Kommissarie Trolke
Järnåldersskelettet
Torbjörn Andersson
Järnåldersskelettet
Torbjörn Andersson
© Torbjörn Andersson, TAN Production 2021 © Omslagsfoto Torbjörn Andersson, TAN Production 2021
Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-037-3
Kapitel 1 Hur brottsplatsen en gång hade sett ut kommer vi aldrig att få veta. Det hade de många århundradena som gått mellan dådet och fyndet av kroppen sett till att för alltid sudda ut. Att ett brott var begånget rådde det inget som helst tvivel om. Om det nu inte är så att man betecknar en kalkpil genom en panna, som något slags bisarrt historiskt prydnadsföremål, vilket de flesta människor inte torde göra. Resterna av det som en gång hade varit en levande människa låg nu nere i ett lerblandat och nygrävt dike. Grävmaskinisten hade gjort ett bra jobb. Några hundra meter bort ifrån grusvägen löpte diket i en spikrak linje tvärsöver åkern. Det fortsatte sedan igenom en hage och därefter i riktning ned mot den lilla sjö som låg något trettiotal meter nedanför fyndplatsen. Diket hade säkert varit klart vid det här laget, och mannen som jobbade med grävmaskinen hade också varit på väg hem efter ännu ett fullgjort dagsverke, om det nu inte varit för det där som skopan hade frilagt. Ibland inträffar sådant som kanske inte är fullt så sannolikt, men som ändå inträffar i ett av ödets många och förunderliga nycker. Det här var ett sådant tillfälle. Hade mannen i grävskopan bara satt ned sin skopa ett par decimeter längre fram hade kraniet på kroppen krossats, benen i kroppen splittrats och benresterna skingrats åt olika håll. Förmodligen hade händelsen gått mannen helt obemärkt förbi. Kanske hade benbitarna i bästa fall upptäcks senare då diket åter skulle fyllas igen, men den syn som nu var att åskåda i diket skulle för alltid ha varit borta. Nu hade istället ödet velat att skopan skulle blottlägga kroppen helt intakt, så att ingen skulle kunna undgå att se det brott som en gång hade blivit begånget. Det som var kvar av kroppen var i stort sett bara skelettet. Det var å andra sidan helt intakt, förutom det av pilen halvt krossade kraniet, samt underbenen som fortfarande förmodligen doldes av jordmassorna. Benens skelettdelar skulle sannolikt komma fram bara man fortsatte att gräva ytterligare en bit ned i marken. Det var emellertid knappast något som mannen med sin grävmaskin hade den ringaste tanke på att göra. Förmodligen hade kroppen placerats ut i sittande ställning, men förskjutits ur sitt läge då grävskopans järnkäft tagit bort jorden runt skelettets dolda grav. Nu låg kroppen istället i en svag men fullt synbar lutning, där överkroppen och kraniet låg på en något högre nivå än vad underbenen gjorde som försvann tvärt ned i marken. Nu då mannen tittade ned på sitt nyupptäckta fynd såg det ut som om överlårsbenen desperat hade försökt att hålla kvar skelettet på sin plats, då grävmaskinens obevekliga kraft hade velat flytta på det
7
Resterna av det som en gång hade varit en levande människa såg ofrånkomligen rätt ålderstigna ut. Nio av tio personer som sett skelettet dyka upp i diket hade förmodligen inte ringt till polisen. De hade istället antagligen tagit kontakt med närmaste hembygdsmuseum eller i bästa fall ringt direkt till Riksantikvarieämbetet för att anmäla sin upptäckt. Det mesta talade nämligen för att mannen med sin grävmaskin hade råkat sätta ned skopan rätt ned i en forntida grav. Om det nu inte hade varit för det där andra. Vad som gjorde att mannen i grävskopan slutligen valde att ringa polisen, istället för att söka upp numret till närmaste arkeolog, var till sist två saker. Egentligen borde flera andra indicier också ha varit tillräckliga för att man skulle kunna misstänka att det var ett nutida brott som hade begåtts, och inte ett brott vars förövare förmodligen var död och begraven sedan flera århundraden. Den första uppseendeväckande saken som mannen borde ha reagerat på var själva kraniet. Det var synnerligen rikligt bevuxet med hår, vilket borde ha indikerat på att skelettet inte var speciellt gammalt. Hårsvallet var så pass ymnigt att det faktiskt nästintill såg ut som om kraniet hade en peruk på huvudet. Frisyren var kanske inte den allra bästa och hårfärgen såg även rätt besynnerlig ut, men med tanke på att skelettet senare skulle visa sig ha legat i jorden i över tio århundraden, må benranglets frisyr vara ursäktad. Inte heller blev den avgörande faktorn för grävmaskinisten den kalkpil som näst intill helt hade trängt igenom kraniets panna. En kalkpil som dessutom fortfarande satt fast på sitt delvis bevarade pilskaft. Visserligen var det att betrakta som besynnerligt att pilskaftet fanns kvar, men det var ändå ingen omöjlighet att träföremål kunde bevaras genom århundraden, och till och med genom årtusenden bara förutsättningarna var de optimala. Dessa saker var nu i och för sig ingenting som mannen i grävskopan hade någon kännedom om. Inte heller blev den avgörande faktorn för honom att han till sist beslöt sig för att ringa polisen, de tämligen väl bevarade hudflikarna som fanns kvar på kraniets ena sida. Nej, de två för grävmaskinisten avgörande och för honom mest skrämmande faktorerna var bägge koncentrerade till skelettets högra arm. Om den övriga kroppen långsamt hade omvandlats till ett skelett under tidens gång kunde man med bästa vilja i världen inte säga detsamma om den högra armen. Från det som en gång borde ha utgjort kvinnan eller mannens skuldra fanns en i alla avseenden mycket väl bevarad och helt komplett arm. Det var inte bara det att huden var helt intakt, utan nu råkade även hela armen vara det. Mannen med grävskopan kunde tydligt se hur överarmens kraftiga muskler spelade under huden och hur handens fingrar fortfarande hade sina naglar i behåll. Fingrar som fortfarande krampaktigt höll ett hårt grepp om ett kort träskaft. Längst upp på träskaftet satt en stor järnklump fastsatt. Skelettet höll med andra ord
8
helt enkelt handen runt en hammare. En hammare som i hög grad liknade den hammare som mannen själv hade hållit i idag på morgonen. En hammare som han i sitt halvt chockade tillstånd omöjligt kunde tänka sig var forntida. Således borde inte heller kroppen framför honom kunna vara det. Grävmaskinisten tog därefter långsamt upp sin mobil ur byxfickan och med blicken stadigt fäst på skelettet, som om han var rädd för att det skulle försvinna mitt framför ögonen på honom, lyckades han med darrande händer bläddra fram ikonen till mobilens kamera. Han tog ett par bilder av sitt makabra fynd och såg sen förläget på skelettet som om han hade stört dess eviga törnrosasömn med sitt fotograferande. Därefter slog han långsamt in alarmnumret till polisen.
9
Kapitel 2 Juni 1995 Han sprang bokstavligen för sitt liv. Nu gällde det honom själv och ingen annan. Han var gjord av kött, blod och ben och ingen animerad fantasifigur. Ingen programmerad soldat som hastigt dök upp på en dataskärm för att i nästa sekund bli nedskjuten via spelkonsolens kikarsikte. Ett huvudskott brukade ge 100 poäng. Ett dödande skott i bröstet 50. Vid tillräckligt antal poäng och antal dödade fienden kom man till nästa bana. Nya utmaningar, nya faror, nya huvudskott, nytt dödande. Bana för bana. Mer och mer avancerat. Mer och mer sofistikerat. Svårare och svårare banor med större faror som krävde tillgång till allt tyngre och mer avancerade vapen. En fantasivärld där allt var möjligt, men nu var det här inget programmerat dataspel, utan blodigt allvar. Han var den jagade och de kikarsikten som skulle riktas mot honom var äkta. Riktiga kikarsikten av metall och inga programmerade spelkonsolers hårnålssikten. Frågan var inte om hans död skulle ge 50 eller 100 poäng. Hans död skulle inte ge några poäng alls utan endast en biljett in i evighetens sömn. Bakom sig kunde han höra männen och deras rop. Det var ingen tvekan om att de kom allt närmare. Likt ett jaktlag som försöker driva upp sitt byte mot skyttens gömställe, drev de nu honom via rop och skrik framför sig. De behövde inte smyga eller dölja sig för honom. De visste att han fanns där och de visste att det var han som var det jagade bytet. Skallet från hunden studsade olycksbådande mellan träden. Hans enda chans att undgå det bakomvarande drevet var att han i detalj kände till skogen och trakten. Han hade också ett speciellt trumfkort att ta till och det var dit han ämnade fly för att gömma sig. Den höga fart han höll gjorde att kvistar och grenar ideligen slog emot honom. Han kände hur något varmt hade börjat rinna ned för hans högra kind. Han förde handen till kinden. Medan han flåsande sprang vidare mellan träden såg han att det var blod på fingrarna. Några sår och en mörbultat kropp var inget att klaga över. Värre skulle det bli om han inte lyckades undkomma männen som han hade bakom sig. Hans möjlighet till att undkomma sina förföljare hängde först och främst på om han skulle hinna fram till bäcken före dem. Där måste han hinna vada en bit uppströms för att få hunden att tappa bort hans vittring. Det skulle ge honom den enda chansen att klara sig. Det var den enda tanke han hade i sitt huvud. Hans andhämtning var tung och flåsande. Hjärtat bultade frenetiskt och hans kropp hade för länge sedan nått sin kapacitets gräns. Något ytterligare välbehövligt syre lyckades hans hjärta inte pumpa ut i
10
hans blodomlopp. Det kändes som om hans lungor mer och mer förlorade sin förmåga att ta upp det där lilla extra syret som hans muskler så innerligt behövde just nu. Hans envishet och beslutsamhet var det enda som skulle kunna rädda honom från sina förföljare, nu då hans kropp i övrigt hade nått sin kapacitets gräns. Om och om malde samma tanke i hans huvud. Han måste komma fram till bäcken före sina förföljare. Väl framme vid vattendraget skulle han vada uppför det i ett femtiotal meter för att sedan vika in skogen igen på andra sidan bäcken. Bara hans förföljare inte hade haft tillgång till en hund. Han måste få den att tappa bort vittringen av honom. Misslyckades han med det skulle chansen att klara sig vara obefintlig. Det visste han. Lyckades han villa bort hunden skulle han ha en chans. Han hörde skallen från hunden bakom sig, uppblandat med männens rop till varandra. Han tyckte att de lät närmare nu än förut. Han kände hur paniken växte i honom. Var var bäcken? Hans liv hängde förmodligen på ett par sköra minuter. Kanske skulle hundra sekunder i hans liv utgöra den stora skillnaden mellan att få leva och berätta, eller att dö och ta sanningen med sig i graven. Om han nu ens skulle få någon grav? Kunde han bara nå fram till gläntan och få vara ensam vid stenen ett par minuter skulle han sen vara dold för allt och alla. Ingen skulle någonsin tro att ett näst intill perfekt gömställe fanns vid det stora stenblocket. Allt han behövde var att komma dit före sina förföljare, få de nödvändiga minuterna för sig själv för att hinna flytta undan täckstenarna över sprickan, och sedan var det bara att krypa ned i hålet. De där nödvändiga minuterna skulle emellertid inte existera om han inte lyckades göra sig av med hunden först. Aldrig förr hade det känts som om bäcken legat så långt bort som nu. Ett hundratal meter till bara så borde han vara framme. I sitt uppjagade tillstånd började tankarna spela honom obehagliga spratt. Hade han sprungit fel någonstans utan att märka det? Var låg bäcken? Han hade inte råd med några misstag nu. Han måste få de där minuterna för sig själv vid gömstället. Hur lång tid hade han råd att spendera för att gå upp längs bäcken? En minut? Två minuter? Visserligen skulle han vara fullt synlig för männen om de hann fram till vattendraget innan han hade hunnit ta sig upp på andra sidan, men lyckades han inte förvilla hunden skulle ändå ingenting spela någon roll. Männen hördes oroväckande nära nu. Han försökte öka farten, trots att hjärta och lungor i hans bröst protesterade mer än någonsin. Spring nu! Spring som du aldrig gjort förut. Spring för ditt liv. Spring för att du ska kunna berätta. Spring för att du ska få rättvisa. Spring för din mor! Spring för din far! Andas för din bror! Andas för din syster! Spring för ditt liv! Spring!
11
Där dök den äntligen upp. Bäcken som han hade längtat så innerligt efter. Han hade kommit ett litet stycke längre nedströms än vad han hade tänkt sig. Terrängen på den motsatta sidan av vattendraget var näst intill ogenomtränglig och det skulle bli lite svårare att ta sig upp på andra sidan än vad han hade trott. Han skulle behöva vada längre i bäcken än vad han först hade tänkt sig bara för att kunna ta sig upp på den motsatta stranden. Hur kunde han ha sprungit så snett? Bakom honom hördes ropen allt tydligare och männen hade onekligen närmat sig. Orken var inte riktigt som förr. De senaste månaderna hade det varit knapert med både mat och sömn och hans dåliga fysiska hälsa hade tydligen tagit ut sin rätt. Hade inte hans rädsla och beslutsamheten varit så stark hade han bara givit upp, men det fick han inte göra. Hans skyldighet var att få berätta för omvärlden vad han hade varit med om. Berätta och få omvärlden att skapa någon slags rättvisa åt honom. Han var tvungen att klara det här. Han var skyldig sin familj det. Det var det enda han kunde göra för dem nu. Åh, vad trött han var! Vad skönt det vore om det bara hade varit ett dataspel han spelat trots allt. Bara kunna släppa taget om spelkonsolen och ta igen sig en stund. Pusta ut. Stänga av spelet och få tyst på datorns evinnerligt brummande fläkt för en stund. Stiga ut i den verkliga världen igen, för att senare ta sig an spelet igen med ny kraft och med ny energi. Kunna starta om hela spelet och börja om från början igen. Starta om och vis av tidigare erfarenheter inte göra om sina tidigare misstag. Det stora problemet var bara att det här var hans verkliga värld. Det fanns ingen avstängningsknapp att trycka på. Han sprang här mitt i den verkliga världen och han sprang som han aldrig hade sprungit förut. Det här var den enda värld som existerade för honom just nu. En värld bestående av en kamp mot varje enskild minut. En värld fylld av en kamp för varje enskild sekund. En värld där varje extra sekund var värd sin vikt i guld. En värld där han kämpade mot tiden för att rädda sitt eget liv.
12
Kapitel 3 - ”Det var då själva fan också.” Kommissarie Hans Willhelm Trolke slängde med en irriterad gest iväg sin mobil på skrivbordet. Istället för att höra sin dotters stämma i mobilen hade han för fjärde gången i rad hört en fransk röst i sitt öra sägandes något om ”no possible”. Vad man än kunde säga om kommissarie Willhelm Trolke, så inte var det att hans kunskaper i franska var så mycket att skryta med. Snarare var de synnerligen begränsade, för att inte säga direkt obefintliga. Hans franska ordförråd sträckte sig inte längre än att det i bästa fall bestod av ett tjugotal ord. Å andra sidan kunde han dessa ord rätt hyfsat vid det här laget, väl inövade som de var under många år. Dessvärre var det inte något av dessa för Trolke tjugo kända franska ord som rösten hade använt sig av, men så mycket hade han ändå förstått av den franskspråkiga rösten, att något samtal med sin dotter skulle det inte bli den här gången heller. - ”Dålig dag idag?” Trolke vände sig om. Lutad mot dörrposten in till hans rum stod kriminalinspektör Alfred Holm. I handen höll han en kopp kaffe som han frenetiskt rörde om sockret i med hjälp av en liten plastsked. Alfred Holms begär till socker i kaffet var en visa i polishuset och faktiskt även bland stora delar av Stockholms läns poliskår. Då de flesta andra i hälsans tecken hade valt bort sockret i kaffet hade Holm hårdnackat hållit fast vid sina tre bitar i koppen. Alla kommentarer om sockerråtta och andra gliringar som han under årens lopp hade fått från sina kollegor hade han bara skakat av sig. Sin rätt till socker i kaffet ansåg han vara en mänsklig rättighet. I tron att polismästaren i sin spariver hade utfärdat ett beslut att inte längre tillhandahålla socker på länets polisstationer, hade Holm skrivit ett protestbrev till honom och mer eller mindre hotat att säga upp sig och dra hela Sveriges poliskår inför både arbetsdomstol och FN, om nu inte polismästaren såg till att ändra sitt beslut med omedelbar verkan. Det fanns gränser för vad en polisman kunde tåla och nu hade polisdirektionens allehanda besparingar gått för långt enligt Holm. Det hela hade börjat en augustimorgon då Holm just skulle börja sitt dagspass. Vid en av polisens kaffeautomater hade det i en promemoria stått att läsa, att det på grund av det kärva ekonomiska läget som hade uppstått i årets budget, visade det sig tyvärr vara nödvändigt att dra in alla inköp av socker till länets samtliga polisstationer. Nästa morgon hade en ny promemoria funnits uppsatt vid kaffeautomaterna. Enligt en utredning, som begärts av PHIPoliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut, visade det sig att sockret låg bakom 20
13
procent av alla sjukdagar som länets poliser hade haft de senaste fem åren. Om antalet sjukdagar orsakade av för mycket sockerförtäring kunde minskas till hälften, vilket den nyligen framtagna statistiken tydligt visade att det skulle vara möjligt att göra, så skulle dessa sjukdagar motsvara kostnaden för ytterligare 20 polistjänster. Eftersom poliskåren sedan många år var hårt belastad och 20 nya tjänsterna väl behövdes hade därför ett beslut tagits om att all bit- och strösockerförtäring inom länets polisstationer från och med nu inte längre var tillåten. Beslutet hade fattats med omtanke om poliskårens arbetsbelastning, men även med omsorg av den individuella polismannens egna hälsotillstånd och välbefinnande. Holm som redan var sur över gårdagens besked hade nu blivit fly förbannad. Då hans ordförråd av svordomar och förbannelser hade tagit slut hade han i halv desperation sprungit till sitt rum och slängt sig över polisens intranet. Nu skulle han leta reda på vilken fullblodsidiot på Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut som hade fattat det här århundradets mest korkade beslut. Vederbörande hade Holm bestämt sig för att läsa lusen av enligt konstens alla regler. Dessutom avsåg han att upplysa detta lilla felnavlade kryp om att risken var påtaglig, att sjukfrånvaron faktiskt skulle öka istället för att minska, då länets polistjänstemän hädanefter skulle bli tvungna att stå ute i kyla och regn utanför polisstationen och dricka sitt kaffe medelst hemifrån medhavt socker. Deras beräkningar i beslutsunderlaget byggde således på fullständigt felaktiga grunder och var därför rent kontraproduktivt. Dessutom skulle han hellre skicka in sin avskedsansökan från detta dårhus och dess idioter till överordnade ”för-stå-sig-påare” än att sluta med att ha socker i sitt kaffe. Eftersom Holm inte lyckades hitta någon information om Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut på intranätet, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom institutet inte existerade, hade han i sin ilska över att inte hitta någon ansvarig person som han kunde läsa lusen av, istället författat ett mejl till Stockholms polismästare och påtalat att om inte institutets beslut drogs tillbaka, skulle Bengt Alfred Holm med omedelbar verkan skicka in en anmälan till arbetsdomstolen att hans mänskliga rättigheter hade åsidosatts av hans arbetsgivare. Dessutom skulle han även ta kontakt med både EU och FN. I sitt mejl till polismästaren bifogade han en inskannad bild av Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstituts promemoria och ifrågasatte dessutom hur ett förbud av den här karaktären kunde proklameras på detta medeltida sätt, utan att personalen först hade fått säga sitt om saken via ett öppet och konstruktivt informationsmöte. Han fortsatte sedan med att påtala att det inte heller hade gått att få fram någon uppgift om Poliskårens Hälsoomvårdnadsinstitut, ej heller vem som var ansvarig för denna organisation, vilket Holm i sitt mejl ansåg vara rent skandalöst. Eftersom polismästaren var ytterst ansvarig för all
14
personal inom länet krävde Holm att han skulle få veta vilka som gömde sig bakom organisationen, och med vilken rätt den kunde utfärda ett beslut som direkt inkräktade på hans personliga integritet. I sitt upprörda tillstånd slutade hans normalt genuint skarpa hjärna fullständigt att fungera, och han varken såg eller hörde sina kollegors menande blickar, flin och gapskratt runt omkring honom. Det var först då han i personalmatsalen berättade att han hade skrivit sitt mejl till polismästaren, och folk runt omkring honom fullkomligt hysteriskt hade börjat vrida sig av skratt, som han förstod att det var hans egna kollegor som låg bakom Poliskårens Hälsovårdnadsinstitut. Skratten och gliringarna hade aldrig velat upphöra och det ansågs länge i polishuset att skämtet hade varit osedvanligt lyckat och upplivande. Inte heller blev det sämre av att kollegorna på ett ännu okänt vis hade fått fatt i svaret som polismästaren hade gett Holm på hans mejl. Som tur var för Holm kände polismästaren faktiskt till Holm och hans evinnerliga konsumtion av socker i kaffet. De hade under några år tjänstgjort inom samma polisdistrikt och redan då hade Holms friska sockerkonsumtion varit uppe för allmän diskussion. Hans svar på Holms mejl var därför inte en reprimand om att Holm bättre skulle undersöka saker och tings riktighet innan han skickade oväsentliga nonsensmejl till länets polismästare. Inte heller stod det något om att tonen i Holms mejl hade varit en helt annan än vad som kunde förväntas av en svensk polisinspektör. Nej, polismästaren hade enbart tackat Holm för tipset och sagt sig vilja överväga om inte promemorians förslag ändå kunde komma väl till användning. Promemorians innehåll var onekligen intressant och kunde definitivt vara ett bidrag till att förbättra det kärva budgetläget som faktiskt rådde i länet. Förslaget var till och med så bra att polismästaren skulle överväga en liten belöning till Holm som tack för tipset. Belöningen rekommenderade polismästaren att Holm med fördel kunde använda till att införskaffa lite privat socker till kaffet. Då skulle ju åtminstone skattebetalarna slippa betala kostnaden för socker till länets poliskår. Skattebetalarna skulle ju ändå behöva stå för fiolerna då Holms diabetes eller annan sjukdom drabbade honom som var relaterad till för mycket sockerkonsumtion. Holm hade aldrig svarat på det här mejlet, men historien hade spridit sig snabbt runt om på länets polisstationer. Nu stod han emellertid där; Holm. Lutad mot dörrposten in till Trolkes tjänsterum och rörde runt sina tre sockerbitar i kaffet. - ”Kom in”, sa Trolke. ”Sätt dig.” Han pekade åt Holm att sätta sig på någon av stolarna vid det lilla runda bordet som stod placerat framför rummets ena fönster. - ”Funkar den inte som den ska?”, sa Holm och nickade mot mobilen på skrivbordet.
15
- ”Mobilen fungerar nog, men värre är det med det franska mobilnätet.” - ”Jaha, du har synpunkter på det förstår jag”, sa Holm och sköt ut stolen en bit ifrån bordet och satte sig ned. - ”Ja, det skulle man väl kunna sammanfatta det hela som”, sa Trolke småsurt. ”Jag förstår mig uppenbarligen inte på det franska samhället. Franska bönder är överlägsna Europamästare på att häva ut koskit och annan dynga framför sina städers stadshus. Så fort det proklameras några skattehöjningar eller regler som inte passar deras galoscher är de franska bönderna där med sina traktorer och dyngspridare på gatorna. Fransmän tycks jämt och ständigt gnälla på att EU:s andra medlemsländer helt har missförstått hur saker och ting egentligen förhåller sig. Det kostar energi och framför allt pengar för landet att få de övriga europeiska invånarna att förstå hur fransmännen ser och upplever sin omvärld. Fransmän är nu en gång för alla födda till finsmakare och finsmakeri kräver extraordinära kostnader. Det kostar på att bevara det kulinariska och sofistikerade franska köket mot de andra EU-ländernas matbarberi. Det är med andra ord var fransmans skyldighet att skydda sina matvanor mot varje försök till utländsk påverkan. För att möjliggöra detta kräver olika franska yrkesgrupper EU-bidrag i massor. Genom att åberopa sin matkultur kan därför franska ostronodlare till exempel lägga ned miljontals Euro för att se till att ostronen har exakt rätt salthetsgrad och vattenförhållande under hela sin uppväxt. För att fylla hålen i deras odlingsbudgetar begär de sedan bidrag från de andra EU-medlemsländerna och skyller på att de har behövt göra extraordinära miljöåtgärder för att få sina ostron att smaka på rätt sätt. Bara för att den övriga världen har skitat ned planeten och förstört vattnet ska väl inte det franska köket behöva få lida för det? Av någon lustig anledning glömmer de helt bort sina egna atombombssprängningars påverkan på den globala miljön, som inte nämns med ett ord i sammanhanget. Globala EU-pengar blir därför snabbt lokala ostronpengar då de ramlat in på det franska EU-kontot, men kampen måste gå vidare. Europas befolkning förstår sig verkligen inte på hur Frankrike på många sätt och vis verkligen uppoffrar sig för sina europeiska fränders bästa. Hur ska annars de franska medborgarna, med bönderna i spetsen, tolka att EU-bidragen till dem ständigt ifrågasätts och jämt tycks vara indragsningshotade av de andra medlemsländerna? Frankrike vill också gärna nästla sig in i klubben för stormakter och de framställer som sagt var atombomber på löpande band, som de sedan provspränger till höger och vänster så det står härliga till, men ett fungerande mobilnät tycks den franska statsapparaten fan i mig inte vara kapabel att kunna få fram.” - ”Ja, det första du nämnde behövs det väl knappast någon större intelligens för att klara av”, sa Holm då Trolke äntligen slutade sin långa harang av
16
Vid en utdikning av en åker dyker ett mer än tvåtusen år gammalt skelett upp ur schaktmassorna. Personen har blivit mördad och sättet som offret en gång i tiden har bragts om livet på ger inspiration till en nutida mördare att inleda en serie av mord. Den förmögne poliskommissarien Willhelm Trolke och hans kollegor vid Nyhamnsnäspolisen ställs inför den svåra uppgiften att leda jakten på en okänd och synnerligen kallblodig mördare. Med lite hjälp av sin vän och före detta arkeologiska kollega Bert Fredriksson och den tilldragande rättsläkaren Jorunn Josefsson börjar trådarna alltmer peka mot att mördaren har ett utstuderat syfte med sina mord. En syfte som gör att Trolke och hans kollegor befarar att fler mord kommer att ske om de inte lyckas stoppa mördaren. Det här är första delen av en sammanhängande kriminalroman om poliskommissarie Willhelm Trolke.