var kall och våt, var himlen klar, och solen gick upp strålande och vacker.

– Arton år! sade den resande och såg på solen. Barmhärtige skapare av dagens ljus! Tänk att vara begraven i arton år!

20

FJÄ R DE K APITLET

Förberedelser D å diligensen uppåt förmiddagen lyckligt nådde fram till Dover, öppnade vaktmästaren på hotell Royal George vagnsdörren, som han alltid brukade göra. Det skedde med en viss högtidlighet, ty en resa från London på vintern var något av ett hjältedåd, som man måste lyckönska passagerarna till att ha genomfört.

Denna gång fanns det emellertid endast en resande att lyckönska, ty de båda andra hade blivit avlämnade under vägen vid deras respektive bestämmelseorter. Vagnens unkna inre med den fuktiga, smutsiga halmen på golvet, den obehagliga lukten och halvmörkret påminde närmast om en jättestor hundkoja.

Då mr Lorry skakade sig fri från halmstråna, vecklade sig ur resfiltarna och sjalarna och rättade till sin bredskyggiga hatt, liknade han verkligen också en stor hund.

– Det går ju en paketbåt, till Calais i morgon, vaktmästaren?

– Ja, sir, om vädret håller sig och vinden är god. Tidvattnet kommer att vara gynnsamt vid tvåtiden på eftermiddagen. En bädd, sir?

– Jag tänker inte gå och lägga mig förrän i kväll. Men jag vill gärna ha ett sovrum och en barberare.

– Och sedan frukost, sir? Ja, sir! Den här vägen, sir, om ni vill följa med. Visa gentlemannen till Endräkten! Bär gentlemannens koffert och en kanna varmt vatten upp till Endräkten.

Hjälp gentlemannen på Endräkten av med stövlarna! (Det brinner en härlig brasa där, sir.) Hämta barberaren till Endräkten! Raska nu på och få Endräkten i ordning!

Som sovrummet Endräkten alltid anvisades åt passagera21

re från diligensen och dessa resande alltid var inhöljda från huvud till fot, hade det ett speciellt intresse för personalen på Royal George, ty fastän blott en sorts människor tycktes gå in där, kom alla möjliga slags människor ut därifrån. Där drev alltså en uppassare, två hotellkarlar, åtskilliga tjänsteflickor och värdinnan helt tillfälligt omkring på olika punkter av vägen mellan Endräkten och matsalen, då en sextioårig gentleman – korrekt klädd i en brun kostym med breda uppslag och stora ficklock, som visserligen var tämligen slitna men omsorgsfullt vårdade – begav sig in till frukosten.

Denna förmiddag fanns det inga andra i matsalen än den brunklädde herrn. Hans bord var draget bort till elden, och medan han satt i eldskenet och väntade på sin mat, såg han ut, som om han satt modell till sitt porträtt.

Han verkade mycket ordentlig och pedantisk, som han satt där med en hand på vart knä, under det ett fickur ljudligt tickade sin predikan i en av hans västfickor, som om det jämförde sin livsduglighet och hållbarhet med eldens korta liv och förgänglighet. Han hade välformade ben och var tydligen lite stolt över dem, ty de bruna strumporna satt stramt och var av mycket fin kvalitet. Både skorna och skospännena var enkla men välhållna. Han bar en liten underlig, slät, ljusgul peruk, som slöt mycket tätt till huvudet. Man måste ju utgå ifrån att denna peruk var gjord av hår, men den såg egentligen mer ut att vara av finspunnet silke eller glas. Fastän hans linne inte var på långt när så fint som strumporna, var det lika vitt som böljornas skum, som bröts mot den närliggande stranden, eller som seglen, som glimmade i solen långt ute på havet. Han hade ett ansikte, som i regel var lugnt och behärskat, men det upplivades av ett par fuktiga, klara ögon, vilka under de förflutna åren måste ha kostat deras ägare en viss möda att vänja vid det tillbakadragna uttryck, som passade till Tellson’s Bank. Hans ansikte hade en frisk färg, och fastän det fanns en del rynkor däri, bar det endast ringa spår av bekymmer. Men kanske var de överordnade, ogifta, betrodda bokhållarna i Tellson’s Bank 22

sysselsatta huvudsakligast med andras bekymmer, och det kan ju gott hända, att andras bekymmer liksom andras kläder sitter löst på en.

Liksom för att understryka likheten med en man, som sitter modell, föll mr Lorry i sömn. Han vaknade, då uppassaren kom med hans mat, och i det han flyttade fram sin stol till bordet, sade han: – Jag vill ha ett rum iordningställt för en ung dam, som kan komma när som helst under dagens lopp. Hon frågar sannolikt efter mr Jarvis Lorry eller kanske endast efter en herre från Tellson’s Bank. Låt mig strax veta, då hon kommer.

– Ja, sir. Menar ni Tellson’s Bank i London, sir?

– Ja. – Ja, sir. Vi har ofta den äran att hysa gentlemän från er firma, då de reser fram och tillbaka mellan London och Paris. Tellson & co. har många resande.

– Ja, vår firma är lika mycket fransk som engelsk.

– Just det. Ni brukar förmodligen inte resa så ofta själv, sir?

– Nej, inte under de senaste åren. Det är nu femton år, sedan vi – sedan jag senast kom från Frankrike.

– Är det möjligt? Ja, det var innan jag kom hit. Innan min familj övertog hotellet. Det var en annan ägare den gången.

– Ja, det var det visst.

– Men jag skulle kunna slå vad om att ett bankhus som Tellson & co. gjorde stora affärer redan för femtio år sedan, för att inte tala om för femton år sedan.

– Ni kan lugnt tredubbla det talet och säga hundrafemtio.

– Verkligen, sir!

Uppassaren spärrade upp ögonen, drog ihop munnen till ett o, trädde ett par steg tillbaka från bordet, flyttade servetten från höger till vänster arm och betraktade gästen, som lugnt åt och drack, liksom om han stod i ett observatorium eller i ett utsiktstorn – precis som alla uppassare har uppfört sig sedan tidernas morgon.

Då mr Lorry hade slutat sin frukost, gick han en liten pro23

menad längs stranden. Den lilla staden Dover med sina smala, krokiga gator gömde sig bakom stranden och stack sitt huvud in bland kalkklipporna likt en havstruts. Stranden var en öken av sand och vilt omtumlande småsten, och havet gjorde precis som det ville, och vad det ville, var förstörelse. Det dundrade in mot staden och dundrade mot klipporna och rev i vanvettig iver kusten med sig. Luften inne mellan husen var så fylld av fisklukt, att man skulle tro, att sjuka fiskar kom och badade i den, liksom sjuka människor kom och badade i havet. Det fiskades lite inne i hamnen, och många män strövade omkring om kvällarna och såg ut över havet, särskilt vid den tiden, då vattnet brusade in och floden var som högst. Mindre affärsmän, som inte gjorde några vidare affärer, tjänade ibland på oförklarligt sätt stora förmögenheter, och det var anmärkningsvärt, att alla i trakten hatade lykttändare.

Då det led fram på eftermiddagen och luften, som från och till hade varit så klar, att man kunnat se den franska kusten, åter blev dimmig, började mr Lorrys tankar också omtöcknas.

Då mörkret föll på och han satt framför elden i matsalen och väntade på middagen, liksom han tidigare på dagen hade väntat på frukosten, var hans tankar sysselsatta med att gräva och gräva i de glödande kolen.

En flaska rödvin efter maten gör inte en man, som gräver i glödande kol, någon skada, utom den att göra honom slö. Mr Lorry hade länge fördrivit tiden på detta sätt och hällde just upp sitt sista glas rödvin med den tillfredsställda min, som är karakteristisk för en äldre herre med blomstrande yttre, som just har kommit till slutet på sin butelj, då man hörde rasslet av vagnshjul i den smala gatan, och en vagn svängde in på hotellets gård.

Han ställde glaset ifrån sig utan att tömma det. – Där har vi mademoiselle! sade han. Ögonblicket efter kom uppassaren in och anmälde, att miss Manette hade kommit från London och gärna ville tala med gentlemannen från Tellson’s Bank.

24

– Så snart?

Ja, miss Manette hade intagit några förfriskningar på vägen och behövde inga nu, men hon var mycket angelägen att få tala med gentlemannen från Tellson’s Bank, om det passade honom.

Det var ingenting annat att göra för gentlemannen från Tellson’s Bank än att med desperat min tömma sitt glas, sätta sin lilla löjliga peruk rätt och följa uppassaren till miss Manettes rum. Det var ett stort, mörkt rum med begravningsaktiga, svarta tagelstoppade möbler och stora, tunga, mörkpolerade bord. Dessa bord hade blivit så ofta polerade, att de båda ljusen i höga stakar, som stod på bordet i rummets mitt, speglade sig i alla bordsskivorna. Det såg ut, som om de varit begravda i djupa gravar av svart mahogny och man inte kunde vänta sig något vidare ljus av dem, förrän de hade blivit uppgrävda igen.

Det var så svårt att se något i det mörka rummet, att då mr Lorry gick över den nötta turkiska mattan, förmodade han, att miss Manette för ögonblicket befann sig i ett angränsande rum, men då han hade kommit förbi de två ljusen, upptäckte han, att en ung dam, som kunde vara högst sjutton år och som var klädd i en svart ridkappa och ännu höll sin reshatt i handen, stod borta vid elden, redo att ta emot honom. Då hans blick vilade på den lilla slanka, vackra flickan, på ett svall av guldgula lockar och ett par blå ögon, som frågande mötte hans, då han såg en panna, som röjde ovanlig karaktärsstyrka – särskilt om man gjorde klart för sig, hur ung och jämn den var – och lade märke till ansiktet, som uttryckte varken förvirring, undran, ängslan eller spänd uppmärksamhet men däremot en blandning av dem alla fyra – då han som sagt såg allt detta, gled för hans inre blick förbi bilden av ett barn, som han hade hållit i sina armar på resan över Kanalen där ute en kall dag, då sjön gick hög och haglen piskade. Bilden försvann som en andedräkt över spegeln bakom henne – på vars ram en procession av svarta amoriner, varav de flesta saknade huvud eller på annat sätt var invalider, bjöd svarta korgar med frukter åt svarta gudinnor – och han bugade sig formellt för miss Manette.

25