9789180023634

FRÅN TERRORNS FRONTLINJER

MAGNUS RANSTORP

FRÅN TERRORNS FRONTLINJER

© Magnus Ranstorp 2023

Mondial, Stockholm

omslag: Jörgen Eineus

inlaga: Gustav Schiring

Tryckt hos Scandbook (Falun) 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002-363-4

»Du kan inte upptäcka nya hav om du inte har modet att tappa stranden ur sikte.«

André Gide

FÖRORD

Terrorism har vari T en ständig följeslagare genom mitt liv. Som ung collegestudent i USA i början på 1980-talet kände jag genast av konsekvenserna av vänsterradikala rörelser, palestinsk terrorism och den kokande konflikten på Nordirland. Alldeles innan hade dessutom en politisk och religiös jordbävning utlösts i Mellanöstern i och med den iranska revolutionen, som i förlängningen ledde till att statsunderstödd terrorism för många stater blev ett effektivt verktyg att använda mot sina fiender i västvärlden.

Denna cocktail av terror och omvärldshändelser gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Mot slutet av 1980-talet, då jag hade återvänt till Sverige från USA och fått möjlighet att vara gästforskare vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm, tog jag beslutet att göra terrorforskning till mitt liv, trots att det inte fanns någon klar karriärväg inom ämnet vid den tiden. Men det var också lockande att ge sig ut i detta oförutsägbara och outforskade territorium.

När jag betraktade världen och dess komplexiteter ställdes jag inför en enkel fråga som skulle komma att förändra mitt liv och forma min karriär inom terrorforskning: Om USA, världens mäktigaste nation på jorden, och dess utrikespolitik paralyseras av terrorism och gisslantagning i Libanon – varför förstår man inte då sin motståndare Hizballah och kopplingarna till Iran och Syrien eller hanterar gisslankrisen bättre? Denna fråga, som kändes som en gnagande gåta, ledde mig in på en resa av upptäckt och insikt, och det var genom att utforska dess svar som jag började lägga grunden för mitt livsverk.

Min envisa strävan efter att förstå har tagit mig till det ansedda universitetet i St Andrews och ut i världen, genom förvridna korridorer av historiska händelser, politiskt intrikata landskap och djupgående studier av människans natur. Min ambition med denna bok är att dela med mig av de insikter jag vunnit och de ögonblick som har format mig, mitt liv och min karriär.

De T är T re dagar kvar till julafton. Året är 1988 och det vita planet med texten »PAN AM« på sidorna är ett av de största passagerarplanen som finns, en Boeing 747. Passande nog heter detta tvåvåningsplan Clipper Maid of the Seas, uppkallat efter 1800-talets klipperskepp som var fullriggade segelfartyg med smalt skrov och stor segelyta. Nu seglar planet på sin nattkryssning med 243 passagerare varav sexton i besättningen, på sin marschhöjd på drygt 9 400 meter, på väg från London till New York.

Planet har nyss lättat från Heathrow. Take-off har försenats med tjugofem minuter. Klockan har precis passerat 19.00. Menyerna har delats ut och drinkarna är serverade.

I businessklass har Matthew Gannon, CIA:s biträdande stationschef i Beirut, och den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson slagit sig tillrätta i sina stora säten. Gannon har varit på hemligt uppdrag i Beirut och samlat in underrättelser om terroristorganisationer. Hans svärfar är också CIA:s operativa chef för hemliga uppdrag och har varit med i planeringen av USA:s attacker på Libyen 1986. Den femtioårige Bernt Carlsson är på väg till FN för att skriva under Namibias självständighetsförklaring.

Det finns även två andra svenskar ombord: femtioettåriga Siv Engström från Göteborg och tjugofemåriga Ingrid Mulroy från Bromölla, som är gift med en amerikan.

Ombord finns passagerare från tjugoen länder. Av dessa är 189 passagerare amerikaner. Det finns också sexton barn ombord – de flesta under två år. I ekonomiklass sitter trettiofem amerikanska

studenter från Syracuse University som känner sig upprymda. Nu är de på väg hem för att fira jul med sina föräldrar de inte sett på länge. Vad de inte vet är att de aldrig ska komma fram. Under dem i främre lastutrymmet på babordssidan ligger en brun Samsonite-resväska som innehåller en radiokassettbandspelare av märket Toshiba. Gömt inuti bandspelaren ligger nästan ett halvt kilo plastsprängmedel av märket Semtex.

Bomben exploderar med våldsam kraft trettioåtta minuter efter start. Explosionen skapar ett femtio centimeter stort hål i flygplansskrovet. Men det är tryckskillnaderna mellan planets inre och yttre som sliter isär det i fyra delar. De första tre sekunderna slits flygplanets nos av som när man öppnar en metallburk. Planets enorma frontsektion fläks upp och vrider sig bakåt och flyger genom luften för att sedan träffa en av motorerna. Resten av planet bryts upp och störtar mot avgrunden i becksvart mörker. Flygplanskroppen som regnar ner väger 290 ton med fyra Pratt & Whitney-motorer som slår i marken. Det tar trettiosex sekunder från explosionen tills flygplansdelarna träffar marken.

Alla passagerare hittas döda. Många är fastspända i sina stolar. En flygvärdinna har mirakulöst hittats levande med svag puls men dör innan hjälp når fram. Skräckscenariot bekräftas av en amerikansk rättspatolog som hävdar att det är sannolikt att några passagerare, som slås medvetslösa på grund av syrebrist, har vaknat till liv vid 4 000 meter och varit vid medvetande i över tio sekunder innan de slår ner och krossas mot marken. Enligt skotsk polis har flera passagerare förberett sig för döden med att de håller krampaktigt hårt om sina krucifix. En kvinna hittas hårt kramande sitt spädbarn. Två unga kvinnor sitter fastspända i sina säten och håller om varandra. Deras fingrar är sammanflätade.

Kroppar och kroppsdelar ligger utspridda på de böljande gröna fälten. Cockpitsektionen på Pan Am 103 har delats i hälften och en del

vilar på en åker, fyra kilometer öster om Lockerbie vid Tundergarths lilla kyrka. Den slår ner femtio meter från en liten bondgård där lantbrukarna Kate och Kevin Anderson bor. Försiktigt går de fram mot den nedborrade flygplansdelen. Total tystnad råder på fältet förutom små eldsvådor. När de tittar in i cockpit som klyvts på mitten med sin ficklampa ser de ett kaos av kringflygande papper, flygplansdelar och flera livlösa kroppar. Piloterna sitter fastspända och döda i sina stolar. När ljuset träder fram nästa morgon hittas nittiosju kroppar som regnat ner på fälten runt deras gård.

På andra ställen är det lika stor förödelse. Flygplansvingarna med nittioen ton flygbränsle störtar ner mot de små gråa stenhusen i den skotska byn Lockerbie. Nedslaget hörs som åska som närmar sig som ett allt starkare muller – till sist är det öronbedövande som en jetmotor. Eldklot följer explosionen. De förintar allt och alla i dess väg. Fem bostadshus krossas helt. Elva personer på marken mister livet då planet slår ner och skapar en jättekrater där flera hus tidigare stått. Ett dussintal hus brinner. Lukten av flygplansbränsle är överväldigande. Delar av bostadsområdet Sherwood Crescent existerar inte längre då ena vingen med motor kraschat ner på området beläget vid motorväg A74. Bakpartiet har landat nära Rosebank Crescent. Likt en bomb har flygplansdelar slagit ner på olika platser i den lilla byn. Förödelsen är enorm.

Trots att Lockerbie då var ett av de minsta polisdistrikten lyckas man snabbt mobilisera 1 043 poliser nästa morgon från granndistrikt och hela landet. Mer än 1 000 militärer och frivilliga sluter upp och arbetar sida vid sida. Vrakdelar från Pan Am 103 har spridit sig över hisnande 2 000 kvadratkilometer.

Byborna är nästa dag ute på fälten tillsammans med blåljusmyndigheter i skallgångskedjor som söker av fälten. Man lyfter på ris och buskage, finkammar gräs och diken, undersöker varje kulle. Där samlar man in likrester, resväskor, ryggsäckar, uppfläkta jul-

klappar och leksaker, samt smutsiga kläder som man identifierar och katalogiserar. Allt förs till uppsamlingsplatsen i kommunhuset som över en natt förvandlats till ett makabert bårhus. Kropparna ligger uppradade i långa rader. Till slut räcker inte kommunhuset längre till då kropparna blir för många. Ett beslut fattas därför att använda sig av en närliggande ishall som blir ett provisoriskt bårhus.

De lokala bybornas gensvar på denna kris är helt otroligt. Ett berg av tusentals kläder har samlats ihop, utspridda från alla resväskor. Efter polisens godkännande från ett utredningsperspektiv ger man byborna de hopsamlade kläderna. Trots att det då passerat sex år sedan Lockerbie-attentatet samlas frivilliga krafter för att varsamt tvätta dessa klädesplagg, fast beslutna att återlämna en liten bit av offren till de anhöriga. Kläderna stryks oavsett skick och de slås in i små paket med små handskrivna lappar. Med forensisk noggrannhet pusslar man ihop vem kläderna tillhört. Det gör man delvis genom bildbevis från offrens kameror och fotografier som de haft med sig på planet. De trettiosex kvinnorna som blev kända som »tvätterskorna från Lockerbie« visar kärlek och omsorg för anhöriga som har levt i ett mörker, förtvivlan, saknad och sorg.

Lite mer än ett år efter dådet står jag vid nedslagsplatsen i Lockerbie. Omfånget av tragedi och död är svår att ta in. Förödelsen och vrakbilderna från tv etsar sig fast. Själva tanken på hur offren regnat ner från himlen får mig att må fysiskt illa. Det är en självklarhet att åka till Lockerbie, en liten stad med 4 000 invånare i närheten av skotska sydvästkusten, två timmars bilväg rakt söder om Edinburgh. Min handledare, professor Paul Wilkinson, är inte bara en akademisk pionjär inom terrorismstudier vid St Andrews-universitetet utan även djupt engagerad i fallet med Lockerbie-attentatet, både som

rådgivare till brittiska myndigheter och som stöd till de anhöriga. Med värme uppmuntrar han min resa till Lockerbie, framförallt eftersom det är viktigt att ta in tragedin med egna ögon. Han tycker det är avgörande för mig att förstå den genom samtal med lokala bybor och anhöriga. Jag åker från en trygghetsbubbla till vad som kan beskrivas som en krigszon.

Det är svårt att riktigt ta in omfattningen av att ett 290 ton tungt plan störtat ner över en landsort och bostadshus med flera hundra kilometers hastighet. Jag besöker bostadsområdet Sherwood Crescent där förödelsen varit som värst. Där har ett vingparti skapat en femtio meter lång krater. Sandfärgade hus håller på att återuppbyggas. Ett tungt moln av sorg ligger som ett osynligt täcke över byn. Jag vågar inte fråga de som bor i området var exakt alla flygplansdelar slog ner. Det känns respektlöst. Jag tar mig istället till Dryfesdalekyrkogården någon kilometer utanför centrala Lockerbie.

Där står en flera meter hög majestätisk triptyk i grå granit med alla 270 offrens namn inristade på de tre delarna. När man ser alla namn samlade blir allt ännu mer verkligt. Bakom varje namn finns anhöriga och vänner. Jag hittar Dryfesdales kapell och går in. Där blir jag stående och bläddrar genom minnesboken. På varje uppslag finns ett foto på offren och en berättelse om deras liv, familj och drömmar. Jag studerar varje ansikte en stund. Bilderna som tagits när de var ovetande om vad som skulle hända dem senare i livet. Oskyldiga liv som släckts på exakt samma tid och grymma sätt. Familjer vars liv slitits isär av bottenlös smärta och gränslös ondska. Jag tänker på hur svårt det är att gå vidare för de anhöriga. De måste leva med en outhärdlig sorg och tomhetskänsla när alla andra går vidare med sina liv.

Jag lämnar Lockerbie djupt berörd och beslutsam av att tänka på offren. Framförallt vill jag fortsättningsvis hedra deras minne.

Några månader efter besöket till Lockerbie träffar jag Jim Swire som är pappa till tjugotreåriga Flora som var ombord Pan Am 103. Hon satt på säte 39D. Flora var lika gammal som mig när hon dog. Jim berättar att hans dotter precis hade blivit antagen till Cambridge på läkarprogrammet och skulle resa till New York för att träffa sin pojkvän över jul. När nyheten kom kände Floras mamma en bottenlöst djup smärta över att inte ha fått hålla hennes hand i de sista ögonblicken. Jim berättar att hon sa att det kändes som »smärtan i att brännas upp levande«. För Jim flimrade bilder förbi inombords: Vad tänkte Flora på i sina sista ögonblick när planet fläkts upp? Var hon medveten? Var hennes kropp intakt? Har hon känt någon smärta?

När Jim skulle identifiera Flora på bårhuset var hennes ansikte så förvrängt och förstört att det inte var möjligt. Han identifierade henne genom ett märke på en av hennes tår. Patologen skar av en av hennes hårlockar och placerade den i Jims händer. Han slöt Jims händer försiktigt i sina och Jim kunde inte få fram några ord. Jims ansikte är sargat och djupt inpräntat av stor sorg när han berättar. Han drar sina fingrar genom sitt vågiga vita hår. Samtidigt utstrålar han en envis beslutsamhet och kämpaglöd – en livslång strävan efter sanning där det aldrig är fråga om att släppa taget utan att finna svar på vilka terroristerna är, varför just hans dotter behövde dö och hur rättvisa kan utmätas.

Jim är stålsatt att ställa ansvariga myndigheter till svars. Det ligger i hans natur då han tjänstgjort som militär i den brittiska armén. Han är dessutom sprängmedelsexpert. Vi talar om olika teorier kring vem som kan vara ansvarig för dådet och rådande brister i flygplatssäkerhet.

Några månader efter hans besök hos oss i St Andrews reser Jim genom Heathrowflygplatsen för att ta British Airways flight 177 till

New York. Med sig genom säkerhetskontrollen har Jim en exakt kopia av Lockerbie-bomben gömd inne i en likadan kassettbandspelare. Istället för Semtex har han använt och placerat ut 350 gram marsipan längs med elektroniken. Jim har medvetet synliggjort den gula marsipanen som är hopkopplad till tryckmätare och timer, extra batterier och en falsk detonator. Semtex och marsipan har liknande sammansättning. De luktar likadant och är båda lika formbara. På ett dramatiskt och kuppartat sätt vill Jim tydligt visa att flygplatssäkerheten inte förbättrats sedan Lockerbie, trots otaliga varningar. När den unga säkerhetskontrollanten kollar Jims bagage släpper hon det vidare utan närmare kontroll. Obehindrat går han ombord på planet med en falsk bomb.

Vid ankomst till John F. Kennedy-flygplatsen överlägger Jim med amerikanska anhöriga om att offentliggöra sin säkerhetskupp och de katastrofala bristerna. De anhöriga har inte känt till vad Jim har haft i görningen. Men de beslutar att vänta sex veckor innan något avslöjande. Väl tillbaka i England lyckas Jim även smuggla in en liknande bombreplika i det brittiska parlamentet.

I juli 1990 briserar nyheten och han berättar allt om säkerhetskuppen på en presskonferens. Jim har fullständigt dragit ner byxorna på det brittiska säkerhetsetablissemanget. Detta leder den brittiske transportministern Cecil Parkinson till att omedelbart kalla in Jim Swire till ett möte där han utlovar att undersöka hur det är möjligt att smuggla en bombreplika förbi säkerhetskontrollerna på Heathrow.

Utredningen av Lockerbie-attentatet är både en lång och komplex brottsutredning. FBI:s Robert Mueller, långt senare även känd för att ha lett utredningen om Trumps kontakter med Ryssland, ledde den under många år. Huvudteorin initialt var given. Många trodde att

Lockerbie-attentatet var en hämndaktion för ett katastrofalt misstag: den amerikanska robotkryssaren USS Vincennes nedskjutning av ett iranskt passagerarplan med 290 passagerare varav sextiosex barn som inträffat sex månader tidigare. Samtidigt kom det in varningar från olika håll. Sökljuset riktade också in sig mot palestinska terrorgrupper som hotade om aktioner mot amerikanska och israeliska flyg. Men i januari 1990 ändrade brottsplatsutredningen inriktning då man hittade orsaken till vad som utlöste bomben ombord på flyget – ett litet fragment av en timer – som pekade mot ett annat håll: Libyen.

i juli 1988, ett halvår innan Lockerbie, attackerar en man beväpnad med automatvapen och handgranater kryssningsfartyget City of Poros, som lagt ut för en dagstur mellan öarna i Egeiska havet i Grekland. Ute till havs börjar han meja ner de 470 passagerare som befinner sig ombord. Folk hoppar över relingen för att fly undan det brinnande infernot som uppstått ombord efter att han börjat kasta granater. Nästan hundra personer skadas och nio personer, inklusive gärningsmannen, dödas. En av de som dödas är femtiofemåriga Irene Käck från Arbrå i Hälsingland.

Ombord på fartyget spränger terroristen sig själv i luften när en av hans egna handgranater utlöser. Om det är en olycka eller en medveten självmordsattack blir aldrig klarlagt i utredningen. Fyra timmar innan händelserna ombord City of Poros sker en kraftig bilexplosion i Atenförorten Pireus, på piren där kryssningsfartyget brukar förtöja. Två personer har suttit i bilen, en Nissan Sunny, men deras kvarlevor är nu så vanställda och förkolnade att det är omöjligt för tekniker att säkerställa deras identitet.

Trots det riktar terrorutredare snabbt in sig på Abu Nidalorganisationen, en palestinsk grupp ledd av terroristen Abu Nidal. Utredningen identifierar Samir Muhammad Khadar som en av bilpassagerarna och sannolikt också hjärnan bakom attacken mot City of Poros. Khadar har efterlämnat två falska libyska pass på ett hotellrum i Aten och polisutredningen visar att han besökt Libyen ett flertal tillfällen de senaste tre åren där Abu Nidal-organisationen har träningsläger. Dessutom går Abu Nidal-organisationen ut offentligt

och tar på sig dådet för både attacken mot City of Poros och bilexplosionen vid hamnen. Även vapnen som används i attacken kommer från Libyen. Indicierna mot Khadar stärks av att hans nycklar hittas i bilen – och de leder till en lägenhet utanför Stockholm, hela vägen till Abu Nidals stödgrupp som är baserad i Sverige.

Den huvudmisstänkte Samir Muhammed Khadar lever ett dubbelliv. Han är gift med en svensk-finländsk kvinna från finska Uleåborg som han träffat på Café de Paris i Rom 1983. Kärleken blomstrar och han är bosatt i en trerummare i Upplands Väsby sedan 1986 då han genom falska identitetshandlingar fått ett svenskt uppehållstillstånd. Khadars täcknamn som han använder officiellt är Michel Rouphael, en entreprenör som driver en export- och importfirma, till synes mycket framgångsrikt. Även Khadars hustru är övertygad om att han är en exceptionellt framgångsrik affärsman med internationella kontakter då han reser över hela världen och ofta är borta flera månader i taget. Precis innan Khadar reser till Grekland har paret fått en son. Vad hustrun inte vet är att Khadar inte är vem han utger sig för att vara. Eller att han har förhållande med två andra kvinnor som bor i Danmark respektive Norge. Som Abu Nidals operativa underrättelsechef är han en av världens mest eftersökta terrorister, efterlyst under femton olika identiteter över hela världen.

Samtidigt har han levt som en fri man i Sverige.

Utredningsspår leder till Stockholm och Säkerhetspolisen utför en husrannsakan i Khadars lägenhet i Upplands Väsby. Där finner man en filmrulle som leder till en vapengömma i en skog, belägen fem kilometer öster om Arlanda flygplats. Fyndet är chockerande stort då vapenarsenalen innehåller tretton påsar med fyra kilo sprängämnen, fem elsprängkapslar och tidur av okänt ursprung, sjutton sovjetiska handgranater av typ F1, plus nitton tändsatser. Därtill hittar man två tyska Sig Sauer-pistoler modell 230 med engelska ljuddämpare, fyra automatkarbiner Kalasjnikov med tolv magasin tillsammans med

ammunition. Merparten av vapnen kommer från östblocket. Fyndet visar enligt Säkerhetspolisen att Abu Nidal-organisationen planerade ett terrordåd i Sverige. Enligt Säpos kommissarie Krister Hansén var det troliga målet Arlanda eller någon ambassad i Stockholm.

Fallet med Khadar griper tag i mig sommaren 1988. Jag har återvänt till Sverige efter flera års universitetsstudier i USA och börjat arbeta som gästforskare vid Utrikespolitiska institutet där jag specialiserar mig på internationell terrorism. Att få promenera till arbetet på Utrikespolitiska institutet genom gränderna i Gamla stan var en ynnest. Dessutom rekryteras jag samma sommar som vikarierande ledarskribent på Dagens Nyheter med ansvar för utrikesledare med bevakning på utvecklingsländer. Med andra ord fick jag på varje morgonmöte ansvar för alla betydelselösa konfliktnyheter som de stora journalistiska tungviktarna inte ville befatta sig med. Utan journalistisk erfarenhet och utan tillgång till internet gick det inte att googla fram basinformation. Istället fick man snabbt skapa sig en överblick i DN:s arkiv där tidigare nyheter om läget i något land var fastklistrade på ett noteringsark och prydligt hopvikta i kartoteket. Ofta fick man kasta sig över till Utrikespolitiska institutets bibliotek eller slå i telefonboken efter någon relevant expert som kunde ge något unikt perspektiv.

Sommaren 1988 låg fokus för DN:s ledarredaktion varken på Khadar, City of Poros-attacken eller vapengömman utanför Arlanda, utan det låg istället på den enorma politiska storm som brutit ut efter avslöjandet av Ebbe Carlsson-affären. Bokförläggaren Ebbe Carlsson gjorde en privat utredning av mordet på statsminister Olof Palme och saluförde det så kallade kurdspåret med socialdemokratisk välsignelse. Men det hela slutade i katastrof när Carlssons livvakt stoppades

i tullen i Helsingborg i ett försök att smuggla in olaglig avlyssningsapparatur i Sverige. De tv-sända förhören i konstitutionsutskottet med Carl Lidbom, Sveriges ambassadör i Frankrike, statsminister Ingvar Carlsson och justitieminister Anna-Greta Leijon sände chockvågor genom det politiska etablissemanget. Det slutade med att justitieminister Anna-Greta Leijon – som själv varit tidigare föremål för ett kidnappningsförsök av Baader-Meinhof-ligans Norbert Kröcher

1977 – fick lämna in sin avskedsansökan tillsammans med rikspolischefen och senare Säpochefen. Det var en ynnest att få vara en fluga på väggen inne på DN:s politiska ledares redaktionsmöten, särskilt när alla dagliga förvecklingar i Ebbe Carlsson-affären diskuterades ingående och DN stakade ut vilka granskningsspår man skulle sätta blodhundarna på.

Fallet med Khadar leder till mitt första inbjudna besök på Säpos våningsplan i polishuset på Kungsholmen där vi diskuterar Abu Nidal och andra olika palestinska terroristorganisationer. Men jag har inte mycket att tillföra i Khadar-ärendet. Mötet förstärker min bild av att Sverige är en attraktiv fristad för terrorister. Enligt Säpo själva är Sverige, Danmark och Frankrike några av de mest attraktiva platserna att vistas på för terrorister. Säpo uppger uppgivet att man påpekat förhållandet till regeringen men det är tydligt att inte finns någon politisk vilja att göra något åt situationen.

Denna uppgivenhet ska jag snart försöka ändra på.

s ommaren 1988 får jag möjlighet att resa till USA genom den amerikanska ambassaden i Stockholms försorg då jag blivit utvald av det amerikanska utrikesdepartementets International Visitor Leadership Program för att fördjupa professionellt utbyte kring kontraterrorism. Ett skräddarsytt program tas fram efter gemensamma överläggningar och jag ska få möjlighet att besöka och samtala med FBI, CIA, och det amerikanska luftfartsverket FAA, tankesmedjor och en handfull terrorforskare i Washington D.C., New York, Boston, Oklahoma och på Rand Corporation i Santa Monica i Kalifornien.

Jag ska flacka med flyg från kust till kust. Kronjuvelen är ett besök på John F. Kennedy School of Government vid Harvarduniversitetet. Och det är därifrån jag har starkast minnen från resan. Det var inte bara en ära att få besöka ett av världens främsta universitet utan besöket skulle både inspirera och överraska.

Inför varje besök i en ny stad mottar jag på hotellet en Fedexförsändelse från det amerikanska utrikesdepartementet med detaljer som mötestider, plats och mötesdeltagare. Vad som överraskar inför detta möte är att jag inte bara ska träffa Harvarduniversitetets National Security Fellows, vilket består av två–tre dussin amerikanska militära officerare som är studenter, utan också att jag förväntas hålla ett anförande om internationell terrorism. Fedex-försändelsen anländer till mitt hotell i Boston tidigt på morgonen. När jag öppnar den står det svart på vitt att jag ska hålla ett föredrag. Jag har inget förberett anförande. Samtidigt som jag stryker min skrynkliga skjorta och kostym skriver jag febrilt ner några stolpar ur minnet på ett papper.

Några timmar senare leds jag in i konferensrummet och runt ett gigantiskt bord sitter cirka trettio militära officerare i sina pressade uniformer. Mitt fokus riktas mot gradbeteckningarna och truppslagstecken, utmärkelser och om de tillhör armén, flottan, marinkåren eller flygvapnet.

»Gentlemen. Tack för inbjudan att få träffa er. Det är en stor ära. Om jag får en kopp kaffe så ska jag ge en tour d’horison över terrorismutvecklingen i Sverige och lite om internationell terrorism i Mellanöstern«, inledde jag med så stor självsäkerhet att det överraskade mig själv.

Min impromptu minipresentation målas upp med breda penseldrag. Den centrerar sig specifikt kring terrorincidenter och vad som hänt på terrorfronten i Sverige sedan 1970-talet, som exempelvis Baader-Meinhof och västtyska ambassaddramat, kidnappningsförsöket av Anna-Greta Leijon, PFLP:s kopplingar till svenska vänstergrupperingar som KFML(r)/KPML(r), hur Blekingegadeligan stödde PFLP finansiellt och att man hade långtgående planer på att kidnappa en av Tetra Pak-arvingarna från Rausingfamiljen och en palestinsk terrorcell baserad i Uppsala som genomförde bombdåd i centrala Köpenhamn mot Northwest Orients kontor 1986. Och självklart tar jag upp det färska fallet med Abu Nidal, Muhammed Khadar, City of Poros och hur Sverige spelar en central roll som fristad för terrorister från Mellanöstern.

Mitt fokus skiftar sedan till Mellanöstern och jag övergår till Irans användning av Hizballah som terrorombud genom kidnappningar av västerlänningar i Libanon. De senaste fyra åren har västerlänningar kidnappats av Hizballah som ett utpressningsmedel för Irans utrikes- och säkerhetspolitik, även om Teheran förnekar inblandning. Särskilt nämner jag kidnappningen av en högt uppsatt amerikansk överstelöjtnant sex månader tidigare. Jag tar även upp Libyen som länge understött terrorism och där den libyska underrättelsetjänstens

inblandning i attentatet mot La Belle-diskoteket i Berlin resulterar i amerikansk militär vedergällning mot Gaddafi i april 1986. Jag ser en av officerarna med stenansikte sträcka upp handen.

»Ursäkta, sir. Jag vill tillägga att jag och flera andra av oss deltog i Operation El Dorado Canyon i april 1986 på sjätte flottan – och han där borta flög en av de hundra F-111 som skickade iväg kryssningsmissiler mot olika måltavlor.«

Han fortsätter:

»Vi är dock tacksamma för att du också tar upp självmordsattacken mot den amerikanska marinkårens byggnader som krävde 241 militära liv – 220 av marinkårens främsta. Vi får inte heller glömma våra franska militära bröder – femtioåtta fallskärmsjägare – som mördades i samma stund i en parallell attack. Vi kommer göra allt för att lokalisera och utkräva rättvisa mot de ansvariga. Vi kommer aldrig att sluta. Och de som vi jagar är Hizballahs Imad Mughniyeh och det iranska revolutionsgardets Quds-styrka som vi har bekräftade underrättelser på var de ansvariga.«

Bilderna från den 23 oktober 1983 etsade sig fast i mig vid första ögonblicket. Raserade husmassor, sargade soldater som bars på bår. Tidigt på morgonen körde en lastbil genom barriärerna till marinkårens bas i Beirut och detonerade 6 000 kilo TNT under ett fyravåningshus som raserades och totalt destruerades. Det var den dödligaste attacken mot marinkåren sedan 1945 och slaget vid Iwo Jima, och den enskilt största icke-nukleära explosionen sedan andra världskriget.

Jag ser på mina åhörare hur stålsatta de är på vedergällning och att utkräva rättvisa. I samma stund känner jag också av hur gigantiskt stor och mäktig USA:s militära apparat är, men samtidigt så sårbar för enskilda terroristers våldshandlingar. Det är fascinerande att världens mäktigaste nation har så stora svårigheter att hantera asymmetrisk krigföring och att kidnappningar av västerlänningar

har en så dramatisk effekt för USA att den paralyserar hela dess utrikes- och säkerhetspolitik. Så har det varit särskilt de senaste tio åren sedan Mohammad Reza Pahlavi, shah av Iran, störtades genom den islamiska revolutionen 1979 och ersattes av Ayatollah Ruhollah Khomeini som religiös ledare. I denna radikala förändringsprocess, där Iran gick från sekulär konstitutionell monarki till en auktoritär islamisk republik, spelade terrorism en central roll i revolutionens konsolidering. Islamiska studenter hade tagit över USA:s ambassad i Teheran och under 444 dagar hölls femtiotvå amerikanska diplomater som gisslan. En av dessa amerikanska diplomater var pressattaché

Barry Rosen som jag tidigare under min resa träffat i New York. Under vårt möte berättade Barry gripande om hur han hållits med bindel för ögonen i flera dagar i sträck och hotats med automatvapen som var placerat mot tinningen. Vid ett tillfälle fick han tio sekunder på sig att underteckna en bekännelse att han var en spion, annars skulle han skjutas. Barry höll ut i åtta sekunder innan han gav efter – efteråt var han nedbruten psykiskt. Under sin fångenskap i 444 dagar var han sammanlagt utomhus i tjugo minuter. Han utsattes även för skenavrättningar, regelbunden misshandel och fängslades med bundna händer och fötter långa perioder. Flera av gisslan försökte begå självmord efter långa perioder av systematisk fysisk och psykisk misshandel.

Gisslankrisen i Iran fångar upp en mångfacetterad verklighet. Barry Rosen och övriga gisslan släpptes den 20 januari 1981, samma dag som president Ronald Reagan installerades. Frigivningen av gisslan var en del av omfattande kohandel mellan USA och Iran –där USA, med Algeriet som mellanhand, gick med på att släppa åtta miljarder dollar i frysta tillgångar till Iran.

Gisslantagning är tydligt en lukrativ handelsvara och ett effektivt påtryckningsmedel för Iran mot USA och andra västerländska fiender. Framförallt ser Iran en möjlighet att genom terrorism bryta sin

diplomatiska och ekonomiska isolation som gravt negativt påverkar Irans långvariga konflikt med grannlandet Irak och landets militära förmåga. Som ett led i detta krig genom ombud trasslade president Ronald Reagan in sig i Iran–Contras-affären, där amerikanska tjänstemän involverades i hemlig vapenförsäljning till Iran i utbyte mot frisläppandet av gisslan som hölls av libanesiska Hizballah.

Överstelöjtnant Oliver North som satt i administrationens nationella säkerhetsråd utarbetade planer för att intäkterna från vapenförsäljningen skulle avledas och finansiera antikommunistiska Contrasgerillan som stred mot Sandinistregimen i Nicaragua. När

Iran–Contras-affären uppdagades av media var det tveklöst Ronald Reagan-administrationens mest allvarliga politiska kris och fjorton tjänstemän, inklusive försvarsminister Caspar Weinberger, åtalades.

Jag fängslas av hur USA, världens mäktigaste nation, paralyseras av terrorgrupper och hur statsunderstödd terrorism blivit ett verktyg för diplomatiskt utstötta och isolerade länder som Iran, Syrien och Libyen. Samtidigt slås jag av att USA:s mäktiga underrättelseapparat inte verkar vare sig förstå terrorister som motståndare eller kunna knäcka dessa kopplingar mellan terrorgrupper och de som understödjer terrorism som verktyg.

Det verkar predestinerat att min enkla fascination ska bli mitt livsprojekt. Jag vill verkligen förstå och kartlägga dessa ljusskygga och destruktiva krafter inom terrorvärlden.

Harvardbesöket är formativt för mig på många olika sätt. Att som tjugotreåring få föreläsa inför militär publik på ett av världens främsta universitet ökar självförtroendet och motivationen. Inget verkar omöjligt längre eller utom räckhåll. En hel värld öppnar upp sig och när jag kikar bakom kontraterrorismens kulisser är det jag ser både

fascinerande, imponerande och skrämmande på samma gång. Men jag erkänner att det mest fascinerar.

Under USA-resan införlivas många pojkdrömmar. Det är en särskilt surrealistisk känsla att besöka FBI i deras högkvarter i Washington D.C. Plötsligt är terroristjakten på riktigt. Ett av de allra starkaste minnena är från min taxiresa ut till CIA i Langley i delstaten Virginia. Jag är på väg till ett möte med en högt uppsatt CIA-chef. Väl framme släpper taxin av mig vid säkerhetskontrollen och försvinner medan vakter kontrollerar att mitt namn står på listan och jag får passera en kontroll med röntgenutrustning. Inga väskor tillåts och inga mobiltelefoner låses in eftersom de inte finns vid denna tidpunkt. Jag eskorteras rakt in i en vestibul där CIA:s emblem med en jätteörn pryder marmorgolvet. På ena sidan ser jag CIA:s minnesvägg med sjuttio utmejslade stjärnor – var och en symboliserar en CIA-agent som offrat sitt liv i tjänsten.

Efter en kort hisstur till sjätte våningen kliver jag ut med min eskort. Det är här CIA-ledningen sitter. En av cheferna som tar emot bjuder in mig till sitt kontor och jag sätter mig ner. Det känns nervöst trots att mannen är mycket avslappnad och trevlig. Jag beskriver några höjdpunkter på min USA-resa och intressanta möten jag haft hittills.

Men så efter en stund kommer jag till fram till frågan jag verkligen är där för att ställa:

»Nästa år 1989 på våren planerar jag en antiterrorism-konferens på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Skulle ni på CIA och andra amerikanska myndigheter vara intresserade av att delta i konferensen?«