9789185279678

BOKEN SOM PEKADE UT LÖSNINGEN. UTÖKAD NYUTGÅVA!

THOMAS PETTERSSON

Hela berättelsen om Skandiamannen, Palmemordet och polisutredningen som spårade ur.

KAPITEL 1

59 minuter som förändrade Sverige Den sista fredagen i februari 1986 bjöd på stort och smått, privat och publikt, som dagarna såg ut för en statsminister med en diger agenda. Livvakterna hämtade Olof Palme i bostaden vid halv nio-snåret för en av veckans höjdpunkter: tennismatchen i Kungliga tennishallen mot Harry Schein, en tradition sedan många år. Efteråt stannade de till på Ströms herrekipering i korsningen Sveavägen/Kungsgatan. Olof lämnade tillbaka en kostym han köpt dagen före – den hade fått tummen ner av hustrun Lisbet.1 Efter lite partiangelägenheter på Statsrådsberedningen väntade ett tyngre inslag: ett möte med Iraks ambassadör om framför allt säkerhetspolitiska frågor. Samtalet avslutades med en uppgift som störde statsministerns sinnesro. Det verkade som om Iran hade tillgång till Boforstillverkade Robot 70, trots att Iran stod på förbudslistan för vapenexport.2 En surmulen och irriterad statsminister käkade lunch med sina regeringskollegor, men verkade ha tinat upp när tidningen Statsanställd kom på besök för ett reportage. Därefter vankades det semlor med norska ambassadören och sedan ett möte med Margareta Grape, VD för Arbetarrörelsens internationella centrum. Dagen klingade ut i blandade sysslor och när statsministern klev in genom ytterdörren till lägenheten på Västerlånggatan 31 i Gamla stan var inget bestämt för kvällen. Livvakterna hade skickats hem tidigare under dagen; inget ovanligt i det, bevakningen av landets statsminister var på hans eget initiativ minsta möjliga.

Efter en del dividerande med sonen Mårten och hans flickvän bestämde sig paret Palme för att gå på den sena föreställningen av Bröderna Mozart – en film där Olof Palme erbjudits att medverka men tackat nej. Makarna lämnade lägenheten strax efter 20.30 59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE

9

för att ta tunnelbanan till Rådmansgatan i närheten av biografen Grand.3 Nere på perrongen i Gamla stan tjoade en överförfriskad fredagsfirare »Tjenare Palme!« och Olof hejade tillbaka. Vem som helst kunde hamna på armlängds avstånd till landets statsminister, och en blivande biobesökare promenerade så nära paret Palme hela vägen från Rådmansgatans tunnelbaneuppgång till biljettkassan att han tidvis hörde vad de talade om. Han, liksom många andra, noterade att inga livvakter syntes till.4 När makarna Palme väl hämtat ut sina biljetter blev de stående på gatan utanför entrén tillsammans med sonen och hans fästmö.

Mårten hade missat att filmen startade 21.15, så de fick vänta väl synliga ute på Sveavägen i uppemot en kvart. Bland övriga biobesökare knuffade man på varandra: »Titta, där är ju Palme!«5 Väl inne i salongen fanns en del personer som var personligen bekanta med statsministern och nickade igenkännande.

TCO-ordföranden Björn Rosengren med fru Agneta satt i fåtöljerna precis bakom paret Palme, så de hann prata lite jobb innan reklamfilmen drog igång och Lisbet hyssjade åt dem.

En stund före slutet av Bröderna Mozart avslutades kvällens andra film på Grand, den sovjetiska Gå och se. Strax efter elva kom två väninnor, Margareta Storhök och Anneli Korhonen, ut från den filmen till foajén. Medan Korhonen gick på toa väntade Storhök innanför entrén. Hon reagerade då på att en man stirrade intensivt in genom glasdörrarna.6 När toalettbesöket var avklarat lade även Korhonen märke till den stirrande mannen, och då väninnorna gick ut på gatan upplevde de det som att han tittade på dem med en blick som var »spänd och ångestfylld«. Mannen stod kvar utanför biografen, till synes väntande på något eller någon.

För Storhök och Korhonen var den 28 februari 1986 så här långt 10

DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN

en helt vanlig dag. Varför skulle de fästa någon större vikt vid vad som försiggick omkring dem? Våra sinnen översköljs ständigt av intryck. De som saknar signifikans för oss sorteras bort mer eller mindre omedelbart, annars skulle våra hjärnor bli överbelastade.

Här avvek en person i deras omgivning från det förväntade mönstret, och de noterade honom. Men hur såg han ut? Att i efterhand minnas en sådan sak är naturligtvis inte enkelt. När Storhök några dagar senare ombads beskriva den väntande mannen beskrev hon honom som nordeuropeisk, cirka 175 centimeter lång, med blå ögon och ljus hårfärg. Jackan mindes hon som halvlång och ljusblå, byxorna som mörkblå.7 En ordinär medelålders man, helt enkelt, men med två detaljer som stack ut: enligt Storhök bar han »stora ljusbågade eller storbågade glasögon« samt en »ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar«.8 Fler biobesökare observerade en väntande person vid Grand, däribland Lars Knubb. Han såg en man klädd i mörka kläder och en »sportmössa med skärm«. Mannen stod till vänster om entrén, verkade inte vara någon biobesökare och såg ut som en blandning mellan TV-figuren Marve Fleksnes och skådespelaren Björn Gustafsson. Personen gjorde ett töntigt intryck, summerade Knubb.9 Några minuter efter dessa observationer, klockan 23.07, slutade Bröderna Mozart. Paret Palme dröjde sig kvar en stund i salongen innan de gick ut i foajén, där Olof fångades av ett kort samtal med en tonårstjej som ville ha »mer pengar till kulturen«. Rosengrens resonerade sinsemellan om att erbjuda Lisbet och Olof skjuts hem, men avstod från att fråga.

Ute på gatan blev Olof och Mårten stående med sina respektive utanför ABF-husets bokhandel en bit från biografen. De diskuterade fortsättningen av kvällen. Vid kvart över elva skildes paren åt, och Lisbet och Olof promenerade iväg mot hemmet i Gamla stan.

Då noterade även Mårten en man som stirrade in i en möbelaffär 59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE

11

bredvid bokhandeln. Mårten uppfattade honom som runt 40 år gammal, cirka 180 centimeter lång och kraftigt byggd, med en blå täckjacka som gick ner en bra bit över benen samt »en keps med knäppe till skärmen och troligen även stålbågade glasögon«.10 Samtidigt fortsatte paret Palme promenaden söderut. Efter en bit ville Lisbet kika in i ett skyltfönster på andra sidan gatan, så de sneddade över till Sveavägens östra trottoar där det stora Skandia­ huset dominerade kvarteret.

Här var betydligt färre människor i rörelse. Makarna dröjde sig kvar en stund utanför klädbutiken Sari innan de fortsatte hemåt med Olof Palme närmast fasaden och Lisbet arm i arm.

Samtidigt, inne på försäkringsbolaget Skandia, tänjde grafikern Stig Engström på stegen på vägen mot entrén. Han bar en mörk trekvartslång rock, mörka byxor, lågskor och en keps med öronlappar som knäppts upp över skulten. I handen höll han sin handledsväska i brunt skinn.

Stig Engström nådde skjutdörrarna till receptionen och drog sitt tidkort i kortläsaren. Klockan var 23.19. I entrén satt två väktare, varav Engström kände den ena ganska väl. Sin vana trogen bytte Engström några ord med dem innan han skyndade vidare.

De båda väktarna såg Engströms breda ryggtavla passera genom Skandiahusets entré på Sveavägen 44 innan han försvann ut på trottoaren.11 I det här skedet var Stig Engström och makarna Palme nästan ensamma på Sveavägens östra trottoar.

I kvarterets södra ände, där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, fanns konstruktören Anders Björkman. Lätt berusad efter ett firande med några arbetskamrater från Bofors Aerotronic hämtade han andan en stund innan han tänkte bege sig hemåt.12 Björkman passerades av kocken Nicola Fauzzi, som hastade förbi i norrgående riktning, lite trött efter kvällens jobb. När 12

DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN

Fauzzi passerat Skandiahusets entré upptäckte han till sin förvåning paret Palme komma gående. Han mötte dem »utan att hälsa« och noterade att de inte var ensamma på trottoaren: en man följde statsministerparet på fem–tio meters avstånd. »Det måste vara en säkerhetsvakt«, var Fauzzis spontana reaktion, men sedan ändrade han sig. Mannen rörde sig klumpigt, närmast haltande, och verkade för gammal för att vara livvakt. Som Fauzzi mindes det bar mannen en Tensonliknande blå jacka som nådde till lårens mitt, i övrigt reflekterade han inte över hur paret Palmes förföljare såg ut.13 Utöver paret Palme och den man som gick bakom dem befann sig 22 personer i närheten av korsningen Sveavägen/Tunnelgatan när klockan blev 23.21: Boforskonstruktören Anders Björkman, som nu var alldeles nära gathörnet, och den fredagsfirande arkiv­ar­ be­­ta­ren Lars Jeppsson, som tagit en paus bakom en byggbarack en bit in på Tunnelgatan – övriga rörde sig på andra sidan Sveavägen eller satt i någon av de bilar som stannat för rött ljus i korsningen. Även för dessa människor var den 28 februari 1986 så här långt en helt vanlig dag. Bortsett från Nicola Fauzzi, som traskat vidare och nu befann sig på trottoaren norr om Skandiahuset, var ingen ens medveten om att landets statsminister befann sig i kvarteret.

Anders Björkman såg tre personer, vilka han uppfattade som två kvinnor och en man. Han fick intrycket att de gick tillsammans och att de därför kände varandra. Själv var han bara tre meter ifrån dem när mannen i sällskapet utan förvarning avlossade två skott, med någon sekunds mellanrum. Det lät mer som påsksmällare eller avgasknallar från en bils varma avgasrör, konstaterade senare flera vittnen.

Olof Palme sjönk ihop, mitt i steget, och föll framåt som om all styrsel i kroppen försvunnit. Gärningsmannen försvann springande därifrån, bort från Sveavägen och in i Tunnelgatans dunkel.

Andra personer i närheten av brottsplatsen uppfattade knappt 59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE

13

Tegné rgata n

INGÅNG GRAND

SVEAVÄGEN FÖRE MORDET

MÖBELAFFÄR

Makarna Palmes promenad.

BOKHANDEL

Man observerad utanför Grand av Margareta Storhök och ­Anneli Korhonen kl 23.05.

ABF-HUSET INGÅNG

Kamm akarg atan

Man utanför La Carterie observerad av Nicola Fauzzi kl 23.20.

Reklampelare

KORVKIOSK

Adolf Fredr iks kyrko gata KLÄDBUTIKEN SARI

Luntmakargatan

Sveavägen

Man utanför möbelaffär ­observerad av Mårten Palme kl 23.15.

PRESENTBUTIKEN LA CARTERIE

DEKORIMA

Tunne lgata n

14

DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN

Trappor

GRAFIK: JENNI CARSTRÖM

HUVUDENTRÉ SKANDIA

FOTO: POLISEN

Rekonstruktion av Fauzzis möte med paret Palme utanför presentbutiken La Carterie.

Positionen för mannen som Fauzzi observerade bakom makarna Palme.

59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE

15

vad som hänt. Först sedan de hört skotten drogs uppmärksamheten mot de tre personerna i korsningen. För vittnen på avstånd, eller inifrån någon av bilarna på Sveavägen, såg det mest ut som ett vådligt slagsmål mellan några fyllskallar, där den mindre av A-lagarna föll handlöst i backen. Andra uppfattade det som om gärningsmannen från att ha väntat i gathörnet smög sig på ett promenerande par bakifrån och avlossade två skott. Ytterligare andra uppfattade det som om paret hade något slags kontakt med mördaren innan denne helt överraskande tog fram ett vapen.

Eftersom skotten föll praktiskt taget samtidigt som trafikljusen växlade till grönt för den nord-sydligt gående trafiken, kunde de bilar som stannat för rött snabbt svänga in på den breda trottoaren intill den skjutne. Inom loppet av några sekunder rättade tre fordon in sig i ett led bredvid brottsplatsen.

Allra närmast parkerade taxichauffören Hans Johansson sin vita Mercedes. Han kopplade upp sig mot Solna taxi för att be operatören kontakta larmcentralen, och blev kvar i bilen väntande på svar. Under tiden följde han gärningsmannen med blicken, där han sprang mellan Skandiahusets vägg och några byggbaracker som stod placerade längre in på Tunnelgatan. Gärningsmannen vände sig om för att se om någon följde efter, men Johansson såg inget av ansiktet.14 Samtidigt rusade hans passagerare Stefan Glantz ut till den skjutne på gatan; strax före honom kom tonåringarna Anna Hage och Karin Johansson hastande från en bil som bara stannat till för att släppa av dem.15 16 17 Framför taxin parkerade en Chevroletvan vars förare Leif Ljungqvist greppade sin biltelefon för att ringa 90 000 men i upphetsningen slog fel nummer.18 Som tredje bil stannade en BMW vars ägare Jan-Åke Svensson observerade Anders Björkman, som i blå täckjacka, mössa och skägg förskrämt kikade ut från entrén till butiken Dekorima i 16

DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN

hörnet Sveavägen/Tunnelgatan. Svensson insåg att Björkman borde ha gjort viktiga iakttagelser, och när denne visade tecken på att vilja lämna platsen steg han ur sin bil för att se till att ögonvittnet stannade kvar.19 Nu nådde Ljungqvist fram till larmcentralen och fick ur sig: »Ja, det e mord på Sveavägen.« »Prata med polisen«, svarade operatören. »Han vart skjuten«, fortsatte Ljungqvist, och hans passagerare Jan Andersson fyllde i: »Jag tror att vi hörde bara ett skott.«20 I bakgrunden anades hur Jan-Åke Svensson försökte kommunicera med Björkman: »Du måste ha sett det här?«21 När operatören dröjde med att koppla vidare samtalet till polisen tröttnade Leif Ljungqvist och lade på. Istället blev taxichauffören Anders Delsborn först med att komma fram till polisen, via Järfälla taxis växel. Även han hade stått stilla för rödljusen; Delsborn svängde in till trottoarkanten på den andra sidan av Sveavägen, där han släppte av sina passagerare och tog betalt innan han skyndade över till brottsplatsen.22 Bakom byggbarackerna inne på Tunnelgatan hörde Lars Jeppsson skotten, och några sekunder senare såg han en man som hastade förbi på väg mot trappan upp till Brunkebergsåsen. När mannen hunnit halvvägs uppför den långa trappan vågade Jeppsson lämna sin undanskymda position för att spana mot korsningen varifrån skotten hörts, och såg då att fyra–fem personer samlats runt en fallen person.

Jeppsson förstod vad som hänt och vände sig om för att spana efter gärningsmannen, som då nått toppen av trappan. Där vände sig mannen om. Jeppsson upplevde det som om denne iakttog honom och tog därför några steg åt sidan för att söka skydd vid en byggnadsställning. Sedan försvann mannen. Skulle Jeppsson våga springa efter?23 59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE

17

SOM NETFLIX-SERIE UNDER 2021!

» Det var i stort sett som att lyssna på en ­högläsning ur ­Thomas Petterssons bok.« ars Olof Lampers, SVT Veckans Brott, L recenserar chefsåklagare Krister Peterssons slutredovisning av Palmeutredningen.

Den 10 juni 2020 förklarade chefsåklagare Krister Petersson att Stig »Skandiamannen« Engström var skäligen misstänkt för ­mordet på Olof Palme. Men redan två år ­tidigare hade journalisten Thomas Pettersson ­avtäckt ­sanningen om Engström i magasinet Filter och därefter i boken Den osannolika ­mördaren: Engström var på plats när Olof ­Palme sköts, matchade vittnenas beskrivning av mördaren, umgicks i Palmefientliga ­kretsar med tillgång till rätt slags vapen och fanns med i mord­ utredningen från dag ett. Ändå hade han aldrig utretts som gärnings­man.

Genom att dupera inkompetenta poliser och godtrogna journalister hade Engström ­lyckats undkomma rättvisan under mer än 30 års tid, trots att lösningen på mordet hela tiden låg i ­öppen dager.

I denna uppdaterade utgåva med åtta nya kapitel får läsaren följa polisens jakt på bevis mot »Skandia­ mannen«. Dessutom presenterar Thomas Pettersson nya fakta om mordet och pusselbitar som ger en ­tydligare bild av ­människan och gåtan Stig Engström.

ISBN 978-91-85279-67-8 I SB N: 978-91-85279-67-8

EN BOK FRÅN

9 789185

279678