9789179695262 by Smakprov Media AB

”Vi är något mycket värre”

Roger Skagerlund

SĂ¤rskilda Operationsgruppen 5

FramĂĽt i Natten

ISBN: 978-91-7969-526-2 4

Prolog Skaraborgs sjukhus Skövde 15:e april 2019

Charles hade varit förste man in i Blackhawk-helikoptern och hjälpt överste Ekroth att finna sig tillrätta på sätet i ljusgrönt canvastyg intill honom, längst bak i helikopterns lastutrymme som för dagen var anpassat för personaltransport. Ekroth grimaserade. Skadan i armen gjorde ont och tillsammans med det otympliga bandaget kände han sig som en trögrörlig Michelingubbe. Charles hjälpte försiktigt översten att spänna fast sig samtidigt som han hörde Trigger ropa till piloten att alla nu var inne. Kulspruteskyttarna i sina gluggar rätade på ryggarna. Den mentala förberedelsen för strid var redan klar när helikopterns hjul lämnade plattan och de steg brant för att påbörja flygningen till Trondheim. Väl i Norge skulle sällskapet skifta till en Sikorsky SH-60 Seahawk, tillhörande Challenge-gruppen, för den sista sträckan ut till operationsbasen. De lämnade raskt de omgivande trädtopparna under sig innan helikopterns nos dippade en smula framåt när piloten gav gas. Charles tittade ut genom den stängda skjutdörrens ruta för att se sjukhuset försvinna bakom dem. Det han istället kom att se var det omisskännliga rökspåret från en bärbar luftvärnsrobot som steg upp 5

från en glänta bland träden under dem och snabbt närmade sig i samma stund som andrepiloten skrek: ”Robotskott. Robotskott.” Piloten svor och bankade höger för att försöka förvirra missilen, men det var redan för sent. Obevekligt sökte sig Igla-roboten mot målet och detonerade en halvmeter vid sidan av stjärtrotorn som trasades sönder samtidigt som splitter från både robotens verkansdel och rotorn perforerade delar av helikopterkroppen. Charles kände hur något slog in i hans kroppsskydd med så pass stor kraft att han tillfälligt tappade andan. Helikoptern började rotera okontrollerat samtidigt som den mycket snabbt förlorade höjd och med god fart slog i träden. Tjocka grenar knäcktes som tändstickor. Dörren intill Charles slets bort som om den varit gjord av papper. En gren, tjock som en vältränad mans lår, sköt in och träffade operatören framför honom i bröstet och tryckte mannen bakåt, in i den andra halvan av lastutrymmet. Skriket från söndersliten metall blandades med ljudet från grenar som knäcktes medan helikoptern föll mot marken. Charles anade slutet tiondelen av en sekund innan helikopterns front rände in i ett gigantiskt flyttblock, placerat på platsen av en döende inlandsis tiotusen år tidigare. Rycket i säkerhetsselen kändes som att det skulle dela honom i två delar medan det som var kvar av helikoptern tvekade ifall den skulle bli stående på nosen eller inte. En sekund senare bestämde naturlagarna riktningen och majestätiskt tippade vraket över åt sidan, Charles sida, och föll de återstående meterna mot marken som träffades i ett sista bortdöende brak som fick kvistar och gamla fjolårslöv att virvla upp i luften innan tystnaden sakta sänkte sig över gläntan. Det sista fallet hade slungat Charles mot sidan av helikoptern. Kevlarhjälmen, som lyckligtvis hade suttit ordentligt fastspänd på huvudet tillsammans med intercom-utrustningen, slog i dörrstolpen 6

med ett distinkt tjongade läte som fortplantade sig genom skallen. En ilande smärta i nacken skvallrade om att kroppen absolut inte gillade misshandeln som den utsattes för, men han var ändå glad eftersom smärtan talade om för honom att han hade överlevt nedskjutningen. Problemet var bara att vem det än var som hade avfyrat roboten, så var denna någon troligen inte en ensam nyttig idiot, utan snarare del av en anfallsgrupp som troligen var på väg mot nedslagsplatsen för att avsluta jobbet. Han började förvirrat att söka efter sitt vapen. *** Löjtnant Fabian Bjelke satt med huvud och axlar ut genom vagnchefsluckan på en av de fyra återstående stridsfordonen som var utspridda runt Skaraborgs sjukhus. Han hade med blicken följt helikoptern när den steg upp över trädtopparna och tydligt sett rökspåret som ihärdigt sökte sig mot målet där detonationen hade fått helikoptern att störta ner nästan lika fort som den nyss stigit upp. Med en svordom slog han igen luckan över huvudet och vrålade till föraren: ”Full fart framåt.” Därefter växlade han över till gruppkanalen och informerade de övriga stridsfordonen om vad han sett samtidigt som han beordrade dem att ta sig till olycksplatsen för att skydda, rädda och neutralisera alla kvarvarande hot. 9040D Alfa sköt fart nedför Hälsovägen från sin plats på Ryds Gamla tomt, väster om sjukhuset. Framför sig hade de Rånnavägen och det var när de svängde ut på denna som skytten ropade: ”Skytt. RPG.” Därefter vaknade kulsprutan till liv och piskade terrängen framför dem med projektiler. Ett rökspår från en pansarvärnsgranat sköt snett upp mot himlen när hotet avvärjdes. ”Jag älskar den här vagnens AI”, vrålade skytten glatt. 7

Fabian log. Han höll med Hassan Karlsson. Den nya D-versionen var sjukt mycket bättre än de gamla Ceasarvagnarna, som alls inte hade varit dåliga, bara inte lika bra. Genom sitt prisma såg han röken från nedslagsplatsen på sin högra sida. Helikoptern hade kraschat mitt inne i skogen, men det borde inte vara ett problem för ett pansrat, bandgående fordon så länge man inte tog upp striden med en femtio år gammal tall. Visserligen skulle vagnens tjugosex ton säkert räcka för att få tallens grunda rotsystem att släppa taget, men samtidigt riskerade man att bli hängande där som hjälplösa idioter. Nu var föraren dock ingen idiot utan lämnade vägen över ett grunt dike och körde sedan slalom mellan de tjocka stammarna medan buskar och yngre träd offrades utan problem. Ville markägaren ha ersättning fick det bli ett senare problem. Nu gällde uppdraget och då fick man räkna med lite kringskador i terrängen. *** Braket från stridsfordonet nådde Lärarens öron och han vände huvudet mot det än så länge osynliga hotet. ”Antonov, Charkov. Se till att göra er av med det där bandgående aset. Resten med mig. Nu ska vi döda svenskar.” Gruppen ryckte fram genom terrängen och trots sin aktningsvärda ålder, Läraren hade hunnit fylla sextioåtta år, kände han sig som en ung rekryt igen på väg in i sitt livs första strid under Bissauguineanska självständighetskriget 1969. En konflikt som på ytan hade stått mellan på ena sidan Portugal och på den andra sidan afrikanska partiet för självständighet åt Guinea och Kap Verde, kort kallat PAIGC, som hade understötts av bland annat Kuba och dåvarande Sovjetunionen. Den gången hade Läraren varit en ung spetsnaz bland många andra och inte haft den erfarenhet och pondus som han besatt i dag, men kriget hade varit det första steget av flera som skulle leda till en 8

lång karriär inom först den sovjetiska krigsmakten och sedan den ryska. Ibland tänkte han tillbaka på de där åren i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet som de bästa i sitt liv och därför kändes det som ett verkningsfullt ungdomselixir att åter leda män i strid på det aktuella slagfältet, och inte bara från en skyddad plats långt bakom fronten. Röken från nedslagsplatsen var nära nu. Mellan trädstammarna kunde han ana vraket som låg på sidan nedanför ett uråldrigt klippblock som majestätiskt reste sig flera meter upp i luften. Den brutna stjärtbommen lutade mot en tallstam och marken var överströdd med vrakdelar som slitits loss från helikoptern på dess resa ned mellan träden. Läraren kramade karbinen och kände hur magen drog ihop sig av förväntan inför den stundande striden. Skogen var tyst. Inga fåglar kvittrade. Inga smådjur rörde sig i undervegetationen. Det var som att naturen återigen höll andan inför den kommande slakten. *** Charles huvud hade äntligen klarnat och ringandet i öronen var inte längre lika påtagligt som det hade varit för en stund sedan. Han hade nu försett sig med en karbin, en Heckler & Koch HK416 D10RS med tvåhundrasextiofyra millimeters pipa eftersom hans egen AK5 hade försvunnit någonstans på deras väg ner mellan träden. Operatören Williams, som suttit framför honom i det bakre utrymmet, var död. Det var även mannen som suttit intill Williams, medan han själv hade klarat sig nästan oskadd. Just nu höll han på att undersöka en medvetslös Ekroth som hängde som en trasdocka i sin sele. Ett splitter, möjligen från stjärtrotorn, hade träffat översten i nacken där västen inte skyddade och Charles vågade inte avlägsna metallstycket som stack ut av rädsla för att översten då skulle 9

förblöda. Istället tog han pulsen och lyste i mannens ögon med en liten ficklampa. Eftersom pulsen var svag, men stadig och pupillerna reagerade på ljuset från ficklampan, antog han att det inte var någon omedelbar fara för mannens liv, men att han och flera andra i helikoptern snarast behövde komma under kvalificerad läkarvård. Den första skottsalvan slog in i vraket och fick den redan plågade metallen att kvida. ”Här kommer de”, vrålade Mitra som trots ett brutet ben hade tagit sig ur vraket och fattat posto ovanpå det som var kvar av helikoptern. Ljudet från hans karbin fick luften i vraket att vibrera, samtidigt som varma patronhylsor smattrade mot plåten. Charles böjde huvudet bakåt. Det som tidigare hade varit den vänstra sidodörren var nu istället taket och till skillnad från hans egen dörr hade denna inte slitits bort utan istället tryckts in och fastnat, men rutorna hade krossats och erbjöd en väg ut. På andra sidan om Ekroth hade Mavi, en nyanställd operatör, suttit. Vid kraschen hade hans vänstra arm brutits och hängde nu oanvändbar längs sidan, men han var vid medvetande och hade tagit sig loss från sitsen. ”Håller du koll på översten?” Mavi nickade: ”Jag fixar det. Ge dig ut och se till att de djävlarna inte tar sig in hit till oss bara.” Charles hängde karbinen i dess slinga över nacken och började klättra upp. Närmast dörren satt ännu en slapp kropp fastspänd. Att Hades var död rådde det ingen tvekan om. En splittrad trädgren, tjock som en mans arm, hade trängt igenom chassit och vidare genom mannens hals. Mycket av blodet i kabinen kom från Hades sönderslitna pulsåder. På sin väg ut ur helikoptern stirrade Charles för ett kort ögonblick in i mannens döda ögon och gav honom ett tyst löfte att de skyldiga skulle få betala, sekunden senare krängde han ut armarna genom 10

den krossade sidorutan och kände en stark hand som grep tag om hans. Hunters röst hördes över skottlossningen: ”Försiktigt Charles. De kommer från alla sidor.” ”Desto större vikt att få alla stridsdugliga i position då.” Handen drog upp honom tills han fått huvud och axlar genom den trånga öppningen, sedan gick Hunter tillbaka till att besvara elden. *** Stridsladdningen gled av tornet med en dov duns, utan att detonera och skytten öppnade sekunden därpå eld med kanonen mot målet som lyste illrött i hans display. Efter att de två granaterna hade gjort sitt färgkodades målet som nedkämpat. Skytten växlade genast mål och öppnade eld med kulsprutan samtidigt som föraren slingrade sig mellan två kraftiga tallar där barken sprätte från stammen när någon sköt mot dem med ett handeldvapen. ”Det är i alla fall inga spetsnaz”, muttrade föraren med ett iskallt konstaterande som ackompanjerades av det ihärdiga smattrandet från kulsprutan. ”Det här är vanliga banditer, Bratva. Inte direkt vana att hantera strid mot pansrade fordon”, svarade Fabian lugnt sekunden innan han instinktivt ryckte undan huvudet när finkalibrig eld hamrade mot hans prisma. Kulorna rikoschetterade bort från skrovet och sedan eliminerade kanonen hotet. ”Enligt AR-systemets iFighting finns det inga kvarvarande värmekällor i terrängen som kan klassificeras som fientliga. Full fart mot målet.” Hassan Karlssons röst ekade genom telehjälmens hörlurar och föraren hörsammade honom direkt genom att öka gaspådraget till den ett tusen hästkrafter starka Scania-motorn. Stridsfordonet mejade ner några ungtallar och Fabian gjorde en mental minnesanteckning inför markägarens eventuella kommande klagomål. 11

*** Stridsfordonets sena ankomst på scenen ändrade abrupt på styrkeförhållandena. Volk, som befann sig direkt till höger om Läraren, träffades av en kula i skallen, vilket skvätte ut större delen av mannens hjärna över Läraren tillsammans med splitter från skallbenet. Läraren kastade sig till marken samtidigt som något med betydligt högre kaliber än 7,62 for med ett surr genom luften i hans direkta närhet. Granaten detonerade mot en tallstam vilket fick trädet att vika sig och falla för att sedan bli hängande i en annan tall. Genom stridsmullret kunde han urskilja ljudet från ytterligare minst två dieselmotorer som var på väg emot dem och insåg att slaget var förlorat. Utan att beordra reträtt började han istället att krypande dra sig ur stridskänningen. Hjälpen hade nått fram för fort och de han satt att bevaka tillfartsvägarna hade tydligen varit alltför obekanta med sina vapen för att kunna slå ut stridsfordonen eftersom åtminstone tre av fyra hade klarat sig och nu höll på att mala ner dem i marken. Han struntade i om de övriga i gruppen klarade sig eller inte. Hade de något vett i skallen skulle de antingen dra sig ur som han gjorde eller bara kasta sina vapen för att sedan sträcka händerna över huvudet. Läraren hoppades på det sista. Fick svenskarna krigsfångar att ta hand om skulle de inte ha tid eller vett att jaga efter honom och han skulle kunna komma undan för att ta striden vidare en annan dag, fast nu skulle han banne mig kräva den där Jurek på mer pengar. Uppdraget hade blivit både kostsammare och mer riskfyllt än vad han först hade räknat med. Uppenbarligen skulle han inte komma åt det utpekade huvudmålet i närtid. Istället skulle han få koncentrera sig på att eliminera den där Manners närmaste. Han visste också precis vem av dem som han skulle börja med att ta livet av. Den yngre brodern hade nyligen 12

blivit identifierad och lokaliserad, något som nu skulle leda till hans alltför tidiga död på grund av det här misslyckandet. Läraren hoppades innerligt att de bröderna Manner stod varandra nära. Ju närmare band, desto större smärta och förtvivlan.

Kapitel 1 Någonstans i Norska havet Challenge’s huvudbas 19:e maj 2019

De vita gässen som krönte Norska havets vågtoppar rullade stadigt in mot den före detta oljeborrplattformens fyra stödben, femtio meter under riggens huvuddäck. Trigger stod tankfullt lutad mot en kran och tittade ut över det ständigt rörliga havet som bredde ut sig runt omkring honom. Över hans huvud välvde en blå himmel ut sig, här och var uppbruten av ett varierat molntäcke som just denna dag inte lyckades hindra solen från att lysa ner på denna mänskligt konstruerade ön av stål och betong. Med en teatralisk suck spottade han ut ett gammalt smaklöst tuggummi över riggens säkerhetsstaket och såg det försvinna ner i havet, bara för att sekunden senare stoppa in ett nytt i dess ställe. Tankarna jagade som hungriga vargar genom hans huvud. De återkom ständigt till händelsen fem veckor tidigare som så när hade kunnat sätta stopp för hela det här äventyret. Det hade satt stopp på äventyret för flera av deras kamrater. Hades, SOG: s verkställande chef under Metal Heart’s frånvaro, var död liksom ytterligare tre operatörer som hade dött i kraschen. Själv hade han slagits medvetslös vid explosionen och mindes ingen14

ting efter det att missilen träffat dem. Det han visste byggde på vad andra hade berättat. Aggressivt hade fienden ryckt fram mot dem genom terrängen. Numerären hade helt klart varit till motståndarens favör, men tack och lov hade ett flertal stridsfordon, tillhörande 2. Brigadspaningskompaniet, fortfarande funnits tillgängliga. Tre av fyra hade kommit till undsättning, medan den fjärde vagnen hade träffats av eld från B-styrkans fjärrskydd och dessvärre slagits ut. De flesta av motståndarna hade dödats under striden och när skjutandet till slut hade upphört och tystnaden åter lägrade sig över skogen hade två nya helikoptrar rekvirerats – en till de överlevande och en till de döda. De svårast skadade hade förts tillbaka till sjukhuset som de nyss lämnat. Överste Ekroth hade än en gång opererats medan Särskilda operationsgruppens operatörer noga hade sett till att skydda honom under tiden. Trigger, som bedömdes ha fått en allvarlig hjärnskakning, hade fått följa med helikoptern till Trondheim där han vårdats tre dagar på sjukhus innan han flögs ut till Challenge’s huvudbas. En vecka senare hade även Ekroth förflyttats till Trondheim tillsammans med ytterligare operatörer som inte längre kunde verka inom den nya Försvarsmakten efter det att ÖB hade upplöst styrkan och utfärdat arresteringsorder på alla som deltagit i skyddet av Ekroth. De operatörer som fortfarande varit aktiva i operationen på Gotland hade avväpnats och fått omedelbart avsked medan de ersattes av andra soldater som uppenbarligen hade handplockats av amiral Torvald Ståhl, den nya Överbefälhavaren som tillsatts efter morden på Krimla och Stefan Tysk. De tre första veckorna hade Trigger tvingats att ta det lugnt. Den automatkarbin som med stor kraft hade träffat honom i bakhuvudet under kraschen, skapade en spricka i kraniet. Sprickan i sig var inte stor, men smällen hade fått hjärnan att slå i insidan av skallbenet med sådan kraft att den norska läkare som undersökt honom hade 15

kategoriserat det som en tredje gradens hjärnskakning och därför strängeligen förbjudit honom att göra något annat än att vila. Vanliga komplikationer, förutom blödningar, var hjärntrötthet på grund av överväldigande visuella intryck. Följaktligen hade det varit ett fyra veckor långt förbud mot allt från möten till skärmtid och han hade tvingats till något som påminde om isolering på plattformens sjukavdelning. För en vecka sedan hade man till slut bedömt att han kunde återgå till något de kallade för mjuk tjänstgöring, vilket mest bestod i att han fick ta igen förlorad information, samt träffa Jaden igen. ”Vad tänker du på din stora drummel? Du brukar ju vara tystlåten även i normala fall, men nu når du tidigare oanade höjder i tystnad. Har havet hypnotiserat dig eller påverkade hjärnskakningen dig värre än vi trodde?” Han flinade och vände sig mot kvinnan i rullstolen som stod bredvid honom. Jaden hade krävt att få lämna sängen så fort det bara var möjligt. När läkningen av benbrotten – de multipla benbrotten, som läkaren ständigt påminde henne om – hade gått så långt att hon faktiskt inte längre behövde ligga fixerad, hade man ordnat fram en rullstol till henne som gav en viss frihet, även om någon var tvungen att skjutsa henne dit hon ville. ”Jag tänker på vilken tur vi ändå har haft. Några av oss fick sätta livet till, andra skadades mer eller mindre allvarligt, men vi kan fortfarande slåss och så länge som vi kan det ska vi slå tillbaka mot de som kuppade sig in i landets ledning.” ”Självklart ska vi slå tillbaka mot dem. Så fort jag får lämna den här förbaskade stolen och kan börja träna igen så ska de få sina fiskar varma. Det lovar jag dig.” Han tittade henne djupt i ögonen. ”Jane Wilson. Du är en fantastisk kvinna och en dag kommer dina skador att vara läkta, men vi kan inte vänta tills dess. Vi måste slå tillbaka så fort som möjligt. Vi måste lära oss vilka fienderna är, hitta 16

Daesh är besegrat, men segern har kommit till ett skyhögt pris. Flera operatörer är döda eller skadade och Särskilda operationsgruppen är upplöst. Samtidigt har en ansiktslös fiende obemärkt tagit makten över landet och fram ur skuggorna träder nu Vladimir Orlov. Trigger, Charles och övriga medlemmar av SOG och KSI tvingas till reträtt och flyr till Challenge’s bas ute på en ombyggd oljeborrplattform i Norska havet. Där samlar SAS-veteranen Odin styrkorna för att slutligen slå tillbaka mot dem som genom mord och svek har tagit makten i Sverige. Fienden är dem ständigt hack i häl. Genom hemliga, läckta dokument har kuppmakarna kommit över uppgifter om var Triggers bror och föräldrar finns och nu riktas våldet mot dessa för att straffa mannen som fick slut på Tredagarskriget. Det blir en kraftmätning mellan styrka och intelligens som når sitt crescendo en mörk natt ute i skärgården

Roger Skagerlund debuterade 2016 med romanserien Mare Balticum, som följdes upp av serien Särskilda Operationsgruppen: Shaitans Eld samt Nationens Fiender. Roger är bosatt i den lilla Västmanländska bruksorten Hallstahammar.