Linda Åkerström
kapitel 1
Arve ”Arve.” Folk nickar mot honom. Håller sig ur vägen och bugar lätt. Arve nickar tillbaka. Huvudgatan i Dunklet är smal och kantad av diverse butiker. Arve har siktet inställt på den längst bort och går med raska steg förbi butiken som skyltar med döda djur i olika burkar, örtbutiken, klädbutiken, ett par speceribodar och puben. Det skramlar när butiksägarna ställer ut sina skyltar och bord med dagens extraerbjudande på trottoaren. En doft av te och örter blandar sig med en frän lukt från djurbutiken där en rad ugglor sitter på en pinne utanför och betraktar alla som går förbi. Ett gråtroll slinker kvickt runt ett hörn när det får syn på honom medan det väser för sig själv. Han ser den välbekanta skylten på långt håll. Den är rostig och hänger lite snett. Bokstäverna är snirkliga och vackra. Bloksbergs Musicalia. Arve läser bokstäverna tyst varje gång han kommer hit. Orden rinner som något mjukt genom kroppen. Dörrklockan pinglar till med några spröda toner när han kliver in. Arve andas in doften av trä, lavendel och tagel och kastar en kylig blick på det lilla bruna djuret i buren på disken som fixerat honom med gula ögon. Han vet att han aldrig kommer att vinna den tävlingen. Markskorren öppnar munnen och ~5~
fräser åt honom. En lång rad vassa tänder blottas. Arve höjer på ena ögonbrynet och markskorren sätter sig på en pinne med ryggen demonstrativt vänd mot honom. ”Se där, det var du som kom. Jag hörde nog att lilla Brún gav upp ett litet fräs.” Arve tittar upp när han hör Heidars röst. Han kan verkligen konsten att dyka upp ljudlöst. ”Ja, det var jag”, säger Arve och gör en lätt bugning mot Heidar. Heidar hälsar tillbaka och plirar så ett hav av små fina rynkor bildas i ögonvrårna. ”Vad önskas idag då?” ”Nytt tagel till stråken. Det ska vara kraftfullt”, säger han och tittar stadigt på Heidar. Heidar nickar långsamt. ”Jag förstår.” Han går runt disken och till ena väggen där det hänger tagel i olika rader. ”Nu ska vi se”, muttrar han och nyper i de olika stråna. Arve tittar på markskorren som omedelbart öppnar gapet och fräser. Han ler för sig själv, så den satt och tjuvkikade ändå, den lilla irriterande pälsbollen. Heidar snurrar runt. I handen har han en slinga tagel som glänser i en svagt blåaktig ton. ”Från en skinnarhopo”, säger han. Taglet ser ut att rinna likt vatten mellan fingrarna. Arve som har sträckt fram handen hejdar sig en sekund, men låter sedan fingrarna nudda vid taglet. Det går som en våg genom huden och han fångar upp en svag doft av sjö. ”En bäckahäst?” säger han. ”Stämmer.” ”Hur fick du tag på dem?” En skymt av stolthet blänker till i Heidars ansikte. ”Jag har mina kontakter. Och det är inget man kan köpa i Bloksstad, om man säger så”, säger han och blinkar menande. ~6~
Arve känner på stråna igen. De känns levande och varma mot fingertopparna. Heidar ler mot honom. ”Jo, de är speciella. Men de behöver hartsas precis som vilket tagel som helst, annars är de verkningslösa. Har du harts eller ska vi lägga till det med?” Arve känner på taglet en sista gång, sliter sedan bort handen som liksom vill dit av sig själv. Man ska verkligen inte underskatta bäckahästars dragningskraft, tänker han. ”Jag har harts.” Handen söker sig automatiskt till rockfickan, lägger sig över den lilla utbuktningen, känner hur det pulserar där innanför. Han upptäcker att Heidar tittar på honom med något outgrundligt i minen och släpper snabbt ner handen igen. Arve drar fram en stråke som varit instoppad under rocken och lägger den på disken. Heidar tar bort det gamla taglet, och börjar med flinka fingrar att montera fast det nya. Han är klar i en handvändning och stråken nästan skimrar av bäckataglet som ligger tätt och slätt. Sedan går Heidar fram till markskorrens bur, öppnar en lucka i det guldfärgade gallret och tar ut det lilla djuret med ett raskt grepp trots att det fräser och spottar åt honom. Utan att ta någon notis om det vänder han markskorren så att den har ryggen mot det nymonterade taglet och sedan gnider han pälsen mot taglet några gånger. När han är klar åker Brún in i buren igen och glor ilsket efter honom medan han med kvicka små rörelser försöker rätta till den fluffiga pälsen igen. ”Så där, bättre stråke kan du inte få”, säger Heidar och sträcker fram stråken över disken. Arve tar emot den och känner den där vibrerande känslan mot handen igen. Han sticker ner den i en av de djupa fickorna innanför rocken och känner reflexmässigt efter att trollstaven ~7~
ligger kvar i fickan bredvid. ”Tack, vad blir jag skyldig?” ”Det där taglet går inte att värdera i mynt.” Arve nickar. ”Vad vill du ha?” Heidar lutar sig fram en aning. Arve kan se hur han har små gråa borstar av hår i näsborrarna och i öronen. ”Du ska ju till andra sidan.” Han gör en paus och tittar över glasögonkanten på Arve. ”Jag behöver hår från en människa. Det ska vara långa strån.” ”Ingen får ha något från människor här, det vet du lika bra som jag.” ”Självklart, jag tänkte inte att någon skulle få veta det och då är det inget bekymmer eller hur?” ”Vad ska du ha det till?” ”Prova mig fram bara, jag är instrumentmakare, vi provar oss fram. Du är instrumentköpare, du vill ha starka instrument. För att få starka instrument behövs instrumentmakare som provar sig fram. Eller hur?” Heidar lägger huvudet en aning på sned och höjer ena ögonbrynet. Arve suckar och knäpper knapparna i rocken. Heidar ler och smackar belåtet med tungan. ”Lycka till med stråken, Arve”, säger han. ”Sänd mina hälsningar till Lucaz.” Arve nickar nästan omärkligt och går ut ur butiken. Bakom honom slår dörren igen med en skräll och skylten gnisslar lätt i vinddraget. Sedan är allt lugnt igen. Han skulle helst vilja gå hem direkt och prova stråken, men han har fler ärenden innan han kan bege sig hemåt. En liten bit uppåt gatan ligger postkontoret. Det borde ligga ett paket och vänta där nu.
~8~
kapitel 2
Heddy Nu pirrar det i händerna igen, det har blivit mycket värre de senaste veckorna och Heddy gillar det inte. Det gör inte ont, men det är ungefär samma känsla som när benet har somnat. Det som stör henne mest är att hon inte förstår var det kommer ifrån. Hon spretar med fingrarna, öppnar och sluter händerna, det hjälper inte. Med en suck öppnar hon dörren till redskapsboden och räcker fram en planteringsspade till Rachel och en till Eli. De är blanka i ansiktet och Rachels lockiga mörka hår drar ihop sig ännu mer i värmen och krusar sig till små knorrar vid tinningarna och under hästsvansen. Det är måndag och sommarlovets andra jobbvecka. Trots att klockan inte är mer än åtta på morgonen och trots att Heddy bara har shorts och T-shirt på sig är hon redan svettig. Det är ovant, våren kommer alltid sent hit, Ytterby ligger på något sätt i skugga större delen av året, och sommarvärmen kan man få vänta på ända till långt in i juli. Men i år är det annorlunda. Antingen har det blivit kortslutning i universum eller så har jorden varit vänlig nog att ändra lutningen en aning, så att även Ytterby ska få komma upp i ljuset. Från början av maj har solen konstant hängt som en gul badboll från en knallblå himmel och tinat upp varenda frusen själ och varenda vindpinat strå i hela Ytterby. ~9~
”Jaha, girls, då kör vi igång då”, säger Rachel och håller upp vattenflaskan som för att skåla. Heddy flinar till och smäller sin vattenflaska mot Rachels. ”Det kommer att bli svinvarmt idag med”, säger Eli med en blick upp på den totalblå himlen och trycker fast en keps på huvudet. Hon räcker en till Rachel och en till Heddy också. Rachel är förstås lika snygg i keps som utan, det svarta håret böljar ut i en tjock svans genom hålet bak i kepsen och hon ser ut som en modell för tennis eller något sådant. Om det inte hade stått Ytterby kyrkogårdsförvaltning på kepsen då förstås … Själv petar Heddy in sina bruna hårtestar med turkost färgade toppar under kanten med en suck, medan Eli betraktar minen i hennes ansikte med ett höjt ögonbryn. ”Bättre än solsting”, konstaterar hon torrt. Solsting. Heddy visste inte ens att de behövde det ordet här. De sätter igång med blommor, jord och spadar och snart har de fått in rytmen. Gräv grop, sätt ner blomma, täck igen. Gräv grop, sätt ner blomma … Solen gassar och hettar upp ryggarna och Heddy inser snabbt att fördelen med keps överväger nackdelen med råge. ”Nä, jag sticker och hämtar mer vatten”, säger Eli och torkar svetten ur pannan så att hennes jordiga händer lämnar ett svart spår. Hon försvinner iväg och Heddy lyfter ur en ny blomma ur en svart plastkruka. Bredvid henne ligger Rachel på knä och planterar petunior i rasande fart. Som om det gällde livet. Hon gör alltid allting som om det gällde livet. ”Du kan ta det coolt, alla är döda här, de har inte bråttom”, säger Heddy med retsam ton. ~ 10 ~
Rachel blänger på henne och sätter raskt ner en planta till. ”Nej, jag vet. Jag vill göra ett bra jobb bara.” ”Visst”, säger Heddy. ”Jag vet.” Hon planterar några blommor till innan hon tar mod till sig att fråga frågan som hon förmodligen kommer att få ett nekande svar på. ”Hänger du med på en skogstur ikväll?” ”Sorry, jag kan inte ikväll.” Heddy nickar bara. ”Kanske en annan kväll?” Det skvätter jord när Rachel raskt klämmer ut en ny blomma och trycker ner den i jorden. ”Vi får se.” Frågan bränner på tungan. Varför vill hon inte? Heddy sväljer ner den och flyttar sig till nästa grav. ”Okej”, säger hon och försöker låta lättsam. ”Ska du ut och gå i skogen igen?” Eli är tillbaka med vattnet, och en känsloström av irritation och svartsjuka från henne slår emot Heddy. Pirret i händerna ökar ytterligare och kryper ända ut i fingertopparna när hon inte är snabb nog att sluta sig och stänga ute Elis känslor. Hon andas in, och koncentrerar sig hårt. Allt försvinner, och det blir som vanligt igen. Hon måste vara galen? Ingen annan har det så här. ”Jag tänkte det.” ”Jag fattar inte varför du jämt ska promenera omkring helt själv på nätterna, seriöst alltså. Vill du bli våldtagen och mördad eller?” ”Sluta. Det är klart jag inte vill.” Ilskan bubblar upp i henne. Jävla Eli. Hon är som ett jävla tuggummi. Ända sedan de började gymnasiet i Stenvik har hon kletat sig fast. Heddy minns när Rachel dök upp i Ytterby, ~ 11 ~
och i Heddys liv, för några år sedan. Hon hamnade i bänken bredvid henne i skolan, för den stod förstås tom, och Rachel hade tittat på henne med sina vänliga bruna ögon, sagt hej och sedan dess varit en sådan där vän som man bara läser om i böcker eller ser på film. Och med tiden har Heddy förstått att hon nog varit lika viktig för Rachel också. När de började i gymnasiet valde de olika inriktning och i Rachels nya klass fanns tyvärr Eli. Sedan dess har Heddy fått stå ut med att hon också alltid är med, vad de än gör. Eli fnyser och kastar en flaska vatten till Heddy och en till Rachel. ”Verkar inte som det”, säger hon och tar en låda blommor med sig till nästa rad med gravar. Heddy sneglar på Rachel som gräver ännu mer frenetiskt med den lilla planteringsspaden och väljer att låta Eli få sista ordet, för att det är enklast. Förmodligen har Eli rätt. Men det spelar ingen roll. Bergen och skogarna runt Ytterby ger henne syre. De befinner sig i den bortersta och äldsta delen av kyrkogården, där laven spridit sig i snirkliga mönster över gravstenarna och inskriptionerna blivit svårlästa. Där det av naturliga skäl är flest gravar som står under kyrkans omvårdnad. Heddy snyggar till jorden runt de nyplanterade blommorna och sträcker sig efter en till, när hon tycker att hon hör något. Ett lågt ljud, det låter som någon som säger något på långt håll. Hon ser sig omkring. Rachel har börjat med en grav ett par meter bort och ett äldre par sitter på huk vid en annan grav en bra bit bort, med krukor och jord bredvid sig. Där är ljudet igen. Fast lite annorlunda nu. Är det ett skratt? Det går en långsam rysning längs nacken. Sedan kommer den: en våg av någons ilska sköljer över henne. Inte en sådan vanlig ~ 12 ~
ilska, den här är främmande och obehaglig, har något oberäkneligt i sig, ett begär efter något. Heddy tittar mot tanten och farbrorn. De borde vara för långt borta för att hon ska kunna uppfatta deras känslor och än mindre deras prat, men vad vet hon? Hon har inte precis mätt upp vilka avstånd hon kan fånga upp. Hon kikar mot Rachel och skakar på huvudet för sig själv. Den där ilskan kan omöjligt komma från henne, inte det ihåliga skrattet heller. Det oberäkneliga dröjer sig kvar, hon försöker känna efter från vilket håll det allt svagare ljudet kommer, utan att lyckas. Till sist dör skrattet bort, det blir tyst och hon andas ut. Sekunden efter är det som om någon väser en ordlös viskning i örat på henne, och sedan: knäpptyst igen. Hjärtat har dubblat slagen. Händerna darrar, hon döljer det genom att greppa hårt om planteringsspaden och stirra ner i jorden. ”Vad tyst du blev?” Rachels röst bryter in. ”Äh, det kändes som att de var arga där borta bara”, mumlar hon och fångar upp en snabb glimt av att Eli tittar på henne med skeptisk blick. Hon känner så väl igen uttrycket, och skulle vilja mosa en näve jord i ansiktet på henne. ”De kanske är ledsna över den de saknar”, säger Rachel. ”Säkert”, säger Heddy och hugger planteringsspaden i jorden med sådan kraft att hela bladet åker ner. Hon borde inte ha sagt något, inte så Eli hörde i alla fall. När hon tittar upp igen möter hon Elis blick för andra gången och en känsla av stark motvilja landar i henne. Ibland hatar hon sin receptiva sida, den som gör att hon är så där känslig och kan känna av folk, och som tydligen bara är ~ 13 ~
att acceptera enligt alla artiklar och texter som hennes mamma läst genom åren. Det konstiga är att inget av det Mia hittat har passat in särskilt bra på Heddy. De hon läst om kallas för högkänsliga och är typ extra känsliga för allt som händer runt omkring, som ljud, händelser och så vidare. Heddy kan ju känna vad andra känner. Hon ryser till. Mest hatar hon att Eli vet om det. Det var aldrig meningen att hon skulle känna till det, hon råkade bara höra när Rachel och Heddy diskuterade det en gång. Sedan dess har hon fått stå ut med Elis höjda ögonbryn och fnysningar. Det konstiga är att Eli aldrig har sagt något om det till någon annan. Förmodligen för att hon inte tror på det, och för att hon tycker att Heddy gör sig till. Om det ändå vore så.
~ 14 ~
kapitel 3
Arve Arve går kullerstensgatan uppåt. Ett par muttrande marknissar som förirrat sig in från skogen till Dunklets handelskvarter kilar förbi, fnissar när de får syn på Arve och lämnar efter sig en karaktäristisk doft av jord. Han motstår frestelsen att skrämma dem och låtsas istället att han inte ser dem. Tur att de är så ofattbart korkade, om de visste att de hamnat i mörkermagikernas del av Bloksberg skulle de nog inte se riktigt lika glada ut. Han flinar till när han får syn på en soptunna längre fram med två par små grova fötter som sticker upp, vilt sprattlande, medan marknissarna tjattrar med varandra inifrån tunnan. De är som råttor, letar mat överallt. I det lilla postkontoret är det tyst och tomt. Han kan se genom fönstret som vetter mot baksidan och voljärerna att Collette, som äger postkontoret, håller på att ta loss ett brev från en hök. Hon tar med brevet in och får genast syn på Arve. ”Se herr Arve, är det fler böcker på gång?” säger hon och ler mot honom. Hon har en glimt i ögonen som är svårtydd. Arve känner sig alltid en aning olustig i hennes sällskap och det irriterar honom. ”Ja, paketet borde ha kommit.” Hans mörka blick får Collette att rygga tillbaka en smula, vilket känns märkligt tillfredsställande. ~ 15 ~
”Ska genast se efter, droskan har varit här så i så fall ligger det där. De där paketen är för tunga för fåglarna.” Hon blinkar en gång med de mörkt målade ögonlocken och försvinner iväg in genom en bakdörr, och Arve slappnar av i axlarna. Han orkar inte ens påpeka att han förstår att bokpaket i regel är för tunga för både ugglor och hökar. Det tar inte lång stund förrän Collette är tillbaka och slänger upp ett paket på disken. ”Varsågod, det blir en arum, tack”, säger hon och skjuter fram paketet. ”Lucaz son får alltid ett bra pris.” Han sticker ner handen i fickan och får upp ett guldfärgat mynt som han lägger på disken bredvid paketet. Collette tar det snabbt och stoppar i fickan. ”Lycka till med läsningen”, säger hon och vinkar med handen lätt på sned. Han mumlar bara något till svar och tar paketet under armen och går ut. Vägg i vägg med posten ligger ett betydligt bättre ställe. Han går in och slukar synen av rader med torkade örter, benbitar, torkade insekter, hjärtan som fortfarande slår fast de inte tillhör någon kropp och diverse andra ingredienser. Här finns det också te. Te man blir trött av, pigg av, som man skrattar av, och som man blir skarpare i sinnet av. Han köper det sistnämnda, kontrollerar att det innehåller pepparmynta, samt ett annat te med hög procent av stormhatt. Han plockar också på sig en påse torkad fänkål och en med spikklubba. Han skulle kunna fortsätta genom stan, uppför höjden med dess slingrande gator och stenhus, till borgen som breder ut sig på platån, och sedan ner på andra sidan, det är närmaste vägen hem. Istället väljer han den långa vägen och vänder om ~ 16 ~
mot skogen. Just nu lockar den mer än att bege sig hemåt, och det är en lättnad att komma bort från stan. Det blir allt glesare mellan husen och till sist viker han in i Grådjupsskogen. Trädkronorna håller solljuset borta och gör allt dunkelt. Arve njuter av skogsdofterna och rör sig smidigt längs stigen som numera är väl upptrampad. En nattramn skriker till från en trädkrona, men när Arve kastar en blick på den tystnar den. De där vidriga kräken. Han stannar och lyssnar om det finns fler. Han kan höra ett och annat hjärta som slår snabbt när något djur blivit varse att han är i närheten, samt något som fräser till i marknivå en bit bort, annars tyst och stilla. När han närmar sig gränsen till Vildmarken ser han skuggan av en grå figur som skyndar iväg djupare in i skogen och när han korsar spåret ser han de långtåiga fotavtrycken efter ett skrömt. Han ler för sig själv, han vet mycket väl att han är en av få som kan ta sig levande igenom den här skogen på egen hand. Inte ens vättarna hemma vågar gå ensamma. Den här skogen är full av varelser utan samvete och som älskar död. Han följer skogen en liten bit till innan han viker av mot Svartstens norra del. Snart glesnar träden och han skymtar borgen, Svartfästet, med sina bastanta tinnar och torn och två stora borggårdar, allt omgärdat av en ringlande stenmur. Han kan inte låta bli att imponeras av vyn som breder ut sig framför honom. Svartsten är ett ensligt område i Bloksberg dit de som dras mot mörkret sökt sig och bosatt sig i århundraden och som under hans fars styre byggts upp till vad det är idag. Bortom borgens norra sluttning finns bara den till synes ändlösa Vildmarken där de fredlösa håller till. På de övriga tre sidorna breder staden ut sig, ner längs sluttningarna och ~ 17 ~
ut över slätten nedanför. Öster om staden tar skogen han just lämnat vid, som en skiljevägg till Bloksstad. Arve tar ett fastare grepp om paketet under armen. Genom tyget i innerfickorna kan han känna konturerna av stråken och trollstaven mot kroppen, och i rockfickan det där lilla, lilla som pulserar. Han tar ut stegen, vet att Lucaz kommer att undra om han dröjer alltför länge. Hans tornhus ligger strax utanför muren, i utkanten av staden, med utsikt över norra slänten, ängarna och skogen. Skupla står utanför Arves dörr som vanligt. Hennes gulaktiga vätteögon följer honom när han går fram till dörren, vrider om nyckeln och går in. Han ska just stänga dörren bakom sig när hon harklar sig. Arve vänder sig om med uttryckslös min. ”Önskar herrn något innan han går in med sina … fynd?” Hon tittar på paketet under armen och han kan ana att hennes blick söker sig till rocken också. Hon kan omöjligt veta vad han har i fickan, mer troligt då att det är bäckahästtaglet som drar henne till sig. Han kliver närmare, vilket får henne att ta ett näst intill omärkligt steg bakåt. ”Nej tack. Och Skupla kan ta ledigt nu”, säger han med nattsvart röst. Skupla sväljer och hukar en aning, men det glimmar också till i ögonen. ”Visst, herrn, visst, ha en trevlig kväll”, lismar hon och drar sig baklänges bortåt medan hon bugar sig så djupt att näsan i hennes grovhuggna ansikte nästan slår i backen. Arve vänder sig om och motstår den enorma lusten att slå igen dörren med en smäll. Istället stänger han den lugnt och står sedan stilla några minuter för att andas bort motviljan och ~ 18 ~
ilskan. Han blir medveten om stråken innanför rocken igen. Bäckahästens dragningskraft gör sig påmind med jämna mellanrum. Pockar på. Arve skrattar till och går fram till bordet vid ett av fönstren i det helt runda rummet och lägger ifrån sig paketet. Sedan drar han fram stråken och lägger den bredvid. Han stryker längs taglet med fingertopparna och känner en följsam vibration. Han kan inte låta bli att återigen lägga handen mot tyget på rockfickan också, för att känna den lilla utbuktningen. Det här kommer att bli perfekt. När han har fullföljt sitt uppdrag och Lucaz plan har gått i lås, kommer de att kunna rör sig fritt i hela Bloksberg och i hela resten av världen. Inte behöva hålla sig dolda. För då är det Lucaz som har makten. Då blir Lucaz äntligen nöjd. Han sluter ögonen. När han öppnar dem igen skymtar han genom fönstret en rörelse i skogskanten på andra sidan ängen. En liten brungrå, kvick varelse spejar upp mot borgen och försvinner sedan snabbt in i skogen, igen. De där små hydena. Alltid lika nyfikna och ska alltid ställa till det. Hydet är borta lika fort igen och han börjar istället sprätta upp paketet. En doft av pergament och läder sprider sig när böckerna faller ut. Bloksbergs historia. Örter för all slags magi. Varelser och deras krafter. Han sätter sig i sin slitna, nersuttna getskinnsfåtölj med böckerna och börjar läsa. Ett litet tjattrande ljud hörs från fönstret och Arve tittar upp mot gardinstången där det sitter en hackspettsliknande fågel vars djupröda färg matchar mattan på golvet. Vinka tittar tillbaka på honom med ett förnärmat uttryck och Arve drar road fram en påse frön som han öppnar och ställer på bordet ~ 19 ~
bredvid sig. Vinka flyger genast ner och börjar picka i sig medan Arve lägger upp fötterna på ett litet bord och dyker ner i boksidorna igen. Han blir avbruten av en hård knackning på dörren. ”Kom in.” Arve gömmer hastigt boken om Bloksberg bakom ryggkudden och reser sig just som dörren åker upp och Lucaz kliver in. Han stänger dörren bakom sig och går några steg in i rummet. Den stålgrå knälånga rocken rör sig lätt när han går och Arve kan se hur Lucaz i vanlig ordning granskar hans val av inredning med en lätt kritisk blick, en blick som till sist, med avsmak landar på Vinka som har spritt ut fröna över hela bordet och ner på golvet. ”Hur gick det? Fick du tag på det du behöver?” frågar Lucaz. Arve nickar. ”Och du har det jag gav dig i säkert förvar? Det får inte hamna i fel händer, det kan få förödande konsekvenser, och jag kommer att …” Trots att det känns som något omöjligt, skulle Arve kunna svära på att han såg en glimt av osäkerhet fladdra till i Lucaz ansikte, innan han snabbt är sitt vanliga jag igen. ”Nåväl, jag har betalat ett högt pris för det, och du vet hur viktigt det är för att vi ska lyckas?” ”Jag vet. Och jag bär det alltid med mig.” Arve klappar lätt på rockfickan och Lucaz ser ut att slappna av. ”Utmärkt. Då är det fyra dagar kvar. Du vet hur du tar dig över och instrumentet är förberett?” ”Allt är klart.” ”Var är Skupla? Jag såg henne inte utanför.” ”Hon fick ledigt”, säger Arve. ~ 20 ~
Lucaz näsborrar vidgas en aning. ”Vättar har inte ledigt, de är alltid i tjänst.” ”Då är hon väl i tjänst, bara inte utanför min dörr.” Arve vet att det är att leka med elden, han kan bara inte låta bli. ”Jag vill inte ha henne utanför min dörr. Hon tjuvlyssnar och skvallrar”, fortsätter han och häller ut fler frön till Vinka. ”Hon är din vakt, du behöver en vakt. Alla i din ställning behöver en vakt.” ”Jag slåss hundra gånger bättre än Skupla, hon kan inte försvara mig.” ”Hon är inte där för att försvara, hon är där för att varna om det händer något.” Arve vänder sig mot Lucaz igen och ser honom trotsigt i ansiktet där en konstfullt utsirad mask täcker ena halvan, endast med en öppning för ögat. Masken har han för att dölja ett fult ärr. Enligt honom själv. Arve har aldrig sett det, fastän han är Lucaz son. ”Ställ tillbaka henne då”, säger han. Lucaz tar ett djupt andetag. ”Har du inte böcker så du klarar dig redan?” säger han sedan och nickar mot bokhögen på bordet. ”Jag tycker om att läsa, det vet du.” Lucaz tittar på honom igen. ”Jag vet”, säger han och en svag ryckning i ena kindmuskeln talar om att han behärskar sig. ”Jag vill visa dig något, har du tid?” ”Visst.” Han följer Lucaz ut genom dörren där Skupla redan står på vakt igen. Hon ler försmädligt mot Arve som bekämpar lusten att sparka till henne när han går förbi. De går uppför slänten, förbi rader med boningshus i olika ~ 21 ~
former, håller vänster och sedan in genom stora porten i muren. ”Du borde bo innanför murarna, det är idioti att du bor i slänten, det är inte lika säkert där”, muttrar Lucaz. Arve svarar inte, de har haft den här diskussionen förut. Lucaz leder honom genom den första övre borggården till nästa port. De tar stentrappan till det nedre borgområdet, mot en rad olika förråd. Lucaz går förbi de första byggnaderna och stannar vid den sista, en lång länga. ”Nu ska du få se”, säger han och Arve förväntar sig nästan att han ska gnugga händerna av förtjusning. Det gör han förstås inte, han är ju regent Lucaz. Överhuvuden gnuggar inte händer av förtjusning. Arve följer efter in. En märklig blandning av lukter slår emot honom. Spån, frön, kött, blod, djur, läder, urin och ilska. I samma stund som de tar steget in bryter oväsendet ut. Det tjattrar och väser, morrar och fräser. ”Din feta hycklande svartalvsjävul, har du fått skit i ansiktet eller? En drydalia flyger ursinnigt mot gallret i sin bur och skriker till Lucaz. ”Släpp ut mig nu, att använda oss som kreatur är något du kommer att ångra när din lilla plan inte går som du tänkt och du behöver fler allierade.” Älvans ögon lyser grönaktigt när hon blänger på Lucaz. Lucaz står lugnt kvar, men Arve noterar att han undviker att se älvan rakt i ögonen. Ett klokt val. Arve går sakta längs raden med burar. I varje bur sitter det varelser eller djur. Illrar, råttor, ett hyde som förvrider ansiktet i groteska miner när de går förbi, ett par fnissande marknissar, en markskorre. Han ser en irrblossare längre fram och tycker att han hör tyngre hjärtljud ytterligare en bit bort. Burarna blir större vartefter och ~ 22 ~
han ser att det även sitter en kleptomania, en gof, ett skrömt och till och med en myling inspärrade. Han vänder sig hastigt om mot Lucaz som ser avvaktande på honom. ”Vad ska du med allt det här till?” säger han och stirrar på Lucaz. Ett snett leende tar form i Lucaz ansikte. ”Jag har en mycket intressant idé som du snart ska få ta del av, men först måste vi genomföra planen.” Arve nickar bara och tittar igen på varelserna. Mylingen stirrar på honom med ögon svarta som kolbitar och till och med för en sådan som Arve känns den obehaglig att ha i närheten. ”Var har du fått dem ifrån?” Lucaz skrattar till. ”Fällor”, säger han. ”De kan vara otroligt enfaldiga ibland.” Vid de orden bryter oväsendet ut på nytt och Lucaz leder ut Arve igen. När de åter står på borggården lägger han en hand på Arves axel medan han ser sig om för att försäkra sig om att det inte är någon i närheten. ”Nu får vi inte göra några misstag, det är mycket som står på spel och jag behöver veta att jag verkligen kan lita på dig.” Arve nickar. ”Det kan du.” Han är mycket väl medveten om hur viktig hans del i det här är. Han tänker inte göra någon besviken. Inte göra Lucaz besviken.
~ 23 ~