Evigheten AB
Änglatrumpeten
Ewa Klingberg
HISTORISKA MEDIA
serien evigheten ab Änglarummet (2022)
Stenängeln (2023)
Änglatrumpeten (2023)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2023
omslag Emma Graves, designstudioe.com
omslagsbilder Istock, Shutterstock
tryck ScandBook AB, Falun 2023 tryck
isbn 978-91-8050-300-6
1 2 3 4 5 6 7 8 9
kapitel 1
Augusti var den bästa sommarmånaden. Ännu blommade dikesrenarna och vattnet i sjön Noen höll en alldeles lagom badtemperatur. Då och då böjde Angelika sig ner och plockade en jätteblåklocka eller en prästkrage. Hon kompletterade buketten med grässtrån och gulmåra. Den skulle passa fint på Douglas grav. Färg och doft av svensk sommar till en man som tillbringat decennier till havs.
Framme vid Adelövs kyrka genade hon över gräsmattor och grusgångar mot graven. Stenängeln syntes på långt håll där den satt på knä med blicken riktad mot skyn. På vägen fyllde Angelika en grön plastvas med vatten som hon sedan tryckte ner i marken. Hon arrangerade blommorna så gott det gick i den konfor-
5
made behållaren. Det var mindre än en månad sedan begravningen och ännu hade inte mässingsbrickan med Douglas namn och levnadsår kommit på plats.
Till slut hade den gamle sjömannen valt att vila intill sin ungdomskärlek Pia-Lena och gravrättsinnehavaren Petronella hade gett sitt tillstånd till att urnan med Douglas aska sänkts ner i den befintliga graven.
Angelika stod försjunken i tankar. Om en vecka var hennes semester över. Hon längtade till dess att hon åter skulle befinna sig på begravningsbyrån Tranans filial i Jönköping, men hon var inte enbart glad åt att hennes kollega Josefin från Tranås hade bett om att bli överflyttad till Den lilla begravningsbyrån på hörnet som var det registrerade namnet. Det betydde med all säkerhet färre arbetsdagar för Angelika. Josefin skulle dessutom bo i lägenheten ovanför byrån. För Angelika hade övernattningarna i staden varit ett andningshål. Inte för att hon inte trivdes på Svaneholm. För det gjorde hon. Utan för att hon gillade omväxling och för att Pontus sedan en tid tillbaka bodde i Vättersnäs, ett trevligt område mellan Jönköping och Huskvarna. Pontus var ett bra tidsfördriv, inte den typen av man som Angelika ville dela resten av livet med. För det var han på tok för egenkär, och hans oförmåga att känna äkta empati irriterade
6
henne. Det senare var han bra på att dölja, men när man kom honom nära lyste bristen igenom. Att umgås med honom livade trots allt upp, han var underhållande.
Angelika drack upp det sista vattnet ur flaskan med The Good Death-emblemet. Hon var stolt över att hon lyckats vara ledig även från Evigheten AB under semestern. Vissa dagar hade hon fått tvinga sig själv att inte lägga handen på dörrhandtaget till de rum i flygelbyggnaden som inrymde hennes företag. Men för stunden njöt hon av utflykten.
Vattnet i kranarna på kyrkogården var inte tjänligt så hon tog svängen in i det intilliggande församlingshemmet för att fylla på sin flaska. Hon hälsade på kvinnan som torkade av borden i rummet där de brukade ha minnesstunder efter begravningar och andra sammankomster, och fortsatte till köket där hon vred på kranen och väntade på att vattnet skulle bli riktigt kallt. Framför sig hade hon en dryg timmes promenad innan hon var hemma igen. Efter att ha fyllt flaskan ropade hon hej då och klev ut på trappan.
Sedan hon gått förbi de gamla marknadsbodarna korsade hon vägen mellan Gränna och Säby och fortsatte sedan på gångstigen som ringlade sig fram genom en gles blandskog.
7
Där stigen delade sig stannade hon upp. Efter ett ögonblicks funderande valde hon att ta åt vänster mot den plats där växthusen som hon tidigare bara sett på håll var belägna. Nilsson, allt i allo på Svaneholm, hade talat sig varm om alla fina växter som fanns där. Dessutom hade Angelika hört att vissa av byggnaderna var kulturminnesmärkta och sevärda i sig.
Hon närmade sig ingången till det största växthuset där hon välkomnades av en skylt som annonserade att det var öppet. Färgen flagnade och flera rutor var spruckna. Vissa av dem hade små bubblor i glaset och kunde rentav vara handblåsta. Värmen slog emot Angelika när hon klev in och det dröjde inte länge förrän tröjan klibbade mot kroppen i den höga luftfuktigheten. Hon såg sig omkring. Så långt ögat nådde möttes hon av välväxta plantor översållade av stora klockformade blommor. Färgerna växlade mellan oskyldigt vitt, till mjukt rosa och eldigt orange. En kraftig myskliknande doft nådde hennes näsa. Den var så mättad att den blev väl påträngande och då var ändå flera av takfönstren öppna. Det fanns krukor som stod på golvet och ändå nådde bladverken högt över Angelikas huvud. Och klockorna dinglade i ögonhöjd. Hon sökte i minnet efter namnet på dessa fantastiska växter. Säkert hade Nilsson nämnt vad de hette.
8
”Välkommen hit!”
Hon snurrade runt och upptäckte den kortvuxne mannen som tittade fram ur grönskan.
”Vad kan jag hjälpa dig med?” fortsatte han.
”Så fint här är”, sa Angelika. ”Jag har inte varit här tidigare.”
Mannen nickade och plirade mot henne genom sina runda glasögon.
”Bestämt känner jag igen dig”, sa han dröjande. ”Dödsdoulan på Svaneholm, eller hur?”
Angelika log.
”Helt rätt.” Hon hade börjat vänja sig vid att bli igenkänd i bygden. Allt fler visste vem hon var medan hon själv endast kunde namnge ett mindre antal av socknens invånare.
”Jag heter Hilding.” Mannen sträckte fram handen. ”Lika bra att vi hälsar ordentligt”, lade han till.
”Angelika”, sa hon, fast han gissningsvis redan kände till hennes namn, och besvarade handslaget.
”Nå … vad är det som styrt dina steg hit?”
”Edit Nilsson har pratat sig varm om alla fina växter och så hade jag vägarna förbi”, sa Angelika.
Hilding skrockade belåtet.
”Vi har landets största samling av änglatrumpeter.”
9
Så var det de hette, dessa sällsamma skapelser. Angelika hade aldrig sett så pampiga blommor tidigare.
”Därutöver är vi även kända för våra änglabasuner och spikklubbor.”
”Spikklubba? Är den inte giftig”, erinrade Angelika sig.
”Jo. Det är trumpeterna och basunerna också”, sa Hilding. ”Men se inte så förskräckt ut. Förgiftningsfallen är lätträknade. Oftast handlar det om personer som försöker utvinna hallucinogena droger ur växterna.”
”Så det är alltså ingen god idé”, sa Angelika.
Hon skruvade av korken på sin flaska och drack en klunk av det nu ljumna vattnet.
”Odlar ni något annat?” undrade hon sedan.
”Kom med, så ska jag visa dig.”
Hilding försvann in i tvärgången som han kommit ifrån och Angelika följde efter.
”Hur gamla är växthusen?” undrade hon.
”Det äldsta”, sa Hilding, ”uppfördes redan i början av 1930-talet. Av min farfar. Sedan dess har Grönkulla gått i släkten.”
”Vackert namn”, sa Angelika. ”Men ovanligt på en handelsträdgård.”
Hon tänkte att det mer passade in på en sekelskiftesvilla från förra århundradet.
10
”När mina farföräldrar kom hit var bygdens kulliga landskap täckt av grönt gräs och sommarblommor.”
I nästa växthus som de kom in i kändes det som att gå in i ett höstlandskap. Här frodades små plantor som skulle bli astrar, prydnadskål, cyklamen, höstglöd, krysantemum och kärleksört. Längst bort skymtade Angelika olika typer av bladväxter, varav hon endast kunde
namnge murgröna.
”Därinne”, sa Hilding och pekade genom glaset till den tredje längan, ”förbereder vi för julstjärnorna.”
Angelika tittade på de pyttesmå skotten som knappt tittade upp ur krukorna. Det var svårt att föreställa sig att de skulle utveckla sig till frodiga flergrenade julblommor.
”Hur många är det som jobbar här?”
”Det är jag och min hustru Greta som dessvärre ligger på sjukhus med ett brutet lårben.” Han såg med ens bekymrad ut och drog med handen genom det tjocka grå håret. ”Sedan har vi mellan två och åtta säsongsanställda. Just nu är de fyra.”
De kom tillbaka till den plats där de startat rundvandringen och Angelika tackade för att han tagit sig tid och visat henne runt.
”Jag kommer tillbaka”, lovade hon. ”Nu vet jag var jag ska köpa växter till mina utekrukor inför hösten.”
11
”Du är så välkommen!”
Angelika vände sig om och vinkade åt Hilding innan hon vek in på stigen mot Svaneholm. Hit skulle hon få anledning komma fler gånger, det kände hon på sig. Inom henne fanns ett märkligt sug efter att få äga en änglatrumpet.
12
kapitel 2
Skenet från augustimånen bildade en bred gata över den mörka vattenytan. Vid strandkanten kunde
Angelika urskilja siluetterna av två personer och en hund som sprang fram och tillbaka utmed vattenbrynet. Det kunde inte vara någon annan än Magda som höll Sebastian sällskap denna kväll såsom hon gjort så många andra kvällar under sommaren. Angelika släppte taget om den tunga sammetsgardinen och lät dölja utsikten. Dammet kittlade henne i näsan och hon
nös tre gånger i följd. Sedan hon kommit tillbaka efter långpromenaden hade hon mest strosat omkring på godset och nu landat i biblioteket. Ett rum som trots
sina bekväma Chesterfieldfåtöljer användes ytterst sparsamt. Varför hade hon inte riktigt klart för sig. Fastän
13
hon inte var en läsande människa tyckte hon att atmosfären härinne var vilsam.
Det knackade lätt på dörrposten och hon snurrade runt och mötte Nilssons blick.
”Snälla nån”, sa hon. ”Du håller väl inte på att bli förkyld?”
”Det hoppas jag inte.” Angelika hade inte hjärta att säga att attacken kom sig av den gamla gardinen.
Vid det här laget kände hon husföreståndarinnan så väl att hon visste att Nilsson skulle ta dammet som en personlig förolämpning även om det inte var hennes sak att städa Svaneholms pampiga huvudbyggnad.
”Egentligen söker jag Sebastian”, sa Nilsson och såg sig omkring som om hon trodde att han gömde sig i ett av de mörka hörnen.
”Jaha … nej, honom har jag inte sett.” Angelika tittade åt sidan.
Hon hade inte lust att avslöja för Nilsson att hon spionerat på Sebastian och Magda genom fönstret.
”Han har bett mig ställa fram två glas och en flaska rött i salongen”, sa Nilsson och lämnade rummet.
Jaså, det hade han. Angelika bet ihop så att det värkte i käken. Så Magda skulle bli kvar hela kvällen. Kanske även sova över. Hon trängde undan tankarna
14
och återgick till att botanisera bland alla böcker som trängdes på de hyllor som täckte större delen av rummets väggyta. Författare som Alice Lyttkens och Maria Lang var okända för Angelika. Men Vilhelm Mobergs
Utvandrarsvit hade hon läst. Visserligen under tvång på gymnasiet. Men ändå. Fingret gled vidare utmed hyllraden och stannade upp vid en bok som stack ut en aning och som dessutom såg betydligt nyare ut än de övriga. Titeln var Dödskaravanen. Angelika drog ut boken och synade den närmare.
”Roman om den stora flyktingströmmen från Sverige till Brasilien för hundra år sedan”, läste hon högt.
Hon hade aldrig hört talas om att svenskar skulle ha utvandrat till Brasilien. Så märkligt. När hon var på väg att sätta tillbaka boken upptäckte hon att det fanns två till av samma författare. Utgivna för inte så längesedan. Hon slog upp försättsbladet och läste: Till vår kära vän, från G och H. Med de tre böckerna i famnen slog hon sig ner i en av de stora skinnfåtöljerna och lade upp
fötterna på bordet. Hon sträckte ut armen och tände läslampan. Sedan började hon bläddra. Ögonen for över raderna och snart var hon uppslukad av berättelsen om Arvid och hans Anna som i slutet av 1800-talet planerade att resa över havet för att söka lyckan i Brasilien.
15
I sinnevärlden befann sig Angelika i ett böljande folkhav på Skeppsbrokajen i Stockholm. Runt omkring henne blandades gråt och skratt med de medryckande tonerna från en mässingsorkester. En strid ström av passagerare som var på väg ombord på det stora fartyget som skulle ta dem till Hamburg och därifrån vidare till Sydamerika, passerade förbi henne. Ett land som de flesta av de här människorna inte visste så mycket om. Men de bar alla på hoppet om en bättre framtid än den de kunde få i Sverige där fattigdom och arbetslöshet blev värre för varje dag. Det knakade och gnisslade i förtöjningarna när skeppet gungade.
Hon hade hunnit fram till femte kapitlet när hon kände sig iakttagen.
”Och här sitter du?” Sebastian höll fram vinflaskan i en frågande gest. I den andra handen hade han de båda glasen.
Angelika undrade vart Magda hade tagit vägen, men kom på sig med att inte vilja veta.
”Tack! Jag uppskattar både vin och sällskap”, sa hon och tog ner fötterna från bordet.
Sebastian satte sig och hällde upp av den rubinröda drycken i glasen.
”Vad läser du?”
16
Hon visade upp omslaget.
”Den handlar om utvandringen till Brasilien”, sa hon.
”En roman som bygger på verkligheten.”
”Dödskaravanen. Låter inte något vidare.”
”En trilogi. Sista delen kom ut häromåret. Titta här!”
Hon visade honom dedikationen. ”Det måste vara
Ladyn som fått böckerna. Om det inte är du?”
Sebastian skakade på huvudet.
”De var alla gånger farmors”, sa han och höjde sitt glas.
”Nilsson sökte dig tidigare”, sa Angelika.
”Jag vet …”
Det var lite jobbigt för dem båda med Edit Nilssons
ständiga omsorger. Hon menade väl men saknade förståelse för att Angelika och Sebastian hade sina egna liv.
Dessutom var och en för sig.
”Felet är att hon har för lite att göra”, fortsatte Sebastian. ”Kanske ska jag säga åt henne att ta ledigt ett par dagar i veckan?”
”Det skulle ta livet av henne begriper du väl”, sa Angelika. ”Du och Svaneholm är hennes hela värld. Och hon ser sig fortfarande som anställd. Det kommer du aldrig kunna ta ifrån henne.”
”Du ingår i den världen också”, flinade Sebastian.
”Men tänk om vi kunde komma på en sysselsättning
17
som hon fann meningsfull. Så att hon lade mindre energi på oss två.”
”Hon tar hand om Freddy också”, påminde Angelika.
”Som blir allt fetare av alla matrester som hon serverar honom.”
”Låt henne hållas”, sa Angelika. ”Jag skulle sakna brasan i salongen och hennes plötsliga uppdykanden om hon fick annat att göra.”
Och frukostarna tillsammans med dig, tänkte hon utan att säga det. Om inte Nilsson dukade upp det gemensamma morgonmålet i den lilla matsalen i flygeln snett mittemot Änglarummet skulle hon och Sebastian säkert äta var och en för sig också de dagar de båda befann sig på godset.
”Skål för vår kära Edit då!”
Angelika höjde sitt glas.
”Skål”, sa hon och kände hur tacksam hon var över husföreståndarinnans närvaro, för nu skulle det inte dröja länge innan höstterminen startade och det innebar att Sebastian skulle vara mer i Skövde där han hade både arbete och bostad. Fast eventuellt skulle det bli annorlunda nu när han umgicks så flitigt med Magda. Att han då och då kallade Angelika för Angie och dessutom vid ett tillfälle sagt att Svaneholm var
18
mycket trevligare sedan hon flyttat dit var väl bara rena tillfälligheter och inget hon borde fästa sig vid.
Utan Nilsson skulle Angelikas vardag kännas alltför ensam, särskilt nu när lägenheten i Jönköping var upptagen.
”Hur ser det ut för dig framöver?” undrade Sebastian.
Det var svårt att avgöra om han var artig eller intresserad på riktigt. Vad skulle hon säga? Planerna för hur mycket hon skulle arbeta på begravningsbyrån Tranans filial i Jönköping var än så länge lösa.
”Du vet … Josefin som jobbar på byrån i Tranås … hon ska bli platschef i Jönköping och bo i lägenheten.
Hon och hennes man har separerat och hon vill komma bort ett tag. Men jag ska fortfarande rycka in vid arbetstoppar.”
Hon tog en klunk av vinet innan hon fortsatte: ”Så det innebär att jag kommer att jobba mer med Evigheten och vara på Svaneholm mer.”
”Jag kommer också att vara här mer. Har dragit ner på antalet föreläsningar för att kunna lägga mer tid på att utveckla spel och programvara. Nästa månad lanserar vi The Good Death.”
”Så du fick rättigheterna att använda namnet? Stort grattis!”
19
Angelika applåderade och höjde sedan sitt glas.
”Skål!”
Tänk, snart skulle hon vara en kändis i spelvärlden. Visserligen som spelfigur, men ändå. Sedan kom allvaret över henne. Om Sebastian skulle tillbringa mer tid på Svaneholm innebar det även att Magda skulle göra det. Angelika fick väl vänja sig vid prästens närvaro. Helt kunde de inte undvika varandra då de arbetade tillsammans vid begravningar och minnesstunder. Frågan var vart Magda tagit vägen ikväll.
”Var är Freddy?” undrade Angelika.
”I köket hos Nilsson. Vad trodde du?”
”Att han var med Magda”, sa hon i ett lätt tonfall.
”Med Magda? Varför då?”
”Jag såg er nere vid sjön tidigare.” Angelika kunde inte låta bli.
Sebastians ögonbryn sköt i höjden.
”Mig och Magda?”
”Ja … och Freddy.”
Skrattet lät först som en hostattack innan det exploderade och fyllde rummet till sista kubikcentimetern. Angelika förstod inte vad det var som var så roligt. Hon tyckte inte om att han gjorde sig lustig på hennes bekostnad. Det var inte likt honom. Efter vad Angelika
20
upplevde som en oändlighet lugnade Sebastian ner sig och hämtade andan.
”Hur mycket vin har du druckit idag? Du måste ha sett dubbelt”, frustade han.
Angelika kom på fötter.
”Jag såg er från fönstret.” Hon ryckte gardinen åt sidan och Sebastian slöt upp bakom henne. ”Där stod ni och tittade ut över vattnet.” Hon pekade ut i mörkret.
Så tystnade hon. För en av siluetterna hon sett tidigare fanns kvar. Den stod i stram givakt och alldeles stilla på exakt samma ställe som ett par timmar tidigare.
Armen sjönk långsamt och blev hängande utmed sidan.
Sebastian harklade sig.
”Ja du”, sa han. ”Så du trodde att jag beundrade mångatan, ömt omfamnande en stickig enebuske?”
Angelika fick tunghäfta. Vad hon än sa så skulle det bli tokigt. Hon vände sig om och mötte Sebastians ögon som glittrade av munterhet.
”Vågar jag fylla på ditt glas?” skojade han när de slog sig ner på sina platser igen.
Angelika höll fram det. Helst skulle hon ha velat svepa flaskans innehåll. Vad trodde han om henne? Det ville hon förresten inte veta. Hon förstod inte själv vad som flugit i henne. Att hon inte drog jämnt med Magda
21
