JENNY LUNDIN
L ÄT
L
L Ä STN
I VÅ
Lix: 19 Lättlästnivå: Large
T
ARGE
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 44664 ISBN 978-91-7949-398-1 Upplaga 1:1 © Jenny Lundin och Vilja förlag 2022 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Får ingen ro Författare: Jenny Lundin Boken är ursprungligen en novell skriven för Sveriges Radios serie Skymningsland. Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2022
Den här boken utspelar sig på 1990-talet. Därför nämns i berättelsen saker och händelser som var typiska för den tiden.
1 Mats kom gående på gången upp mot sommarstugan. – Vet du vem jag mötte på stan? ropade han. Diana satt på gräsmattan framför huset och solade. Hon höjde handen för att skydda ögonen från den starka solen och kunna se sin man. Han såg glad ut. – Nej, sa Diana. Vem då? Mats satte sig på en stol bredvid henne. – Paul, utbrast han. Paul Ekberg. 5
Namnet sa inte Diana något. Var det någon som hon borde komma ihåg? En bekant från Mats jobb kanske? Någon som hon träffat på en middag och sedan glömt bort? Diana ville helst glömma alla de där middagarna. Det var alltid för mycket alkohol och för många namn att komma ihåg. Och fruarna pratade jämt om sina barn. De kunde aldrig förstå Diana, när hon sa att hon inte ville ha några. Nu skakade hon på huvudet. – Vem är det? Mats sa att Paul Ekberg var en barndomsvän. De hade gått i samma klass, spelat fotboll i samma lag och hängt ihop ända fram till gymnasiet. 6
Sedan hade de kommit ifrån varandra. Glidit i sär, så där som man gör. Mats flyttade till Stockholm och Paul stannade kvar i Österbybruk. – Det är säkert sju, åtta år sedan vi sågs. Kanske mer. Han bjöd hem oss till sig. På söndag. Han tyckte att vi kunde se matchen hos honom. Diana ryckte på axlarna. – Vilka är det som spelar? – Vi möter Rumänien. Hur kan du ha missat det? Pauls teve lär ju vara större än vår också, sa Mats hoppfullt. Han var missnöjd över att de hade en så liten teve på landet. Särskilt nu under fotbolls-VM. 7
Helst hade han velat stanna kvar i stan fram till finalen, men Diana hade vägrat sitta i lägenheten den här varma sommaren. Diana såg på Mats att det var något mer han ville säga. Hon väntade. Och mycket riktigt, Mats suckade och axlarna sjönk på honom. – Det är en sak bara ..., sa han. Paul har haft det svårt. Hans son dog för ett år sedan. Mamma berättade det. Han harklade sig. – Jag borde ha hört av mig till honom, men jag kunde inte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Allt blir så futtigt. Han tystnade. 8
Diana visste inte heller vad man säger när det värsta händer. När ett barn dör. – Han förstår säkert, sa hon utan att veta om det var sant. – Vill du åka dit? frågade Mats. En känsla av obehag vällde upp inom Diana. Hon ville inte träffa Paul. Hon visste inte varför, och hon kunde inte komma på någon anledning att säga nej. Ingen som lät vettig i alla fall. Det var max sex mil mellan deras stuga och Österbybruk, så de kunde åka dit några timmar och åka hem samma kväll. – Det låter bra, sa hon. 9
De satt tysta en stund. Obehaget fortsatte att riva i Diana. – Sa ni något om sonen, nu när ni sågs? frågade hon till slut. – Nej, det blev inte så. Tusen frågor dök upp i Dianas huvud. Hur gammal var sonen? Vad hade han dött av? Hur var det att överleva sitt barn? Tanken var svår att stå ut med. Men frågorna lämnade henne inte och hon prövade en av dem på Mats: – Vet du vad sonen dog av? – Nej. Vad dör barn av? Leukemi? Usch. Hon måste sluta tänka på döda barn, på Pauls döda pojke.
10
Det är sommaren 1994 och VM i fotboll. Diana och Mats ska se kvällens match hos Paul, Mats barndomsvän. Mats har inte träffat Paul på länge, men har hört att hans son dog för ett år sedan. När Paul tar emot dem är han mager och blek. Han berättar om sonen som drunknat, och om nätter utan sömn. Men vad är det för ljud Diana hör från sjön? Det låter som en pappa och ett barn som plaskar vid vattnet ...