9789180270083 by Smakprov Media AB

Axel Vilde

Även ett luder kan dansa

Stort tack till min fru Marie, som i hög grad bidragit till resultatet

Axel Vilde

Även ett luder kan dansa

Veronica doppade tårna i poolens ljumna vatten. Hon tog av sig sina solglasögon, kisade med ögonen och lät solen blända henne för ett ögonblick. Långt där ute över Hjälmarens blanka vatten svävade en havsörn majestätiskt och spanade efter fisk vid ytan. Det kändes som en ganska bra dag. Det var inte så ofta som hon unnade sig att koppla av på det här viset. Bara sitta lugnt och stilla och låta tankarna flyga varhelst de ville. En lyckokänsla svepte över henne. Det kändes ovant. Inte för att hon var en särskilt olycklig människa. Långt därifrån. Hon hade nästan allt hon kunde önska sig. Allt bortsett från några minnen från sin uppväxt. Minnen som skulle få alla bitar att falla på plats, och en gång för alla sätta punkt för de stunder av ångest som fortfarande kunde plåga henne. Hon var på god väg och var övertygad om att det nu inte var långt kvar. Sina 58 år till trots, var hon i sitt livs form. Visst hade åldern satt sina spår och hon hade kanske inte samma spänst och vighet som för tjugo år sedan. Men den inre styrka hon samlat på sig genom åren speglades också i hennes yttre. Där vid kanten av den stora poolen vid sjövillan satt en kvinna med ett självförtroende starkare än granit. En kvinna som ingen kom åt och som kunde göra vad hon ville med sitt liv. Så hade det inte alltid varit.

Kapitel 1 Veronica hade tappat räkningen på alla sniglar hon plockat. De där jävla asen som förstörde hennes grönsaker. Nog för att hon skulle kunna anlita en hel armada av snigelplockare och bli kvitt problemet för alltid. Men nu hade det nästan blivit till en utmaning. Ett krig hon ville utkämpa ensam och som hon var fast besluten att vinna. Trädgårdsmästaren hade erbjudit sig att hjälpa till och kände till metoder som skulle vara bra mycket effektivare, men hon hade avböjt hans erbjudande. Hon tyckte att det fanns annat han kunde sysselsätta sig med. Det här var hennes krig. Hon samlade alla sniglar hon plockat i en hink som hon tömde i tunnan där hon brukade elda ris och gamla tidningar. Det var nog flera tusen hittills och ändå verkade de inte minska i antal. En timme varje morgon utom på söndagar, skulle hon plocka. Det var vad hon hade förutsatt sig. Dollan, eller Dolores som hon egentligen hette, kom ut på altanen och pinglade i en bjällra. Det gjorde hon alltid när hon ville något. Veronica hade sällan mobilen på sig när hon var ute i trädgården. ”Vad vill du?” ropade Veronica. ”Det är Sandberg! Han säger att han vill prata.” Veronica suckade tungt och torkade svetten ur pannan. ”Säg åt honom att han kan dra åt helvete.”

Dollan sa något i telefonen och ropade sedan tillbaka. ”Han säger att det är dit han är på väg. Han kommer om tjugo minuter.” George Sandberg var läkare och psykiatriker och den som Veronica gått i terapi hos de senaste nio åren. Hatkärlek är ett ord som väl kan beskriva deras relation. De kände varandra utan och innan och ingen av dem höll tillbaka eller skrädde orden när det uppstod en konflikt, vilket det ofta gjorde efter en session. Vid det senaste mötet hade hon irriterat sig på och ifrågasatt hans tolkning av varför hon hade så svårt för att gråta. Det hade uppstått ett häftigt gräl och George hade tappat all sin professionalitet när han inte kunnat hålla tillbaka sin ilska. Veronica hånade honom för detta och de hade skilts åt i vredesmod. Våren 2006 var första gången de träffades. George hade lovat att prata med henne efter påtryckningar från en gemensam vän. Vanligtvis brukade han inte åta sig privata sittningar då han var upptagen med annat, men den här gången hade han gjort ett undantag. De första mötena var inte särskilt dramatiska. Han försökte koppla samman det hon berättade om sin uppväxt med hur hon mådde just nu. Det var först efter att han fått försätta henne i hypnos som det började dyka upp saker som han kunde ha nytta av i läkningsprocessen.

Till en början hade Veronica varit mycket skeptisk till metoden han föreslagit och kategoriskt nekat till att låta sig hypnotiseras. Visserligen visste hon att han var erkänt skicklig. Han syntes ofta på tv och hade medverkat som expert i svåra brottsutredningar. Men hon var inte bekväm med att lämna ut sig och förlora kontrollen. Lite av sin skicklighet hade han visat genom att övertala henne att göra ett försök. Det tog några gånger, men snart hade han hittat ett sätt att nå hennes inre. Det var inte särskilt mycket information han fått fram. Han fick intrycket av att Veronica på något sätt lyckades trycka tillbaka minnen som låg djupt dolda och han insåg att det skulle ta tid att gräva fram dem. Den tiden hade han inte. Efter några månader ansåg George att de var klara med varandra. Hans bedömning var att den ångest som då och då gav sig till känna, inte var av så svårartad karaktär och att det var något som de flesta råkade ut för och fick stå ut med. Men Veronica höll inte med. Terapin hade blivit som en drog för henne och något hon inte ville vara utan. George hade förklarat att han var mycket upptagen med andra åtaganden och inte kunde lägga så mycket tid på henne. Hon hade då erbjudit honom ett arvode han hade svårt att tacka nej till. Sedan dess hade det pågått. ***

Veronica Stjerne hade fått sitt efternamn då hon gift sig med sin tredje man, advokat Knut Stjerne. Efter att Knut hastigt avlidit i hjärtinfarkt, hade hon funderat på att återta sitt flicknamn, men hon hade vant sig med namnet och börjat tycka om det. Vid första anblicken var det svårt att tänka sig att Veronica var en av de rikaste och mest inflytelserika kvinnorna i Sverige. Hon klädde sig enkelt och var inte så noga med om håret var rufsigt eller om sminket inte satt exakt där det skulle. Många gånger hade hon fått kritik för att hon inte följde den klädkod som var bruklig i vissa sammanhang, och att hon inte alltid uppträdde med den värdighet som anstod en kvinna i hennes position. Hon kunde inte bry sig mindre. Visst kunde hon piffa till sig om hon kände för det. Det hade hon gjort till Nobelfesten för två år sedan. Då hade hon överglänst både drottningen och prinsessorna. Det var i alla fall vad som stått i Svensk Damtidning. Men för det mesta var hon mycket enkelt klädd. Hon trivdes bäst i jeans och linne och det var vad hon brukade ha på sig när det var styrelsemöten eller liknande. Veronica var slank och i mångas ögon en skönhet. Det enda som vittnade om att hon var en mogen kvinna, var lite gråa hårstrån och några rynkor, fast det var inget som bekymrade henne. Det skulle ha varit mycket enkelt att åtgärda men för henne var det oviktigt. Hon trivdes ypperligt med sig själv

precis som hon var. Ibland hade det stått någon nedlåtande kommentar om hennes stil i någon veckotidning. Inte för att hon själv läste den typen av tidningar men hon brukade alltid få reda på det av någon. Hennes åsikt var att de fick skriva vad fan de ville. Hon brydde sig inte. Fast en gång hade hon gjort det. Det var i samband med en vernissage som en av hennes anställda hade haft. Inte för att hon var konstintresserad, men hon ville visa sitt gillande för personens kreativitet, så hon hade lovat att gå. Det hade varit en del journalister och fotografer där. Veckan efter hade det skrivits i en veckotidning att Veronica Stjerne hade varit full och skämt ut sig, klädd som en slampa. Visst hade hon varit lite berusad, men absolut inte skämt ut varken sig själv eller konstnären. Hon hade då tagit reda på var skribenten i fråga bodde, köpt in fastigheterna från hans närmaste grannar och sålt dem mycket förmånligt till några livfulla familjer med mycket stora släkter och barnaskaror. Efteråt hade hon ångrat sig och tyckt att det var barnsligt överreagerat, men det förde det goda med sig att journalister blev lite mer försiktiga med vad de skrev om henne. Dessutom fick några familjer som annars har svårt att få plats i samhället, tillgång till ett anständigt boende. Veronica masade sig upp mot huset. Det var jobbigt att plocka sniglar. Man fick böja sig ner hela tiden. Nog för att hon var stark, men det gick hårt åt ryggen.

”Fy fan! I dag var det fler än nånsin. När sa han att han skulle komma?” ”Om tjugo minuter,” sa Dolores” så han är väl här snart, kan jag tro.” *** Dolores var kort och mullig och bar nästan alltid en liten vit mössa som hon knutit under hakan. Hon var från Portugal och hade kommit till Sverige för trettio år sedan, då hon träffat en svensk sjöman. Hon hade arbetat som hushållerska åt Veronica i över fyra år nu. Det var nära att hon bara stannat en kort tid. Hon var djupt religiös och när hon blivit varse att hennes arbetsgivare både var ateist och använde fula ord, hade hon inte tyckt att det var en lämplig plats att arbeta på. Veronica var ganska trött på att byta hushållerska och var det svårt att få tag i någon som kunde laga riktig mat. Det hade krävts en hel del övertalning, men var det något hon var bra på så var det att övertala folk och få sin vilja igenom. Nu hade Dolores vant sig. Med en månadslön som en civilingenjör, mat och husrum så fick väl arbetsgivaren svära och stå i så mycket hon ville. Vad gällde bristen på gudstro så fick hon väl skylla sig själv. Hon skulle nog ångra sig när det visade sig att hon inte var välkommen in i paradiset, när den dagen kom.

En svart BMW rullade in på gårdsplanen. ”Frun! Han är här nu.” Veronica suckade. Att hon envisades med att kalla henne frun. Det hjälpte inte vad man sa till människan. Att det skulle vara opassande att använda förnamnet, kunde hon inte förstå. Att bli kallad frun eller fru Stjerne lät så oerhört gammaldags. George Sandberg körde upp på gräsmattan och parkerade i skuggan av ett stort pilträd. ”Men se god dag Dolores. Hur står det till?” Dolores neg och tittade upp på den långe mannen. ”Tack, bara bra herr Sandberg. Det är lite för varmt bara.” ”Ja, det kan jag hålla med om. Men Dolores har ju tillgång till swimmingpool och så har ju Veronica nyligen låtit installera luftkonditionering har jag hört.” ”Ja, jag ska väl inte klaga, men att bada i en sån där pöl som ligger så öppet, skulle aldrig falla mej in. Visa sig halvnaken inför folk. Nej, vet du vad.” George tittade på henne och log. ”Förresten så tänkte jag ta ett dopp själv. Vad säger du Dolores, ska du göra mej sällskap?” Hon blev röd i ansiktet och gick därifrån med ett leende på läpparna. Hon tyckte om Sandberg. Han var både vänlig och såg bra ut. Han pratade och skojade alltid med henne när han var där. Han kallade henne för Dolores, det tyckte hon om. Hon var inte så förtjust i att bli kallad Dollan.

Veronica kom ut på gårdsplanen. Hon hade fortfarande bikini, trädgårdshandskar och gummistövlar på sig. ”Hej Veronica! Jag ser att du klätt upp dig. Det hade du inte behövt göra.” ”Jo, jag tänkte att jag skulle göra mej extra fin när du skulle komma. Den här uppsättningen tyckte jag passade din stil och smak.” ”Ja, du har då alltid haft känsla för sådant där. Har du något emot att jag tar ett dopp innan vi börjar?” ”Gör det du, men ge fan i att pissa i vattnet.” George hämtade en bag i bilen och gick till paviljongen bredvid poolen. Han kom ut brunbränd och iklädd badshorts. Efter några lätta gungningar på trampolinen, gjorde han ett svanhopp ner i polen. Dolores som vattnade blommor på altanen, tittade lite diskret. Han crawlade några längder i rask takt för att sedan lägga sig på rygg och flyta. När han såg att Dolores tittade på honom, vinkade han. Hon vände genast bort blicken. Efter en kort stund gick han upp, duschade av sig kloret och bytte om. Veronica hade nu tagit av sig uniformen för snigeljakt och tagit på sig en tunika. ”I dag tänkte jag att vi ska vara i biblioteket. Där är lagom svalt. Kan du Dollan se till att luftkonditioneringen är påslagen och att det finns mineralvatten?”

Dolores skyndade sig in men vände i dörren. ”Ska herr Sandberg äta lunch i dag?” George skulle precis svara, men Veronica hann före. ”Det ska han nog, men inte här.” Dolores tittade nervöst på Sandberg. ”Det är lugnt. Jag och min fru ska äta ute i dag.” Biblioteket var stort och väggarna kantades av bokhyllor fulla med litteratur från världens alla hörn. Böcker som Knut Stjerne hade samlat på sig under sina många resor utomlands. Det var inrett i mörka färger och de tunga ekmöblerna passade väl in i miljön. Kraftiga sammetsgardiner täckte de höga blyinfattade fönstren. Det var nästan en dyster stämning där inne. Veronica tillbringade inte så mycket tid där, men ibland, speciellt då hon kände sig lite nere, brukade hon gå dit och bläddra i någon bok. Att läsa var hon inte särskilt intresserad av, men det fanns många fotoböcker som hon tyckte om att titta i. Vid ett av fönstren stod en ljus modern läderfåtölj. Den passade inte alls in i den rustika miljön, men hon hade ställt den där för att den var bekväm. George hade kammat sig och tagit på en välstruken skjorta. Det luktade rakvatten lång väg. Veronica grimaserade. ”Måste du ha så starka lukter jämt? Du vet ju att jag inte är så förtjust i det. Det luktar i flera dagar efter att du varit här.” George brydde sig inte om att svara.

Veronica Stjerne hade haft en trasslig uppväxt, kantad av missbruk och sexuella övergrepp. Men hon hade varit målinriktad och till slut lyckats ta sig bort från den destruktiva miljön. Med en vilja av stål och ibland med okonventionella metoder, hade hon nu intagit en plats som en mycket framgångsrik affärskvinna. Det enda som störde i hennes annars så perfekta tillvaro, var minnen från barndomen. Minnen som inte riktigt ville falla på plats. Varför hade hennes storasyster tagit livet av sig? Vem var hennes riktiga pappa? För att försöka få svar på dessa frågor, hade hon anlitat den berömde läkaren och psykiatrikern George Sandberg, som genom hypnos försökte återskapa minnen från hennes tidiga barndom. Nu är hon femtioåtta år, har hushållerska och är oerhört förmögen. Vägen dit hade inte alltid varit lätt, speciellt inte i början. Hon hade fått kämpa mot sitt narkotikaberoende och samtidigt fått erfara svårigheten med att vara kvinna i en mansdominerad bransch.

9 789180 270083