9789180500234

HE LÉN WIG H

tukta EN ELIN ROTH -ROMAN

historiska media

Verserna på s. 236 och s. 359 är hämtade från Gustaf Frödings ”I solnedgången” ur

diktsamlingen Gitarr och dragharmonika.

Historiska Media Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

© Historiska Media och Helén Wigh 2022 Omslag: Miroslav Šokčić

Omslagsbilder: Depositphotos, Unsplash Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-023-4

1 1950 Oljefärgsdoften låg tung över det dammiga rummet med gamla tavelramar, boklådor och färgburkar. Elin svepte lätt med penseln över duken. Med tunna linjer försökte hon fånga flickans ansikte ur minnet. På målningen skulle flickan leva. En låga av liv trädde långsamt fram i den späda kroppen och håret vajade följsamt i vinden. Varje detalj var tvungen att se levande ut. Hon skulle utplåna döden som etsat sig fast i stunden.

Elin tog ett steg bakåt. Betraktade flickan som satt med uppdragna ben och lortig klänning, armarna hårt lindade runt kroppen. Ansiktet och klänningen fläckade av sot. Det var så hon sett ut när Elin träffade henne. En stund senare mötte flickan en fasansfull död. Och allt var Elins fel.

Handen darrade till och svartbrun färg droppade ned på golvet. Lade sig tillrätta bland de andra fläckarna där. Hon satte penseln i thinnerburken, torkade händerna på förklädet och tvingade bort blicken från flickan som hon blåst liv i. Så skulle hon ha sett ut om det inte vore för Elin. Det ljuslockiga håret som påminde om en ängels jämfört med Elins korpsvarta. En asätares färgton som var så långt ifrån en ängel man kunde komma.

Under åren hade hon insett vad som var hennes lott här i livet. Hon visste definitivt vad hon inte var. Hon var ingen ängel, ingen ung kvinna som följde strömmen likt andra kvinnor. De som visste sin plats här i livet. Trots att Elin förstod att deras plats inte var hennes försökte hon stundtals tvinga 5

bort den vetskapen i en strävan att bli som alla andra. Hon ville känna sig smickrad när mor talade om unge herr Svensson som var ett gott parti, även om hon under sina mörkaste stunder fantiserade om att hellre dränka sig i sjön än att knyta sig samman med någon. Inte ens med Svensson, trots hans attraktiva yttre och vänliga inre.

Elin lyfte ned målningen av flickan som hon arbetat med så länge. Lutade den mot väggen intill dörren där flera andra tavlor stod lutade på rad. Hon kallade den för Svavelflickan, efter H.C. Andersens saga. För det var just tändstickor som flickan älskat. Eller snarare askarna.

Från pallen tog hon upp tändsticksasken som varit flickans sista verk, den som Elin alltid bar med sig i handväskan. Hon sköt ut asken från höljet och betraktade den som så många gånger förut. Som flickan målat och klistrat i den för att skapa ett hem. Ett vackert hem med en tavla på väggen, ett fönster och ett bord som hon limmat dit av träspill. Asken var som ett fönster in i någons bostad. Elin sköt ihop den och stoppade ned den i handväskan. Försökte tvinga bort skuldkänslorna.

De andra tavlorna var mer groteska. Pojken som låg död vid bäcken. Mannen med de utstickande benpiporna som hittats under rasmassorna från berget och den äldre herren vars skor hittats intill sjökanten där hans kropp flöt i vattnet. Kvinnan som låg död i gräset med en blodig sten intill det sönderslagna ansiktet.

Den enda av dessa målningar som blomstrade av liv var just Svavelflickan, hon som hemsökte Elin i drömmarna. Kanske klarade hon av att måla henne som död en dag, så som hon sett henne den där sista gången. Så som hon faktiskt var.

Elin hängde av sig förklädet på pinnstolen. Tog upp handduken och försökte torka bort färgfläckarna från fingrarna.

Gned tills skinnet ömmade.

6

Flickans gestalt hägrade i periferin. Härinne fick hon stanna.

Kanske skulle Elin kunna släppa taget om henne nu när hon fått till hennes ansiktsuttryck. Gett henne en helhet som annars varit förlorad.

Tavlan längst in i hörnet som var täckt med ett lakan ville hon inte ägna en enda tanke idag. Avbilden av honom. Den var också smärtsam, men på ett helt annat sätt. Någon som inte var död, men som lika gärna kunde ha varit det.

Utan att se åt tavlan i hörnet gick Elin ut ur rummet och låste nogsamt. Hängde nyckeln som var fäst i ett lädersnöre runt halsen och stoppade den innanför blusen. Efter att ha ställt tillbaka trälådorna så att de blockerade dörren gick hon förbi kontoret, ut i antikvariatet och fram till skyltfönstret. Eftermid­ dagen hade gjort plats för kvällen. Regnet fortsatte att strila.

Höstmörkret smög sig på allt tidigare om dagarna.

Kroppen kändes tung medan hon betraktade bokhyllorna som fyllde väggarna. De fullpackade hyllorna som borde dammas av, doften av gammalt papper, pärmryggar som börjat falla isär. En utrensning borde komma till stånd, men inte idag.

Att ta över farfaderns antikvariat på Hantverksgatan var ingen god idé, men lotten föll på henne då lillebror Eskil redan hade en egen firma. Åtminstone gav det henne en plats där hon kunde förvara sina alster i största hemlighet, i rummet längst in, dit ingen hade åtkomst så länge hon var den som styrde över butiken.

Och farfar var glad, även om han hade för höga tankar om Elin. Hon skulle aldrig få antikvariatet att blomstra som det gjort under hans glansdagar. Han hade lockat henne genom att berätta att ett par lönnfack var placerade någonstans i lokalen och att endast ägaren fick veta att de existerade. Farfar sa aldrig var de fanns men hade berättat att ett av dem dolde en hemlighet.

7

Det tog Elin över en vecka att hitta det tomma lönnfacket, men det andra verkade inte gå att uppbåda. Kanske fanns det bara ett? I det hemliga utrymmet valde hon att gömma undan en bunt med oöppnade brev. Det var brev från honom.

Elin hejdade sig. Ville inte tänka på John. Mäktade inte med det idag.

Tänk om hon istället för att arbeta här vågade fortsätta besöka de brottsplatser hennes far, poliskonstapeln, blev till­delad.

Betrakta platsen och offret, lägga märke till detaljer han missade och sedan diskutera det med honom. Som de gjort ända fram tills Svavelflickan kom i hennes väg, den dagen far slutade ta med sig brottsfallen hem för att be henne om hjälp att lösa dem.

8

2 1950 Dammvippan for med snabba rörelser över böckerna. Bokhyllorna sträckte sig ända upp till taket och Elin tog fram stegen i ekträ för att nå. Det knarrade när hon klättrade upp ett par stegpinnar med vippan i handen.

Längst in i antikvariatet stod en gammal man med en käpp hängande på armen. Han bläddrade i ett verk av C.E. Nygren.

Mannen hade kommit hit flera gånger och bläddrat i boken som handlade om Karlstad före och efter branden 1865, men han ville aldrig göra slag i saken och köpa boken trots att priset var nedsatt. Tänkte han läsa sig igenom boken utan att betala? Kanske borde hon skänka honom den så slapp hon åtminstone ett verk på alla dessa hyllor.

Den första tiden hon arbetat här hade lukten av gammalt fått henne att må illa. Den speciella doften av böcker fångade i ett händelselöst tillstånd. Böcker där pärmarna föll isär om man väckte dem för hastigt ur den mångåriga dvalan. Men nu hade hon börjat vänja sig och det skrämde henne. Hon ville härifrån.

Dörrklockan pinglade och två kvinnor med vackra hattar kom in. Elin hälsade artigt utan att gå ned från stegen. Den ena kvinnan var bekant. Hon var några år äldre än Elin och satt gärna på stadens caféer eller paraderade längs Kungsgatan när hon väl avklarat bestyren där hemma.

Efter att ha fått en nick tillbaka och en blick som inte gick att tyda, vände Elin åter uppmärksamheten till de bortglömda verken, sträckte sig mot den översta hyllan.

9

Tankarna fortsatte att flöda, sökte en utväg hon kunde förlika sig med. ”Visst är det henne de pratar om. Du ser väl det korpsvarta håret?” Kvinnan som hade en brun sjal över axlarna höll handen skyddande framför munnen som om det skulle hindra orden från att nå Elin. De kastade blickar på henne samtidigt som de låtsades vara intresserade av böckerna. ”Behöver ni hjälp med något?” Elin klev ned från stegen och korsade armarna, dammvippan fortfarande i ena handen.

Hela kroppen reagerade på kvinnans kommentar och hon gjorde sitt bästa för att dölja det. ”Söker ni någon särskild bok?” ”Bok?” Kvinnan med sjalen såg sig om som om hon inte visste var hon befann sig. ”Ja. Det är vad vi säljer här. Eller hade ni något annat på hjärtat?”

Den bekanta kvinnans kinder blev allt rödare. ”Ursäkta oss”, svarade hon och vände sig mot väninnan. ”Vi går nu, Hilda.

Tiden har rusat iväg.”

Elin tittade efter dem tills de inte längre syntes på gatan utanför. Mannen i hörnet stod kvar och bläddrade, kikade då och då som för att försäkra sig om att allt stod rätt till.

Att det alltid pratades. Skällsordet korpen hade följt med henne sedan barnsben, men syftade idag förmodligen inte bara på det svarta håret utan även på hennes säregna intresse för de brott som skedde i staden. Missödet med Svavelflickan hade förvärrat skvallret. Frågan var vilken avsikt dessa två kvinnor hade som till och med kom till hennes arbetsplats för att prata illa om henne? Hon med det korpsvarta håret. Kommentaren gjorde ondare än hon ville erkänna. Folk förstod sig inte på henne och antagligen skulle de aldrig göra det.

Eftersom far var poliskonstapel i Filipstad och modern ar10

betade extra inne på Konsum på Kungsgatan, kände folk till familjen väl. Det fick dem att tro att det var fritt fram att prata om dem i tid och otid.

Elin hämtade bokföringspärmen från kontoret och lade den på disken ute i butiken, bläddrade bland bladen och försökte fokusera på siffrorna. Hon tvingade bort minnet som pockade på, minnet av när hon som ung påtalat sin önskan om att bli poliskonstapel, precis som far. Hur de skrattat åt henne i skolan och påmint henne om en flickas möjligheter till yrkesval. Hur de föreslagit mer lämpliga yrken av vilka det dessutom fanns behov av. Barnet Elin tystnade utåt, men inte i tankarna. Där levde drömmen vidare.

De enda gångerna hon någonsin känt att hon varit ämnad för något, var när hon fick sitta intill far och hjälpa honom att lösa de brott som begicks i staden. Stölder i affärer och av cyklar, misshandelsfall där förövaren flytt och där enbart en skarp slutledningsförmåga fann den skyldige. Det var i de stunderna hon kände att hon verkligen levde. I detaljerna. Ändå befann hon sig här, bland de bortglömda bokryggarna.

Skulle hon också falla isär som böckerna medan hon väntade på att åter våga ge sig hän? Men vad tjänade det till? Ingen lade ändå märke till hennes fallenhet för att lösa brott. Till och med hon själv hade börjat tvivla på att hon kunde det.

Lillebror Eskil försökte locka med att hon borde följa med honom på hans resor runtom i Värmland. Se de olika bruksorterna, hitta ett boende i en ny stad, våga leva lite. Föräldrarna fnyste åt det när det kom på tal, men inte Elin. Varje gång Eskil nämnde att hon kunde få en framtid som inte handlade om att foga sig och att sätta barn till världen, lättade något inom henne.

Ytterdörren öppnades och septembervinden letade sig in.

Elin mötte fars blick. Han huttrade till och gned händerna mot varandra. Guldknapparna på polisrocken glänste.

11

”Far, är du på besök?”

Han lyfte på hatten och lade märke till den gamle mannen i hörnet. De fick ögonkontakt och hälsade artigt innan far åter vände uppmärksamheten mot Elin. ”Jag ville se hur det går för dig.” Han drog ett par gånger i det brungrå skägget innan han lade händerna på ryggen och betraktade böckerna. Sneglade bort mot mannen som för att säkerställa att han stod kvar på sin plats. Det fanns något jäktat i faderns blick. ”Ska vi gå in på kontoret?” frågade hon.

Far skakade knappt märkbart på huvudet och svepte med ögonen över titlarna. Hans rygg verkade krummare när han stod intill de högväxta bokhyllorna. ”Jag måste se till att du gör ditt jobb och inte ligger på latsidan.” Han log försiktigt. Rösten aningen för hög. ”Far min hade många kunder. Kanske kan du fundera på hur du kan gå tillväga för att locka hit fler?”

Elin slog igen bokföringspärmen och hejdade sig från att säga vad hon verkligen kände. Att fler kunder innanför dessa väggar skulle kväva henne. På trottoaren utanför rörde sig folk kors och tvärs. Sko-Pontus längst ned på gatan hade många besökare var dag, men antikvariatet passerade de flesta förbi. ”Hur står det till på stationen? Något som tynger er?” Genast ångrade hon frågan. Hon visste att hon inte längre hade rätten att fråga något om det polisiära och fars blick var svar nog, men det var något som bekymrade honom. Det upp­jagade ansiktsuttrycket var avslöjande. Elin ställde sig vid hans sida och betraktade även hon bokryggarna. ”Ja, jo … Jag tänker att det kanske är dags nu”, sa han och pillade på en bok som Elin hade läst i våras. En fackbok om förmultning och dess påskyndande processer. ”Vad menar du?”

12

Far drog med sig Elin närmare kontoret, längre bort från mannen i hörnet. ”Jag tror att du börjar bli redo för att engagera dig igen.

Men det får stanna mellan oss i familjen. Du vet hur folk pratar.”

Elin nickade knappt märkbart. Om far trodde på henne, borde hon tro på sig själv. Men vem lurade hon egentligen?

Det hon orsakat för två år sedan var oförlåtligt och smärtade både henne och far. ”Det gäller misshandel av en ung kvinna”, sa han med låg röst. ”Vem då?” Elin försökte dölja ivern. Vore hon klok borde hon inte låta sig dras med, trots att far gav henne en ny möjlighet. Kunde hon ge sig själv det? ”Hm. Ja, du kanske vill delge mig dina tankar? Det hela utspelade sig utanför ölstugan igår kväll, närmare bestämt i stadsparken, men vi talar vidare om det när vi kommer hem.

För du är väl hemma i tid till middagen ikväll? Jag tror Eskil bevärdigar oss med sin närvaro denna gång.” ”Jag kommer.” ”Då ses vi senare.” Far lyfte på uniformsmössan och nickade mot mannen i hörnet innan han stegade ut genom dörren.

Folk rörde sig längs gatan med korgar, säckkärror och vagnar, cyklar och enstaka bilar. Springpojkar rundade snabbt de mänskliga hindren på trottoarerna.

Elin betraktade far som gick i riktning mot torget. Stadens invånare tyckte om den kärvänlige konstapeln som förutom att vara alltför snäll samtidigt var något underlig. Som om han i stort sett levde sitt liv i tankarna och inte delgav andra sina egentliga åsikter. Han var en god lyssnare, påstod någon, för att i nästa stund ifrågasätta om han verkligen hörde på.

Väggklockan tickade. Fyra timmar kvar till stängning och 13

ikväll tänkte far diskutera ett nytt fall med henne. Det var något hon väntat på länge, men mest fasat över. Tänk om hon återigen skulle göra ett ödesdigert misstag?

14

3 1950 Regnet mötte vägbanan med sådan kraft att det studsade uppåt innan det landade på det packade gruset. En motor mullrade och billyktor lyste henne rakt i ansiktet. Elin skyddade ögonen med handen och kände hur fukten trängde igenom kappan och blusen. Som hon avskydde att bli blöt.

En grön Volvo-lastbil med runda skärmar svängde in så nära att hon fick backa undan. Att brodern alltid var tvungen att köra så vårdslöst. ”Skynda dig in”, sa Eskil så fort hon öppnat den tunga bildörren.

Vattnet dröp från nästippen och fingrarna var stela av den ovanligt kyliga septemberdagen. ”Du var mig en sorglig syn”, sa han trött.

Elin blängde på honom. ”Ja, för synen av dig är väldigt upplyftande.” Hon nickade mot hans hand som höll tag om ratten. De röda knogarna. ”Har du varit i slagsmål igen? Jag som trodde du hade fullt upp med arbete om dagarna.”

Eskil såg sig om innan han körde vidare. Bilen skumpade i groparna på vägen och de båda gungade från sida till sida.

Något klirrade från flaket. Säkert fraktade han flaskor från bryggeriet. ”Nå, har du det?” ”Det är inget du behöver bekymra dig över.” Eskil sneglade på henne. ”Så … ännu en dag i stillhet?” Något i hans tonfall 15

skvallrade om att han var på dåligt humör. Att diskutera slagsmålen som hennes käre bror hamnade i allt som oftast var uppenbarligen inte välkommet, bråken som Eskil alltid påstod att han ofrivilligt drogs in i. ”En stillsam dag, ja. Men dagen har nog inte varit tråkigare än ditt irrande på Värmlands vägar.”

Elin tittade ut genom fönstret och ignorerade broderns ironiska fnysande. Båda visste att det inte var sant. Han fick nog uppleva en hel del längs vägarna som Elin aldrig någonsin skulle göra. Men ikväll kanske hon fick känna sig levande igen när far diskuterade misshandelsfallet. Bara mor och Eskil inte blev upprörda över hennes inblandning i en brottsutredning igen.

I backspegeln lade hon märke till hur de svarta hårlockarna hängde sorgset längs ansiktet, nedtyngda av regnet. Hon behövde nog samtalen med far. Hur skulle hon annars orka med tristessen?

Besticken klirrade mot porslinet. Emellanåt hördes bilar fara förbi utanför föräldrarnas hus. De bodde i Filipstads utkant, nära Finshyttans bruk intill vägen som ledde till Hagfors. Elin själv bodde knappt fem minuters promenad bort från föräldrarna, på andra sidan vägen, närmare Lersjön. Hennes stuga var liten, men dög mer än väl åt henne.

Mittemot Elin vid middagsbordet satt Eskil som slevade i sig maten med sänkt huvud. Han hummade till svar på mors nyfikna frågor om företaget. Missnöjd över hans brist på delaktighet vände hon sig till Elin. ”Har du besökt kyrkan denna vecka?” Mors höjda ögonbryn avslöjade att hon redan visste svaret på frågan, så varför ens ställa den? ”Jag har haft fullt upp med antikvariatet och med att rensa upp i förrådet.”

16

”Prästen lät hälsa att han saknar ditt engagemang. Du vet att jag tycker det är bra om du fortsätter besöka honom och hjälpa till vid gudstjänsterna.”

Elin tog ett djupt andetag, aktade sig för att släppa ut luften alltför påtagligt. ”Jag ska se till att gå förbi under veckan.” Hon petade med gaffeln på köttbiten som lämnade spår i såsen. Det var en enda stor charad att behöva springa till kyrkan. Ingen i Elins ålder satte sin fot där om det inte var ett giftermål i antågande. ”Gör så. Det är viktigt att du visar dina goda sidor.” Mor stoppade en bit potatis i munnen. Tuggade på den orimligt länge.

Som om Elin behövde kyrkan för att inte förvandlas till djävulen själv. Var det så mor tänkte? Att Elin var på villo­vägar i livet och behövde räddas? Tänk om mor blev varse de mörka tankarna i Elins inre som kom till liv på dukarna nere i antik­ variatet? Elin ville inte ens tänka på vad som skulle ske om hennes alster uppdagades. Det var bäst att fortsätta visa välvilja mot prästen och prästfrun. ”Sedan träffade jag unge herr Svensson inne på Konsum.

Han frågade efter dig.” Mor såg uppmuntrande på Elin. ”Jag hoppas herr Svensson hittar någon annan att fråga efter”, sa Elin snabbt.

Eskil skrattade till. Det första muntra han släppt ur sig denna middag.

Mor fortsatte: ”Han är från en fin familj. Nog borde du visa mer intresse för en sådan karl. Du är inte purung längre med dina trettio år fyllda. Du har väl hört hur lycklig Anna är som följde med sin kärlek till Torsby någonstans?”

Lyssna inte, intalade Elin sig och försökte släppa tanken på Anna, hennes närmaste väninna som så blint följt efter pojken 17

hon förälskat sig i. Saknaden efter vännen var stor, men hon önskade henne enbart det bästa, även om det innebar att hon nu befann sig i norra Värmland, långt borta från Elin.

Efter de sedvanliga frågorna och skvallret från mor blev luften mellan dem innehållslös runt middagsbordet. Mor höll alltid ett öga på om något behövde fyllas på. Om hon borde värma upp såsen eller kanske krydda köttet en vända till. Vända ärtorna i ett lager smör eller varför inte erbjuda far något stärkande till måltiden istället för det brukliga glaset med mjölk?

Far hostade till, lade varsamt ned besticken och knäppte händerna över magen. Det var dags att delge dem en del av de tankar som rört sig i hans huvud den senaste halvtimmen, eller kanske rentav under merparten av dagen. ”Jo, nu ska ni få höra vad Dahls flicka, Rut, råkade ut för.”

Elin kände igen efternamnet. Mindes att modern var ensamstående och hade två tonåringar.

Eskil stelnade till. Munnen full med mat. ”Valdemar! Inte ska väl …”, sa mor och lade ned besticken. ”Äsch då! Det är ingen fara”, avbröt far. Hans annars så återhållsamma gester blev yviga. ”Rut skulle ta sig hem igår vid kvällningen. Närmare bestämt vid elvatiden. Hennes kusin hade lovat att slå följe med henne ända hem, men så blev det ändrat. Han stötte på en kamrat längs vägen och slog sig ned med honom. Det var då det skedde. När hon gick ensam.”

Far betraktade dem var och en. ”Det var då en gärningsman kastade sig över henne.” Han drämde näven hårt i bordet så porslinet skallrade.

Mor hoppade till, märkbart förundrad över att han återigen berättade för dem om brotten som skedde på Filipstads gator.

Eskil tryckte i sig de sista potatisarna. Mumlade något mellan tuggorna och mor såg bekymrat på hans dåliga bordsskick.

Elin tyckte sig höra ett ge dig nu från Eskil riktat till far.

18

Det var något med brodern denna kväll. Han var mer lättretlig än annars. ”Ni skulle ha sett jäntstackaren. Blå om ögonen, sprucken läpp. För att inte tala om …”

Eskil sköt ut stolen och reste sig. Kastade servetten han haft i knäet på bordet.

Far höll upp en hand i luften. ”Inte ska du väl gå nu? Vi har inte ätit upp.” Han tittade oförstående på Eskil som stod på tröskeln ut till tamburen. ”Far vet att jag har mycket att ordna inför morgondagen.”

Elin fingrade på bordsduken. Det var inte sannolikt att det var arbetet som fick Eskil att ge sig iväg så hastigt.

Far reste sig halvvägs och stödde händerna mot bordsskivan. ”Men fallet … Och det finns efterrätt.”

Eskil vände blicken mot taket. ”Far, det är onsdag. Timmen är sen och jag måste iväg.

Misshandel, inbrott och allt annat som du drar med dig hem, det borde stanna på stationen, inte dryftas under middagen.

Det måste du väl ändå förstå?” Eskil gick ut i tamburen. Ytterdörren slog igen. ”Ta mer ärtor och morötter, Elin”, sa mor.

Motorn som varvade utanför fick modern att harkla sig i ett försök att överrösta Eskils frustration som tog sig in genom väggarna. ”Elin, dig kan jag räkna med, eller hur? Det är dags nu. Vi måste vända blad och se framåt. Glömma det som hänt.” Far skar i den sista köttbiten. ”Javisst.” Hon hoppades att han inte hörde hennes tvekan.

Hon ville tro på sig själv igen. Det rörde åtminstone en misshandel, inte ett mord den här gången. ”Inte ska väl Elin sitta och höra på hemskheterna?” sa mor.

19

”Du kan få mardrömmar för ett helt liv. Det lämpar sig inte för en ung dam att hålla på med sådant. Se bara vad som hände för två år sedan.”

Elin höll tillbaka en suck.

Tillrättavisningen var utnött. Mor som annars enbart talade när hon hade något att tillföra gällande vad som anstod en dam, kyrkomöten, potentiella fästmän, skvaller, eller vilka recept och råvaror hon använde sig av i köket.

Vem av de två skulle Elin bli mest lik? Mor som nötte ned skosulorna mot köksgolvet eller far som inte lämnade sin inre värld någon längre stund då vardagen tråkade ut honom?

För Elin spelade det ingen roll hur otäckt han än målade upp de olika fallen och i detalj berättade hur en kropp svällt upp och härsknat efter att ha legat i vatten i ett gammalt dike någonstans. Eller hur någon stackare i gruvan brutit vartenda ben i kroppen så benpiporna trängt ut genom skinnet, lysande vita. Hon ville mer än något annat få fast den skyldige, den eller de som orsakat andra människors död. Och att måla tavlorna hjälpte henne att tänka.

Men kanske hade mor rätt. Elin borde känna något mer, något annat. Förfäran eller rädsla. Hon borde inte åtrå det polisiära, det som tillhörde männen.

Elin betraktade far som klunkade i sig av mjölken och drog handen över mustaschen. En droppe brunsås i det täta skägget.

Han flyttade på tallriken och lade händerna på bordet.

Gjorde sig redo att i detalj redogöra för henne om hur en ung kvinna blivit misshandlad.

20

4 1890 Ingrid satt hopkrupen i bara nattsärken. De breda golvplankorna var kalla, springorna fyllda med smuts. Med pekfingret pillade hon försiktigt på en orörlig skalbagge. Fars tunga andetag hördes från bädden på andra sidan av rummet.

Hon såg på honom. Han var blek. Ynklig. Precis som mor varit. Men de värsta plågorna verkade ha avtagit. Inga fler uppkastningar eller okontrollerade skakningar. För en stund sedan hade han jämrat sig, men nu var han åter tyst och orörlig.

Ingrid pillade på skalbaggen med de orörliga benen. Den låg där utan förmåga att ta sig någonstans. Försiktigt tog hon upp den i handen och vände den rätt. Det fick den att se mer levande ut för en stund.

Hon blickade mot fönstret. Skymningen utanför skrämde.

Tankarna på de lyktgubbar som mor och far pratat om gjorde sig påminda. Osaliga själar som vandrade med sin lykta från den gamla kyrkogården längre bort. Ingrid rös till. Om en stund skulle hela stugan ligga i mörker igen. Hon som var van vid talgljusets tröstande låga. Hon vilade ögonen på den lilla ljusstumpen som satt nedtryckt i smidesstaken på bordet och på lyktan som hängde intill vedspisen. Det hade gått flera dagar utan att någon tänt ljusen.

Skalbaggen i handen for över på sidan, såg återigen hjälplös ut. Den måste ut, få luft. Ingrid klättrade upp på stolen och hasade sig fram på knä över bordet, fram till fönstret. Hon öppnade klykan och gav rutan en knuff. Det gamla träet knar21