9789179757977

Page 1

MÅRTEN SANDÉN

LISA MEDIN

ETT NYTT HOPP



1. EN INTE HELT VANLIG MORGON den första gången jag flög var en onsdag, vid kvart över åtta på morgonen. Jag hade aldrig flugit förr, och jag skulle nog inte gjort det den dagen heller om inte Emma Grönlunds hund hade jagat mig. ”Nej, sluta, Rex!” sa jag när Rex rusade efter mig på stigen. ”Jag är redan grymt försenad!” Men Rex sprang bara ännu fortare och struntade totalt i att jag skrek åt henne. Det kan i och för sig bero på att hon inte alls heter Rex. Det är mina fosterföräldrar som har fått för sig att hon heter så, och mina fosterföräldrar är inte världens smartaste. ”Rex!” sa jag så strängt jag kunde. ”Plats! Fot! Ligg!” Rex lyder egentligen bara Emma Grönlund, men hon syntes inte till och nu nafsade Rex efter min Trixi-ryggsäck. Jag började bli lite nervös. Egentligen gillar jag hundar jättemycket, men jag kände inte Rex så bra. Hon 7


är en ganska stor boxer och Emma Grönlund hade bara haft henne i några månader. ”Fy Rex!” röt jag. ”Gå i korgen!” Rex blängde på mig, som om det var det dummaste hon hade hört. Jag har köpt Trixi-ryggsäcken för egna pengar, och nu sprang jag så fort jag kunde för att rädda den. Men Rex sprang snabbare. Varje gång jag vände på huvudet hade hon kommit närmare. I nerförsbacken vid cykelbanan insåg jag att jag hade värre problem än en skuttig hund. ”Å nej, inte nu igen!” stönade jag. ”Snälla, ge mig ett nytt liv!” I slutet av backen sitter nämligen ett par kraftiga järnbommar som jag har krockat med på cykel och rullskridskor och skateboard och kickbike. Nu var jag på väg att krocka med dem igen. ”Det här suger!” skrek jag och blundade. Det fanns ingen chans i världen att hinna stanna. Jag skulle springa rakt in i bommarna igen. Det skulle göra ont och förmodligen skulle jag få åka ambulans. Igen. Det var då det märkliga hände. När jag öppnade ögonen såg jag plötsligt Rex uppifrån. Hon hade satt sig ner på marken och den långa tungan hängde ut ur munnen som en slips. Rex tittade på mig med huvudet på sned och såg ganska korkad ut. Nästan lika korkad som mina fosterföräldrar, faktiskt. 8


”Där fick du, Rex!” sa jag och räckte ut tungan. ”Försök bita mig nu! Det kändes bra att hon inte kunde komma åt mig, men vad var det som hade hänt, egentligen? Varför var Rex liten som en leksakshund där nere på marken? Husen på min gata var också små, och jag svävade fram högt över dem. Min kropp var lätt som luft och vinden susade runt öronen. Jag flög!


2. JAG SÅG DIG alla drömmer väl om att kunna flyga. Jag har i alla fall drömt om det ibland. Men jag hade aldrig trott att det skulle hända på riktigt. Jag brukar drömma att jag är smart och får alla rätt på matteprovet också, och det händer heller aldrig på riktigt. Men nu flög jag faktiskt. Ganska fort dessutom. Om jag styrde rakt mot skolan skulle jag nästan hinna i tid! Skolgården brukar vara tom när jag kommer, eftersom jag alltid är försenad. Ingen såg mig när jag landade bakom klätterväggen och bollplanket. Det var lätt. Inte värre än att hoppa ner från en stol. Korridoren var också tom, men just när jag skulle gå in i klassrummet dök naturligtvis studierektorn Göran fram bakom ett hörn. ”Oj då, Anna”, sa Göran och rättade till sin gröna kavaj. ”Lite sen idag också, ser jag?” 10


”Eh, ja lite”, sa jag. ”Men jag hinner!” Enligt min resursperson Tom kom jag bara i tid tre gånger under hela lågstadiet. Senaste gången det hände klättrade fröken upp på en stol och ritade ett kryss i taket. Fröken säger ofta ”Kors i taket” när något ovanligt händer, och att jag inte kom för sent var tydligen tillräckligt ovanligt. Fast inte lika ovanligt som att flyga till skolan. ”Förlåtattjagnästankommerförsent”, flämtade jag när jag kom in i klassrummet. Jag slängde ner Trixi-ryggsäcken på min vanliga plats och sjönk ner på stolen. Min vanliga plats var längst fram, bredvid min resursperson Tom. ”God morgon, Anna”, viskade Tom. Fröken gav mig en sträng blick, men Tom bara log. Mina klasskompisar tycker att Tom är mesig för att han alltid har samma fula kofta och toppluva på sig och aldrig blir arg och aldrig säger till mig. Fast Tom säger faktiskt till mig ibland, även om han gör det tyst. Men det går inte att komma ifrån att hans kofta är ganska ful. ”Sidan sjutton”, viskade Tom och pekade i boken. ”Du måste hinna åtminstone tre tal. Det klarar du väl?” Jag ryckte på axlarna. Ibland klarar jag tre tal på en timme, ibland inte. Medan klockan tickade mot rast försökte jag räkna, men allt jag kunde tänka på var det som just hade hänt. Varför kunde jag plötsligt flyga? Kunde det bero på något 11


jag hade ätit? Den där kebabpizzan med lingon och senap som jag satte i mig strax före läggdags hade faktiskt smakat lite skumt. Medan jag satt och funderade på det fick jag känslan av att någon tittade på mig i smyg. Det var lite som att ha en fluga i ansiktet. Det var inte fröken, för hon tittade på tavlan. Och inte Tom, för han tittade i boken och ville att jag skulle räkna talen som stod där. Jag försökte inte ens räkna. Istället testade jag att lyfta huvudet jättesnabbt, för att ta reda på vem som tittade på mig. Tredje gången lyckades det. Jag blev väldigt förvånad. Det var Horace.


Horace är den smartaste killen i min klass. Han kommer aldrig för sent, glömmer aldrig något, sitter oftast tyst och har alltid gjort läxan. Horace har inga kompisar alls. Det där sista har vi åtminstone gemensamt. Jag kände hur Horace fortsatte att titta på mig då och då under hela lektionen, men jag sa ingenting om det. Jag förstod bara inte varför han gjorde det. Efter mattelektionen var det dags för gympa. Jag hade förstås glömt gympakläder, men jag gick ändå till mitt skåp för att kolla. Ibland är det där jag har glömt dem. Men skåpet var tomt, förutom en brun äppelskrutt och bilderna på min största idol Trixi. Jag har klippt ut foton av Trixi och reklam för semesterparadiset Tropolis ur tidningar och tejpat fast på insidan av dörren. När lektionerna känns långa dagdrömmer jag om att jag och Trixi åker till Tropolis på all-inclusive-semester. Korkat, jag vet. Jag kommer aldrig att få träffa Trixi i verkligheten, och mina fosterföräldrar har inte råd att åka till Tropolis. Men drömma kan man ju alltid göra. Jag log mot Trixi och hennes gulliga, naturligt rosa toypudel Kent som hon höll i famnen på den största bilden. ”Jag såg dig”, sa en röst, tyst så att ingen annan skulle höra. ”Va?” sa jag och stängde skåpsdörren. Det var Horace som stod där, alldeles intill mig. Inte 13


så konstigt, eftersom han har skåpet bredvid mitt. Men det var underligt att han pratade med mig. Horace har inte pratat med mig en enda gång sedan han kom till vår klass i fyran. ”Jag såg dig”, sa han igen. ”Jag såg att du flög.” ”Ha!” sa jag. Det var en fånig sak att säga, men jag kom inte på något bättre. Jag hade ju faktiskt flugit. Men det var så overkligt att jag nästan glömt bort det redan. Det var precis sådant som fröken och Tom och mina fosterföräldrar alltid tjatade på mig om – att jag ska komma ihåg vad som är viktigt. Att jag måste tänka efter. Och jag försöker verkligen. Hela tiden försöker jag skärpa mig och tänka efter och minnas, men det är så svårt. Hur ska man veta vad som är viktigt när typ tusen saker i sekunden rusar genom huvudet? Men jag visste i alla fall att just nu var det viktigaste inte att prata om flygning med Horace. Absolut inte. Det viktigaste var att inte komma för sent till gympalektionen. Igen. ”Du är den vi har letat efter, Anna”, sa Horace. ”Du är den fjärde i Dogstars.” Även om det var lite intressant att Horace pratade med mig så lät det han sa helt knäppt. Alltså, jätteknäppt. ”Jag fattar inte vad du pratar om”, sa jag. ”Nu måste jag gå till gympan. Hej då.” Då gjorde Horace något som jag aldrig hade väntat 14


mig. Han tog tag om mina axlar och puttade mig mot sitt öppna skåp. Andra i klassen gör sådant ibland, men inte Horace. Absolut inte Horace. ”Men sluta!” sa jag. ”Vad håller du på med?” ”Var inte rädd”, sa Horace och tryckte in mig längre in i skåpet. Jag var inte rädd. Snarare förvånad. Och ännu mer förvånad blev jag när Horace klev in i skåpet efter mig och stängde dörren om oss. Det blev väldigt trångt. ”Var inte rädd, Anna”, sa Horace igen. Plötsligt kände jag den bakre väggen öppnas som en svängdörr och jag föll handlöst ut i ingenting.

15



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.