Original title: The Queen – Her Life Copyright © 2022 Andrew Morton This edition published by arrangement with Grand Central Publishing, New York, New York, USA. All rights reserved. Svensk utgåva © 2022 Bokförlaget Polaris AB Översättning: Molle Kanmert Sjölander, Gabriel Setterborg och Öyvind Vågen Omslag: Gabriella Lindgren Omslagsfoto: Lichfield Archive via Getty Images Författarfoto: Ken Lennox Sättning: Cecilia Pettersson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-8066-011-2
www.polarisfakta.se info@polarisfakta.se Polaris Fakta är en del av Bokförlaget Polaris som ingår i JP/Politikens Forlag, grundat 1946
Till mamma Kathleen och alla i krigsgenerationen.
Innehåll
Inledning: Surfar med Hennes Majestät 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
Shirley Temple 2.0 Bomber vid läggdags På tu man hand på heden Barfotasessan Kronan på verket Hjärtan och kronor Hemligheter, skandaler och spioner En intern angelägenhet Sedan dök Diana upp Äktenskap under lupp Ett annus horribilis Blommor, flaggor och stiff upper lip Två bröllop och två begravningar God afton, mr Bond
Epilog Författarens tack Noter Litteratur i urval Bildrättigheter Register
ix 1 27 53 73 93 113 133 153 179 199 221 247 267 293 317 325 327 349 351 353
INLEDNING
Surfar med Hennes Majestät
F
örsta gången man såg drottningen glömmer man aldrig. Själv var jag med på min första större kungliga turné som hovreporter på en brittisk dagstidning, och jag minns vilken förunderlig anblick den kungliga yachten Britannia var där hon bländvit och skinande i det melerade solskenet långsamt kom inglidande i San Diego Bay. Det var i februari 1983, och de där dagarna i drottningens och prins Philips närhet förändrade hela mitt liv. Kungaskeppet omgavs av en uppsluppen välkomstarmada av motorbåtar, jakter, katamaraner, jollar och kanoter. Det var lördagsförmiddag när Britannia la till och det kungliga sällskapet gick iland. Drottningens nio dagar långa turné i Kalifornien, surfandets, solens och de stjärnögda drömmarnas land, skulle ha blivit en noggrant regisserad revy av det bästa den gyllene delstaten hade att visa upp, från Hollywoods konstfärdigheter till den naturliga prakten i nationalparken Yosemite. Men om den revyn hade satts upp på Broadway kunde den ha fått titeln Turné på sned. När kungligheterna anlände till ett nytt land på den tiden brukade de lite motvilligt hålla cocktailparty för pressfolket som bevakade vartenda steg de tog. Välklädd och uppsträckt räckte jag fram mitt inbjudningskort med guldtryck till en väntande sjöofficer och
x10
ELIZABETH – DROTTNING FÖR LIVET
erbjöds en gin och tonic – stadig nog för flottans raska gossar – på kungaskeppets akterdäck. Mina tankar gick tillbaka till en dimmig dag i oktober 1965. Stolt i välpressad scoutuniform hade mitt elvaåriga jag tagit plats i ledet som kantade en väg i en förort till Leeds för att få se drottningen och prins Philip på väg till invigningen av det nya, brutalistiska centret i Seacroft. När de passerade skapade dimmans fuktiga klaustrofobiska fingrar tillsammans med det skarpa ljuset i Rolls-Roycens glaskupol intrycket av två främmande varelser som släppts ner från yttre rymden, aliens som kommit för att beskåda vardagen i en jordisk stad. En hastig skymt av drottningen och hennes gemål var allt jag fick, men den bet sig fast. Drottningen hade alltid funnits i mitt liv. Under min uppväxt hade kungafamiljen varit som Dovers vita klippor: oföränderliga, orubbliga, beständiga. Lika självklara som luften vi andades. Hon syntes förstås också på frimärken och mynt, och hon blickade förmanande ner från väggen bakom rektorns skrivbord när en bestraffning skulle utdelas. På biografen Regal i Leedsförorten Cross Gates mumlade man sig regelbundet igenom nationalsången ”God save the Queen” efter att ha sett veckans barnfilm – en av favoriterna var sångaren Cliff Richards film Summer Holiday, om ett kompisgäng som sjöng och dansade sig genom Europa ombord på en tvåvåningsbuss. I mina barnaögon var drottningen ingen riktig människa. Hon var en avlägsen symbol, en gestalt som log ibland och som talade svårbegriplig engelska när vi skockades kring teven klockan tre på julaftonen för att få se henne. Den enda mänskliga koppling jag kunde göra var att hon var några månader yngre än min mamma och att båda hade deltagit i andra världskriget, min mamma Kathleen som lantbruksavbytare i frivillig organisationen Women’s Land Army och prinsessan Elizabeth i ATS, den kvinnliga frivilligdelen av brittiska armén. Mitt första möte med Hennes Majestät den där lördagen i San Diego var, måste jag erkänna, inte särskilt minnesvärt. Den lilla tanten i sin anslående blå och vita dräkt lyssnade alltmer förstrött till
INLEDNING
11 xi
min utläggning om hur imponerande stor den amerikanska flottan var som låg för ankar där i hamnen. Hon instämde och gick raskt vidare till nästa person. De följande dagarna gav emellertid en glimt av monarkin bakom masken, och som det visade sig var den inte riktigt lik det stränga ansiktet på frimärkena. Kalifornienbesöket kom att bli rena antitesen till en kunglig turné där vartenda ögonblick och varje möte var programlagt in i minsta detalj. Men orkanvindar, stormande hav, översvämmande floder, IRA-demonstranter, bortspolade vägar och berusade kändisar gjorde att det mesta gick snett. Fast drottningen verkade njuta i fulla drag när det noggrant komponerade schemat gick åt skogen. Många år senare skulle hennes sonson prins William göra samma observation. ”De älskar när det går på tok”, sa han. ”De tycker det är underbart, för allting måste ju jämt vara så perfekt, men de första som skrattar när något strular är de.”1 Första missräkningen var en färd med den kungliga yachten. Det stormade så våldsamt att man istället fick gå iland och genomföra en bergochdalbanetur utmed kusten. Målet var Rancho del Cielo (ranchen i himlen) ovanför Santa Barbara, där man tillsammans med presidenten och rikets första dam skulle äta en tacolunch och ta en ridtur på ägorna. Det blev elva skumpiga kilometer i en fyrhjulsdriven Chevrolet Suburban längs en marig hinderbana av översvämmade åar, vattendränkta vägar, stenskred och nerfallna trädgrenar innan målet var nått. Enligt drottningen var det ”rysligt spännande”. Tyvärr måste en varmt emotsedd ritt uppe i de vackra Santa Ynezbergen ställas in, och tacolunchen fick avätas inomhus. Därnäst kom en tornado över Los Angeles som hindrade Britannia från att lämna Long Beach och dessutom ställde till översvämning på gatorna i örlogsvarvet där hon låg för ankar. Enda sättet att ta sig fram genom det stigande vattnet var i en av flottans bussar med hög markfrigång. Drottningen, som inte ville ställa till besvär, drog på sig ett par galoscher och klev upp i framsätet. Agenterna från Secret Service drog en lättnadens suck över att hon inte satte sig längre bak, för under sin hastiga kontroll av fordonet hade de upptäckt att där fanns en frodig flora av skabrös graffiti baktill på sätesryggarna.
12 xii
ELIZABETH – DROTTNING FÖR LIVET
En tid efter den upplevelsen skrev Reagan lite beklagande till drottningen: ”Jag vet att Ers Majestäts besök på Västkusten här i vårt land blev en stormig prövning, men ert osvikligt goda humör och er älskvärdhet vann vårt folks hjärta.”2 Med tanke på det organisatoriska fiaskot var det begripligt att Nancy Reagan var märkbart nervös när hon agerade värdinna för en soaré med Hollywoodstjärnor i M*A*S*H-studion på filmbolaget Twentieth Century Fox i Bevery Hills. Även om Frank Sinatra och Perry Como kanske sjöng lite väl många duetter tycktes drottningen gilla programmet, som innehöll Dionne Warwick, komikern George Burns och personliga möten med stjärnor som Fred Astaire och Jimmy Stewart. Det blev ännu en ledtråd till människan bakom masken. Hennes musik- och konstsmak var inte elitistisk. Hon kunde de flesta texterna till låtarna i Rodgers och Hammersteins musikaler. Till skillnad från sin syster, prinsessan Margaret, var hon inte så värst förtjust i opera och balett. Trots att hon var musikalisk gick hon ganska sällan på konsert. Den här kvällen var det ett starkt brittiskt startfält med bland andra Michael Caine, Roger Moore, Jane Seymour och Elton John bland celebriteterna. Vid en lite mer blygsam middag för omkring trettio gäster ombord på den kungliga yachten i San Francisco Bay tog drottningen och prins Philip emot presidentparet som firade sin trettioförsta bröllopsdag. Royal Marines Band spelade ”Anniversary waltz” på piren, och senare på kvällen kompade Vita husets vice stabschef, Michael Deaver, sig själv på piano när han framförde ”True love” för paret. Reagan sa till sällskapet att när han och Nancy gifte sig hade han lovat att ge henne ”väldigt mycket, men inte det här”.3 Bland gästerna vid denna intima tillställning fanns väckelsepredikanten Billy Graham med fru. De var särskilt inbjudna av drottningen, och även det var en inblick i hennes personlighet: den kristna gudstron som hållit liv i en lång vänskap med den karismatiske amerikanske predikanten. Följande dag for kungaparet till nationalparken Yosemite, där de bodde på lyxiga Ahwahnee Hotel med storslagen utsikt över den 425 meter höga klippformationen Royal Arches.
INLEDNING
xiii 13
När de gick ut på en promenad upptäckte de till sin häpnad att de hade några agenter från Secret Service tätt i hälarna. Hur fort de än gick flåsade agenterna dem i nacken. Så gick det inte till i Storbritannien, där livvakterna hade vett att hålla lite avstånd. Till en början blev kungligheterna irriterade. Sedan började de larva sig och gå baklänges – och agenterna blev tvungna att göra likadant. Fram och tillbaka gick de på det sättet, och till slut kunde ingen hålla sig för skratt. Knappast ett uppträdande man skulle vänta sig av ett statsöverhuvud – men också det en pusselbit, en som visade att drottningen var road av absurditeter. Drottningen var en kvinna vars hela liv bestod av superlativer: längst tid på tronen, mest berest och, trots att hon var så blyg av sig, världshistoriens mest sociala regent i den meningen att hon var den som träffat flest av sina undersåtar. En gång frågade den franske presidenten om hon aldrig blev uttråkad, och då svarade hon uppriktigt: ”Jo, men det skulle jag aldrig säga.”4 I kändisarnas och tillgjordhetens tidevarv har hon länge varit tillfreds med att vara jordnära och rättfram. Trots att hon regelmässigt var med på Sunday Times förmögenhets lista drog hon gärna på sig diskhandskarna för att städa upp efter grillfesterna på sitt skotska gods Balmoral. En gång föreslog någon att man skulle sätta upp en plakett i den timrade stuga hon helst övernattade i: HÄR HAR DROTTNING ELIZABETH STÄDAT.5 Fastän hon bodde i slott och palats tycktes hon föredra en mer normal tillvaro. Som ung blev hon tilldelad en roll utöver det vanliga. Redan som liten var hon en av de mest omtalade personerna i hela världen. Några tidiga pusselbitar till vem hon var och vad hon blev kunde man hitta på översta våningen i ett hus i centrala London för nära ett sekel sedan.
1
Shirley Temple 2.0
F
lickans panna var rynkad i koncentration när hon ilsket böjde sig över boken. Hon vände omständligt blad, och när hon fick syn på det hon sökte ryckte hon åt sig pennan och strök över de förargliga orden. Doktor Simpson – stryk. Doktor Simpson – stryk. Att det bara var en figur i en av böckerna i barnkammaren var inget den arga tioåringen brydde sig om. Medan prinsessan Elizabeth var upptagen med sin allvarsamma, destruktiva uppgift lekte hennes lillasyster Margaret med tränsen, tyglarna och sadlarna som hörde till de många trähästarna som trängdes i barnkammaren. Hon var helt inne i sin låtsasvärld och brydde sig inte ett dugg om sin systers stumma raseri över en viss mrs Simpson som höll på att förändra livet för dem allihop. Lika ointresserad var hon av allt folk som trängdes och skuffades i det dystra vinterljuset utanför Piccadilly 145 för att glo på trafiken till och från familjens hem. Båda flickorna var ju faktiskt vana vid att kika ner från sitt sovrum på översta våningen och se alla människor som stod där och tittade på dem medan båda sidorna undrade vad den andra hade för sig. Det var en lek som skulle vara livet ut.
2
ELIZABETH – DROTTNING FÖR LIVET
Men nu stod där mer folk än vanligt, och stämningen inne i det ståtliga stenhuset var spänd och jäktad. Det ringde oftare på dörrklockorna som var märkta BESÖKARE och RESIDENS, också när hopen av nyfikna och oroliga växte sig stor tillkallades polis. Till en början viskades namnet Simpson fram, men snart uttalades det med ogillande i samtal som avbröts tvärt när flickorna kom inom synhåll. Men även om föräldrarna försökte skydda Lilibet – familjens smeknamn på prinsessan – och hennes syster var hon lyhörd för sinnesstämningar och tempon. Hon var snabb att snappa upp vad det pratades om, särskilt som hon sedan tioårsdagen hade fått lov att börja äta frukost ihop med föräldrarna och då och då även med sin farmor, drottning Mary. Hon lyckades därför samla brottstycken av information som undgick systern – som förstås inte heller var gammal nog att få något riktigt begrepp om vad det var som pågick. Men att gåtans mittpunkt utgjordes av det där fruntimret Simpson visste hon i alla fall. Det var mycket som pekade på det. Fadern såg plågad ut, drottning Mary, den annars så strama och myndiga, verkade äldre och liksom hopsjunken, och moderns i vanliga fall så sorglösa uppträdande hade för ovanlighetens skull svikit henne. Inte blev det bättre av att hertiginnan i början av december 1936 blev sängliggande i en elakartad influensa. Elizabeth fick bara svävande och avfärdande svar när hon frågade de tre kvinnorna i sitt liv vad som var i görningen: guvernanten Marion Crawford, barnflickan Bobo MacDonald och barnsköterskan Clara Knight, som kallades Alah. För att flickorna skulle få annat att tänka på började Crawfie gå med dem till idrottsklubben Bath Club där de fick lära sig simma. Detta jordnära kvinnliga triumvirat var prinsessornas fönster mot omvärlden, och deras ståndsmässiga iakttagelser och strikta värderingar formade Lilibets och Margarets reaktioner. Den uppfattning prinsessorna fått var att namnet Wallis Simpson var tabu i huset York. Därför gick Elizabeth igenom alla sina böcker och strök och strök i ett fåfängt försök att utplåna namnet på kvinnan som skulle förändra både hennes eget och föräldrarnas liv för gott. Elizabeth hade träffat Wallis Simpson som hastigast våren 1936