Havsträdgården en kärlekshistoria
Gunilla Tähti Wigge
Böcker utgivna av Gunilla Tähti Wigge, hos Visto förlag: Hårmästarens familj (2018) Urmakarens familj (2019) Yogalärarens familj (2020) En sexårings alfabet – retroupplaga (2022)
Havsträdgården en kärlekshistoria Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Gunilla Tähti Wigge Haiku på sid 120 av Charlotte Ekbom Författarfoto: Stefan Wulkan Omslag och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-989-4
Gunilla Tähti Wigge
Till Cilla
Tiden är aldrig så lång som den borde vara.
KAPITEL ETT
Skrattet porlar genom avgångshallen. Om havet kunde skratta skulle det låta så där, tänker Jack och ser sig om efter en ledig plats. Han lägger buketten under stolen, lutar sig mot ryggstödet och blundar. Mullret från flygplanen ligger som en ljudmatta över sorlet och han rycker till när han hör det igen. Skrattet. Glittrande, bubblande som en våg mot stranden. Han sträcker på sig för att se varifrån det kommer och det är när skrattet övergår i ett ”sorry, thank you, sorry” som han upptäcker henne. Kvinnan ler till höger och vänster där hon far fram genom folkmassan med en skokartong i famnen. Fransarna på hennes mockaryggsäck fladdrar och Jack förundras av hur yvigt hennes hår är, hur glänsande silverslingorna är mot det mörka rufset. Bootsen klickar mot golvet och hon tar ett
9
litet hoppsasteg när hon snubblar över en kille som sitter och spelar gitarr. ”Sorry.” Hon drar undan en hårslinga som fallit ner i ögonen och lägger en skrynklig sedel i killens keps. ”I love your music, du låter som Tom Waits.” ”Well, I hope that I don’t fall in love with you”, sjunger killen utan att titta upp. Jack vill ropa att han håller med, att han också tycker att killen låter som Tom Waits. Men i stället sätter han på sig solglasögonen och låtsas studera informationstavlan med flygens avgångstider när hon med nya glada ”sorry, sorry” tränger sig ner på plaststolen mittemot honom. Hon ställer skokartongen i knät, gläntar på locket och ler så att rynkorna runt munnen sprider sig ut mot kindernas mjuka rundning. Det ser ut som om hon har svalt solen, tänker Jack och försvinner in i hennes blick. Knallblå. ”Excuse me, känner vi varandra?” Jack anar en svensk brytning i hennes annars oklanderliga engelska. Han skruvar på sig och får bara ur sig ett simpelt ”no” innan han sjunker tillbaka mot ryggstödet och skakar på huvudet, både åt sig själv som pratar engelska och åt svaret han just levererat. ”Oh dear, det var synd.” Synd? Ville hon att de kände varandra? Jack harklar sig. Något vettigt borde han kunna säga. Han rättar till solglasögonen och hoppas att de är så pass mörka att det inte märks att han inte kan sluta titta på henne. Fascinerat
10
ser han på när hon brer ut en servett på skokartongen och plockar upp en trekantig smörgåsask ur ryggsäcken. Långsamt börjar hon skala räkor och pillar in dem i den grådaskiga tonfiskröran som täcker brödskivorna. Jack stönar när räklukten blandas med den av tonfisk och majonnäs. Han grimaserar, kan inte låta bli att klia även om han vet att röda ränder växer fram på kinderna. Jag borde haft skägget kvar, tänker han så skulle det åtminstone inte ha synts. Han nästan morrar när klådan slår klorna i huden för nu måste han gå. Han kan inte sitta mittemot en räksmörgås, även om den är i händerna på kvinnan med skrattet. ”Atjoo.” Hon hoppar till så att servetten med räkskalen rasar ner på golvet. ”Prosit”, säger Jack automatiskt. Prosit. Det är så där man säger i Sverige, tänker han. Det är så där man säger när man redan känner varandra. Kvinnan kväver en ny nysning och börjar vifta mot honom. ”Jaha, du är svensk”, snörvlar hon och pekar på blombuketten. ”Är de dina? Man borde inte få flyga med blommor även om de är vackra. Varför har du solglasögon inomhus förresten? Är du känd?” ”Man borde inte få skala räkor på en flygplats heller”, säger Jack och drar upp solglasögonen i pannan. ”Men det är okej. Jag tror att jag just skulle gå.” Han vet inte vad han säger, hur pratar han egentligen? Snabbt böjer
11
han sig ner efter buketten och krockar med kvinnan som lika snabbt börjat samla ihop räkskalen på golvet. Hans blick fastnar i hennes och med en och samma mun säger de ”allergisk?” och de nickar samtidigt, börjar skratta samtidigt och de reser sig upp samtidigt som om de vore en och samma kropp. Han kliar sig på kinden och hon nyser igen. En liten nysning, en skälvning som far genom kroppen. ”Prosit. Jag ska bara …” Jack viftar med buketten. Han lägger blommorna framför killen med gitarren som sjunger med slutna ögon. ”And I think that I just fell in love with you.” Orden pulserar inom Jack när han vänder sig mot kvinnan. Hon har slutat nysa och när hon ler ser Jack solstrålarna runt hennes mun igen. ”Jag måste göra en sak”, säger hon och snyter sig, tar skokartongen under armen och går bort mot papperskorgen. Inom henne virvlar tankarna. Den där låten, de där orden. Smärtan i magen har ersatts av ett pirr som hon inte känt på länge. Skärp dig, tänker hon, inbilla dig ingenting. Försvinn inte, tänker Jack. Kvinnan släpper påsen rakt ner i papperskorgen och drar fingrarna genom håret. Klick, klack, klick, klack. Bootsen rör sig över golvet. Människor runt omkring dem skingras när hon går mot honom, det är som att alla kan se hur två hjärtan pulserar i takt, som om ett osynligt väsen bäddar in dem i en bubbla där bara de får plats. En
12
hårslinga faller ner i hennes panna när hon öppnar ett paket våtservetter och hon ställer sig så nära att Jack hör hennes andetag. ”Alltid bra att ha när man är ute och reser, särskilt när man är allergisk som vi.” Som vi, tänker Jack. Han kliar sig på kinden. Är vi ett vi? Det var länge sedan han var ett ”vi” med någon. De gnuggar långsamt händerna med servetterna. Bruset omkring dem har försvunnit för länge sedan och allt som hörs är gitarrkillens hesa Tom Waits-röst som om och om igen sjunger: ”And I think that I just fell in love with you.” Hon sträcker fram handen. ”Sanna.” ”Jack.” ”Vi luktar konstgjord citron”, säger Sanna. ”Tack och lov är konstgjord citron inte min typ av allergi”, säger Jack. ”Inte min heller.” Deras fingrar smälter ihop. De har hamnat på en ö av ljus, folkmyllret stör dem inte och de är ensamma och tillsammans mitt i avgångshallen på Heathrow. Hon känner en strävhet i hans hand, som om han har arbetat hårt med något under en lång tid, och hon betraktar hans trubbiga naglar som är betydligt mer välskötta än hennes egna. Han kramar om hennes hand som är stark och mjuk på en och samma gång. Sanna tänker att kråksparkarna runt hans ögon har vävt ett eftertänksamt nät under många år.
13
Jag undrar vad du har grunnat på i ditt liv, tänker hon. Han ser på hennes fina solskensrynkor runt munnen att hon ofta ler och han kan inte låta bli att stryka undan locken som envisas med att falla ner i hennes ögon igen. Sanna slutar nästan andas, flätar sina fingrar i hans. Vad är det som händer, tänker Jack? Jag vill inte släppa honom, hinner Sanna tänka sekunden innan en blixt far genom magen och hon rycker till. Skokartongen faller ner på golvet. Hon kvider men Jack märker ingenting för han står på knä och lägger tillbaka hennes gröna sneakers i kartongen. ”Snygga”, säger han och sneglar upp på henne. ”Stora”, säger hon och blinkar bort svetten som rinner ner i ögonen. ”Fyrtiotre. I min ålder får man vara glad om man hittar något snyggt när man har den storleken.” Hon biter ihop och försöker le. ”Inga vackra blommor utan stora blad.” Jack ger Sanna skokartongen men hon viftar bort den. ”Jag kommer strax.” Försvinn inte, vill han skrika men hon försvinner, rakt in i folkvimlet och han känner sig som en idiot där han står med skokartongen i famnen. Hon hoppar säkert på ett plan och reser till världens ände, det är klart att hon gör, vi känner inte varandra, vi bara … ja vad var det som hade hänt egentligen? Han klamrar sig fast vid skokartongen som om den vore det dyrbaraste han ägde och just nu känns det exakt så för all logik, vett och sans har
14
lämnat honom. I stället har förälskelsen tagit deras plats och den både överväldigar och oroar honom. ”Du kommer tillbaka”, mumlar han, ”visst kommer du tillbaka?” Sanna rusar in på toaletten och hinner precis få upp toalocket innan hela lunchen kommer upp i en enda kaskad. Hon sväljer en tablett och viker sig dubbel. Försöker räkna lugnt ett, två, tre. På tio drar den värsta smärtan bort, slöjan framför ögonen lättar men trycket i magen tar ytterligare några minuter på sig. Hon dunsar ner på toalocket och torkar sig om munnen. Vad ska han tro, den där underbare mannen, när hon bara försvinner så där? Tänk om han försvinner? Varför skulle han vänta på henne? Vattnet i kranen är ljummet och luktar unket men hon blaskar av ansiktet och torkar nacken med en pappershandduk, stirrar på sig själv i spegeln och försöker dra upp mungiporna i ett leende. ”Ge mig den här tiden”, säger hon tyst, ”ta inte tiden ifrån mig.” Hon skakar ut håret, lägger händerna på kinderna och drar ansiktet bakåt så det slätas till, släpper greppet och ser ut som vanligt. Magen har lugnat ner sig och hon försöker le igen, lägger på ett tjockt lager läppstift, slickar bort hälften och får kväljningar. Andas Sanna, andas. ”Säg att han står kvar”, säger hon högt till sin spegelbild och öppnar dörren.
15
Havsträdgården är en ömsint kärlekshistoria om att våga fånga kärleken när den dyker upp och att ha modet att satsa på något som kanske inte blir. När Sanna och Jack träffar varandra på en flygplats slår förälskelsen ner som en blixt. De kan inte väja för kärlekens kraft och fattar ett beslut som ingen av dem trodde var möjligt. Havsträdgården är första boken i en serie fristående kortromaner. tidigare sagt om gunillas böcker: [...] fantastiska berättelser som fick mig att glömma tid och rum [...] @bokannicka
www.vistoforlag.se
[...] hade svårt att sluta läsa för jag ville bara veta vad som skulle hända [...] @stinas_boksida