ina Jansson Översättning av Car
Tidigare utgivet av John Green: Förr eller senare exploderar jag (2013) Pappersstäder (2014) Katherine-teorin (2015) Efter Alaska (2015) Let it Snow (2016) Sköldpaddor hela vägen ner (2017) Will Grayson, Will Grayson (2019)
Fotografierna i kapitlet Tre bönder på väg till en dans: On page 326 © Die Photographische Sammlung / SK Stiftung Kultur – August Sander Archive, Cologne / ARS, NY 2021. Image courtesy of The J. Paul Getty Museum, Los Angeles © J. Paul Getty Trust. Photographs of Otto Krieger and August Klein on page 331 and 333 © Reinhard Pabst, Montabaur (Germany).
antropocen – mitt betyg är fem stjärnor Copyright © John Green 2021 Originalets titel: The Anthropocene Reviewed Svensk utgåva: Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022 This edition published by arrangement with the Dutton, an imprint of Penguin Publishing Group, a division of Penguin Random House LLC. Utgiven enligt överenskommelse med Ia Atterholm Agency Översättning av Carina Jansson Omslagsdesign: Sofia Scheutz Sättning: Hanna Säll Everö Författarporträtt: Marina Waters Tryckt av ScandBook UAB, Litauen 2022 ISBN 978-91-7977-257-4 www.bonniercarlsen.se
Till mina vänner, kollegor och medresenärer Rosianna Halse Rojas och Stan Muller
Jag måste medge att jag inte är något stort fan av kolofoner i allmänhet, med deras pyttelilla text, överdrivna ordflöde och moraliskt laddade juridiska jargong. Men jag uppskattar att bokens teckensnitt anges, som ovan. Formgivaren Anna Booth satte den här boken i Bembo MT Pro. Bembo släpptes 1929 av Monotype Corporation, men bygger på ett teckensnitt som skapades redan 1495 av Francesco Griffo, som arbetade för den berömde venetianske boktryckaren Aldus Manutius. Den första tryckpressen kom till Venedig 1469 och inom trettio år fanns det fler än fyrahundra pressar som tryckte allt från grekiska klassiker till reseskildringar. Teckensnittet som Bembo är baserat på användes först för att trycka Pietro Bembos korta skildring av sin resa till Etna. Robert Slimbach har kallat Griffos teckensnittsdesign för ”en perfekt balans mellan skönhet och fuktionalitet”, och även om jag inte är någon teckensnittsdesigner håller jag med. Jag ger Bembo MT Pro fyra och en halv stjärna.
Innehåll Introduktion.................................................................... 9 ”You’ll Never Walk Alone”.............................................19 Mänsklighetens tidsspann................................................25 Halleys komet.................................................................37 Vår förmåga att förundras................................................45 Målningarna i Lascauxgrottan.........................................53 Luktisar..........................................................................61 Diet Dr Pepper...............................................................69 Velociraptorer.................................................................75 Kanadagäss......................................................................81 Teddybjörnar..................................................................87 Presidentsalen.................................................................93 Luftkonditionering........................................................ 99 Staphylococcus aureus....................................................... 107 Internet........................................................................ 115 Akademisk tiokamp...................................................... 121 Solnedgångar................................................................129 Jerzy Dudeks prestation den 25 maj 2005....................... 137 Pingvinerna från Madagaskar............................................ 145 Piggly Wiggly............................................................... 151 Nathan’s Famous Hot Dog Eating Contest.................... 159
CNN.............................................................................. 165 Min vän Harvey.............................................................173 Prestationslåsningar....................................................... 181 ”Auld Lang Syne”.........................................................189 Att googla främlingar....................................................199 Indianapolis..................................................................207 Ängsgröe...................................................................... 213 Indianapolisloppet......................................................... 219 Monopol......................................................................227 Super Mario Kart............................................................ 233 Stora Saltsjööknen........................................................239 Hiroyuki Dois cirkelteckningar.....................................247 Viskningar.................................................................... 251 Viral meningit.............................................................. 255 Farsoter........................................................................261 Snöblandat regn............................................................273 Varmkorven på Bæjarins Beztu Pylsur...........................283 Appen Anteckningar.....................................................291 The Mountain Goats....................................................299 Tangentbordslayouten qwerty....................................... 301 Världens största färgboll.................................................307 Amerikanska plataner.................................................... 315 ”New Partner”.............................................................321 Tre bönder på väg till en dans............................................327 Efterskrift..................................................................... 337 Författarens tack........................................................... 341 Noter...........................................................................343 Om författaren.............................................................. 364
antropocen
Det här är vad förlag och boktryckare kallar en ”smutstitelsida”, där bokens titel nämns, men inte författaren eller undertiteln. Smutstitelsidan fyllde en gång en funktion under tryck- och bindningsprocessen, men nu är den huvudsakligen dekorativ. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i smutstitelsidor. När jag väl kom hit som läsare visste jag redan vad boken hette, och om jag behövde bli påmind fanns ju titeln hela tiden där, på omslaget. Men i dessa skärmläsartider är väl alla delar av boktryckarprocessen anakronistiska och jag älskar ändå känslan av papper och anblicken av tryckta bokstäver, så jag ger smutstitelsidan två och en halv stjärna.
Introduktion Min roman sköldpaddor hela vägen ner publicerades i oktober 2017, och efter att ha ägnat den månaden åt en bokturné kom jag hem till Indianapolis och trampade upp en stig mellan mina barns trädkoja och det lilla rummet där min fru och jag ofta sitter och jobbar, ett rum som beroende på ens världsbild är antingen ett kontor eller ett skjul. Och jag menar inte en metaforisk stig. Det var en riktig stig i skogen, och för att kunna trampa upp den röjde jag undan dussintals av de fruktsamma och invasiva rosentrybuskar som kväver så mycket av centrala Indiana. Jag grävde upp murgrönan som tagit över och täckte sedan skogsstigen med träflis och kantade den med tegelstenar. Jag jobbade med stigen tio eller tolv timmar om dagen, fem eller sex dagar i veckan, i en månad. När jag äntligen var klar kollade jag hur lång tid det tog att gå från kontoret till trädkojan. Femtioåtta sekunder. Det tog mig en månad att anlägga en femtioåtta sekunder lång skogsstig. En vecka efter att jag var klar letade jag efter läppbalsam i en låda när jag, helt utan förvarning, tappade balansen. Världen började gunga och snurra. Jag var plötsligt en väldigt liten 9
båt på ett väldigt stormigt hav. Mina ögon vibrerade i sina hålor och jag började kräkas. Jag kördes till sjukhus i ilfart, och i flera veckor efter det fortsatte världen att snurra och snurra. Så småningom diagnostiserades jag med labyrintit, en sjukdom i innerörat med ett vackert klingande namn som icke desto mindre är en otvetydigt underkänd erfarenhet värd max en stjärna. Tillfrisknandet från labyrintiten innebar att jag blev sängliggande i veckor, utan att kunna titta på teve eller leka med mina barn. Jag hade bara mitt eget sinne – som ibland drev iväg genom sömntunga skyar, och som ibland gjorde mig panikslagen med sin ihärdighet och sin ständiga närvaro. Under dessa långa, stilla dagar färdades mina tankar åt alla håll, strövade genom det förflutna. Författaren Allegra Goodman fick en gång frågan: ”Vem skulle du vilja skrev din livshistoria?” Hon svarade: ”Jag tycks skriva den själv, men eftersom jag är författare är allting kodat.” För mig hade det börjat kännas som om vissa människor trodde att de kunde tolka den koden. De förutsatte att jag hade samma världsbild som protagonisten i någon av mina böcker, eller ställde frågor till mig som om jag var protagonisten. En välkänd intervjuare frågade mig om även jag, som protagonisten i Sköldpaddor hela vägen ner, fick panikångestattacker av att kyssas. Jag hade inbjudit till den sortens frågor genom mitt liv som offentlig person med mental ohälsa, men att prata om mig själv i ett fiktivt sammanhang blev ändå utmattande för mig, och lite destabiliserande. Jag svarade intervjuaren att nej, jag 10
grips inte av panik av att kyssas, men jag upplever panikångest attacker ibland och de är fruktansvärt skrämmande. Medan jag pratade kände jag mig bortkopplad från mig själv – som om jag inte riktigt var min egen, utan någonting jag försökte sälja eller åtminstone hyra ut i utbyte mot bra publicitet. När jag hade tillfrisknat från labyrintiten insåg jag att jag inte ville skriva i kod längre. *
År 2000 praktiserade jag några månader som diakon på ett barnsjukhus. Jag var på väg att börja läsa teologi och tänkte bli präst inom episkopalkyrkan, men efter min tid på sjukhuset förkastade jag de planerna. Jag klarade inte av lidandet jag såg där. Det gör jag fortfarande inte. I stället för att läsa teologi flyttade jag till Chicago och jobbade som maskinskrivare för olika bemanningsföretag, tills jag så småningom fick anställning som datainmatare på tidskriften Booklist, en publikation med bokrecensioner som ges ut varannan vecka. Några månader senare fick jag min första chans att recensera en bok, efter att en redaktör frågat mig om jag gillade kärleksromaner. Jag svarade att jag älskade dem, och hon gav mig en roman som utspelade sig i sextonhundratalets London. De följande fem åren recenserade jag hundratals böcker för Booklist – allt från bilderböcker om Buddha till poesisamlingar – och blev samtidigt fascinerad av formatet. Booklists recensioner var begränsade till 175 ord, vilket innebar att samtliga meningar behövde göra flera jobb. Varje 11
recension skulle presentera en bok och samtidigt analysera den. Beröm behövde existera parallellt med invändningar. På Booklist använder man ingen femgradig betygsskala. Varför skulle man göra det? Med 175 ord kan man kommunicera mycket mer till potentiella läsare än genom ett enkelt betyg. Den femgradiga betygsskalan har bara använts i kritiska analyser i några årtionden. Även om den ibland användes i filmrecensioner så tidigt som på 1950-talet, användes den inte till att rangordna hotell förrän 1979, och den användes inte i någon större omfattning om böcker förrän Amazon införde kundrecensioner. Den femgradiga betygsskalan är egentligen inte till för människor, utan för dataaggregeringssystem. Att dra slutsatser om en boks kvalitet utifrån en 175 ord lång recension är svårt för artificiella intelligenser, medan betygsskalor passar dem perfekt. *
Det är frestande att göra labyrintiten till en metafor – mitt liv saknade balans, så jag slogs ut av en balanssjukdom. Jag ägnade en månad åt att anlägga en rak väg bara för att få veta att livet inte har några raka vägar – bara svindlande, kollapsande labyrinter. Jag bygger till och med nu upp den här introduktionen som en labyrint och återkommer till platser jag trodde att jag hade lämnat. Men den här symboliseringen av en sjukdom är exakt vad jag försökte undvika i mina romaner Sköldpaddor hela vägen ner och Förr eller senare exploderar jag, där jag åtminstone hoppas 12
att tvångssyndrom och cancer inte beskrivs som strider att vinna eller symboliska tecken på karaktärssvaghet eller något liknande, utan som sjukdomar man lever med så gott man kan. Jag fick inte labyrintit för att universum ville lära mig en läxa om balans. Så jag försökte leva med det så gott jag kunde. Efter sex veckor mådde jag mycket bättre, men jag drabbas fortfarande av svindel ibland och det är skrämmande. Jag har nu en helt ny, mer fysisk uppfattning om medvetandet som någonting tillfälligt och osäkert. Det är inte en metafor att kalla det mänskliga livet för en balansgång. När jag blev bättre undrade jag vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Jag återgick till att spela in en video varje tisdag och göra en podcast med min bror en gång i veckan, men jag skrev inte. Den hösten och vintern var den längsta tidsperiod jag någonsin låtit bli att skriva för andra sedan jag var fjorton år gammal. Jag antar att jag saknade det, men på samma sätt som man saknar någon man en gång älskade. *
Jag lämnade Booklist och Chicago 2005 eftersom min hustru Sarah skulle börja studera i New York. Efter hennes examen flyttade vi till Indianapolis, där Sarah hade fått jobb som intendent för samtida konst på Indianapolis Museum of Art. Vi har bott där sedan dess. Jag läste så mycket under min tid på Booklist att jag inte minns när jag första gången stötte på ordet antropocen, men det måste ha varit runt 2002. Antropocen är en föreslagen 13
term för den nuvarande geologiska epoken, under vilken människan har varit en avgörande faktor i förändringen av jordens geologi, klimat och ekosystem. Ingenting är mer mänskligt än att försköna mänskligheten, men vi är en fenomenalt mäktig kraft på jorden under det pågående århundradet. Min bror Hank, som inledde sin yrkesbana som biokemist, förklarade det en gång såhär: Som människa, sa han, är ens största problem andra människor. Man är sårbar för människor, och beroende av dem. Men om man i stället tänker sig att man är en flod, eller en öken, eller en isbjörn. Då är ens största problem fortfarande människor. Man är fortfarande sårbar för dem och beroende av dem. Hank hade följt med mig på bokturnén den där hösten 2017, och för att fördriva tiden under de långa resorna mellan städer brukade vi försöka överträffa varandra med absurda Googlerecensioner om platserna vi passerade. Någon som hette Lucas gav till exempel Badlands National Park en enda stjärna. ”För lite berg”, skrev han. Under åren som gått sedan jag varit bokrecensent hade alla blivit recensenter, och allt hade blivit föremål för recensioner. Den femgradiga betygsskalan användes inte bara om böcker och filmer, utan också om offentliga toaletter och bröllopsfotografer. Medicinen jag tar för att behandla mitt tvångssyndrom har över 1 100 recensioner på drugs.com, med ett genomsnittligt betyg på 3,8. En scen i filmen som bygger på min bok Förr eller senare exploderar jag spelades in på en bänk i Amsterdam – och den bänken har nu hundratals 14
Googlerecensioner. (Min favorit, en med en trea i betyg, lyder i sin helhet: ”Det är en bänk.”) Medan Hank och jag häpnade över den femgradiga betygsskalans plötsliga utbreddhet berättade jag för honom att jag många år tidigare hade haft en idé om att recensera kanadagäss. Hank sa: ”Antropocen … Jag ger den fem stjärnor.” *
Jag hade faktiskt satt betyg på en del saker redan 2014 – jag hade skrivit en recension om kanadagäss och en om Diet Dr Pepper. I början av 2017 skickade jag de recensionerna till Sarah och frågade vad hon tyckte. När jag recenserade böcker var ”jag” aldrig med i recensionen. Jag föreställde mig att jag var en ointresserad åskådare som skrev från utsidan. Mina första recensioner av Diet Dr Pepper och kanadagäss var skrivna på samma sätt, ur ett facklitterärt tredjepersonsperspektiv. När Sarah hade läst dem påpekade hon att i antropocen finns inga likgiltiga åskådare, bara deltagare. Hon förklarade att när folk skriver recensioner, skriver de egentligen en sorts biografi – det här var min upplevelse när jag åt på den här restaurangen eller klippte mig på den här frisörsalongen. Jag hade skrivit 1 500 ord om Diet Dr Pepper utan att en enda gång nämna min djupa och långvariga personliga kärlek till Diet Dr Pepper. Ungefär samtidigt, medan jag började återfå balanssinnet, läste jag på nytt gamla texter av min vän och mentor Amy 15
Krouse Rosenthal, som dött några månader tidigare. Hon hade en gång skrivit: ”Till dig som försöker komma på vad du ska göra med ditt liv: VAR UPPMÄRKSAM PÅ VAD DU ÄR UPPMÄRKSAM PÅ. Det är i princip all info du behöver.” Min uppmärksamhet hade blivit så splittrad och min värld så bullrig att jag inte var uppmärksam på vad jag var uppmärksam på. Men när jag infogade mig själv i recensionerna som Sarah föreslagit, kändes det som om jag för första gången på många år åtminstone försökte vara uppmärksam på vad jag var uppmärksam på. *
Den här boken började som en podcast, där jag försökte kartlägga några av motsägelserna i det mänskliga livet som jag upplever det – hur vi kan vara så medlidsamma och så hjärtlösa, så uthålliga och så snabba att förtvivla. Framför allt ville jag förstå motsägelsen i den mänskliga makten: vi är på en och samma gång alldeles för mäktiga och inte alls mäktiga nog. Vi är mäktiga nog att radikalt förändra jordens klimat och den biologiska mångfalden, men inte mäktiga nog att välja hur vi förändrar dem. Vi är så mäktiga att vi har lyckats lämna vår planets atmosfär. Men vi är inte mäktiga nog att rädda dem vi älskar från lidande. Jag ville också skriva om några av de platser där mitt lilla liv stöter på antropocens större krafter. I början av 2020, efter två år med podcasten, trädde en oerhört stor kraft fram i form av ett nytt coronavirus. Då började jag skriva om det enda jag kunde skriva om. Mitt i krisen – och när jag skriver det här 16
i april 2021 är jag fortfarande mitt i den – finner jag mycket att frukta och beklaga. Men jag ser också människor arbeta tillsammans för att dela och distribuera våra gemensamma lärdomar, och jag ser människor arbeta tillsammans för att ta hand om de sjuka och sårbara. Till och med på avstånd är vi bundna till varandra. Som Sarah sa finns det inga åskådare, bara deltagare. *
Mot slutet av sitt liv sa den förträfflige bilderboksförfattaren och illustratören Maurice Sendak i NPR-programmet Fresh Air: ”Jag gråter mycket för att jag saknar människor. Jag gråter mycket för att de dör, och jag kan inte stoppa dem. De lämnar mig, och jag älskar dem ännu mer.” Han sa: ”Medan jag åldras upptäcker jag att jag är förälskad i världen.” Det har tagit mig hela mitt liv fram till nu att bli förälskad i världen, men de senaste åren har jag börjat känna det. Att förälska sig i världen innebär inte att man ignorerar eller överser med lidande, vare sig människornas eller andras. Att förälska sig i världen innebär, åtminstone för mig, att titta upp på natthimlen och känna svindel inför stjärnornas skönhet och avstånd. Det innebär att krama sina barn när de gråter, att se platanernas lövsprickning i juni. När det börjar värka i bröstet, när jag får en klump i halsen och tårar i ögonen, vill jag titta bort från den känslan. Jag vill avleda den med ironi, eller med något annat som gör att jag slipper tänka på vad jag egentligen känner. Vi vet alla hur kärlek slutar. Men jag vill 17
förälska mig i världen ändå, låta den bända upp mig. Jag vill känna det som finns att känna medan jag är här. Sendak avslutade den där intervjun med de sista ord han någonsin sa offentligt: ”Lev ditt liv. Lev ditt liv. Lev ditt liv.” Det här är mitt försök att göra just det.
”You’ll Never Walk Alone” Det är maj 2020 och min hjärna är inte skapt för det här. Jag upptäcker fler och fler saker som jag kallar ”det” eller ”det här” utan att namnge eller behöva namnge det, eftersom vi delar en sällsynt mänsklig upplevelse som är så allomfattande att pronomen inte behöver några korrelat. Det finns skräck och lidande överallt, och jag vill att skrivandet ska vara en fristad från det. Ändå tar det sig in – som ljus genom persienner, som översvämningsvatten genom stängda dörrar. Jag förmodar att du läser det här i min framtid. Kanske läser du det i en framtid så fjärran från min nutid att ”det här” är förbi. Jag vet att det aldrig riktigt kommer att ta slut – nästa normaltillstånd kommer att skilja sig från det föregående. Men det kommer ett nästa normaltillstånd, och jag hoppas att du lever i det, och jag hoppas att jag lever i det med dig. Tills vidare måste jag leva i det här, och finna tröst där jag kan. Personligen har jag den senaste tiden funnit tröst i en musikallåt.
19
*
Den ungerske författaren Ferenc Molnár hade 1909 premiär för sin nya pjäs, Liliom, i Budapest. Liliom, en plågad och ibland våldsam ung karusellskötare, förälskar sig i en kvinna vid namn Julie. När Julie blir gravid försöker Liliom utföra ett rån för att få pengar till sin nya familj, men rånförsöket går snett och Liliom dör. Efter sexton år i skärselden får han en dag på sig att besöka sin nu tonåriga dotter, Louise. Liliom blev en flopp i Budapest, men Molnár var inte en dramatiker som led av bristande självförtroende. Han fortsatte att sätta upp pjäsen runt omkring i Europa och så småningom i USA, där den 1921 fick fina recensioner och blev en hyfsad kassasuccé. Kompositören Giacomo Puccini försökte omarbeta Liliom till en opera, men Molnár vägrade sälja rättigheterna till honom eftersom han ville att Liliom skulle bli ihågkommen ”som en pjäs av Molnár, inte som en opera av Puccini”. I stället sålde Molnár rättigheterna till Richard Rodgers och Oscar Hammerstein, musikalduon som just hade rönt stora framgångar med Oklahoma!. På så vis försäkrade sig Molnár om att Liliom nästan uteslutande skulle bli ihågkommen som en musikal av Rodgers och Hammerstein, som fick namnet Carousel och hade premiär 1945. I musikalen sjungs Rodgers och Hammersteins låt ”You’ll Never Walk Alone” två gånger – först för att muntra upp den nyblivna änkan Julie efter makens död, sedan många år senare av Louises klasskamrater under en examensceremoni. Louise 20
vill inte sjunga med – hon är för upprörd – men trots att hennes far nu är osynlig för henne känner hon hans närvaro och uppmuntran, så till slut stämmer hon in. *
Texten till ”You’ll Never Walk Alone” innehåller uteslutande den mest uppenbara sortens bildspråk. Låten säger att vi ska ”gå genom vinden och regnet”, vilket inte är en särskilt finurlig beskrivning av en storm. Vi blir också uppmanade att ”gå med hopp i våra hjärtan”, vilket är närmast aggressivt trivialt. Och den rapporterar att det ”vid stormens slut finns en gyllene himmel och en lärkas ljuva silversång”. Men det som i verkligheten finns kvar efter en storm är knäckta kvistar överallt, nedrivna kraftledningar och översvämmade vattendrag. Ändå funkar låten för mig. Kanske är det upprepningen av orden ”walk on”, gå vidare. Jag tror att två av de grundläggande sanningarna om att vara människa är 1. Vi måste gå vidare och 2. Ingen av oss går någonsin ensam. Vi kanske känner oss ensamma (faktum är att vi kommer att känna oss ensamma), men inte ens under denna förkrossande utdragna isolering är vi egentligen det. Precis som Louise under examensceremonin är vi fortfarande omgivna av nära och kära som finns långt ifrån oss eller som till och med har gått bort, och de uppmuntrar oss fortfarande att gå vidare. Låten har tolkats av alla från Frank Sinatra till Johnny Cash och Aretha Franklin. Men den mest kända covern gavs ut 21
1963 av Gerry and the Pacemakers, ett band som precis som Beatles kom från Liverpool och hade Brian Epstein som manager och George Martin som producent. I bandnamnets anda ändrade the Pacemakers takten i låten, ökade tempot och peppade upp stämningen lite, och deras version blev en listetta i Storbritannien. Fans av Liverpool Football Club började nästan omedelbart sjunga låten tillsammans under matcher. Den sommaren sa Liverpools legendariske manager Bill Shankly till the Pacemakers frontman Gerry Marsden: ”Gerry, jag har gett er ett fotbollslag och ni har gett oss en låt.” I dag står orden ”You’ll Never Walk Alone” skrivna i gjutjärn över grindarna till Anfield, Liverpools hemarena. Liverpools berömde, danske försvarsspelare Daniel Agger har bokstäverna YNWA tatuerade på högra handens knogar. Jag har varit ett Liverpoolfan i årtionden1, och för mig är låten så sammankopplad med klubben att när jag hör de första tonerna tänker jag på alla gånger jag har sjungit den med andra fans – ibland i glädje, ofta i sorg. När Bill Shankly dog 1981 sjöng Gerry Marsden ”You’ll Never Walk Alone” på minnesgudstjänsten – och den har sjungits på många Liverpoolsupportrars begravning. För mig är miraklet med ”You’ll Never Walk Alone” att den fungerar lika bra på begravningar som på skolavslutningar 1. Varför? När jag var tolv var jag med i skollaget i fotboll. Jag var förstås värdelös och satt oftast på bänken. Vi hade en bra spelare i laget, en kille som hette James. James var från England, och han berättade att det i England fanns professionella fotbollslag, och att under matcherna stod tusentals fans sida vid sida på läktarna och sjöng. Han sa att Englands bästa lag hette Liverpool. Och jag trodde honom.
22
och vi-slog-just-Barcelona-i-Champions-League-firanden. Som den tidigare Liverpoolspelaren och -managern Kenny Dalglish sa: ”Den handlar om motgång och sorg och den handlar om framgång.” Det är en låt om att hålla ihop även när ens drömmar kastas runt av vinden. Det är en sång både om stormen och om den gyllene himlen. Vid första påseendet verkar det kanske konstigt att fotbollsvärldens mest populära låt kommer från en musikal. Men fotboll är teater, och fansen gör den till musikalteater. West Ham Uniteds hymn heter ”I’m Forever Blowing Bubbles”, och i början av varje match ser man tusentals vuxna människor blåsa såpbubblor på läktarna medan de sjunger: ”I’m forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air. They fly so high, nearly reach the sky. Then like my dreams, they fade and die.” Manchester United-fans gjorde om Julia Ward Howes hymn om det amerikanska inbördeskriget, ”Battle Hymn of the Republic”, till låten ”Glory, Glory Man United”. Manchester City-fans sjunger ”Blue Moon”, en Rodgers och Hart-dänga från 1934. Alla dessa låtar har blivit mäktiga tack vare grupperna som sjunger dem. De är en försäkran om sammanhållning i motgång och sammanhållning i medgång – oavsett om bubblorna flyger eller spricker, sjunger vi tillsammans. ”You’ll Never Walk Alone” är banal, men den har inte fel. Låten påstår inte att världen är en rättvis eller lycklig plats. Den vill bara att vi ska gå vidare med hopp i våra hjärtan. Och precis som Louise i slutet av Carousel, även om man egentligen inte tror på den gyllene himlen eller lärkans ljuva 23
silversång när man börjar sjunga, är man lite stärkt i sin tro när man slutar. I mars 2020 cirkulerade en video på nätet där en grupp brittiska sjukvårdare sjöng ”You’ll Never Walk Alone” genom en glasvägg till arbetskamrater på andra sidan, som jobbade på en intensivvårdsavdelning. Sjukvårdarna försökte uppmuntra sina kollegor. Även om våra drömmar kastas runt av vinden, försöker vi ändå ingjuta mod i oss själva och varandra genom sång. Jag ger ”You’ll Never Walk Alone” fyra och en halv stjärna.
Mänsklighetens tidsspann När jag var nio eller tio såg jag en planetarieföreställning på Orlando Science Center där presentatören, med helt oberört tonfall, förklarade att om ungefär en miljard år kommer solen att vara 10 procent mer ljusstark än den är nu, vilket sannolikt kommer att resultera i att världshaven dunstar bort. Om ungefär fyra miljarder år kommer jord ytan att vara så het att den smälter, och om sju eller åtta miljarder år kommer solen att vara en röd jätte, och när solen växer kommer den så småningom att sluka vår planet, och alla kvarvarande jordiska bevis på vad vi tänkte eller sa eller gjorde kommer att absorberas av ett brinnande plasmaklot. Tack för att ni besökte Orlando Science Center. Utgången hittar ni på höger sida. Det har tagit mig större delen av de senaste trettiofem åren att återhämta mig efter den presentationen. Jag skulle senare få lära mig att många av de stjärnor vi ser på natthimlen, inklusive Arcturus, är röda jättar. Röda jättar är vanliga. Stjärnor växer sig ofta större och sväljer sina en gång beboeliga solsystem. Inte konstigt att vi oroar oss för världens undergång. Världar går under hela tiden. 25
*
En undersökning från 2012, utförd i tjugo länder, kom fram till att det finns stora variationer beträffande hur stor andel av invånarna som tror att mänskligheten kommer att dö ut under deras livstid. I Frankrike trodde sex procent av de tillfrågade det, i USA var siffran tjugotvå procent. Det är faktiskt rimligt. Frankrike har haft sin beskärda del av undergångspredikanter – biskop Martin av Tours skrev till exempel: ”Det råder inget tvivel om att Antikrist redan är född.” Men det var någon gång på trehundratalet. Den amerikanska apokalyptismen har en mycket kortare historia, från shakerrörelsens förutsägelse om att världen skulle gå under 1794 till den berömde radioevangelisten Harold Campings beräkningar om att domedagen skulle inträffa 1994 – och sedan, när det inte hände, 1995. Camping meddelade sedan att apokalypsen i stället skulle inledas den 21 maj 2011, med fem månader av ”eld, svavel och farsoter”, och att den skulle avslutas med världens undergång den 21 oktober 2011. När inget av detta inträffade sa Camping: ”Vi medger ödmjukt att vi hade fel om tidpunkten”, men det bör nämnas att ingen individ någonsin ödmjukt har medgett någonting och samtidigt hänvisat till sig själv som ”vi”. Det påminner mig om någonting min religionsprofessor Donald Rogan en gång sa: ”Förutspå aldrig världens undergång. Du kommer nästan helt säkert att ha fel, och om du har rätt finns det ingen kvar som kan gratulera dig.” Campings personliga domedag inträffade 2013, då han dog 26
vid 92 års ålder. En del av vår rädsla för världens slutgiltiga undergång måste bottna i det besynnerliga faktum att var och en av oss kommer att förlora sin värld, och det snart. På så vis kanske apokalyptisk oro är en biprodukt av människans häpnadsväckande dragning till narcissism. Hur skulle världen rimligtvis kunna överleva förlusten av sin absolut viktigaste invånare – mig? Men jag tror att det handlar om något annat. Vi vet att vi kommer att dö ut delvis eftersom vi vet att andra arter har dött ut. ”Den moderna människan”, som paleontologerna kallar oss, har funnits i ungefär 250 000 år. Det är vårt så kallade tidsspann, den tidslängd då vi har varit en art. Nutida elefanter är minst tio gånger äldre än oss – deras tidsspann sträcker sig tillbaka till pliocen, en epok som tog slut för över 2,5 miljoner år sedan. Alpackor har funnits i ungefär 10 miljoner år – fyrtio gånger längre än vi. Tuataran, en sorts bryggödla som lever i Nya Zeeland, uppstod för första gången för omkring 240 miljoner år sedan. De har varit här tusen gånger längre än vi har, sedan superkontinenten Pangea började brytas isär. Vi är yngre än isbjörnar och prärievargar och blåvalar och kameler. Vi är också mycket yngre än många djurarter vi har utrotat, från dronten till jättesengångaren. *
Våren 2020, några veckor efter att upptäckten av ett nytt coronavirus börjat stänga skolor och tömma butikshyllor i USA, skickade någon mig en sammanställning över alla gånger 27
jag offentligt nämnt min rädsla för en pandemisk infektionssjukdom. I podcasten ”10 Things That Scare Me” hade jag nästan högst upp placerat ”en global pandemi som resulterar i att de mänskliga normerna kollapsar”. Många år tidigare, i en video om världshistoria, hade jag spekulerat kring vad som skulle kunna hända ”om någon sorts superbacill dyker upp i morgon och börjar följa de globala handelsrutterna”. Och 2019 hade jag sagt i en podcast: ”Vi måste alla förbereda oss på den globala pandemi vi vet att vi har att vänta.” Ändå förberedde jag mig inte alls. Framtiden, hur oundviklig den än är, känns alltid vag och oklar för mig – tills den inte gör det. När mina barns skola hade stängt och jag hade letat upp ett munskydd som jag köpt många år tidigare för att inte andas in för mycket sågspån medan jag byggde deras trädkoja, men långt innan jag förstod omfattningen av pandemin, ringde jag min bror Hank och sa att jag var rädd. Hank är den balanserade, förståndige och sansade av oss. Det har han alltid varit. Vi har aldrig låtit det faktum att jag är äldre stå i vägen för Hank som den klokare storebrodern. Ända sedan vi var små har ett av mina sätt att hantera min ångest varit att vända mig till honom. Jag kan inte lita på att min hjärna upplyser mig om huruvida ett uppfattat hot är verkligt eller inte, så då tittar jag på Hank, och om jag ser att han inte är panikslagen intalar jag mig att allt är okej. Om någonting verkligen var fel, skulle Hank inte utstråla ett sådant lugn. Så jag sa till Hank att jag var rädd. ”Arten kommer att överleva det här”, sa han, och rösten stockade sig lite. 28
”Arten kommer att överleva det här? Är det allt du har att säga???” Han tvekade. Jag hörde skälvningen i hans andhämtning, skälvningen han hört i min under hela våra liv. ”Det är vad jag har”, sa han sedan. Jag sa till Hank att jag hade köpt hem sextio burkar Diet Dr Pepper, för att kunna dricka två varje dag under nedstängningen. Och först då kunde jag höra det välbekanta gamla leendet, det där min-storebror-är-verkligen-jobbig-leendet. ”För att vara någon som har ägnat fyra årtionden åt att oroa sig för pandemiska sjukdomar”, sa han, ”vet du väldigt lite om hur pandemiska sjukdomar fungerar.” *
Inom detaljhandelsmarknadsföring finns en regel som säger att för att maximera sin försäljning måste företag skapa en känsla av brådska. Rean snart slut! Bara enstaka biljetter kvar! Dessa kommersiella hot, särskilt i e-handelns tidsålder, är nästan alltid rena påhitt. Men de är effektiva, och kanske genljuder denna drift i våra apokalyptiska visioner: om det mänskliga experimentet känns brådskande kanske vi faktiskt skrider till handling, oavsett om vi vill rädda själar inför himmelsfärden eller ta itu med klimatfrågan. Jag försöker påminna mig om att Martin av Tours eskatologiska oro på trehundratalet måste ha känts lika verklig för honom som min nuvarande ångest känns för mig. För tusen 29
år sedan sågs översvämningar och farsoter som apokalyptiska förebud, eftersom de var glimtar av en kraft långt bortom vår förståelse. När jag växte upp, under datorernas och vätebombernas frammarsch, var millenniebuggen och kärnvapenvintern bättre anledningar till oro. I dag fokuseras denna oro ibland på artificiell intelligens som löper amok, eller på en förödande pandemi som vi visat oss vara fullständigt oförberedda inför, men min oro antar allt som oftast formen av klimatoro eller ekoångest – termer som inte existerade för några årtionden sedan men som nu är utbredda fenomen. Människan är redan en ekologisk katastrof. På bara 250 000 år har vårt beteende lett till att många arter har dött ut och att många fler är utrotningshotade. Det är beklagligt, och det blir också allt onödigare. När vi för tusentals år sedan jagade vissa stora däggdjursarter så urskillningslöst att det ledde till utrotning visste vi nog inte vad vi gjorde. Men det vet vi nu. Vi vet hur vi ska minska vårt avtryck på jorden. Vi skulle kunna välja att förbruka mindre energi, äta mindre kött, skövla färre skogar. Och vi väljer att låta bli. Resultatet, för många livsformer, blir att mänskligheten är apokalypsen. *
Det finns världsåskådningar som omfamnar cykliska kosmologier – hinduistisk eskatologi talar till exempel om en rad flermiljardåriga perioder som kallas kalpa, då världen genomgår en cykel av födelse, tillväxt, förfall och förnyelse. Men inom linjära eskatologier kallas mänsklighetens upphö30
rande ofta för ”världens undergång”, trots att vårt frånfälle förmodligen inte alls kommer att leda till världens undergång eller ens till slutet på allt liv på jorden. Vi människor är ett hot mot vår egen art och många andra, men planeten kommer att överleva oss. Faktiskt kanske det inte tar livet på jorden mer än några miljoner år att återhämta sig från oss. Livet har rest sig efter betydligt allvarligare smällar. För 250 miljoner år sedan, under perm–trias-utdöendet, nådde temperaturen vid havsytan förmodligen ungefär fyrtio grader Celsius. Nittiofem procent av jordens arter dog ut, och i fem miljoner år efter det var planeten en ”död zon” med knappt någon livsutveckling alls. För 66 miljoner år sedan orsakade en asteroidkollision ett dammoln så stort att mörker kan ha härskat på jorden i två år, då praktiskt taget all fotosyntes upphörde och 75 procent av alla landlevande djur dog ut. I jämförelse med dessa katastrofer är vi helt enkelt inte särskilt viktiga. När jorden är klar med oss, kommer det att bli typ: ”Jaha, den där människoflunsan var inget vidare, men jag fick åtminstone inte jätteasteroidsyndrom.” Det svåraste, evolutionärt sett, var att ta sig från prokaryota organismer till eukaryota, och sedan från encelliga till flercelliga. Jorden är ungefär 4,5 miljarder år gammal, en tidsrymd jag helt enkelt inte kan greppa. Låt oss i stället tänka oss jordens historia som ett kalenderår, där jorden bildas den 1 januari och det i dag är klockan 23.59 den 31 december. Det första livet på jorden uppstår då runt den 25 februari. Fotosyntetiska organismer dyker upp först i slutet av mars. 31
Flercelligt liv inträder inte förrän i augusti eller september. De första dinosaurierna, som Eoraptor, gör sin entré den 13 december i vår kalender, för ungefär 230 miljoner år sedan. Asteroidkollisionen som innebär slutet för dinosaurierna inträffar runt den 26 december. Homo sapiens är inte en del av historien förrän den 31 december klockan 23.48.2 För att uttrycka det på ett annat sätt: Det tog jorden ungefär tre miljarder år att gå från encelligt liv till flercelligt liv. Det tog den mindre än sjuttio miljoner år att gå från Tyrannosaurus rex till människor som kan läsa och skriva och gräva upp fossiler och uppskatta tidslinjen för livet och oroa sig för dess slut. Om vi inte på något sätt lyckas utplåna allt flercelligt liv på planeten kommer jorden inte att behöva börja om från början, och den kommer att klara sig – åtminstone tills haven dunstar bort och planeten blir uppslukad av solen. Men då kommer vi att vara borta, tillsammans med vårt kollektiva och samlade minne. Jag tror att en del av det som skrämmer mig med mänsklighetens undergång är förlusten av de minnena. Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att höra det, tror jag ändå att det låter. Men om det inte finns någon kvar som kan spela Billie Holiday-skivor, kommer låtarna faktiskt inte att höras längre. Vi har orsakat mycket lidande, men vi har också orsakat mycket annat. Jag vet att världen kommer att överleva oss – och på vissa 2. Jordbruk, stora människosamhällen och uppförandet av monolitiska byggnadsverk inträffar alla den sista minuten av detta kalenderår. Industriella revolutionen, de båda världskrigen, uppfinnandet av basket, inspelad musik, den elektriska diskmaskinen och fordon som färdas snabbare än hästar hör till de allra sista sekunderna.
32
sätt kommer den att bli mer levande. Mer fågelsång. Fler djur som strövar omkring. Fler växter som tränger upp genom vår asfalt och förvildar den planet vi har terraformerat. Jag ser framför mig präriehundar som sover i ruinerna av de hem vi har byggt. Jag ser framför mig hur vår plast fortfarande spolas upp på stränderna, hundratals år efter att den sista av oss har försvunnit. Jag föreställer mig att malar, som inte längre har något konstgjort ljus att flyga mot, än en gång vänder sig mot månen. Jag finner en viss tröst i vetskapen om att livet kommer att gå vidare, även om vi inte gör det. Men jag vill hävda att när vårt ljus slocknar, kommer det att vara världshistoriens största tragedi – för även om jag vet att vi människor har anlag för storhetsvansinne, tycker jag också att vi är det mest intressanta som någonsin har hänt jorden. Det är lätt att glömma hur makalösa, konstiga och underbara människor är. Genom fotografi och konst har vi alla sett saker vi aldrig kommer att få se – ytan på planeten Mars, djuphavens bioluminescerande fiskar, en sextonhundratalsflicka med pärlörhänge. Genom vår empati har vi känt sådant vi kanske annars aldrig hade fått känna. Genom vår rika fantasivärld har vi sett såväl små som stora apokalypser. Vi är de enda i det kända universum som vet att vi lever i ett universum. Vi vet att vi kretsar runt en stjärna som en dag kommer att sluka oss. Vi är den enda art som vet att den har ett tidsspann. * 33
Komplicerade organismer tycks ha ett kortare tidsspann än enkla, och mänskligheten står inför ofantliga utmaningar. Vi måste hitta ett sätt att överleva oss själva – att klara oss vidare i en värld där vi är mäktiga nog att värma upp hela planeten men inte mäktiga nog att sluta värma upp den. Vi kanske till och med kommer att tvingas överleva det faktum att vi gjort oss själva överflödiga, när produkterna av våra tekniska framsteg lär sig att göra mer av det vi kan göra bättre än vi kan göra det. Men vi är också i ett bättre läge nu än vi var för hundra eller tusen år sedan för att lösa våra största problem. Människan har aldrig haft mer kollektiv hjärnkraft än nu, fler resurser eller mer kunskap insamlad av våra föregångare. Vi är också chockerande, befängt envisa. De tidigaste människorna använde förmodligen många strategier för att jaga och fiska, men en av de vanligare var uthållighetsjakt. Under en uthållighetsjakt förlitar sig predatorn på spårningsförmåga och ren ihärdighet. Vi kunde följa efter vårt villebråd i timmar, och varje gång det sprang ifrån oss följde vi efter, och det sprang ifrån oss igen och vi följde efter, och det sprang ifrån oss igen tills det slutligen inte orkade fortsätta längre. Det är därför vi i tiotusentals år har kunnat äta djur som är snabbare och starkare än vi. Vi. Bara. Fortsätter. Vi bredde ut oss över sju kontinenter, inklusive en som är alldeles för kall för oss. Vi seglade över oceaner till fastland vi inte kunde se och inte kunde ha vetat att vi skulle hitta. Större delen av mitt liv har jag trott att vi befinner oss i det fjärde kvartalet av mänsklighetens historia, kanske till och 34
med de sista dagarna. Men på senare tid har jag börjat tro att den sortens desperation bara försämrar våra redan dåliga chanser till långsiktig överlevnad. Vi måste slåss som om det finns någonting att slåss för, som om vi är värda att slåss för, för det är vi. Därför väljer jag att tro att vi inte närmar oss domedagen, att världens undergång inte är nära, och att vi kommer att hitta ett sätt att överleva de kommande förändringarna. ”Förändring”, skrev Octavia Butler, ”är den enda oundvikliga, oemotståndliga, pågående verkligheten i universum.” Och vem är jag att säga att vi är färdiga med förändring? Vem är jag att säga att Butler hade fel när hon skrev: ”Jordfröets öde är att slå rot bland stjärnorna?” Nu väljer jag att tro att vår uthållighet och vår anpassningsförmåga kommer att låta oss fortsätta förändras med universum väldigt, väldigt länge. Såhär långt, efter ynka 250 000 år, är det svårt att ge mänsklighetens tidsspann mer än en stjärna. Men även om jag i början blev beklämd av min brors ord, har jag nu kommit på mig själv med att upprepa dem och tro på dem. Han hade rätt. Det har han alltid. Arten kommer att överleva det här och mycket mer som väntar. Så det är med hopp och förväntan jag ger vårt tidsspann fyra stjärnor.
Halleys komet Ett av de bestående problemen med Halleys komet är att ingen vet hur dess namn ska stavas, eftersom kometen är uppkallad efter en astronom som stavade sitt efternamn med variationerna Hailey, Halley och Hawley. Vi må tycka att språk förändras mycket nu för tiden, med emojier och betydelseskiftningar i ord som bokstavligen, men vi vet åtminstone hur vi ska stava våra egna namn. Jag tänker kalla den Halleys komet, och jag ber alla som heter Hawley eller Hailey om ursäkt. Det är den enda periodiskt återkommande komet som regelbundet kan ses från jorden med blotta ögat. Det tar Halleys komet mellan sjuttiofyra och sjuttionio år att fullborda sin ytterst elliptiska bana runt solen, så en gång under en hygglig mänsklig livstid lyser Halley upp natthimlen i flera veckor. Till och med två gånger, om man har tur med schemat. Den amerikanske författaren Mark Twain föddes till exempel när kometen flammade över Missouris himmel. Sjuttiofyra år senare skrev han: ”Jag gjorde entré med Halleys komet 1835. Nästa år kommer den tillbaka, och jag förväntar mig att göra sorti med den.” Och det gjorde han, han dog 37