9789178859399

Page 1

Åren flyger förbi men dagarna går långsamt


Åren flyger förbi men dagarna går långsamt Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Åsa Wessand Fotograf omslagsbild: Åsa Wessand Grafisk form och sättning: Matti Bergh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-939-9




1. På osäkra ben gick Julia mot de dubbla höga stängslen och sneglade samtidigt på taggtråden som var virad i stora ringar längs stängselkanterna. Den grå himlen och den tunna dimman gjorde att miljön kändes gå i svartvitt. När hon ringde på klockan vid grinden hördes en skrapig röst som frågade efter hennes namn och bad henne legitimera sig. Efter att hon hade visat sitt körkort i kameran och hade talat om vem hon skulle träffa blev det tyst i högtalaren någon minut. Hon började precis undra om något var fel när hon hörde: – Okej, jag öppnar. Kom direkt in till mig på CV. Grinden låstes upp och Julia gick in och tittade sig omkring, vad var CV? Det fanns flera olika byggnader på området men en skylt med ordet ”Centralvakt” och en pil mot en låg byggnad vid sidan, visade vägen. Framme vid byggnaden ryckte hon i dörren men den var låst. Besvärad stod hon kvar vid dörren och visste inte vad hon skulle göra. Ett brummande ljud talade om att dörren hade låsts upp. Hon gick in och en uniformerad man hänvisade henne till en bänk att sätta sig på. En kvinna i femtioårsåldern kom några minuter senare in genom samma dörr som Julia strax innan hade passerat. Kvinnan gick direkt fram till Julia med ett stort leende på läpparna och tog henne i hand. – Hej! Det är jag som är Gunilla. Kom så går vi. När Julia ställde sig upp märkte hon att Gunilla nätt och jämnt nådde henne till axeln trots de skyhöga stövlarna hon hade på sig. Med dansande steg gick Gunilla med Julia på släptåg mot en annan byggnad, samtidigt som hon med yviga handrörelser 5


pratade oavbrutet. Stundtals kändes det som att Gunilla även p­ratade på inandning. Gunilla berättade att hon hade varit lärare på anstalten innan hon blev rektor men att hon nu satt på ett kontor den mesta tiden vilket hon hade dubbla känslor för. – Jag trivs väldigt bra som rektor men jag saknar klienterna, sa hon. När Gunilla såg Julias vilsna blick när de återigen behövde vänta på att en dörr skulle låsas upp pekade hon mot en kamera som hängde på väggen och förklarade att CV såg när någon var vid en dörr som personalen själva inte kunde öppna. – Man vänjer sig snabbt. Efter intervjun kände sig Julia nöjd. Det hade blivit ett lättsamt samtal och även några skratt och Julia kände det som att hon hade de kvalitéer som efterfrågades med tanke på hennes erfarenhet av att arbeta med problemungdomar, vilket hon hade gjort de senaste åtta åren. Hon tyckte själv att hon hade lämnat bra svar på frågorna de ställde och hon var lugn och rätt självsäker när hon åkte från anstalten. Det kändes som att hon hade arbetet i en liten ask. Till hennes stora förvåning och besvikelse infann sig ändå en lång väntan. Veckor kom och gick och ingen hörde av sig. Julia hade precis börjat förlika sig med att någon annan hade fått jobbet när Gunilla ringde och sa att det var hennes. Nu ville Gunilla att Julia skulle komma tillbaka till anstalten för att skriva på anställningspapperna och för att få se anstalten såg ut. Även denna gång mötte Gunilla Julia vid CV och de gick d ­ ärifrån till en byggnad på området. Väl inne i lärarrummet/kontoret ­noterade Julia hur mörkt det var där inne. Gallren vid fönsterna gjorde att dagsljuset hade problem att komma in. Lysrörens kalla ljus och de färgglada affischerna på väggarna gjorde vad de kunde för att förbättra miljön men det kändes ändå instängt och grått.

6


Peter, den andra anstaltsläraren, kom fram och hälsade. Han var en lång och kraftig man och denna gång var det Julias tur att känna sig liten. Allt flöt lätt mellan dem och Julia kände att det nog skulle fungera bra att arbeta ihop med honom. Efter de hade pratat ett tag och druckit en kopp kaffe, tyckte Gunilla att Julia skulle följa med henne runt på anstalten för att se hur den var uppbyggd. Peter som skulle ha vuxenskolan öppen på eftermiddagen stannade kvar och han satt lugnt bakåtlutad i stolen när Julia och Gunilla gick iväg. – Det är inte mycket som rubbar honom, ska du veta, sa Gunilla med ett brett leende. Varken fysiskt eller psykiskt. Peter är definitivt en av mina bästa rekryteringar. Medan de gick beskrev Gunilla hur en normal vardag såg ut. ­Klienterna hade sysselsättning två pass varje vardag, med lunch emellan. Sysselsättningarna som den här anstalten erbjöd var verkstäder av olika slag. Där fanns både inom träteknik där klienterna gjorde fina tygklädda presentlådor efter beställning och enklare stålindustri där klienterna även svetsade. De som hade turen att hamna på ”svetsen” fick en svetsutbildning inne på anstalten vilket var en merit när de kom ut igen. Det fanns också en trädgårdsgrupp där många av klienterna ville ha sin sysselsättning eftersom den gruppen fick vara utomhus på dagarna, men kön var lång för att få komma dit. Gunilla berättade att även skolan räknades till en av syssel­ sättningarna men att det fort blev fullt och att alla inte fick så många pass per vecka som de önskade. Det vanligaste var att de hade två eller tre skolpass i veckan men de flesta ville ha fler. Klienterna kunde till viss del välja vad de ville ha för syssel­ sättning men de kunde även bli tilldelade arbeten lite beroende på sina förutsättningar och vilka klienter som var på de olika ställena. Ibland var det nödvändigt att skilja på vissa klienter. Sysselsättningarna var en form av arbete och de timmarna­

7


k­lienterna var på sysselsättning fick de ersättning men den var väldigt låg. Ett snabbt överslag gav Julia insikten att det hon tjänade per timme var mer än dubbelt så mycket som klienterna tjänade på en hel dag. Gunilla förklarade också att klienterna hade totalt en t­immes utevistelse per dag på skilda promenadgårdar. Denna timme ­delades upp i tre olika tillfällen över dagen. Under rundturen visades Julia runt på flera olika ställen. Hon blev fort förvillad av de olika byggnaderna och tyckte att det hela tiden var mycket med lås och nycklar och slussar och draperier och korridorer. På vissa byggnader fanns det två dörrar vid ingången och de fungerade som en sluss. Först öppnades ena dörren. När den hade låst sig bakom Gunilla och Julia öppnades den andra så de kunde gå igenom. Gunilla berättade att hon en gång var nära att fastna med en mus i slussen. Hon var precis på väg in när hon hade sett att en mus på något sätt hade kommit in genom den första dörren. – Hade jag inte sett det utan ha hamnat i slussen med musen, då hade jag slagit mig ut oavsett hur starka dörrarna är. Julia såg att Gunilla rös men själv kunde hon inte låta bli att skratta. – Skratta inte, suckade Gunilla uppgivet. Här finns gott om både möss och huggormar. Vildkaniner också men dom skrämmer ju inte så många. Under rundturen hade de mött en lång man i kriminalvårds­ uniform. Det var en av vårdarna som hade arbetat länge på anstalten. Han och Gunilla kände varandra väl och de pratade med varandra några minuter. När han fick reda på att Julia skulle arbeta på ungdomsavdelningen undslapp det honom: – Ska du jobba med ungdomarna? Stackars dig … Julia log lite osäkert men sa ingenting.

8


På en av sysselsättningarna träffade de en av de yngre klienterna. Han sken upp när han såg Gunilla och gick fram och gav henne en kram. Gunilla såg ut att försvinna in i killens armar. – Jag är tillbaka igen, meddelade han. Titta, jag har blivit skjuten! Han lyste av stolthet, drog upp tröjan och visade ett ärr på sidan av magen. Gunilla förmanade och skällde på honom för att han inte tog hand om sig. Det märktes att de hade en god relation vilket förvånade Julia. Hon hade inte förväntat sig att man som personal skulle kunna ha den sortens relationer med klienterna. När de gick vidare till ungdomsavdelningen för att se hur det såg ut där och för att Julia skulle få träffa några av vårdarna hon främst skulle arbeta tillsammans med, stod några av dem i sitt bås och pratade. Avdelningen kändes kal och ovälkomnande då det endast fanns en soffa, några stolar och en tv som var uppsatt på den ena av de något nedklottrade väggarna. Fönstren gick inte att öppna och de gapade tomma, inga gardiner, inga blommor; bara galler här med. Gunilla som såg Julias blick på orden på väggen talade om att de ofta målade om för att ungdomarna inte skulle se väggarna som klotterplank, men att det ändå inte höll så länge innan någon ritade det första strecket igen. Gunilla förklarade att de inte kallade klienternas rum för celler. Kriminalvården tyckte att det lät bättre att bara säga rum. Dessa låg längs en korridor bakom det bås där vårdarna höll till, och det var okrossbara fönster i dörrarna in till avdelningen. Bakom dessa dörrar stod ett flertal killar som bankade på glasrutan och skrek åt vårdarna att de skulle låsa upp dörren. Det liknade lite väl mycket en amerikansk film för att Julia skulle känna sig helt bekväm och hon började på allvar fundera över vad hon hade gett sig in på. Det visade sig att ungdomarna blivit inlåsta på denna mindre yta för att det var brist på personal. De hade blivit lovade att komma tillbaka ut på avdelningen två minuter innan Julia och Gunilla hade kommit och det var därför de protesterade vilt. Detta innebar att

9


det inte var något bra tillfälle för Julia att prata med personalen så de började gå vidare. Innan de hunnit ut från avdelningen såg Julia i ögonvrån att ungdomarna släpptes ut, men hon vågade inte vända sig helt om för att titta på dem. Gunilla tog även med Julia in på långtidsavdelningen dit k­lienter som hade dömts till ett längre straff kunde söka sig. Där inne var stämningen helt annorlunda än på ungdomsavdelningen. Julia hade tänkt sig att det skulle vara stökigt men det var precis tvärtom. Några av klienterna satt i en soffa och tittade på tv, några spelade kort, fönstren hade gardiner och ett akvarium stod längs ena ­väggen. Ett uppfällt pingisbord stod vid andra väggen. – Dom vill inte ha bråk, dom orkar inte med sånt, viskade Gunilla till Julia. De har så långa straff att de bara vill ha lugn och ro. Några av klienterna lagade mat och Gunilla upplyste om att den avdelningen hade självhushållning vilket innebar att klienterna lagade alla sina måltider själva enligt ett schema. Även där fanns en klient, Tommy, som kände igen Gunilla och som kom fram och hälsade och presenterade sig för Julia. De tog varandra i hand och när han fick veta att Julia skulle vara på ungdomsskolan såg han nästan förskräckt ut. – På ungdom? Oj, har du tänkt igenom det? Julia började bli mer och mer osäker på om hon verkligen hade fattat rätt beslut. Speciellt efter att Gunilla hade berättat att Tommy, som de precis hade hälsat på, hade begått ett ovanligt grymt mord. Om han tyckte ungdomarna var jobbiga, vad skulle då Julia tycka? Senare i bilen hem från anstalten kände sig Julia ändå nöjd. P­ersonalen hade varit glada att se henne. Alla tyckte det skulle göra ungdomarna gott att få en skola att gå till och göra något de kunde ha nytta av när de lämnade anstalten. Så trots att hon kände sig nervös inför sin nya utmaning kände hon sig ändå laddad för att göra ett bra arbete då hon verkade ha personalen i ryggen.

10


2. När Julia hade sett annonsen om arbetet på anstalten på nätet, hade hon direkt känt att det var ett jobb för henne. Hon hade arbetat på samma specialgymnasium i åtta år och trivts bra. Många roliga elever och trevliga kollegor som, när man har arbetat så länge på samma ställe, även blivit goda vänner privat. Men efter en ­omorganisation förändrades Julias arbetsuppgifter och när hon inte heller fick den befordran som hon hade räknat med, kände hon sig förbigången och bestämde sig för att gå vidare. Skolans försämring hade börjat successivt. Det hade något år tidigare anställts en ny rektor och de flesta i personalen var överens om att han inte verkade tänka framåt. Några i personalen kallade honom Edward John Smith efter kaptenen på Titanic. Han som lyckades sänka ett osänkbart skepp. På samma sätt kändes det på skolan där Julia arbetade. En välfungerande skola blev sänkt i botten. En dag hade hon suttit och slötittat på några jo­bbannonser på nätet. Precis när hon tänkte stänga av datorn skymtade ett arbete förbi på skärmen. Kriminalvården sökte en lärare till ungdoms­avdelningen på stadens anstalt. Hon satte sig spikrakt upp i stolen. Inte bara skulle man undervisa ungdomar, man skulle även vara med från början och starta upp ett helt nytt skol­ projekt på ungdomsavdelningen. Hon kände hur huden knottrade sig på armarna. Eleverna som gick på skolan hon just nu arbetade på var elever med olika problem. Ofta sociala. Där fanns elever med inlärningsproblematik, med stökiga hemförhållande, före detta

11


drogmissbrukare, elever inom autismspektrat och liknande. ­Eftersom Julia alltid hade trivts med dessa struliga elever, kände hon att annonsen skrek till henne. Sök! När hon skrivit ihop sin ansökan skickade hon den till sin närmaste vän Linda för att hon skulle godkänna den. De hade lärt känna varandra på skolan där Linda under en tid arbetade som kurator. Hon blev under sin tid på skolan mycket omtyckt av ­eleverna och hon ställde alltid upp för dem. Hennes tydliga g­öteborgska dialekt hördes ofta på möten när ledningen inte ville sätta in olika insatser för elever som behövde det. Hennes något kraftiga kropp och isande blå blick gav henne en pondus som gjorde det svårt för skolledningen att strunta i hennes åsikter. Lika bra som hon var på sitt arbete, lika hisnande dåliga råd gav hon till Julia när hon behövde lätta sitt hjärta. Linda hade tillbringat ett otal kvällar i Julias soffa där de druckit kaffe eller vin och Julia fick ösa ur sig allt som cirkulerade i huvudet efter hennes separation med sin före detta man, Henke. Mannen som hon även hade sin tioåriga dotter Emma med. En dag hade Henke varit jobbigare än vanligt. Han ville inte ha Emma de dagarna de hade kommit överens om utan verkade sätta käppar i hjulen för Julia mest för sakens skull. Julia pratade med Linda i telefon och sa att hon så klart ville ha Emma mer. Det hade hon velat redan från början men att det var så jobbigt för Emma, som blev ledsen varje gång pappan avbokade. – Vet du? frågade Julia retoriskt. Vet du vad Malin i köket sa när jag berättade att vi skulle skiljas. Hon sa att jag nog kommer få stå ensam med ansvaret över Emma. Jag svarade att jag var säker på att Henke inte var sån. Då sa Malin att ”inte än nej”. Det verkar fanimej som hon har rätt. Det blev tyst ett tag. – Ska vi göra nåt? frågade Linda. Vi kan ta en fika på stan, ta en promenad, dricka vin eller vad som helst.

12


– Kan vi åka och spränga Örebro, frågade Julia eftersom det var där Henke bodde med sin nya sambo. Linda utropade snabbt: – Ja! Det var alldeles för länge sen jag sprängde nåt! Julia tänkte för sig själv att det var tur att Linda åtminstone hade ett filter när hon pratade med eleverna. I och för sig var det ett väldigt litet filter men det var ju alltid något.

13


3. När Julia väl började arbeta på anstalten fick hon några dagars introduktion. Tanken var att den skulle pågå under två veckor men eftersom det var ont om folk och saker inte riktigt hanns med, blev det inte så men Julia tyckte att det var intressant att hälsa på de olika avdelningarna på anstalten. När det gällde skolarbetet satte säkerheten ramarna, precis som på allt inom kriminalvården. Detta innebar att Julia inte kunde ta hem några elevarbeten, vilket innebar att hon blev ledig på k­ vällarna. Tidigare hade hon ofta suttit och rättat uppgifter på kvällarna vilket Emma inte hade tyckt om. Nu kunde Julia och Emma hitta på olika saker på kvällarna de veckorna Emma var hos henne. Bland annat brukade de åka till simhallen en kväll i veckan. De hittade även en liten keramikgrupp där de fick plats och det var inga problem att Emma bara var tio år och dessutom bara kunde närvara varannan gång. Där fick alla jobba efter sina egna förutsättningar och önskemål. Julia märkte att hon själv blev lugn av sina keramikkvällar. Om hon stressade och slarvade blev det alltid fel. Men när hon satt tyst för sig själv och såg drejskivan snurra och hur skålar och muggar utformade sig mellan hennes händer kände hon en frid inom sig. Keramiken hade kommit att bli ett av hennes andningshål. Emma, som gillade att pyssla, satt oftast och pillade med sina grejer för sig själv. När Emma var med blev Julia lite mer splittrad även om keramikläraren alltid fanns i närheten och Emma mer än gärna frågade henne när hon behövde hjälp eller få inspiration.

14


Men gångerna när Emma var hos Henke då lät inte Julia något från vardagen följa med till keramiken. Då var det bara hon själv och leran som spelade någon roll. Under tiden ungdomsskolans lokaler blev färdigställda hjälpte Julia Peter på vuxenskolan. Hade hon vetat att hon även skulle arbeta med de vuxna var hon inte säker på att hon hade sökt jobbet men klienterna överraskade henne. Hon hade trott att det skulle vara mycket bråk och liv men hennes fördomar stämde inte. Under skolpassen var det väldigt lugnt, alla var artiga och trevliga och hon tyckte att det var roligt att lära känna klienterna. Även klienter som inte skulle till skolan tittade ofta in och hejade när de gick förbi på väg till den sysselsättningen de var placerade på för dagen. Ju längre tid Julia tillbringade på anstalten desto mer insåg hon vilket annorlunda arbete hon hade. Totalt annorlunda vad gällde vissa bitar och helt lika på andra bitar. En av de första dagarna bad Peter Julia att hjälpa en av klienterna som läste svenska. Han hette Sang och han hade, som de flesta andra, sin lärare på en annan anstalt. Julia hade fått veta att de som läste på distans brukade prata med sin lärare i telefon ungefär en gång i veckan. Resten av tiden fick de studera på egen hand men de som ville och behövde fick handledning och hjälp av lärarna på anstalten, även om de inte var lärare i just de ämnena. Sang skulle göra en diktamen och Peter undrade om Julia kunde hjälpa honom med den. Julia hade precis fått reda på att Sang satt inne för mord så det var med viss oro hon gick in i rummet där han satt. Men diktamen gick bra och Julia började inse att klienterna inte utgjorde något hot för henne. Peter berättade att klienterna rent generellt tyckte om lärarna men att de ogillade de flesta vårdarna. Vårdarna hade kriminalvårdsuniform och det innebar att klienterna ofta inte hade någon respekt för dem utan bara såg vårdarna som en grupp av människor

15


som försökte bestämma över klienterna. Lärare däremot var ”människor” i klienternas ögon. Som lärare hade man ingen makt att förbjuda eller tillåta saker på samma sätt som vårdarna hade. Lärarna fick även ha sina privata kläder vilket även det bidrog till att de fick en annan relation till klienterna. En av klienterna berättade att det fanns vårdare som inte p­ratade med klienterna, som bara svarade på direkta anstaltrelaterade frågor medan andra vårdare satt och samtalade med klienterna om allt möjligt vardagligt, till exempel filmer och sport. En gång när en vårdare kommit tillbaka från en semester frågade en klient var hon hade varit. Vårdaren vägrade berätta det. Det fanns även några få vårdare som vägrade låta klienterna komma närmare dem än en meter. En klient berättade för Julia att vårdarna ibland fick honom att känna sig som en ko som föstes fram och tillbaka bland en skock av andra kor. Precis som att klienterna såg på lärarna som vanliga ­människor började Julia se klienterna på samma sätt. Hon slogs av hur ­vardagligt allt ändå var. Hade hon bjudit någon av dem till en fest hos henne skulle ingen av de andra gästerna märka att en av de närvarande satt inne. De flesta var verkligen som vilka som helst. På anstalten, precis som på utsidan, träffade Julia människor som hon inte direkt hade något gemensamt med medan hon kunde prata länge med somliga av klienterna. Det blev att hon hjälpte en man i trettioårsåldern en hel del. Han hade stora muskler och stämde rätt bra in på Julias fördomar över hur en man i fängelse skulle se ut. – Och så är han så snäll, sa hon senare till Peter. Han är som en stor nallebjörn. – Ja, det är möjligt att han är det här, sa Peter. Men jag skulle inte vilja möta honom på utsidan – påtänd en mörk natt. Julias första veckor på Kriminalvården var lärorika men även f­örvirrande. Hela verksamheten bestod av förkortningar och hon www.vistoforlag.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.