Jag lovade att inte ömka Margareta Sandberg
Jag lovade att inte ömka Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Margareta Sandberg Fotograf: Marcus Nordström Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2023 ISBN: 978-91-8073-362-5
Jag lovade att inte ömka Margareta Sandberg
Till Malin
Inledning
E
fter min dotters diagnos 2007 flimrade allt oftare minnen från min egen barndom framför ögonen. De hade alltid funnits i mitt vuxenliv men inte mer märkbara än att de passerade. Allteftersom sjukdomen fortskred attackerade de mig samtidigt som mitt eget barn gäckade döden, och jag själv befann mig i ett tillstånd av nästan konstant hjärtklappning. Jag råkade på ordet ”ventesorg”. I en norsk tidskrift från 2011 beskrevs ventesorg som sorgen som infinner sig hos en anhörig till en obotligt sjuk, som ännu lever. Eller som en känsla av saknad innan döden har inträffat. Jag förstod direkt. Jag hade i flera år tyngts av en känsla av ventesorg – månader och år av hopp, tvivel och sorg över att bli berövad ett älskat barn. Men jag hade inget ord för det. Själv visade min dotter en livsbejakande styrka. Hon famnade livet, tog vara på möjligheter. Nya sorger öppnar upp dörrar för gamla sorger. Skyddsmurar försvinner när gamla sorger dyker upp. Också de uttrycken hade fångat mitt intresse. Ventesorgen och barndomsminnena, som objudna allt starkare trängde sig på, hade med varandra att göra. Jag anade kopplingar mellan trauman i uppväxten och upplevelser av vilsenhet i min strävan att stötta min dotter i sjukdomen. I mina yrkesroller hade jag känt mig både trygg och kompetent men i min
7
roll som mamma till en trettioårig dotter med en plötsligt diagnostiserad hjärntumör stod jag handfallen. Min dotters öde kunde jag inte påverka. Jag kunde inte heller komma undan ventesorgen. Jag kunde ändå sätta ord på barndomsminnen som fortfarande smärtade och få dem mer begripliga och mindre plågsamma. Och låta dem passera. Sommaren 2015 släckte sjukdomen min dotters liv. Min bok Jag lovade att inte ömka handlar om hennes åtta år med allvarlig hjärntumör. Men den handlar också om mig, hennes mamma. Jag lovade att inte ömka är en skildring av hur det är att leva och ta vara på livet som det nu är. På några ställen är namn på personer och institutioner ändrade.
8
D
en oroliga natten övergick i tidig morgon. Det var den 12 augusti 2015. Dagen som måste genomlevas. Jag satte ned fötterna på den vita fällen nedanför sängen, trött och med en känsla av att befinna mig i ett annat universum. Leif och jag hade som vanligt övernattat på övervåningen i vår dotter Malins och hennes man Eriks radhus i Ängsbo utanför Göteborg, en liten förort fem minuters cykelväg från skärgårdsvikarnas stänk av salt och tång. Det var för tidigt att gå upp men jag behövde förbereda mig. Få vara ensam några timmar. Morgonluften svalkade mina bara armar. Utanför det öppna fönstret vajade trädkronorna knappt märkbart i den svaga vinden. Himlen var jämnmulen men stråk av ljus bröt igenom långt borta över hustaken. Det såg ut att bli en dag utan regn. Det skulle nog räcka med en schal över axlarna. Jag hade packat ned den vita trekantiga som min mamma hade virkat till mig när jag var i sena tonåren. Jag hittade den i skåpet ovanför garderoben i sovrummet, oanvänd genom åren. Fast hade jag inte haft den på hennes begravning? Den grå jackan kunde hänga kvar nere i hallen. Den skulle ändå bara skrynkla till de vida ärmarna på min nya klänning. På tysta fötter smög jag över hallen och in i badrummet. Malins Mandi Lulur Shower Foam, Morina Body Butter, Beautifying Oil och andra väldoftande burkar och flaskor stod som om hon
9
tillfälligt hade lämnat dem där. Jag betraktade allt som på avstånd. Utan att smygskruva av ett enda lock för att dra in den lyxiga doften genom näsan. Som jag brukade. Eller ens stryka med finger topparna över den mjukt rundade flaskan med Exotisk Body Lotion. Gäster gör inte det. Jag duschade i glesa strålar, mån om att inte störa dem som ännu sov. Leif var redan vaken. En blek kopia av mig själv mötte min blick i den jättelika spegeln på trappavsatsen ned till vardagsrummet. Jag var klädd i en lätt klockad klänning i milt lindblomsgrönt, tunt linne. De vida ärmarna avslutades med löst knutna snibbar under armbågarna. Enkel och vacker hade jag tyckt när jag provade i affären. Det var tur för några fler affärer hade jag inte orkat med. Malins lillasyster Matilda tittade yrvaket upp från soffan och vinkade ett snabbt god morgon. Hennes man Fredrik och de tre pojkarna var ännu försjunkna i sömn, utspridda på madrasser på golvet. Storebror Martin, hans fru Joana och småflickorna Mio och Rebecka sov fortfarande i sina hotellsängar. Och Erik hos föräldrarna. Jag satt kvar i köket medan Leif gjorde sig i ordning efter kaffet. Slipsen hängde på en galge i hallen. Det är två timmar kvar. Som i dvala förflyttar jag mig längs mittgången i Åkers kyrka, förbi ödsligt tomma bänkrader. Jag stannar vid raden längst fram, tvekar en sekund innan jag backar tillbaka ett steg och kliver in på bänkraden bakom. Med ögonen fästa på den vita kistan på en träställning två trappsteg upp försöker jag förstå. Jag tänker tillbaka på kvällen då Malin somnade in. Till sammans hade vi suttit runt hennes säng i rummet på Dalens hospice, i timmar, med ett brinnande ljus på nattygsbordet. Med hennes musik lågt strömmande från mobilen på kudden. Och dagen därefter – intill kistan mitt i rummet. Jag hade stuckit in den nyutslagna rosen i översta knapphålet på hennes ljust aprikosfärgade blus. Smekt kinderna, hållit den kalla handen i min.
10
Barnen hade plockat blommor och lagt på kudden intill hennes bleka kinder. Jag vet vad som ska hända nu. Sjukhusprästen Daniel har gått igenom allt. Det blir som Malin vill. Jag har läst på och repeterat, många gånger. Kan manuset nästan utantill. Läst orden, lyssnat till musiken. Ändå känns det som om jag är med i en film. En film om en verklighet som inte finns. Stillheten är kompakt. Jag är lugn. Eller tom. Det enda ljud jag förnimmer kommer från den mörkt kostymklädde mannen som diskret arrangerar blomster i vitt och rosa. Lite rött. Buketter, dekorationer, hjärtan. Några kransar med band. Min blick dröjer vid fånget av vita liljor ovanpå kistan men fastnar snart på den inramade bilden av en lyckligt leende, ung kvinna på en klipphäll framför ett blåskimrande vatten med en vacker boxer bredvid sig. Över ramen ett hjärtformat hängsmycke i silver med orden LEVA ÄLSKA SKRATTA jobba inristade, ett smycke som Malin har tillverkat och graverat själv, medvetet och avsiktligt precis så. Mina ögon pendlar mellan bilden av Malin och en chockrosa sko med skyhög klack som står bredvid. Bilden och skon har Daniel sedan vintern förvarat i ett låst skåp på sin expedition på sjukhuset, tillsammans med det bruna A4-kuvertet med Malins noggrant nedskrivna instruktioner och önskemål. Jag vänder mig sakta om. Kyrkan är fortfarande tom. Lätta ljud från springande skor i gruset utanför tränger in genom kyrkporten som lämnats på glänt. Jag betraktar den röda rosen som jag har lagt på hyllan på ryggstödet framför mig. Bläddrar i programbladet. Ser musikklassvännen Paulas namn, och deras gemensamma vän Marias. Jag vet att de båda ska sjunga Gabriellas sång. De hade inte tvekat när Malin frågade. Jag duttar näsduken mot kinderna och trycker den sedan hårt mot ett öga i taget. Tur att jag inte har mascara. En lätt beröring på axeln får mig att titta upp. Erik ger mig en hastig kram medan hans båda tonårsbarn, med varsitt programblad
11
i händerna, villrådigt glider in på bänken framför mig. Bakom Erik hejdar sig Leif ett ögonblick innan han tar ett steg tillbaka och viker in på bänkraden bakom och sätter sig bredvid mig. Jag anar Malins syskon Martin och Matilda med sina familjer stillsamt och tyst ta plats i bänkarna bakom. Förutom yngsta barnbarnet Mio som redan hoppar upp och ned på bänken. Hoppas någon har kommit ihåg att köpa en klubba åt henne. Något som inte prasslar. Av det dovt tysta sorlet av röster bakom mig förstår jag att kyrkan är på väg att fyllas. Det är en halvtimme kvar. Klockringning … Det dämpade sorlet övergår i andäktig tystnad. Jag kommer inte undan. Blir varse klumpen i bröstet. Illamåendet och den smygande paniken. Hjärtklappningen. Jag tar några djupa andetag. Är det på riktigt? Nej. Jo. Fast ändå inte. Det är på riktigt. Men overkligt. Jag befinner mig i Åkers kyrka och kyrkklockorna ringer för vår dotter som ligger död och kall i den vita kistan några meter snett framför mig. Jag vill inte. Jag försätter mig utanför kroppen, så som jag brukar göra med min tandläkarskräck i det desinficerade behandlingsrummet. Ändå vill jag närvara nu. Den här gången vill jag vara med, inte som på mammas begravning. Jag vill vara med i det som händer. Fånga ett minne till. Det sista. Det allra sista av vår äldsta dotter. Kan inte bryta ihop nu – vid klockringningen. Det måste gå. Har inget val. Var med! kommenderar jag mig själv. Jag måste. Klockringningen tonar sakta ut och från flygeln ljuder musiken till den vemodiga melodin Over the Rainbow. Lalehs vackert säregna röst tar vid och fyller kyrkorummet med sin berörande En stund på jorden. Jag biter mig i läppen och stirrar på de knutna händerna i knäet. Inom mig hör jag Malins röst i telefonen. Hon hade sett en dokumentär om Laleh och var helt uppfylld av den. ”Du måste
12
se den, mamma, en jättefin film.” Av en händelse hade jag tidigare samma januarikväll satt på tv:n som då sände dokumentären Jag är inte beredd att dö än och blivit helt tagen jag också. Och direkt tänkt på Malin. Vi hade delat samma starka upplevelse. Samtidigt. Känt och, tror jag, tänkt på samma sak. På varsitt håll. Jag tvingar mig att lyfta blicken och ser Daniel i svart mässhake och minns konversationen som han hade med Malin. Hon hade frågat honom om han kunde ha ljusa kläder på sig i kyrkan. Hon tyckte att det såg så dystert ut med svarta prästkläder. I kyrkan kunde han inte det, men när han följde med familjen hem efteråt skulle han byta om till något ljust. – Malin hade en sällsynt god förmåga att glädjas åt och ta vara på livet, på stunden här på jorden, hör jag Daniel säga. Mio hasar runt på golvet i bänkraden bakom. I vita strumpbyxor. – När Malin blev allvarligt sjuk lyckades sjukdomen inte förta hennes livskänsla. Tvärtom var det nästan som om den förhöjdes. Jag lyssnar, tankfullt och igenkännande. I ett radioprogram, som hade gjort ett starkt intryck på mig, hade man diskuterat just det. Hur livet tycks bli ännu mer värdefullt för dem som får veta att de har begränsad tid kvar att leva. Jag får en impuls att nicka bekräftande men hejdar mig. Bemödar mig om att lyssna. Inte missa stunden. – Malin sa lite överraskande i ett av våra samtal att det kan finnas en viss befrielse i att inte ha någon framtid framför sig, fortsätter Daniel. Att bara få vara i stunden som är. Jag tänker på Malins sällsamma förmåga att fokusera på det positiva. – Vi sjunger nu Lina Sandells psalm Blott en dag. Inte enbart som en psalm i allmänhet utan som en hyllning till Malin i synnerhet, som trots att hon var väl medveten om att hon hade begränsad tid kvar att leva, verkligen lyckades leva så. Blott en dag, ett ögonblick i sänder och ta vara på de dagar hon fick. Tyst nynnar jag med i de välbekanta orden. 13
Telefonsamtalet från Gotland förändrar i ett slag tillvaron för familjen. Efter ett epileptiskt anfall befinner sig dottern på Visby lasarett med en misstänkt tumör i hjärnan. Hon har nyss fyllt trettio. ”Och jag vill inte att ni ömkar mig. Lova det!” avslutar hon samtalet med sin mamma. Hon menar allvar. Mamman lovar. Ingen av dem förstår hur övermäktigt det löftet är. Jag lovade att inte ömka är en mammas berättelse om dotterns åtta år med allvarlig hjärntumör. Samtidigt med mammans upplevelser av osäkerhet i sin strävan att stötta dottern i sjukdomen visar dottern själv en livsbejakande styrka. Hon tar vara på livet, kärleken, vänskapen och skrattet, tillåter sig att vara lycklig. Med sin bakgrund som sjukgymnast inom smärtrehabilitering och lärare vid medicinsk fakultet ser författaren boken som en möjlig källa till reflektion och stöd för andra som känner igen sig i hennes berättelse.
www.vistoforlag.se
LiV i SVERiGE