Blandat blod Katarina Mazetti
historiska media
blandat_blod4a.indd 3
08-05-06 11.00.54
T T E N I O KE T N T V E N IK E N
O
V
N
N
Hedeby Hedeby Wollin Wollin
Ö
S
Ö J
R
E
E
R
S
Öland Jutland Jutland Öland
S
J
Ö
Gotland Gotland
Semgalle Sem
T
E NGLA ENGLA ND ND
D S J Ö N O R
N
N
N
E
B
Uppsala Uppsala Birka Birka
T
A
L
T A
A
T
L
A
N
N
T
N
E
T
D S J Ö N O R
B
Ö
S
Kaup Kaup (Wiskiauten (Wiskia
B Y BS Y S A NA
M
M
E
E D
D E
L
E
H
L
AH VA EV E T
T
Europa Europa
Ö J
K A S
P I
P I
Sarkel Sarkel
DnjepDnjep r r
K A S
KievKiev (Könugård) (Könugård)
lg a
I KT E T RE I ERVI K KIE KV Kaup Kaup (Wiskiauten) (Wiskiauten)
lg a
Semgallen Semgallen
Vo
S
Vo
Ö
lga lga Vo Vo
S
S
R
R
E
E
T
T
llin
S
Novgorod Novgorod (Holmgård) (Holmgård)
N
N
J
Ö
Gotland Gotland
Öland nd Öland
Dvin Dvin a a
B
Uppsala psala Birka Birka
Ö
Vikingarnas Vikingarnas resorresor
T T E N I O KE T N T V E N IK E N
O
V
B
Atil Atil
S
S
K
K
A
A
H
H
A
A V
V
E
D ND K LA R KNLA SÄ RSÄ
E
H
L
AH VA EV E T
T
T
T
Konstantinopel Konstantinopel B Y BS Y S (Miklagård) (Miklagård) A NATN T I N IS N S K AK A RIK RIK E TE T
E
H A HV AE VT E T A A R T R T A A V V S S
Historiska Media Historiska Media Box 1206 Box 1206 221 05 05 Lund 221 Lund info@historiskamedia.se info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se www.historiskamedia.se Blandat blod är första delen i serien ”Släkten”
Blandat blod första delen i serien ”Släkten” Läs mer påär www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Katarina Mazetti 2008
The original Concept © Historiska Media ochdeveloped KatarinabyMazetti the Danish House of History in 2005 The original Concept developed by the Danish House of History in 2005 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad, 1001bild.se Lönegård & Co Garden Design Omslag: NiklasKartor: Lindblad, Mystical Släktvapen: Lönegård & Co förlaga av1001bild.se Magnus Bergsten Omslagsfoto: Evaefter Lindblad, Sättning: Gyllene Snittet Kartor: Lönegård & Co Tryck: ScandBook U AB, Litauen 2018 Släktvapen: Lönegård & Co efter Tryckning: 4 5 6förlaga 7 8 9 av Magnus Bergsten Sättning: Gyllene Snittet ISBN: 978-91-85873-69-2
Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning: 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-69-2
blandat_blod5a.indd 4
08-09-12 08.50.57
kapitel 1 Om Säbjörn Skeppsbyggare i Blecinga, hans hus och hans hem, hans försvunna hustru och hennes syster völvan som kunde tala med fåglar.
Säbjörn hette en man som bodde med husfolk och trälar i en förfallen gård på Möckelön, österut vid kusten i det land som man kallat Blecinga. Kanske har det kallats så på grund av det stilla bleke som ofta råder över vattnet mellan de många öarna längs kusten, men särskilt stillsamma var trakterna inte vid den tid det nu ska berättas om. Många skepp for här förbi eller lade till i skyddande vikar i lä av öarna. En del kom med ärligt uppsåt och båten full av varor. Andra dök upp om natten för att plundra och röva, och var de kom ifrån fick man inte alltid veta innan deras huggyxor talade. Säbjörn var en lång, ful karl med gråsprängt hår och köttiga läppar. Ett grovt ärr klöv underläppen i två nedhängande flikar som illa doldes av ett lurvigt grått skägg. Somliga kallade honom Tveläpp när han inte hörde det. Små vattniga blå ögon lågt djupt under buskiga bryn, med strån 5
blandat_blod4a.indd 5
08-05-06 11.00.54
styva som frostnupet gräs. Ärret hade han fått redan i ungdomens dar i strid med en flock rövare som plötsligt bara dök upp ur dimman en höstnatt i vattnen utanför Möckelö. Vackert var det inte, ärret, men han hade värjt sitt och de sina och det fick det vara värt. I hemlighet var han stolt över sitt ärr som minde om den vunna striden, och han drog gärna uppmärksamhet till det genom att klaga över hur besvärligt det var att dricka ur kärl med en läpp som hans. Drycken rann i strömmar genom den kluvna läppen ut över hans haka. Långa tider på sommarhalvåret höll Säbjörn till på de yttersta öarna som kallades Inlängan och Utlängan, just där segelleden västerifrån bytte kurs och vände norrut, mot Birka och ännu längre bort. Där hade han och hans män samlat det bästa virket att bygga de snabba, lätta och grundgående båtar han var känd för, breda knarrar för handelsfärder och mindre snickor för alla slags användning. Där hade de smedja till nitar och kättingar och där hade de byggt stadiga kåsar, stenbryggor mellan vilka de färdiga fartygen kunde förtöjas. Och till Säbjörn och hans män kom resande från alla väderstreck för att få fartyg reparerade, knäckta master och sönderslitna segel lagade och läckande skrov tätade. Mindre fartyg byggde Säbjörn, men långskeppen som kunde färdas vida på öppet hav med många män rustade till strid byggde han inte, trots att man ofta bjudit honom både guld och silver för sådana. Han var en fridens man mera än stridens, fast det var inte lätt att tro när spröten i hans ögonbryn började darra och näsborrarna vidgades i hans grovporiga näsa. Då var utbrottet nära och hans män och trälar visste att sätta sig i säkerhet för det hände att skå6
blandat_blod4a.indd 6
08-05-06 11.00.55
lar och fat, redskap och grötklickar flög i luften, med stor pricksäkerhet riktade mot den som väckt hans vrede. Ofta hörde man på långt håll hur han ryade med sitt husfolk och den man som med vilje retade Säbjörn Skeppsbyggare fick vara beredd på att springande ta sig ut ur hans hus, medan en yxa slog i dörrposten bakom honom så att skaftet sjöng och darrade. Säbjörn ojade sig över att han så ofta måste hålla till på de karga och kala yttre öarna med sitt arbete där man fick stå till vila i tält, fastspända runt stengrunder som höll dem kvar också under tjutande vindar. Nog hade han hellre vilat vid härden på sin egen gård på Möckelö, sade han. Men en båtbyggare bör hålla till där fartyg går förbi! De som kände honom väl visste att det också fanns andra orsaker. Somliga sade att de sjöfarande undvek Möckelön eftersom onda rykten gick om vrakplundrare på grannön Storkö. Och varje gång Säbjörn återvände till sin egen härd föll en sorg över honom, sorgen efter en kvinna som oförklarligt försvunnit därifrån för många år sedan. När hans tankar gick till henne rann mer öl än vanligt genom hans kluvna läpp. I de mörka vinterkvällarna när isen låg och det var för kallt att arbeta med fartygen satt han vid sin härd på Möckelö och drack gårdens sura öl, timme efter timme, medan han stirrade in i glöden och lät sin grova hand vandra över den stora vargliknande gårdvaren Garm som alltid följde honom i hälarna. Gårdsfolket och hans två söner Kåre och Svarte rörde sig i det rökiga dunklet bakom honom och försökte sköta sina sysslor under tystnad för att inte väcka hans vrede. Inte ens den gången då han somnat och fallit framstupa i farlig närhet av härden vågade man 7
blandat_blod4a.indd 7
08-05-06 11.00.55
sig på att släpa undan honom, inte förrän oset av bränt skägg gjorde luften i hallen tyngre än vanligt att andas. Då välte Skade den skallige, Säbjörns äldste träl, honom åt sidan och hällde vatten över det svedda skägget så att fräsande rökslingor steg mot taköppningen. Den svedda kinden förblev länge blank och köttröd och Skade fick inte mycken tack för vad han gjort alltför sent. När Säbjörn kom till sans utdelade han ett par sparkar i magra trälrumpor och ylade i himmelens sky så att hundarna slank utom dörren. Mot kvinnor var Säbjörn dock mild, nästan försagd vilket förvånade många. I hushållet fanns två gamla trälinnor som följt med hans hustru Alfdis i boet när de ingått äktenskap för många år sedan. Giktbrutna och trötta hasade de nu omkring eldstaden eller ute på åker och äng och skötte kvinnosysslorna efter bästa förmåga. Ett par unga trälinnor fanns också i gården, men de var slarviga och lata när ingen höll ett vakande öga på dem. Fem manliga trälar ägde han, men de ville allesammans hellre arbeta på Utlängan där de kunde få träffa sjöfarare från när och fjärran och kanske rentav få veta något om sina egna hemtrakter. Fisket och gårdssysslorna skötte de motvilligt och trögt och Säbjörn svor åt dem dagarna i ända när han var hemma i gården. Till kvinnorna sade han sällan ett ont ord, muttrade bara och låtsades inte se när de gäspande smög sig undan för att vila sig mitt på blanka dagen. Säbjörns gård var inte stor men han sågs ändå som en välbeställd man, för inte många var så skickliga skeppsbyggare som han och hans förtjänst var god. Han tog betalt i både varor och hacksilver och inget fattades i gården som 8
blandat_blod4a.indd 8
08-05-06 11.00.55
kunde köpas på marknaden i Hammarby vik på Torhamnslandet intill. Ofta handlade han där vackert färgade tyger, skinn och granna pärlor som han med ett otydligt mummel räckte till kvinnorna i gården när han kom hem, för att sedan fly utom dörren när de med gälla skrik började träta med varandra om gåvorna. Men trots att silver inte fattades honom var allt i hans hall nött och vanskött av arbetsovilligt trälfolk som ofta lämnades ensamma på gården, utan uppsikt av vare sig husbonde eller matmor. På åkrarna växte ogräset allt tätare, kålgården gick knappast längre att finna något ätbart i och kreaturen bröt sig utan möda genom ruttna stängsel och nedfallna murar. Säbjörn stirrade i elden och svor över sitt öde och for till sist över fjärden med fylld penningpung för att handla sådant som han borde odlat på egen mark. Säbjörn ansåg att han var en man som drabbats av en förbannelse och där vid härden med Garms huvud tungt vilande på sin fot grubblade han ständigt över varför. Som ung man hade han i glädje byggt sin hall på Möckelö medan hans unga hustru Alfdis leende gått vid hans sida med deras förstfödde son, Svarte. Han hade vunnit Alfdis i strid med andra män, i de dagar då han var en kraftfull ung man med muskler som spelade som rep under huden och en myckenhet hår på sitt huvud. Hon var barnfödd i Augerum inåt landet och de hade mötts på marknad i Hammarby vik. Där kom den späda, svartlockiga flickan gående mitt i en hop av skrattande trälkvinnor och Säbjörn, som redan då byggde förträffliga skepp, gick förstrött mellan bodarna och sökte bra rep till tackel och tåg. Han fick syn på Alfdis och blev stående blickstilla och bara bligade förvirrat 9
blandat_blod4a.indd 9
08-05-06 11.00.55
på henne. Han var så lik en galen tjur som rusat rätt in i en stenmur och bara stod och klippte med ögonen att flickorna brast i skratt runt omkring henne. Men Alfdis skrattade inte. Hon stod också stilla och rodnade häftigt. Sen gick flocken av ungmör förbi och Säbjörn ruskade på huvudet om och om igen. Hade själva Freja förklätt sig och stigit ner bland människor? Han dunkade sig i pannan med en grov näve. Han visste inte ens vem hon var! Han började följa efter flickorna där de gick mellan bodarna och varje gång de kastade en blick åt hans håll gled han in bakom ett bod eller ett träd och trodde sig osynlig. I själva verket betydde de allt högre skrattsalvorna från flocken av flickor att han inte var mera osynlig än en gris i en flock höns. I varje bod frågade han efter den svarthåriga flickans namn och till sist fann han en kvinna som sade honom det, och namnet på hennes hemgård i Augerum. Därefter tog han penningpungen med all förtjänst han gjort på sitt senaste fartyg och red i brådska över stock och sten till smeden i Torstäva. ”Nu ska du smida mig ett smycke i rött guld!” röt han åt smeden. ”Och det ska vara vackert som själva Brisingamen!” Smeden arbetade i många dagar och varje kväll kom Säbjörn ridande för att se på, muttrande allt högre i skägget. Till sist var det färdigt och Säbjörn flätade sitt skägg så väl han kunde, tvättade sig och iförde sig sin vackraste kjortel. Så red han i ett sträck till byn Augerum och frågade sig fram till stället där flickan bodde i en stuga tillsammans med sina föräldrar och sin syster. De tjänade alla åt en stormansfamilj i trakten. 10
blandat_blod4a.indd 10
08-05-06 11.00.55
Han fick omedelbart syn på henne vid stugans brunn och bredvid henne stod en något äldre flicka som var henne mycket lik. Hur det nu bar sig fick Säbjörn ur sig den fråga som bränt på hans tunga sedan han sett henne första gången. Han spottade ut den med en grimas och rynkade ögonbryn, som om den vore ett fiskben han satt i halsen: ”Jag vill ha dig till hustru, flicka. Var är din far?” Sedan slängde han åt henne guldsmycket och rodnade långt ner på halsen. Hon fångade upp det och stirrade på honom. Den äldre flickan skyndade in i huset och återkom med en småväxt, fet man och en högljutt trätande kvinna. Fadern höjde sin hand till en hälsning, modern vred händerna och ojade sig. Men när de sett smycket som Alfdis lagt om halsen gjorde de stora ögon. Flickan böjde sig fram över brunnen för att spegla sig i vattnet – och plötsligt gled smycket av hennes hals och föll till brunnens botten med ett plask. Hon stirrade skräckslaget på Säbjörn med stora svarta ögon. Föräldrarna skrek och pladdrade upprört. Den äldre flickan drog Säbjörn avsides. ”Nu ska du handla som jag säger”, sade hon. ”Sätt min syster framför dig på hästen och rid härifrån med henne. Hon är inte ovillig men min mor kan ha lovat bort henne till en annan. Jag är spåkunnig och jag vet att du är den man hon ska ha. Så!” Säbjörn följde hennes råd och medan den äldre dottern hjälpte fadern att klättra ner i brunnen tog han Alfdis framför sig i sadeln och red iväg. ”Men smycket?” sade flickan. 11
blandat_blod4a.indd 11
08-05-06 11.00.55
”Det var bara mitt agn”, sade Säbjörn. ”Det är fångsten som är av värde. Är smycket viktigt för dig?” Hon rodnade och skakade på huvudet. Och från den dagen levde de gott samman på Möckelö. Alfdis mor i Augerum klagade och vred sina händer och ville dra saken inför tinget i början, men fadern som hade det vackra smycket i förvar lät tala med sig och gick med på bröllop. Den första tiden, innan de ungas bröllop stått, kom flera unga män till gården och utmanade Säbjörn till strid om flickan. Det sägs att innan de ens talat färdigt hade Säbjörn täppt igen deras trut med ett slag så kraftfullt att deras tänder yrde i luften. I åratal skämtade man i Hammarby vik om unga män som tappat tänder. ”Har du friat till Alfdis från Augerum, gosse?” I sju år rustade sedan de två unga, tillsammans med de trälar Säbjörn ägde, en präktig gård med getter, får, höns och svin, kålgård och fruktträdgård som gav rikliga skördar och bikupor för honungen till det goda mjödet. Alfdis var skicklig att spinna och väva, både ull och lin, och till och med trälarna i gården hade goda kläder på den tiden. Efter ett år flyttade hennes syster Arnlög till dem. Hon var hålögd och mager av olycka när hon kom men hon ville aldrig berätta vad som fått henne att lämna sitt hem. Efter en tid hade sorgen vikit ifrån henne och hon var munter och skrattlysten som de andra i gården. Tills förbannelsen drabbade dem alla. En bitande kall vinternatt, bara några veckor efter att Säbjörns yngste son Kåre hade fötts, försvann Alfdis från gården. Inte hade hon tagits av varg eller lo eller björn, inte hade hon drunknat eller fallit utför ett stup – det tycktes 12
blandat_blod4a.indd 12
08-05-06 11.00.56
som om hon själv valt att lämna dem och detta grämde Säbjörn svårast. Stormen tjöt runt knuten men hon hade kysst dibarnet och lämnat det till en av husets kvinnor, svept ylleschal och pälsverk runt sin kropp och slagit upp dörren mot stormvindarna. Den femårige sonen Svarte försökte hänga sig fast i hennes kjortel men hon lossade milt hans händer, strök honom över kinden och gick ut. Hundarna vid härden gnällde men ingen av dem visade med morrande eller grinande tänder att främlingar stod utanför portarna. Ingen visste vart Alfdis gick och hon hade aldrig återkommit. Ingenting hade heller någonsin sports om henne i trakterna runt omkring trots att Säbjörn under många dagar red omkring på sin lurviga häst och ställde frågor i gårdarna, ända från saltängarna nere vid vattnet på Möckelö till Augerums by miltals inåt landet. Han gick mellan bodarna på alla större marknader i trakten i flera år och sporde om sin hustru men ingen kunde ge honom ett svar. Hon var som uppslukad av jorden. Varje gång Säbjörn tänkte att han skulle gifta om sig återvände minnet av Alfdis milda blick och han upphörde aldrig att hoppas på att hon skulle komma tillbaka. Han blotade till Freja och bad att hon skulle återlämna sin tjänarinna. Långt uppe i åldern tänkte han sig att Alfdis stod bland Frejas tärnor, strålande och ung som hon varit då hon försvann och iförd de smycken som han skänkt henne. Inte var man alldeles ovan vid att folk försvann utan att man någonsin fick veta vad som hänt dem, men för det 13
blandat_blod4a.indd 13
08-05-06 11.00.56
mesta var det män som drabbades av detta öde. De drog österut på handelsfärder till avlägsna trakter, de sökte äventyret tillsammans med andra män i krig och erövringar eller fördes bort av rövare och fientliga grannar i plötsliga överfall mot gården. Kanske blev de sedan borta på havet i en storm, kanske föll de i strid eller såldes till träldom i främmande land. Någon gång återvände skeppskamrater eller anhöriga och berättade vad som hänt dem, och det enda man kunde göra var att resa sten till deras minne om man hade råd, eller offra en killing för deras liv bortom döden. För det mesta fick man inget veta, annat än sådant som de visa kvinnorna såg i sina syner. Arnlög, Alfdis äldre syster, var en sådan kvinna. Hon bodde nu för sig själv längst bort på gårdens utmarker. Sorgen efter Alfdis hade drabbat henne så hårt att hon inte längre ville bo med dem i gården utan hade låtit bygga sig en egen koja där hon i tio månvarv ensam sökt utröna sin systers öde i vävar och runor. En dag steg hon ut ur kojan, mager och vildögd, och sade till den sörjande Säbjörn att hon nu visste att de en dag skulle möta Alfdis igen, om på jorden eller i Frejas hallar visste hon inte, och efter den dagen hade hon inte nämnt sin systers namn. Tillsammans med Säbjörns låghalta trälinna Geira gjorde hon sig sedan känd i trakten som völva, en sejdkona som kunde förutsäga framtiden. Hon lärde Geira vårdlocken som skulle frammana Arnlögs egen skyddsande till sejden, men eftersom Geira inte bara var halt utan också enfaldig gick det oftast på tok och ibland kunde man på långt håll höra hur Arnlög trätte med henne och drog henne i håret så att hon skrek. 14
blandat_blod4a.indd 14
08-05-06 11.00.56
Nu var Arnlög tjock och vithårig och måste ofta bäras i stol till Säbjörns hus av pustande trälar, för sina onda knäns skull. Men det fanns konster hon behärskade bättre än sejden med Geira. Man kallade henne Arnlög Fågelmoder, för hon kunde locka till sig himmelens fåglar bara genom att sträcka ut sina armar mot dem och tala deras språk. Stora sjöfåglar med krokiga gula näbbar kunde plocka till sig matbitar som hon höll mellan sina läppar och hennes mantel var ofta vit av fågelträck. Människor var rädda för henne och höll sig väl med henne för det var allmänt känt på öarna att hon kunde nedkalla förbannelser bättre än att spå om framtiden. Lika känd var hon dock för att bota sjukdomar, särskilt hos kvinnor. Och hon skilde inte mellan folk och fä, trälar och fria – ena dagen spjälade hon ett brutet hästben, nästa dag hjälpte hon en trälinna att föda. När någon vågade sig på att träda över tröskeln till hennes rökiga koja fann man henne mestadels sittande vid vävstolen där hon ömsom muttrande vävde spådomar och förutsägelser, ömsom tillverkade helt vanliga tyger av den sträva ull man framställde på gården, eller av det lin som ännu fanns kvar från Alfdis linåker. Arnlög var den enda som kunde lugna Säbjörn utan att använda hårt våld, de gånger hans tungsinne och drickande gjorde honom livsfarlig. Då brukade hon fälla honom till marken genom ett väl ställt krokben, ta hans huvud i sitt knä och mumla i hans öra samtidigt som hon strök honom över hans raggiga hårfäll tills han somnade. Ibland grät Säbjörn och Arnlög tillsammans över den försvunna Alfdis, med stora, hulkande snyftningar och armarna om varandra medan Garm stämde in i klagolåten 15
blandat_blod4a.indd 15
08-05-06 11.00.56
med dystra tjut. Säbjörns och Alfdis två små söner Svarte och Kåre såg storögt på, fulla av frågor de aldrig vågade ställa. Och värre blev det när förbannelsen slog till på nytt, med ännu ett gåtfullt försvinnande.
16
blandat_blod4a.indd 16
08-05-06 11.00.57
kapitel 2 Om slavhandlaren Chernek i Könugård, hans hustru Akulina, deras son Radoslav och deras lilla dotter Milka.
Chernek Kuritzev hette en rik handelsman som bodde i ett stort, vackert utsmyckat trähus i den stora staden Kiev vid Dnjeprs strand. Det är den stad folk norrifrån kallar Könugård. Han handlade med lyxvaror, mest med slavar och sidentyger och hade kunder av alla slag: khazarer, bulgarer och ruser, sveoner, daner och varjager. Hans släkt var av rusisk härkomst och hade flyttat från Novgorod som nordmännen kallar Holmgård för två generationer sedan. Affärerna gick bra och han hade många vänner och beskyddare bland härskarna i det mäktiga riket Kiev Rus. Bland dem var han känd som Chernek Eleganten för han tyckte om att visa sina varor genom att gå klädd i ett urval av sina vackraste sidentyger draperade kors och tvärs över kroppen, med ett litet följe av slavinnor lika elegant uppklädda. I broderade sidentofflor och med håret flätat med pärlor kom de trippande efter honom på de stadiga träplankor som täckte Kievs gator. 17
blandat_blod4a.indd 17
08-05-06 11.00.57
Hela sitt liv, ända tills han mördades av petjeneger för några balar sidentyg, berättade Chernek Kuritzev om och om igen hur han i sin ungdom dragit till Konstantinopel med furst Igors flotta. Striden med den bysantinske kejsarens här stod till sjöss och var fruktansvärd, med stort manfall på båda sidor. Men männen från Bysans hade den grekiska elden, den fruktansvärda elden som kastades ut från deras fartyg och antände rusernas segel, master, rår och människor, ibland också de egna soldaterna. Den fortsatte till och med brinna under vattnet! Männen på däck skrek när deras hår tog eld, brinnande segel föll ner och master knäcktes. De som hoppat i vattnet kunde fortsätta brinna där. Chernek hade undkommit som genom ett under när en kraftig vindstöt plötsligt förde hans fartyg utom fara. Om detta fick han ofta berätta för sin lille son Radoslav, som drömde om krig och hjältedåd för egen del. Chernek själv lämnade soldatlivet och under de följande åren då fred rådde med Bysans byggde han upp sitt handelshus i Kiev och blev en rik man. Han gifte sig med Akulina, en släkting från Ladoga, och fick med henne förutom Radoslav en liten dotter som de kallade Milka, ”den älskade”. Hon var ett ömsint och muntert barn med svarta pärlögon som skrattade mycket, men hon var också självsvåldig och äventyrslysten och tycktes ha dåligt förstånd på att skilja mellan herrar och tjänstefolk. Man såg henne ofta dela sin mat och sina små ägodelar med slavbarnen, och när Chernek försökte lära henne vad som anstod en förmögen mans dotter lade hon huvudet på sned som en sparv och lindade sitt hår runt hans fingrar och tycktes inte lyssna. Vid sin mors hand fick den svartlockiga Milka för första 18
blandat_blod4a.indd 18
08-05-06 11.00.57
gången se Kievrus härskare Igors änka, Olga, när hon färdades i bärstol genom staden med sina hovdamer. Och när Milka var tio år blev Chernek utvald att vara en av männen i Olgas följe när hon för att behaga kejsaren av Öst-Rom reste till Konstantinopel för att låta döpa sig till kristendomen hos kejsar Konstantin Porphyrogenitus. Fem dagar före avresan dog plötsligt Cherneks hustru, Milkas mor Akulina Chernekova. Hon vaknade bredvid honom en natt och höll skrikande sina händer tryckta mot huvudet som om hon hade fruktansvärda smärtor. Hon kastade sig av och an på sängens dunbolster och sidentäcken och den panikslagne Chernek kunde ingenting göra mer än att försöka hålla henne hårt i famnen och klappa henne lugnande över ryggen. Inte heller den tillkallade läkaren lyckades häva smärtan som han misstänkte kom sig av en förbannelse eller förtrollning. Plötsligt var Chernek änkling. Sonen Radoslav var vid tiden för denna händelse tolv år och gick i en av stadens soldatskolor där han också bodde tillsammans med andra gossar. Milka var fem år, och när hon förts in till sin döda moder lade hon sitt lilla ansikte mot hennes kalla kind och lindade sitt svarta hår om moderns huvud. Hon drog upp fällar och sidentäcken över moderns kropp. Så satt hon orörlig och mumlade ”Kall, kall, du är så kall” tills tjänarinnor och slavinnor grät. De lyckades inte linda hennes hår av den döda moderns huvud, hon bet och rev efter dem när de försökte. Chernek trampade av och an i rummet utan att kunna tänka en enda tanke till slut. Om några dagar måste han anträda resan söderut med furstinnan Olga men hur skulle han kunna lämna sin dotter, sin ögonsten, till en förtvivlan som nästan tycktes som 19
blandat_blod4a.indd 19
08-05-06 11.00.57