9789180202053

1

3

Prolog Huvudstaden år 1865 till 1869

”Här finns det minsann inte plats att hysa pigornas oäkta barn. Om man har varit ute och slarvat får man stå sitt kast!” sa fru Looström barskt.

Kajsa fick arbeta kvar så länge hon orkade hålla sitt vanliga tempo, men mot slutet när hon blev trött och tung var det dags att ge sig av. Då fanns det redan en ny piga redo att ta Kajsas sängplats i pigkammaren hos Looströms. Husmor gav henne det lilla hon hade innestående av sin lön för månaden. Någon vecka kunde hon hanka sig fram med att sova på golvet hos snälla vänner, men längre än så var inte hållbart. Hon måste finna en annan lösning.

Hon hade sett annonsen i tidningen, om barnmorskan Friberg på Tavastgatan som hyrde ut rum åt kascherade kvinnor, det vill säga kvinnor som önskade föda sina oäkta barn i hemlighet. Hyran var rimlig, mot att de inhysta kvinnorna

1

hjälpte till i hushållet. Och jodå, hade barnmorskan lovat, hon kunde ordna ett rejält och bra fosterhem till barnet också. Det fanns många familjer som önskade sig en liten en som de kunde fostra och hålla av som sin egen. Mot en smärre ekonomisk ersättning varje månad såklart. Pengarna kunde Kajsa lämna hos barnmorskan den förste i varje månad, så skulle hon se till att de lämnades vidare till familjen. För allas bästa skulle hon inte tillåtas veta var någonstans barnet hamnade. Det skulle bli så bra. Kajsa skulle inte behöva oroa sig.

Gerda föddes en varm natt mitt i juli. Trots att Kajsa från början hade varit helt inställd på att hon inte skulle kunna behålla dottern hos sig, hade hon väl aldrig kunnat föreställa sig hur obeskrivligt svårt det skulle bli att lämna henne ifrån sig!

Så fort hon var ute ville hon bara fortsätta hålla henne, känna tyngden av den varma lilla kroppen, stryka den kala hjässan och blicka in i ögonen som tittade tillbaka på henne med en sådan tillit. Men hon hade inget val. Med ett barn skulle det bli så mycket svårare – kanske till och med omöjligt – att få en ny anställning hos en respektabel familj. Hon hyrde sitt lilla rum hos barnmorskan ytterligare tre veckor, bara så lång tid som det tog att hitta nytt arbete. Under tiden ammade hon sitt barn och skötte om henne både dag och natt, som vilken nybliven mor som helst. Tröstade henne när hon var ledsen, matade henne när hon var hungrig. När hon vaggade henne i famnen borrade hon in näsan vid dotterns nacke och andades in den sötaktiga mjuka doften. Kajsa hade aldrig kunnat ana att det gick att älska ett barn så helhjärtat från första stund, och med alla sinnen. Men för henne var det en bitterljuv upplevelse eftersom hon visste att dagarna med Gerda var räknade. För varje dag som gick kände hon att det blev svårare och svårare att skiljas från dottern, så när det väl hände var det nästan en lättnad.

2

Hon lämnade barnmorskans lägenhet tidigt, tidigt på morgonen medan dottern ännu sov så fridfullt i sin lilla korg. Kajsa hade gått till sängs kvällen innan fullt påklädd och nu gled hon försiktigt av den hårda sängen. Hon dröjde kvar en stund i dörröppningen, och studerade sitt vackra sovande barn. Tårarna brände bakom ögonlocken. För att kväva snyftningarna bet hon sig så hårt i kinden att hon kunde känna den metalliska blodsmaken. Gerda rörde sig lite oroligt i sömnen och fäktade med de små knubbiga händerna.

Kajsa ryckte åt sig den färdigpackade kappsäcken med de få ägodelarna, vände tvärt på klacken och flydde hals över huvud ut ur lägenheten. Hon snubblade vidare nedför trappan och ut i den friska ännu mörka augustimorgonen. Kajsa drog ett djupt andetag av den svala nattluften och började springa.

Hon fortsatte i ett våldsamt tempo – utan något egentligt mål förutom att hon måste BORT - ända tills hon inte orkade mer. Benen bar henne inte längre och hon rasade ner i en liten hög vid sidan av gatan, tungt lutad mot en skrovlig vass husvägg. Det gjorde ont genom den tunna klänningen, men hon välkomnade den fysiska smärtan. Hjärtat bultade som om det ville hoppa ur kroppen, munnen var snustorr och hon kände sig illamående och svimfärdig. Hon satt så en stund tills det började komma folk ut ur husen. Morgontrötta människor på väg till sina arbeten på fabriker och i bodar. De kastade förstulna blickar på den ljuslockiga kvinnan som såg ut att sitta och gråta vid kyrkväggen, men ingen vågade sig fram för att fråga hur det var fatt med henne. Eller så brydde de sig inte. En hästdroska klapprade förbi på kullerstenarna, bara någon ynka meter ifrån hennes fötter. ”Se upp, dumma fruntimmer!” fräste kusken högljutt högt uppifrån kuskbocken.

Kajsa ryckte undan fötterna, och blev hastigt medveten om sin omgivning. Det hade börjat duggregna och det kalla

3

regnet letade sig snabbt innanför den tunna klänningen, ända in på bara skinnet. Kajsa rös till och slog armarna om kroppen. Här kunde hon ju inte sitta längre! Hon reste sig stelbent och mödosamt och såg sig lite förvirrat omkring. Idag skulle hon börja sin nya tjänst, hos grosshandlare Wikström på Svartmangatan. Under sin panikartade flykt från barnmorskans lägenhet hade hon trots allt lyckats springa i rätt riktning, tänkte hon. Byggnaden som hon hade vilat mot var Tyska Kyrkan, som låg alldeles i närheten av hennes nya arbetsplats.

Hon lutade sig lite bakåt och beundrade den tegelröda fasaden och det höga tornet. Kajsa visste att kyrkan var mycket vacker på insidan. Hon hade en gång slunkit in, satt sig en stund i en bänkrad och supit in lugnet och stillheten. Kajsa hade varit helt ensam inne i den stora svala salen med sin enorma rymd. Det rådde en andaktsfull atmosfär kring altaret i framkant, och den vackra guldförgyllda altartavlan ovanför. Hon hade tyckt om de många glasmålningarna, där ljuset silade in så stämningsfullt.

Det var speciellt en glasmålning föreställande en familj som bad bordsbön som hade tilltalat henne. Den var så vacker, och hon hade känt tro och förhoppning där hon satt och studerade motivet. Ja, till och med hunden under bordet hade sett andaktsfull ut! Eller väntade den kanske förväntansfullt på smulorna som skulle trilla under bordet? Hon kunde inte låta bli att le lite åt minnet. Tankarna lugnade hennes sinne, och hon kände sig nu redo att bege sig till grosshandlarens våning.

Så redo man nu kunde vara efter morgonens uppslitande händelse.

Våningen låg alldeles i närheten av Stortorget, som hon passerade innan hon kom fram till porten på Svartmangatan.

Torghandeln var i full gång. Hon kände den fräna lukten från de stora ektunnorna när hon promenerade förbi. Tunnorna var fullpackade med silverblänkande stinkande sillar. Kön till mjölkförsäljerskan ringlade sig lång. Det var mestadels pigor

4

som köade, alla med medhavda krus och flaskor som kom att fyllas med färsk mjölk från de stora mjölkkannorna. Där skulle hon nog snart själv stå och köa - igen, tänkte Kajsa. Hon hade arbetat i dessa kvarter förut, när hon kom till Stockholm från Öland för fem år sedan. Då som piga hos änkan Ask och hennes vuxna dotter.

Kajsa letade sig fram till Wikströms våning, som låg längs med den smala kullerstensbelagda gatan. Det var trångt mellan husen och slaskvattnet rann i en stinkande rännil nedför backen. Kajsa undvek vant att trampa i vattnet medan hon höll andan mot stanken, och duckade snabbt in i porten vid tjänsteingången. Hon knackade på den lilla oansenliga dörren längst upp i den mörka trappuppgången. Dörren öppnades av kokerskan, som hälsade henne välkommen in i köket. Hennes handslag var fast, och handen kändes torr och grov mot Kajsas. ”Var det Kajsa hon hette?” undrade kokerskan.

Kajsa nickade. ”Har hon fått sig någon frukost ännu?” fortsatte kokerskan hurtigt men vänligt.

Kajsa skakade på huvudet, och snart satt hon vid bordet med en mugg svagdricka och en brödbit framför sig. Till sin förvåning upptäckte hon att hon faktiskt var väldigt hungrig, och slukade brödbiten glupskt. Kokerskan hade ursäktat sig med att hon måste se till brödbaket, och Kajsa passade på att studera köket som hon säkerligen skulle tillbringa många långa timmar i varje dag. Rummet var inte speciellt stort. Det dominerades av en svärtad vedspis, som även gav ifrån sig en behaglig värme i köket. Kopparpannorna hängde i en skinande rad ovanför. I mitten av köket stod det rejäla bordet som Kajsa nu satt vid. Där åt pigorna sina måltider, och dessemellan användes bordet som arbetsyta när herrskapets måltider

5

tillreddes. Bordet var ärrat av både knivar och köttyxor, och det syntes tydligt att det hade förberetts många måltider där.

Hon flyttade in i pigkammaren hos grosshandlare Wikström och vardagen föll snart in i sin vanliga lunk. Dagar fyllda av matlagning, slitsam städning, tvätt och byk.

Tiden gick, men Kajsa hade inte kunnat släppa tankarna kring sin lilla dotter. Var fanns hon någonstans? Var hon frisk och kry? Fick hon tillräckligt med mat? Hon hade ibland försökt ställa frågor när hon smög iväg och lämnade pengarna hos barnmorskan, men fick alltid undvikande svar. När närmare fyra år hade gått tog hon mod till sig och krävde att få veta var någonstans dottern bodde, och sa att hon inte skulle lämna barnmorskans lägenhet förrän hon fick veta var Gerda fanns. ”Fosterhemmen har blivit lovade diskretion”, muttrade Friberg och skakade envist på huvudet. ”Jag måste få veta var mitt barn har tagit vägen”, framhärdade Kajsa minst lika envist.

Barnmorskan ryckte på axlarna och suckade uppgivet. ”Envisa jänta! De heter Henriksson och bor på Övre Bastugatan. Mannen arbetar på järnverket. Mer än så säger jag inte”, snäste Friberg och snörpte på munnen. ”Är du säker på att min Gerda bor där fortfarande?” frågade Kajsa ivrigt. ”Det är dit dina pengar går varje månad”, sa barnmorskan avvisande och drog igen lägenhetsdörren med en hård smäll.

Det var väldigt tydligt, tänkte Kajsa sorgset, att barnmorskan inte var det minsta intresserad av barnen som hon hjälpte till att placera i fosterhem.

6

Det visade sig alltså att Gerda fanns alldeles i närheten av Kajsa. På sin första lediga dag promenerade Kajsa till hyreshuset på Övre Bastugatan. En promenad på ynka tio minuter, längs ojämna kullerstensgator, men som kändes som att röra sig mellan två vitt skilda världar. På vägen dit funderade hon på vad hon skulle säga när hon kom fram. Hon hade sovit oroligt natten innan. Legat och vänt och vridit på sig. Funderat över mötet med dottern och fosterfamiljen. Nu pirrade det ända ut i hårbotten, munnen kändes torr som fnöske och hjärtat bultade i takt med hennes raska steg.

Trapphuset var mörkt, kändes fuktigt, och luktade av gammalt damm och smuts. I ögonvrån noterade hon en stor lurvig råtta som hastigt slank iväg när den blev överraskad av henne. Hon hade stått och tvekat länge utanför den slitna lägenhetsdörren innan hon till slut knackade på. Dörren öppnades av en kvinna i hennes egen ålder. Hon såg trött och blek ut. Mager och tärd. Bakom henne stod två små flickor.

Kajsa noterade att deras klänningar behövde tvättas och att det inte såg ut som om någon hade kammat deras hår idag, och förmodligen inte igår heller. Den ena flickan såg ut att kunna vara tre-fyra år gammal. Var det Gerda? Kajsa kände sig osäker. Borde inte en mor känna igen sin egen dotter, tänkte hon besviket.

Kvinnan stirrade nu misstänksamt på henne. Var det något hon kunde hjälpa till med? Kajsa tvekade. Hon såg över kvinnans axel, in i ett trångt litet kök. Matoset och röklukten från vedspisen hängde tungt i luften, och något luktade surt.

Som gamla sopor. ”Heter hon Gerda?” kraxade hon fram. ”Va?” sa kvinnan, med en ogästvänlig klang i rösten.

Kajsa svalde, tog sats, och upprepade frågan. Hon lade

7

till att hon hade fått adressen från barnmorskan Friberg. När kvinnan hörde barnmorskans namn sjönk hennes axlar och hon verkade slappna av lite. Log nästan. ”Är du kanske Kajsa?” frågade hon. ”Gerdas mor?”

Kajsa nickade försiktigt. ”En duktig flicka minsann”, fortsatte kvinnan som nu hade rätat på axlarna och såg Kajsa rakt i ögonen. Hon föste Gerda framför sig. ”Men det är ju lite svåra tider, som du väl vet? Svårt att få det att gå ihop med mat, kläder och allt de behöver”, sa hon med en urskuldande suck. Kajsa rös lite när hon tittade ner i flickans blonda lockar och såg lössen som kröp. Sotfläckarna på armarna och kinderna. Den fläckiga trasiga klänningen. Här kunde hon ju inte stanna. Helst inte en dag till! ”Ja. Vi har förhört oss om att lämna tillbaka flickan”, fortsatte kvinnan, ”för vi har egentligen inte råd med två barn”.

Med bara ett barn i huset skulle de dessutom få plats med en inneboende, och den inkomsten var välbehövlig. Hon såg hoppfullt på Kajsa och fortsatte: ”Du kommer för att hämta hem henne nu, tänker jag?”

Kajsa skakade på huvudet. ”Nej, det går inte. Jag har anställning som piga i familj.

Delar pigkammare med två andra pigor. Jag kan inte ha ett barn där.” Kvinnans leende slocknade hastigt, som om någon hade tryckt på en knapp, och hon gjorde en ansats att börja stänga dörren kring sig och barnen. ”Vänta!” skrek Kajsa. Kvinnan släppte dörren reflexmässigt.

Kajsa fumlade i portmonnän och fick upp ett par mynt. ”Här. Ta detta så länge. Som lite hjälp till Gerda”.

8

Kvinnan stoppade snabbt mynten i fickan. ”Jag hör av mig snart igen”, sa Kajsa, ”så fort jag har ordnat något för Gerda”.

Kvinnan nickade kort och stängde dörren framför Kajsas ansikte. Hon stod kvar en stund utanför den stängda dörren med bultande hjärta. Det måste finnas en lösning! Här kunde Gerda inte stanna! Helst skulle hon vilja slita upp dörren, grabba tag i sin dotter och springa iväg med henne – långt härifrån!

På vägen hem funderade hon febrilt på hur hon skulle kunna hitta en lösning. Hennes barn måste därifrån! Kajsa promenerade raskt, helt upptagen av sina tankar på dottern. Det ekade när hon snabbt halvsprang uppför trapporna till huset i korsningen Mariagatan-Repslagargatan, alldeles i närheten av ståtliga Maria Magdalena kyrka. Vilken enorm kontrast till den misär som hade väntat henne när hon öppnade porten i huset som Henrikssons bodde i. Kajsa skämdes över att hon själv levde i förhållandevis välstånd, när hennes egen dotter tvingades leka i smuts och andas in damm och sot i den mörka lägenheten hos Henrikssons.

Hon noterade tacksamt att herrskapet var ute på sin sedvanliga långa söndagspromenad, för hon behövde komma åt dagens tidning. Den låg på matsalsbordet i den stora vackra matsalen, inredd med ett exklusivt matsalsmöblemang i mörkt mahognyträ och tunga mörkt guldfärgade sammetsgardiner, där apotekare Wikström med hustru ofta arrangerade eleganta middagsbjudningar. Kajsa gladdes alltid åt att få servera under dessa bjudningar, för det var så spännande att beundra damernas vackra aftonklänningar. Då tändes stearinljusen i glänsande mässingsstakar runt hela det stora rummet, och deras ljussken avspeglade sig i den stora gnistrande kristallkronan som hängde rakt över matsalsbordet. Det glimrade i kristallglas

9

och välputsade silverbestick.

Kajsa hade stor erfarenhet av att servera vid fina middagar, och hade gott rykte med fina referenser från tidigare arbetsgivare. Fram tills för två år sedan hade Kajsa arbetat hos grosshandlare Wikström, som hade varit väldigt nöjd med hennes tjänster. Såpass att han hade rekommenderat henne till sin bror apotekaren Zacharias. Dit hade Kajsa sökt sig när hon fick höra att grosshandlaren behövde dra ner på personal men att hans bror i stället behövde utöka sin personalstyrka med ytterligare en duktig kökspiga. Men hur skulle det gå med alla dessa fina referenser om man fick veta om Kajsas oäkta dotter? En hittills väl bevarad hemlighet. Hur skulle hon kunna fortsätta hålla Gerda hemlig, och samtidigt rädda henne från de usla förhållandena hos familjen Henriksson?

Med tidningen under armen öppnade Kajsa den knarrande dörren in till den lilla pigkammaren som hon för närvarande delade med pigorna Anna och Hanna. Pigkammaren låg, som sig bör, vägg-i-vägg med köket. Rummet var enkelt inrett med tre smala sängar, samt en byrå att dela på. De fick en byrålåda var, och det räckte mer än väl till pigornas personliga ägodelar. Ovanpå byrån stod en kanna och ett handfat som de alla tvättade sig i. Som enda utsmyckning i rummet hängde en tavla, föreställande en ängel som vakade över två barn, ovanför sängen där Hanna sov. Hon hade haft med sig den hemifrån, och hade propsat på att den skulle hängas upp.

Kajsa smög med sig tidningen in på rummet, satte sig i den ena sängen, och bläddrade snabbt fram till radannonserna.

Fanns det överhuvudtaget någon som ville ha en flicka på fyra år? Ett barn som inte kunde bidra med mycket hjälp i hushållet ännu. En flicka som kom från trasiga smutsiga hemförhållanden? Skulle hon hitta någon som kunde tänka sig att ta emot ett barn mot ett lågt arvode? Kajsa tjänade ju

10

bara åttiofem kronor om året och pengarna räckte inte långt.

Turligt nog hade hon fri mat och gratis husrum, annars visste hon inte hur det skulle ha gått. Speciellt som barnmorskan krävde henne på fyra kronor och femtio öre varje månad som betalning för Gerdas omsorg. Kajsa misstänkte att Friberg stoppade en stor del av pengarna i egen ficka, och att familjen Henriksson fick en mycket mindre andel. Pengar som skulle köpa både mat och kläder åt flickan, men som i själva verket inte räckte långt. Tänk, man fick ju betala nästan trettio öre för ett kilo sill numera! Kajsa suckade frustrerat och vände åter blicken mot radannonserna...

Där! En liten oansenlig annons: ”Ett fosterbarn (flicka), ej under 4 år, önskas i ett gott och trevligt hem, där endast ett äldre barn finns. Öm och god omvårdnad utlovas.

Lilla Glasbruksg 10, 2 tr. upp. Underrättelse dörren till höger.”

Kajsa tyckte att annonsen lät så bra, och att hemmet verkade ordentligt och välkomnande. Men hon oroade sig för arvodet. Hon hade inte råd att betala mer än vad hon nu betalade till Henrikssons. Skulle det nya hemmet nöja sig med så lite? Kajsa beslöt sig för att besöka familjen nästa söndag.

I sin oro för dottern önskade hon att hon kunde gå dit redan idag, men det var för sent. Klockan var nästan sex. Herrskapet skulle återvända från sin promenad vilken minut som helst, och någon av pigorna skulle bli ombedd att ordna fram ett enklare kvällsmål. Varken Hanna eller Anna var hemma, så det såg ut som om lotten skulle falla på Kajsa... * Det var ingen lång promenad hon tog sig för denna sista söndag i augusti. Till Hanna och Anna hade hon sagt att hon behövde springa ett ärende. Sommarvärmen hängde sig kvar, och Kajsa svettades redan. Men kanske mer av

11

nervositet än av värmen. Hon tog sikte på Katarina kyrka, utsmyckad med vackra torn och tinnar. Snart svängde hon in på Lilla Glasbruksgatan med sina små enkla men prydliga tvåvåningshus. Kajsa saktade ned på takten och räknade gatunummer. Snart stod hon framför porten till nummer tio.

Fjärilarna bråkade runt i magen. Hon samlade sig lite, drog ett djupt andetag, och sköt upp porten. Ingången öppnade upp sig mot en traditionell innergård med rader av dass och en gårdspump. I mitten stod ett stort kastanjeträd som bredde ut sina grova grenar och lummiga grönska över nästan hela gården. I ena hörnet lekte ett par barn, en pojke och en flicka.

De tittade upp som hastigast, men återvände snart till sitt bygge av stenar och pinnar. Kajsa fortsatte vidare över innergården och in i trapphuset till nummer tio. Uppför två trappor. Hon stannade framför den högra dörren, precis som annonsen hade specificerat. Trapphuset andades söndagslugn och ro och Kajsa kände hur puls och andning saktade ner. Kanske skulle det här bli bra ändå?

Hon höjde handen och knackade. Först lite försiktigt. Men så knackade hon en gång till, hårdare och mer bestämt. Först hördes inte ett ljud inifrån lägenheten och Kajsa var rädd för att ingen var hemma. Men sedan hörde hon röster, en man och en kvinna, och steg som närmade sig dörren. En rundlagd kortväxt kvinna med brunt hår i en lite slarvig fläta, klädd i en mörk klänning med ett förkläde över, öppnade. Hon log frågande mot Kajsa, som stammade fram att hon hade kommit på grund av annonsen i tidningen, om att man sökte ett fosterbarn? Hade hon kommit rätt? Nu log kvinnan mittemot Kajsa bredare och en man hade uppenbarat sig bakom henne.

Han var lång, åt det magerlagda hållet, med begynnande flint och en stor mustasch. Kajsa fick ett varmt och vänligt intryck av honom också. Visst var det så att de hade annonserat efter ett fosterbarn!

12

”Kom in, kom in!” uppmanade kvinnan. ”Charlotta heter jag. Det här är min man Theodor.” Båda tog Kajsa i hand, och hon leddes vidare in i lägenheten. Paret var lite äldre än Kajsa.

Uppskattningsvis tio till femton år äldre. Det kändes tryggt och stabilt. Kajsa tackade ja till en kopp kaffe och snart satt hon vid köksbordet i det rymliga ljusa köket med en kopp och en skorpa framför sig. En väggklocka tickade stadigt och på fönsterbrädet prunkade pelargoner. Det luktade svagt av såpa och det fladdrade lite lätt i gardinen i det gläntade köksfönstret.

Kajsa kände hur hon slappnade av mot den hårda köksstolen. ”Vi hade gärna velat ha fler barn men efter Ulrika välsignades vi tyvärr inte med fler”, berättade Charlotta. ”Hon såg förresten kanske vår Ulrika nere på gården när hon kom in?” fortsatte Charlotta med en sådan ivrig svada att Kajsa bara kom sig för att nicka och skaka på huvudet till svar. ”Barn borde ju växa upp med syskon, tycker hon inte det?”

Kajsa nickade medhåll. Hon hade själv vuxit upp med en syster och tre bröder på gården i Böda och visst hade de haft glädje av varandra. Hon noterade att Charlotta verkade vara den talföra medan Theodor mest satt tyst och hummade och nickade medan frun pratade på. ”Men nu vill vi höra allt om din dotter! Vad heter hon? Hur gammal är hon? Hur är hon?” Charlotta riktade en lång rad av ivriga frågor mot Kajsa. ”Gerda heter hon”, började Kajsa, ”och hon har alldeles nyss fyllt fyra år. Mer än så kan jag tyvärr inte berätta om henne”, fortsatte Kajsa olyckligt. ”Jag har bara känt min dotter under hennes första tre veckor i livet”, sa hon och kände hur en förarglig tår hade letat sig från ögonvrån och rullade nedför kinden. Hon torkade snabbt

13

bort den, men Charlotta hann se hur det var fatt. Hon rörde omtänksamt vid Kajsas arm. ”Vilken oerhörd sorg”, mumlade hon nu själv tårögd. ”Att behöva lämna ifrån sig sitt nyfödda barn. Varje nybliven mors mardröm”, fortsatte hon och skakade medlidande på huvudet.

Kajsa fortsatte att beskriva sin egen situation, var Gerda fanns nu, och varför hon omöjligt kunde ta hand om henne själv. När Kajsa berättade om lössen och smutsen, och att Henrikssons knappt kunde vänta tills de blev av med barnet, växlade Charlottas ansiktsuttryck snabbt mellan ömsom tårögt och argt. ”Så kan inte en liten flicka ha det!” Charlotta slog näven så häftigt och bestämt i bordet att kaffeservisen skallrade.

Theodor mumlade samtycke från sitt hörn av köket. Så långt allt väl, tänkte Kajsa, men hon fasade fortfarande för att ta upp frågan om arvodet. Tänk om hon inte hade råd att flytta hit Gerda nu när allt var så nära att ordna sig? ”Hur mycket hade ni tänkt er?” undrade Kajsa försiktigt. ”Ja, alltså hur mycket vill ni ha betalt för att ta emot Gerda?” förtydligade hon när Charlotta såg frågande på henne. Kajsa tyckte plötsligt att det blev svårt att andas. Hjärtat bultade i bröstet. Det susade i öronen och munnen kändes torr. Hon väntade nervöst på ett svar. Charlotta och Theodor tittade lite förvånat på varandra, och Charlotta tog till orda. ”Det har vi faktiskt inte funderat på”, sa hon. ”Hur mycket kan hon tänka sig att betala?” undrade Charlotta.

Kajsa berättade att fyra kronor och femtio öre i månaden nog var allt hon hade råd med. Samma summa som hon

14

betalade till barnmorskan. ”Jag förstår att det inte är mycket att komma med…”, sa hon osäkert och höll ofrivilligt andan när hon väntade på svaret.

Men till hennes förvåning accepterade Charlotta och Theodor erbjudandet, och helt plötsligt var allt klart. Gerda hade ett nytt hem med Ekströms! ”När kan vi hämta hem Gerda?” undrade Charlotta ivrigt.

Kajsa hade berättat att Henrikssons hade verkat mer än angelägna om att bli av med Gerda så snabbt som möjligt, så kanske de skulle kunna hämta henne omedelbart?

Och så föll det sig så att Theodor och Kajsa gav sig av mot Henrikssons för att hämta hem Gerda, medan Charlotta stannade hemma med dottern Ulrika. Kajsa fick småspringa för att hinna med Theodors långa kliv. Hon kände sig trygg i hans sällskap, men oroade sig ändå för Henrikssons reaktion.

Hon undrade hur Gerda skulle reagera när två vilt främmande människor kom för att slita upp henne från det enda hem hon hittills hade haft. Det var långt ifrån ett bra hem för ett barn att växa upp i, men det var trots allt den enda trygghet fyraåringen hade. Kajsa började nästan vackla. Var det rätt att slita upp henne med rötterna? Att ta henne ifrån de enda människor hon hittills hade känt? Men så tänkte hon på likgiltigheten och livsledan som fru Henriksson hade utstrålat, och jämförde den med Charlottas spontana värme och Theodors lugna trygga väsen. Det var så tydligt att Henrikssons inte brydde sig om Gerda mer än som en extrainkomst, och inte ens en särskilt bra sådan. Hon såg framför sig lössen och hopplösheten i Henrikssons lägenhet. Kunde känna den sura stanken av sopor och inpyrt matos i bostaden. Vilken kontrast mot den enkla men rena och prydliga miljö som erbjöds Gerda hos Charlotta

15

och Theodor. Visst gjorde hon väl rätt för Gerda?!

Hennes tankar fick ett abrupt slut när de stod utanför dörren hos Henrikssons. Theodor hade inte sagt något när de klev in genom porten, men en liten rynka i pannan skvallrade om att han reagerade på stanken i trapphuset och ljudet av ett högljutt gräl från en av lägenheterna. Theodor höjde handen och knackade myndigt på dörren. ”Vem är det?” vrålade en man inifrån lägenheten.

Det måste vara herr Henriksson själv, tänkte Kajsa. Undrar om han visste att det fanns planer på att flytta bort Gerda? ”Namnet var Theodor. Jag kommer angående Gerda”, svarade Theodor den stängda dörren. Några sekunder senare öppnades den av en kortväxt man med mörk skäggstubb och mörkt kortsnaggat hår. ”Gerda? Vad vill ni med henne?” undrade han förvirrat och gned en smutsig hand över skäggstubben. Theodor förklarade att Gerda skulle få ett nytt hem hos honom och Charlotta, och att allt var godkänt av flickans mamma. Här pekade han mot Kajsa, som nickade medhåll. ”Elisabet, kom här!” ropade Henriksson vresigt. Snart smög den bekanta kvinnan upp bakom sin man. ”De är här för att hämta Gerda. Vet du något om det?”

Henriksson riktade frågan mot sin hustru. Hon nickade. ”Ja, Kajsa och jag språkades vid häromdagen. Om att vi hade sport om att få lämna tillbaka Gerda. Att vi inte längre har råd med två småflickor, och att vi behöver plats för en inneboende. Hon skulle försöka ordna något”, sa hon. ”Men då så”, sa Henriksson. ”Gerda!” vrålade han inåt lägenheten. Två små flickor kom springande. Den

16

ena ungefär dubbelt så gammal som den andra. Den äldre måste vara Henrikssons biologiska dotter, tänkte Kajsa.

Båda två tvärstannade bredvid varandra, hand-i-hand, och stirrade storögt på de främmande. Utan krusiduller grabbade Henriksson tag i Gerda och langade över henne till Theodor, som snabbt fick greppa tag i flickan för att inte tappa henne i golvet. Dörren slängdes igen med en smäll framför dem och de hörde hur låset vreds om. Samtidigt började Gerda gallskrika och slingra sig i Theodors grepp. ”Mamma, mamma”, skrek hon hysteriskt. Kajsas första instinkt var att svara och trösta sin dotter, för att ögonblicket efter komma till insikt att det var Elisabet hon ropade på.

Gerda hade ju ingen aning om vem hon var. Tårar av ilska rann längs Kajsas kinder. Hur kunde det finnas människor så känslokalla som barnmorskan Friberg och Henrikssons? Men allra mest ursinnig var hon på sig själv. En mor skulle försvara och beskydda sitt barn, inte utsätta det för fara och elände!

Theodor hade fullt sjå med att försöka lugna Gerda, som nu försökte riva honom i ansiktet. Kajsa blev rädd att han skulle ångra sitt beslut att ta hand om Gerda, men han fortsatte bara att ducka undan för hennes vassa små naglar medan han hela tiden mumlade lugnande. Till slut började gråten avta och Kajsa såg hur Gerdas kropp slappnade av mot Theodors grepp, och att han hade övergått till att stryka hennes rygg. Han fortsatte att prata med henne hela vägen hem. Kajsa kunde inte höra vad han sa, men det verkade fungera.

Charlotta måste ha hållit utkik från köksfönstret, för hon stod med dörren vidöppen och väntade när de kom uppför trappan med Gerda. ”Men kära hjärtanes då”, utbrast hon. ”Flicka lilla...”

Kajsa var inte riktigt säker på om hon menade Gerda eller

17

henne själv. Charlotta vände sig mot Kajsa med ett ansikte som utstrålade både styrka och sympati på en och samma gång. Hon lade en stadig hand på Kajsas axel, kramade till lite, och sa: ”Jag lovar på heder och samvete att vi ska ta hand om Gerda som om hon var vår egen och”, fortsatte Charlotta med värme i rösten, ”ni är självklart välkommen att hälsa på henne när helst ni vill och kan”.

18