Katja Brandis DEL 2
Katja Brandis
Tiago är lättad. Han får stanna på Blue Reef High och har äntligen blivit kompis med delfintjejen Shari. Och tur är väl det, för han behöver henne mer än någonsin. Det är nämligen långt ifrån alla som uppskattar att det går en tigerhajvandrare på skolan. En dag upptäcker eleverna på Blue Reef High att någon dumpat kemiskt avfall i havet utanför staden. Tiago är fast besluten att fånga skurkarna och kallar in förstärkning i form av sina woodwalkersvänner, med pumakillen Carag i spetsen. Samtidigt försvinner Shari spårlöst ut på det öppna havet, och Tiago måste göra allt i sin makt för att hitta henne innan det är för sent.
Andra delen i Seawalkers-serien.
Sharis räddning
ISBN 978-91-7985-307-5
9 789179
Sharis räddning
853075
www.tukanforlag.se www.tukanforlag.se
O_SW2_Sharis räddning_211005.indd Alla sidor
2021-10-05 16:01
Vid det här laget har jag hunnit vänja mig vid tanken på att jag är en tigerhajvandrare. Men det är långt ifrån alla som gillar att jag får stanna på Blue Reef High School. En som inte gör det är Lydia Lennox, Ellas mamma. Hon tycker att det var mitt fel att Ella gjorde bort sig inför halva skolan för ett tag sedan. Dessutom är hon arg för att Ella skrapade sig på mitt skrovliga hajskinn när vi bråkade under skolfesten – trots att det var Ella och hennes gäng som hoppade på mig. Tur att de flesta i klassen står på min sida, Shari och Jasper till exempel. När det gäller andra, vissa lärare också för den delen, är jag inte lika säker …
Sharis räddning_210930.indd 5
2021-09-30 14:15
Jag sitter i klistret – igen Kom igen, ta i lite då, din tråkmört!
Sådana förolämpningar var jag inte van att höra. Särskilt inte från en fullvuxen späckhuggare som just gick till attack. Jag hade bett miss White, vår lärare i närkamp och överlevnad, om stödundervisning för att lära mig kontrollera min ilska bättre. Hon hade sagt ja, men förvarnat om att hon tänkte göra allt för att provocera mig. Nu var det söndagskväll och vi hade redan tränat en dryg timme på öppet hav, där vi var utom synhåll för nyfikna blickar. Miss Whites andra gestalt kom just susande rakt emot mig som en ubåt på kollisionskurs. Jag ryckte till och vek instinktivt undan. Här var havet så djupt att jag inte kunde se botten. Smidigt följde det jättelika, svartvita djuret efter. Varför simmar du så långsamt? Går det inte fortare? retades miss White. Då är ju en sköldpadda med höftledsproblem snabbare! Jag har aldrig blivit omsimmad av en sköldpadda, replikerade jag och svängde snabbt runt för att komma bakom henne och nafsa henne i fenorna. Jag lyckades nästan, men bara nästan. Elegant sköt miss White tillbaka upp mot ytan och frustade. Och du tror att du är skolans farligaste djur? Vad ska du med alla 7
Sharis räddning_210930.indd 7
2021-09-30 14:15
de där tänderna till om du inte vet hur man använder dem, din slöa sill! Slöa sill? Jag kände att jag blev arg, trots att jag försökte behärska mig. Hon vill bara provocera dig, sa jag till mig själv. Simma ikapp henne och visa att du skulle kunna bita henne! Jag simmade efter upp till ytan och prejade miss White. Men det hade jag inte mycket för eftersom hon tog sats och hoppade. En svartvit mage seglade förbi ovanför mitt huvud och sedan var späckhuggaren redan utom räckhåll. Tusan också! Jag ansträngde mig med all min kraft för att hinna ifatt miss White, men hon var snabbare än jag. Sjukt irriterande – jag började ilskna till på allvar. Kom igen, ansträng dig lite, din ynkliga sardin! Okej, som ni vill, svarade jag bistert. Med all min samlade hajkraft och med vidöppet gap satte jag fart rakt mot henne. Men den här gången försökte den stora späckhuggaren inte vika undan, utan spärrade också upp gapet. De konformade tänderna var helt klart kraftigare än mina. Hoppsan! Snabbt vände jag tillbaka igen. Oj då, blev den söta lilla hajgubben rädd? Nu var det ännu svårare för mig att ta det lugnt, eftersom hon hade rätt. Bry dig inte om henne, låt det passera, förmanade jag mig själv. Hon retar dig med flit. Om du exploderar har du förlorat. Som människa skulle jag ha tagit några djupa andetag, som tigerhaj simmade jag rakt fram och lät vattnet strömma genom gälarna. Plötsligt kom jag på hur jag kanske skulle kunna besegra miss White. Delfiner var mycket nyfikna av sig … och späckhuggare var bara stora delfiner. 8
Sharis räddning_210930.indd 8
2021-09-30 14:15
Jag vände nosen mot land och simmade därifrån, precis som om jag inte var det minsta intresserad av späckhuggaren längre. Och bingo, efter bara några sekunder kom miss White närmare och simmade fram till mig för att se vad som var så spännande. Och vad … började hon, men då hade jag redan blixtsnabbt vänt mig om och knuffat till min lärare i sidan. Om det varit en riktig strid hade jag kunnat bita henne rejält. Hennes hud kändes som slätt, hårt gummi. Ett poäng till mig, va? sa jag. Ett poäng till dig, erkände miss White. Hon lät road. Väldigt fiffigt! Och jättebra att du lyckades behärska dig, Tiago. ”Din slöa sill” var taskigt sagt, sa jag. Tur att ingen hörde det, sa miss White med ett skratt. Det är visserligen kul att reta elever, men egentligen står det inte i läroplanen. Hon såg på mig med sina svarta ögon. Jag tror att det räcker för idag. Kom, vi simmar tillbaka till skolan. Närkampen hade tagit på krafterna. Egentligen ville jag bara äta lite och sedan gå och lägga mig. Men så blev det inte. När jag hade förvandlat mig, krånglat på mig mina badbyxor som jag hade lämnat under båtbryggan och hävt mig upp på piren, såg jag att pytonormvandraren Ella Lennox satt lite längre bort. För dagen var hon klädd i en vit klänning med blombrodyr i olika färger. Den såg dyr ut. Typiskt, Ella av alla människor. Hon tyckte lika illa om mig som jag om henne. En liten tröst var att hon åtminstone inte hade med sig sina livvakter Toco och Barry för tillfället. De hade varit hemma och hälsat på sina föräldrar över helgen och var inte tillbaka än. ”Hej, hajen!” sa hon med ett leende som jag inte gillade. ”Vad har du gjort i havet? Varit på dejt?” ”Hurså?” svarade jag så likgiltigt jag kunde. Trots att mina 9
Sharis räddning_210930.indd 9
2021-09-30 14:15
nerver var lika spända som strängar. Förhoppningsvis skulle miss White märka att det var någon här och stanna i vattnet. Jag försökte nå henne från huvud till huvud: Kan ni stanna i havet en stund till? Vi har sällskap! Men det var för sent. Trots att miss White gjorde en helomvändning och försvann igen, hade Ella redan sett hennes svarta ryggfena dyka upp i lagunen. ”Har du varit ute med miss White? Är du kär i henne?” ”Synd att solen bränt bort det lilla vett du hade”, svarade jag så nonchalant jag kunde. Men Ellas blick borrade sig in i mig likt en harpun. ”Eller … har hon till och med lärt dig nåt hon inte lär oss? Hon kanske vill att du ska få bättre betyg …” Förmodligen syntes det på mig att Ella hade kommit nära sanningen, för hon hoppade upp och började gå mot skolan. ”Jag ska tala om för mr Clearwater att du har fjäskat in dig hos miss White och är hennes favorit nu”, fräste hon över axeln. ”Jag tror inte att hon får göra så.” Instinktivt tog jag tag i hennes arm. ”Nej, gör inte det. Snälla!” I samma ögonblick insåg jag att det var det sämsta jag hade kunnat göra. Ella skrek till och försökte göra sig fri. Tydligen var hon räddare för mig än hon ville erkänna. Förskräckt släppte jag henne – just som hon gjorde ett ryck för att komma loss. Ella halkade på bryggans hala bräder och trillade pladask med ena handen viftande i luften. Åh nej! Jag såg genast att hennes klänning hade gått sönder. Flera sömmar på det broderade livet hade spruckit. Det här var inte bra. Svärande kravlade Ella sig upp. Hon stirrade på sin klänning och sedan spände hon ögonen i mig. ”Din lilla skitunge!” väste hon, och gav även miss White, som just närmade sig i 10
Sharis räddning_210930.indd 10
2021-09-30 14:15
människogestalt, en giftig blick. ”Ni havsdjur tror att ni kontrollerar skolan, men vänta ni bara, snart kommer ni inte att vara lika kaxiga!” ”Ella …”, ropade miss White efter henne, men pytonvandraren vände sig inte om utan klampade ilsket bort mot skolans insjö. Miss White såg strängt på mig. ”Vad skulle det där vara bra för, Tiago? Varför tog du henne i armen? Det var verkligen dumt gjort!” Jag orkade bara nicka stumt. ”Ja, jag vet. Förlåt. Jag vet inte hur det …” ”Be inte mig om ursäkt, utan Ella! En sak är i alla fall säker, du behöver verkligen stödundervisning.” Eftersom jag hade förtjänat det lyssnade jag på hennes straffpredikan under tystnad. Varför lyckades jag hela tiden försätta mig i sådana här situationer på Blue Reef High? ”Får jag en varning?” ”Inte den här gången, men var försiktigare i fortsättningen.” Jag nickade lättat. När jag äntligen fick gå åt jag lite i matsalen, sedan traskade jag iväg för att be om ursäkt. Jag hittade Ella i badrummet som hörde till hennes stuga, där hon just försökte tvätta sin klänning. Hon tittade inte ens på mig och sa inte ett ord när jag bad om ursäkt. Men jag hade åtminstone försökt. Totalt utmattad stupade jag i säng. Min vän och rumskompis Jasper, som var en bältdjursvandrare, betraktade mig med huvudet på sned. Han lyfte min arm och när han släppte taget föll armen genast slappt ner igen. ”Jaså, miss White var hård mot dig?” Han var en av de få som visste att vår närkampslärare gav mig stödundervisning. 11
Sharis räddning_210930.indd 11
2021-09-30 14:15
”Ja, det kan man säga. Och nu vill jag sova”, stönade jag. ”Är du säker? Vi ska spela snäckbingo i matsalen om en stund.” ”Ha det så kul … och sätt inga snäckor i halsen”, sa jag. Mina tankar kretsade fortfarande kring det som hänt nyss. Det var inte bara den trasiga klänningen, utan även Ellas kommentar som hade satt griller i huvudet på mig. Vad hade hon menat med att havsdjuren snart inte skulle kontrollera skolan längre? Det gjorde vi ju inte nu heller. Ja, okej, det fanns förstås betydligt fler saltvattensvandrare, men bortsett från det hade alla samma rättigheter och vår rektor, Jack Clearwater, var inte ens ett havsdjur utan en vithövdad havsörn. Jag hoppades verkligen att den dumma incidenten inte skulle hota mitt stipendium! Egentligen var villkoret för att rådet skulle betala min skolavgift bara att jag skulle få hyfsade betyg, men om det blev bråk kanske de ångrade sig. Vilken tur att jag inte hade fått en varning! Kanske skulle rådet aldrig få reda på vad som hänt. Och så hoppades jag förstås att Ella inte skulle skvallra för sin mamma. Hon var nämligen specialist på att hämnas. Men att Ella skulle hålla tyst var nog inget att hoppas på. Mot min vilja såg jag Lydia Lennox framför mig. Hur hon med skadeglad min gav sin dotter ett halsband av hajtänder och en väska av bältdjursskinn. Varför höll du dig inte borta från Ella, du vet ju att hon och hennes morsa inte är att leka med? grälade jag på mig själv och hoppades att jag skulle slippa betala för min dumhet denna gång.
12
Sharis räddning_210930.indd 12
2021-09-30 14:15
Ett föredrag och en olycka Nästa morgon sov Jasper som bältdjur i en av sina jordhögar
under sängen och vägrade som vanligt att vakna när väckarklockan ringde. Det hade nog blivit sent kvällen innan. Eftersom det var gott om tid tills första lektionen började lät jag honom sova och gick ensam bort till matsalen för att äta frukost. Där väntade säkert de andra. Efter händelsen med Ella dagen innan längtade jag efter att vara tillsammans med personer som tyckte om mig. På vägen dit såg jag miss White som skulle ut på sin vanliga löprunda. Jag följde henne med blicken, sedan satte jag mig hos mina vänner. ”Är det inte plaskigt att vi ska göra en utflykt på männi skokunskapen? Jag har aldrig varit inne i stan förut!” Det var Shari som sa det. Hennes bruna ögon lyste av spänd förväntan och hennes ljusa lockar var fortfarande lite fuktiga eftersom hon hade tillbringat natten i havet som flasknosdelfin. Mitt hjärta smälte varje gång jag såg henne, men det låtsades jag förstås inte om. ”Är du säker på att du klarar det då?” frågade jag istället, och hann före Noah – en södra atlantvitsiding från Nya Zeeland – som förmodligen hade tänkt fråga samma sak. Åtminstone om jag tolkade hans skeptiska blick och halvöppna mun rätt. 13
Sharis räddning_210930.indd 13
2021-09-30 14:15
”Så klart, varför inte?” sa Shari genast. Hon såg på oss med ett övermodigt glitter i ögonen som jag var lite rädd för, eftersom det ganska ofta fick följder som var a) farliga, och b) förbjudna. ”För att en delfin inte hör hemma i stan?” föreslog Noah. ”Eller för att förvandlingskonst inte är ditt bästa ämne?” ”Äsch, var inte så tråkig”, sa Blue, den andra delfintjejen på skolan. Hon hade satt sig på behörigt avstånd eftersom hon fortfarande var lite rädd för mig. Hon hade Noah vid sin sida och gav honom en vänskaplig knuff. ”Jag är så nyfiken på Miami! Många människor väljer ju att bo i stan. Hur ska vi lära känna dem om vi aldrig får åka dit? Jag hoppas verkligen att de låter dig följa med, Shari!” ”Det tror jag. Jag har ju blivit mycket bättre på att förvandla mig.” Shari tog en stor klunk av passionsfruktjuicen. Hon hade nyligen upptäckt att hon gillade fruktjuice av alla slag och nu testade hon sig igenom utbudet i matsalen. ”De berättar säkert vilka som får följa med på människo kunskapslektionen sen”, sa jag. ”Jag kanske kan guida er runt, jag kommer ju från Miami.” ”Det skulle vara grymt! Du kanske får visa oss var du bor.” Shari log mot mig. Jag pressade fram ett litet leende till svar, för mitt hjärta hade blivit tungt som betong. Ellas mamma, Lydia Lennox, hade nämligen sett till att jag inte hade något hem längre. På grund av henne hade farbror Johnny och jag blivit vräkta från vår lägenhet. Johnny gjorde allt för att hitta en ny lägenhet och fick under tiden bo hos en kompis, men jag visste inte om jag också var välkommen där. 14
Sharis räddning_210930.indd 14
2021-09-30 14:15
Delfinerna hade förstås ingen aning om våra bostadsproblem och märkte inte att jag hade blivit dyster. Skrattande och pratande lämnade de matsalen. ”Vi ses sen, Tiago”, sa Shari. Jag vinkade åt henne och satt kvar för att vänta på Jasper. Ah, där kom han ju. En kort, knubbig kille med glasögon på näsan. Han såg lite yrvaken ut, där han kom vadande genom matsalens knähöga vatten på väg mot frukostbuffén. ”Fort, skynda dig!” uppmanade jag honom, för vår kock och vaktmästare Joshua hade redan börjat duka av – och det kunde han som bläckfiskvandrare göra riktigt bra, oftast gick det på fem röda sekunder. Jasper plöjde fram genom vattnet, så snabbt att han orsaka de riktiga svallvågor. Men jag förstod att han aldrig skulle hinna. ”Buffén är stängd”, förkunnade vår kock strax innan den sista matgästen kom. ”Men du har ju inte plockat undan än”, vågade Jasper invända. Han lyckades ta sig förbi Joshua och skyffla upp en portion äggröra och bacon på sin tallrik. ”Vad tror du att jag håller på med?” muttrade vår kock. Han delförvandlade sina armar – som bläckfisk hade han åtta stycken – och håvade in brickor med ost och salami, yoghurt och brödkorgar. Med förtvivlans mod kastade sig Jasper över tallriken med laxbagels precis innan en sugproppsförsedd arm snappade åt sig den mitt framför näsan på honom. Hurra, han hann! Jasper tog ett kliv över relingen på den rödvita ekan jag satt i och visade stolt upp sitt byte. Han tog en tugga av bageln medan han ställde ner brickan på bordet med den andra handen. ”Varför väckte du mig inte? Nästa gång får du faktiskt väcka mig, så att jag slipper komma för sent.” 15
Sharis räddning_210930.indd 15
2021-09-30 14:15
”Okej, jag ska försöka”, lovade jag. Vi ryckte till när någon lutade sig mot ekans skrov. ”Hej på er!” sa Shari. ”Du såg så konstig ut när vi gick innan, Tiago. Är allt okej?” Jag blev varm om hjärtat. Hon hade kommit tillbaka – för min skull. ”Ja … Nej. Faktiskt inte.” Jag berättade för henne och Jasper vad som hade utspelat sig mellan Ella och mig föregående kväll och båda grimaserade. Tyvärr hade vi inte tid att prata mer om saken för fem minuter senare började undervisningen. Första lektionen på måndagarna var matte med mr García, en av skolans strängaste lärare. Trots att han egentligen var väldigt schyst och trots att jag hade honom och pumakillen Carag att tacka för mitt stipendium var jag lite rädd för honom. Jag brukade ta en omväg runt båthuset på eftermiddagarna när jag såg att han höll till där och grejade med sin blå skåpbil eller skolans motorbåt. Men den här gången kunde jag inte undvika honom. Han fångade upp mig utanför klassrummet och signalerade att jag skulle gå åt sidan. Det kändes ungefär lika bra som att bli stannad i en poliskontroll. ”God morgon, Tiago”, började han. ”Jag undrar … du var ju med på fältexkursionen till Evergladesträsken tillsammans med Shari. Hur tycker du att hon hanterade sina förvandlingar där?” Jag förstod förstås vad hans fråga betydde. Och att jag stod inför ett problem. Om jag höll mig till sanningen och berättade att Shari hade klättrat upp i ett träd som flicka och trillat ner som delfin skulle hon aldrig få följa med på utflykten som hon gladde sig så mycket åt. Men om jag ljög och sa att allt hade gått finfint var det lika illa. För tänk om hon råkade ut för något i stan. Då skulle det vara mitt fel. 16
Sharis räddning_210930.indd 16
2021-09-30 14:15
Jag tog ett djupt andetag och tänkte på Sharis strålande ögon när hon pratade om utflykten till Miami vid frukosten. Sedan svarade jag: ”Eh … det … var förstås inte helt enkelt för henne, men hon klarade det riktigt bra.” ”Okej, tack”, sa mr García. Lättad flydde jag in i klassrummet och sedan fick jag som tur var annat att tänka på. Efter matten var det dags för lär känna ditt djur med miss White. Vi lärde oss en hel massa om sjökor som Mara. Hon var en knubbig flicka med långt ljust hår och vänliga honungsbruna ögon som satt bredvid sin bästis, elevrådsrepresentanten Juna. Vi fick till exempel veta att hon i andra gestalt inte var släkt med valar utan med elefanter, tyckte om att beta sjögräs på botten av vattendrag – ja, precis som kor faktiskt – och att sjökor här i Florida hade problem med fartygspropellrar som skar upp deras ryggar. ”Det är så hemskt! En av mina mostrar råkade ut för det. Varför kan folk inte köra försiktigare?” Mara hade gråten i halsen. ”Kan ni inte bara simma undan?” Ella himlade med ögonen. Precis som Mara hade hon på sig en kort kjol – det var praktiskt i ett klassrum som var översvämmat upp till knäna – men Ellas kläder och styling skulle ha passat bättre på en modefotografering än på en lektion i djurkunskap. ”Jo, det är klart, men …”, började Mara. ”Hur svårt kan det vara? En sån där båt hör man ju på flera mils avstånd!” Ella pekade på sina egna öron. ”Exakt!” Barry, hennes trogne beundrare som var barracuda i andra gestalt, höll som vanligt med och även den rödhårige alligatorvandraren Toco nickade. 17
Sharis räddning_210930.indd 17
2021-09-30 14:15
”Vi simmar inte tillräckligt snabbt för att undvika båtarna.” Mara såg lite hjälplöst på Ellas gäng. Då fick jag nog. ”Fattar du inte att du är taskig?” frågade jag Ella. Shari tillade: ”Ja, tänk om nån skulle håna dig för att du inte har några ben och dessutom spräcklig hud i pytongestalt!” Några i klassen började skratta. Blue hade ett gulligt, visslande skratt, men Finny, vår djävulsrocka, lät som ett ånglok. Ellas kompisar fnissade också, men slutade genast när de såg den hatiska blick Ella gav mig och Shari. ”Det är klart att ormar inte har några ben, det fattar väl vem som helst.” Hennes röst var iskall. ”Den som säger så korkade saker överlever inte länge i träsken.” Bra jobbat, Tiago! Det hade bara gått några timmar sedan Ella trillat pladask på bryggan på grund av mig, och nu hade jag gjort henne arg igen. Jag undrade hur hennes mamma tänkte hämnas den här gången. Sist hade jag förlorat mitt hem i Miami och nästan tvingats lämna skolan. Å ena sidan var jag glad över att Shari hade ställt sig på min sida, å andra sidan blev jag genast orolig för hennes skull. ”Det räcker”, avbröt miss White irriterat. ”Får jag påminna dig om skolans regler, Ella? Var och en respekterar den andras egenheter, minns du?” Ella nickade med trumpen min och sa tack och lov inget mer. Alla på skolan hade respekt för miss White, till och med de som annars älskade att bråka. Den urgamla mrs Pelagius hade det inte lika lätt. Jag hade svårt att föreställa mig att hon skulle lyckas hålla klassen i 18
Sharis räddning_210930.indd 18
2021-09-30 14:15
schack om alla de där uppkäftiga alligatorvandrarna och pytonvandrarna, som Ella hade bjudit till Blue Reef High när vi var ute på Evergladesexpeditionen, verkligen kom. Men tack och lov hade ingen dykt upp under de senaste dagarna och vi kunde ju alltid hoppas att det skulle förbli så. Ella, Barry och Toco såg mer än uttråkade ut när vår lärare i vattenkunskap, geografi och musik började dela ut en hög med lappar som hon hade med sig. Nästa torsdag ska ni hålla föredrag på vattenkunskapslektionen och det här är era teman. Ni jobbar i grupp och jag vill att ni förbereder er ordentligt. Före draget räknas nämligen som dubbelt så viktigt som era muntliga aktiviteter i övrigt, förkunnade hon. Det tog en stund för pantervandraren Noemi, som vuxit upp som djur, att stava sig igenom sin lapp. Hon fick stödundervisning i läsning och skrivning av andraårseleven Shelby som var tärna i andra gestalt. Till sist utbrast hon belåtet: Åh, vad praktiskt, jag ska hålla föredrag om vattnet i Everglades. Det vet jag en hel del om efter som jag var vilse där. Jag log för mig själv. Det var säkert ingen slump att hon hade fått just det temat. De andra verkade också ganska nöjda. Jag hörde med ett halvt öra att delfinerna skulle prata om plast och skräp i havet och vår frökenfisk Juna skulle tillsammans med Barry berätta om fiskstim. Det var bara doktorsfisken Olivia som verkade missnöjd. ”Plankton? Vilket trist tema! Kan jag inte få ett annat?” Nej, det kan du inte, kom det genast till svar och Olivia suckade. I min gamla skola hade föredragen gått till så att en i klassen hade kollat upp ett visst ämne på internet och sedan stått längst fram med huvudet sänkt och läst anteckningarna 19
Sharis räddning_210930.indd 19
2021-09-30 14:15
i nnantill från en lapp. Men Blue Reef High var ingen vanlig skola utan ett hemligt internat för gestaltvandrare, och jag hade ingen aning om hur det var att hålla föredrag här. Jag visste bara att det kändes pirrigt när mrs Pelagius gav mig den inplastade lappen med temat. De andra kastade bara en hastig blick på sina lappar och gav sig sedan iväg till biblioteket för att låna böcker, men när jag hade läst mitt ämne satt jag kvar och såg mig osäkert omkring. ”Ursäkta … jag ska tydligen … men …” Men vadå? frågade mrs Pelagius som paddlade runt i vattnet som havssköldpadda. Hon lyfte sitt avlånga huvud över vattenytan. Tycker du inte att korallreven är ett intressant tema? Jag tvingade fram ett leende. ”Jo, jo. Jag kan visserligen ingenting om korallrev, men det kan man ju ändra på.” Eller är du inte nöjd med din grupp? ”Jodå, eh … fast Nox är en fisk”, sa jag hjälplöst. Det är du också i andra gestalt, invände mrs Pelagius. ”Det stämmer, men han lever som fisk … i ett akvarium”, försökte jag argumentera. ”Och Chris … ja, ni vet.” Kaliforniska sjölejon är lite oberäkneliga ibland, sa Nola Pelagius oberört. Men ni kommer säkert att komma överens. Jag gav upp. ”Säkert”, svarade jag. Utanför hördes upprörda röster och vi skyndade dit – en pojke och en havssköldpadda som inte kunde ta sig fram särskilt snabbt i den torra foajén. Där såg vi den sirliga tärnan Shelby tillsammans med några andra elever och vår skolsekreterare. ”Ni måste genast göra i ordning sjukhusflygeln”, flämtade hon. ”Det hände en olycka när vi var ute på exkursion, några i klassen mår inte alls bra.”
20
Sharis räddning_210930.indd 20
2021-09-30 14:15
Läs om hur allting började, del 1 Katja Brandis
del 1
Farligt uppdrag
Missa inte fortsättningen, del 3 och 4 Katja Brandis
Vilda vågor
Sharis räddning_210930.indd 288
Katja Brandis
Havets jätte
2021-09-30 14:15
Katja Brandis DEL 2
Katja Brandis
Tiago är lättad. Han får stanna på Blue Reef High och har äntligen blivit kompis med delfintjejen Shari. Och tur är väl det, för han behöver henne mer än någonsin. Det är nämligen långt ifrån alla som uppskattar att det går en tigerhajvandrare på skolan. En dag upptäcker eleverna på Blue Reef High att någon dumpat kemiskt avfall i havet utanför staden. Tiago är fast besluten att fånga skurkarna och kallar in förstärkning i form av sina woodwalkersvänner, med pumakillen Carag i spetsen. Samtidigt försvinner Shari spårlöst ut på det öppna havet, och Tiago måste göra allt i sin makt för att hitta henne innan det är för sent.
Andra delen i Seawalkers-serien.
Sharis räddning
ISBN 978-91-7985-307-5
9 789179
Sharis räddning
853075
www.tukanforlag.se www.tukanforlag.se
O_SW2_Sharis räddning_211005.indd Alla sidor
2021-10-05 16:01