Gudsomhafwer barnen kär
Se tillmig, som liten är; Hwartmin werldochlycka wänder
Detstår altutiGudshänder
(”Barnabönens” första tryck 1780)
© 2023 Arne G D Johansson
Omslagsfoto: A Johansson
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8027-898-0
De stensatta gatorna och de färglösa husen hade plötsligtfåttennyglansochlysterförBrittaGrannär hon återvände till sin lilla lägenhet efter en sommar och semester som inte kunde jämföras med något annatsomhonhittillsmöttisittungaliv.
Det var som om hon dansade fram trots den välpackade resväskan och den rejält tilltagna ryggsäcken.
Det sjöng inom henne, en sång om kärlek, om lyckaochenljusnandeframtid.
De hade träffats av en ren tillfällighet och hon antog att det var fallet i de allra flesta relationer som sedanutveckladestillnågotmera,någotstörre,något bestående.
Han hade kommit ridande på en av hästarna som fanns i stallet på den stora gården som tronade högt upp på kullen med en vidunderlig utsikt över åkrar ochängarochdenglittrandesjön.
Hon hade just kommit upp ur vattnet efter ett svalkandedoppidetklarasjövattnet.
När hon nu var på väg till lägenheten upplevde hon som på nytt händelsen vid sjön och allt det som hadeblivitenföljdavdenna.
Mötet hade blivit något överraskande för dem båda.
Honhadelagtsinakläderbakomenbuskeinärheten avdenlillastigensomslingradesiguteftersjökanten
ochhanhadestyrtsinhästpåsammastigförattlåta densläckasintörstdirekturdeninbjudandesjön.
När hästen fått syn på henne hade den stegrat sig och nästan fått ryttaren att falla ur sadeln samtidigt som hon i rena förskräckelsen hade tappat handduken och stått där helt naken inför både häst och ryttare.
I ivern att snabbt skyla sig igen hade hon snavat överenuppstickanderotochfallitbaklängestillbaka i vattnet medan ryttaren haft fullt sjå att få ordning påsinhäst.
Vattnet var direkt ganska djupt så med några snabba simtag förpassade hon sig en bit från stranden och när hon vände blicken mot land möttes hon av ett tillbakahållet skratt och en honnör från ryttaren.
– Förlåt så mycket, sa han och slog ut med ena handen. Det var verkligen inte min mening att skrämmaspådethärviset.Jagvetintevaddettogåt Blixten.Hanbrukarintelåtasigstörasavnågot,men en sådan skön uppenbarelse som er passerade förståsgränsenförvadhankundeklara.
Den sista meningen följdes av ett ljust och tilltalande leende som liksom slätade över den lite påträngandetonenochdetliteförpersonligatilltalet från en helt främmande man. Detta till trots kunde Britta ändå inte annat än återgälda leendet även om hennes känslor var mångskiftande inför det som just inträffat.
– Det var kanske mitt fel också, sa hon. Ingen kunde väl räkna ut att jag skulle finnas bakom den där busken. Det är ju inte här som folk i vanliga fall brukarbada,menjagtyckeromdenhärplatsen.
Mannenpåhästenlogigen.
– Nej,niska absolutinte ta på er någotansvar för det som hände, sa han. Det är varje ryttares ansvar att ha kontroll på omgivningen. Men nu ska jag fortsätta så att ni kan återvända till era kläder. Jag antar attniintevillliggakvarivattnethurlängesomhelst.
– Nja, det börjar faktiskt kännas lite kyligt, erkände Britta. Det har ju inte varit någon riktig sommarvärmeän.
Mannen nickade, höjde handen till en hälsning ochmanadepåsinhästattfortsättautmedsjökanten. Britta skyndade sig iland men kastade en blick efter häst och ryttare och tyckte sig kunna se att mannensnegladebakåtmothenneshåll.
– Hm, mumlade hon för sig själv. Det här var ju snöpligt. Varför i hela världen skulle de där båda dyka upp precis innan jag fått på mig kläderna. Undrarvemdetvar?Ingenfråntrakteniallafall…
Det var så de möttes den allra första gången och omständigheterna till trots blev det flera möten dem emellan. Inte lika överrumplande kanske, men ändå fulla av överraskningar när de lärde känna varandra på alla de sätt som man bara kunde tänka sig. Det fannssåmycketsomdevilledelamedvarandra.
Det visade sig att mannen på hästen, som hette Edvard, var på besök hos sin moster och morbror på den stora gården som dominerade trakten där Britta växt upp tillsammans med sina båda äldre syskon på enavdemindregårdarnainärhetenavStoregården.
Justdenhärsommarenvarhonhemmapågården för att ha något att göra under de veckor som fabrikenhadesemesterstängt.
Ävenomhontrivdesmycketbraistadendärhennes arbetsplats var belägen hade hon inget emot att få byta dess gator mot skogsstigarna runt sjön. Här
fanns ett annat lugn och en rofylld tystnad. Något som staden inte kunde erbjuda ens under semestertider.
Det hade varit tal om att hon skulle göra en resa tillsammansmedenavsinaallrabästaväninnorsom liksom hon själv hade sitt dagliga arbete på fabriken. Men så hade Rakel blivit hastigt sjuk och därmed hade deras planer gått om intet. Britta kände ingen störrelustatthittapånågotannatpåegenhandutan såg en vistelse i barndomshemmet som ett bra alternativ.
Föräldrarnavälkomnadehennemedöppnaarmar. Detfannsalltidnågotattläggahändernapåochändå blevdettidöverförsolochbad.
Så ledde omständigheterna fram till mötet med denleendemannenpådenvackrahästen.
MannenfrånStoregården.
Det hade inte dröjt länge efter det första överraskande mötet förrän han hade letat sig fram till Granåsen. Britta hade råkat vara ensam ute när han, med envisstveksamhet,hadenärmatsiggården.
Han hade vinkat henne till sig och de hade dragit sigundanlitefråneventuellablickarfrånhusen.
Det hade funnits en försiktighet hos honom som gjorde henne nyfiken på honom. Han hade på nytt bett om ursäkt för sin klumpighet där vid stranden och Britta hade försäkrat att det inte var något att prata om. Det hade ju bara hänt och nu var det ur världen.
Samtalethadedjupnatochdethadeutmynnatiett löfte från Britta att han skulle få möjlighet att träffa henne igen och så hade deras kärlekssaga tagit sin början. De var från första stund överens om att hålla sin relation hemlig tillsvidare så de fick passa på och
stjäla sig till de stunder då de kunde ses och hitta de platserdärdekundevaraifredförandra.
Britta levde som i en drömvärld de här sommarveckorna. Edvard fyllde hennes liv med något som honaldrigenskunnatfantiseraom.
De möttes på de mest varierande platser men hade egentligen bara ögon för varandra. Det strålande solskenet vissa dagar, det strilande regnet vid andra tillfällen, den lysande månen i stjärnklara nätter blev bara som någon form av kuliss omkring det somutspeladesmeddebådaihuvudrollerna.
Det var som om det egentligen inte hade funnits ettlivföremötetmedEdvard.Som om livetpånågot sätt började i samband med det ofrivilliga nakenbadetdendärdagenibörjanavsemestern.
Hennes föräldrar tyckte kanske att hon var borta från hemmetovanligtmycket,men ingen av dem gav sig tid att fråga vad hon egentligen gjorde. Hon var sinegenochhongavdem denhjälpsom devartacksamma för. Vad hon därutöver hade för sig var inte derasbekymmer.
Dagarnarannhastigtundanochsnartvardetdags för Britta att återvända till det dagliga slitet på fabriken.Honlyckadesfåsinledighetförlängdmedettpar veckor, Det råkade turligt nog vara behov av en större reparation i maskinparken, men till sist var densistakvällenmedEdvardändådär.
Han skulle återvända till sitt hem i en helt annan del av landet. Där väntade honom de plikter som sammanföll med hans roll som enda arvtagaren till det gods som hans föräldrar nu ämnade lämna över tillhonom.
HanberättadeförBrittaomhurdetsågutochförsäkrade henne att det inte skulle dröja så länge för-
rän han kom tillbaka för att hämta henne hem till godset. Britta var idel öron och lät sig ryckas med av denframtidsbildsomhanmåladeförhenneinnande förenades för sista gången denna obeskrivliga kärlekssommar.
Den sommaren höjde sig över alla andra somrar, jaöveralltsomhonmöttochupplevtgenomåren.
Första kvällen tillbaka i lägenheten kände hon sig ensam och lite övergiven.Det blev en sådan markant skillnad mot dagarna därhemma där hon haft både föräldrarna och framförallt Edvard så påtagligt närvarandeisittliv.
När hon krupit ned i sängen knäppte hon sina händer och bad, så som hon inte gjort på mycket
länge:
”Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Gudshänder…”
Möjligheten att komma ifrån det gamla och invanda för några sommarveckor kändes som en befrielse för Edvard Rosensten. Det behövdes ingen övertalning från moderns sida för att han skulle acceptera ett besökhoshennessysterochsvågerienannandelav landet.
Tidigare hade han kanske inte visat något större intresse för släkten på Storegården, men nu kände han att det skulle bli skönt att komma bort från de alltmerväxandekravenfrånföräldrarnassida.
Under våren hade de klargjort att det nu var dags för honom att axla ansvaret för godset som tillhört släktenändasedansjuttonhundratalet.
Även om han inte direkt hade något att invända mot beslutet tyckte han nog att det kunde ha väntat några år till. Han insåg att det inte skulle ges så mångatillfällenattkommautochsesigomivärlden närhanvälsattsigpåägarstolenihuvudbyggnadens litedystraochtungakontor.
Men nu fanns det nog inget som skulle kunna ändra på historiens gång. Nu hade han bara några veckor av ledighet innan han skulle bli vuxen på riktigt.
Uttrycketvarhanspappassomkanskemerännågon annan i hans omgivning tyckte att han ägnat för myckettidåtannatändetsomhördegodsetochdess drifttill.
SjälvhadefadernfåtttaöveriungaårdåEdvards farfarhastigtdrabbatsav en hjärtattack som kom att
ända hans liv. Det hade inte funnits tid för någon form av överlämning och kanske var detså attOskar Rosensten innerst inne unnade sin son att få en bättrestartsomhögstansvarigförgodset,dessverksamheterochpersonal.
Bakom den något kärva ytan klappade nog ändå ett fadershjärta som ville sin sons bästa även om det iblandtogsiglitespeciellauttryck.
Besöket på Storegården var ändå sanktionerat av bådaföräldrarna.
– Det kan göra pojken gott att få hugga i lite med sinahänder,hadeOskarsagtmed tankepåattStoregården inte var något gods med anställd personal. Där var det ägarnas egna arbetsinsatser som gällde och ett par extra armar under den brådaste tiden hademaningetemot.
För Signes delhandlade detkanske mer om attge honom en chansattkännasiglitelösoch lediginnan allvaret började. Edvard var ju ändå hennes hjärtebarn och det fanns nog inget som hon inte unnade honom.EnligtOscarfannsdetenriskatthonskämde bortdenungemannen.
Edvard hade varit på Storegården för ett antal år sedan och även om han då inte räknades som vuxen hade han ändå fått hjälpa till med både det ena och detandra.Kusinernapågårdenhadeintevisatnågon respektföratthan kom från detstoragodsetsom de självafåttbesökavidettpartillfällen.
På Storegården gällde det lika för alla. Där fick man spotta i nävarna och ta i. Edvard hade haft lite svårt för att hänga med de vältränade kusinerna i början, men efter ett tag hade han blivit något av deras like även om han visste att de fortfarande skrattadelitebakomryggenpåhonom.
Det var kanske ändå inte mötet med kusinerna som han i första hand kände en förväntan inför. Nu kundedetjuhellerinteblitalomattutmanasavtonåriga kusiner. Om han var rätt underrättad var det bara den yngste av de tre pojkarna på Storegården som fortfarande bodde hemma och själv var han ju knappastnågontonåringlängre.Dethadehankanske intevaritvidsittsenastebesökheller,närhantänkte närmareefter.
Sådetvarintedeväntandearbetsuppgifternasom varanledningentillatthanutantvekantackadejatill inbjudanfrånsläktenpåStoregården.Detvaruteslutande känslan av att för några veckor kunna lämna godsetochalltvaddetstodför.Attkunnaslappnaav och bara ta dagen som den kom i vetskap om att någonannanfattadedeavgörandebesluten.
När han välkomnats till Storegården och fått lite ordning på sin packning tog han en runda till ladugården för att se om hästen som han lärt känna vid sitt förra besök fortfarande fanns kvar. Det var med en känsla av att på nytt få träffa en gammal god vän somhankundekonstateraattBlixtenintebarafanns därutanocksåtyckteskännaigenhonom.
– Ta dig en ridtur om du vill, sa hans morbror bakom ryggen på honom där han stod och klappade den vackra hästen. Det är ingen av oss här som har tidellerlusttilldetnuförtiden.Ja,detvarvälegentligen mest för Lisas skull som vi skaffade en ridhäst. Det hör ju knappast till vanligheten på en vanlig bondgård.
–Gärna,svaradeEdvard.Mendetärkanskenågot annatsomjagbehöverhjälpatillmed.
Morbror Erik skrattade. Ett godmodigt lite bullrandeskratt.
–Detfinnsdetsäkert,mendetkanviprataomsenare. Jag tror nog att Blixten skulle må bra av att få röralitepåsigochfåkännatyngdenavenryttare.
Det hade hunnit bli flera ridturer under de dagar som följde även om Edvard också hann med att göra eninsatsidetdagligaarbetetpågården.Pånågotsätt kände han, tvärtemot vad han trott, en känsla av befrielseocksåidevardagligaochiblandganskasåkrävande arbetsuppgifterna. Men ridturerna på Blixten blevändåhöjdpunkterna.
Detvarunderenavdeförstaavdessarundorsom han halvt skrämde ihjäl den vackra flickan som just höllpåattbytaomeftersittbadisjön.Ja,dethadeju varitfarligtnäraattbådehansjälvochdenstegrande hästenhamnativattnet.
Det hade inte varit lätt för honom att ta blicken från flickan där hon låg i vattnet och väntade på att hanskulleförsvinnasåhonkundenåsinakläder.Han kunde inte riktigt sätta ord på vad han kände i just den stunden, men aldrig hade han upplevt något liknandeimötetmedenungkvinna.
Närhanfortsattsinfärdhadehonstannatkvarpå näthinnan och hemma på gården igen hade han tagit reda på vem hon var och var hon bodde. Bygden var inte större än att det var en enkel sak att identifiera henne. Moster Ella hade kontroll på det mesta och kunde snabbt ge honom besked om allt som rörde bådeflickanochhennesomgivning.
Det ledde till några sommarveckor med täta och intensiva möten med Britta, som flickan hette. Att hon kom från något enklare förhållanden hade han fått veta av sin moster som var ganska noga med att upprätthålla en viss distans till övriga boende i byn. Att bo på Storegården innebar att befinna sig några
Ingen kunde väl ana vad det överraskande mötet vid sjön, mellan Edvard Rosensten från det stora godset och fabriksarbeterskan Britta Gran från den lilla gården i en annan del av landet, skulle få för långtgående följdverkningar. Inte bara för dem utan för flera andra i deras närmaste omgivningar.
När Edvard rider rakt in i en trädgren, håller på att förlora livet, men återvänder till ett liv som saknar historia börjar vägen tillbaka. Eller kanske framåt...
Allt är inte som man tror och det finns mycket i tillvaron som inte alltid är så lätt att förklara. Det finns många vägskäl och vart vägen man väljer leder blir inte alltid uppenbart i närtid.
Genom hela berättelsen löper ändå den röda tråden från den gamla barnabönen.
9 278980 789180
Arne G D Johansson har genom åren skrivit ett antal ungdomsböcker och romaner.
Här möter vi på nytt hans ambition att berätta om vanliga människors vanliga liv.
Liv som ändå alltid är unika för varje enskild individ.