9789178859375

Stenkast en roman av

Marlene Lindbäck

Fler böcker av Marlene Lindbäck: Stjärnhus, Visto förlag, 2022 Greenpys, det osar skumt, Visto förlag, 2021 MOD – att känna in, Vulkan, 2018

Stenkast Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Marlene Lindbäck Grafisk form: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-937-5

Stenkast en roman av

Marlene Lindbäck

KAPITEL 1

Georgi Sakta, sakta tog han in vad som just hade skett. Sorlet ifrån hundratals andra resenärer blev som ett skyddande lager bomull runt honom.

Reflex­mässigt svepte han med en vakande blick ut över salongen. Kön till kafeterian ringlade sig lång och det kurrade högljutt i magen. Det var länge sedan han hade ätit något nu. En banan måste han åtminstone komma över för att hålla mattheten borta. Andningen hade ännu inte fattat att den omedelbara faran var över, för den här gången. Han hade lyckats skaka av sig mannen i den blå kavajen vid Slussen och han var mycket nöjd över hur det hade gått till. Att han hade kastat sig ut ur tunnelbanetåget precis i sista sekunden hade förstås inneburit en stor risk, men det hade gått bra, och när han hade sett in i mannens förvånade ögonhålor genom fönstret då tåget rullade vidare hade han inte kunnat låta bli att le. Lite kunde han ångra det där leendet nu, gud vet vad det kunde trigga i gång.

Han hade forskat noga för att kunna fullfölja sin plan och han visste att färjan ut till den lilla ön skulle avgå klockan två. Han hade skenat ner till hamnen för att inte missa färjan och ändå hade han hunnit köa en stund innan det var dags att gå ombord. Den flämtande andhämtningen avslöjade det ovärdiga i situationen men han försökte att inte bry sig om de andra i kön.

Nu satt han vid panoramafönstret och förde in handen i innerfickan för att få kontakt med det så kallade passet, det som var biljetten rakt in i ett paradis han inte visste något om.

Han såg ut över ett oändligt hav i skiftande nyanser av blått, grönt

5

och glitter. Snart skulle det här havet göra honom lugn men just nu ville nervositeten inte lägga sig. Allt var så främmande och olikt det som var hans värld. Människornas lediga hållning, de starka dofterna av rengöringsmedel och söta bakelser. Ljuset som strömmade in genom det gigantiska fönstret och det uppsluppna sorlet, som om inga svårigheter existerade över huvud taget i den här delen av världen. Han kände sig som ett ogräs, ett ogräs som hade vuxit upp i mager jord och som hade lärt sig överleva på sitt eget sätt utan näring. Kontrasterna var egendomligt skrikiga.

Bara inte pappas ilska skulle gå ut över Mire, eller mamma. Den tanken fick en klump att lägga sig i halsen och han svalde tungt.

Han kände tårar pressas upp i ögonen och han torkade bort de salta d­ropparna med ärmen. Samvetet skramlade på där inne. Det hade varit svårt att ta farväl av Mire där han hade legat i sin djupaste sömn.

Så ömtålig och ovetandes. Tyst hade han lovat sin lilla bror att vara tillbaka inom tre månader. När han hade fått ihop lite pengar skulle han skicka ett kuvert till bara honom med en slant i.

Nu rann tårarna över och som av reflex inväntade han en örfil.

Pojkar och män gråter inte, det hade otaliga örfilar smattrat in i honom och han hade accepterat dem, sett det som något nästan naturligt och för fadern självklart att göra i uppfostringens namn. Det var som ett språk, ett primitivt men effektfullt språk att örfila upp familjen om något gick honom emot, vilket det oftast gjorde. Allt som oftast stötte hans far på motgångar och för det mesta hade det med pengar att göra. Georgi hatade pengar … Det förknippades med makt, hunger, tårar, skam och beroende. Beroende betydde pengar och han var väl medveten om att det var ett fenomen som hela världen delade. Pengar var orsaken till att han aldrig skulle bli helt fri och frihet var det han längtade mest av allt efter. De tårar som kom nu var delvis lagrad ledsamhet. En ledsamhet som blandades med lättnaden över att vara långt, långt hemifrån.

Han samlade sig, fiskade upp några mynt ur fickan och gick mot kön för att köpa en kopp kaffe och en banan. Magen skrek efter en smörgås men han måste hålla i de pengar han hade. Så drogs blicken rakt in i

6

ett par djupt gröna ögon. Blågröna som havet under honom. Hon log mot honom på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare, blicken fixerades och allt stannade upp. Det måste ha sett galet ut men han kunde inte bryta ögonkontakten. Han såg ett liv där inne, en dröm om något vackrare. Han såg en själ som var hoppfull, sargad men hoppfull, och han såg sin egen bredvid. Så skämdes han och slog äntligen ner blicken, sträckte på sig och gick mot den ringlande kön. När han vände sig om såg han den unga kvinnan gå i väg med en liten pojkes hand i sin.

Han satte sig ner igen för att skala bananen men hungern fanns inte där längre, händerna skakade. Vad hände? Vad var det här för reaktion?

Och vem var hon? Vart var hon på väg? Vad hade hon för liv? Vad fanns i hennes drömmar? Vad var hennes bakgrund? Hur skulle ett liv med henne se ut? Vem skulle laga maten? Var skulle de bo? Hur många barn skulle de få? Var kunde han få jobb? Var jobbade hon? Var hon gift? Hur gammal var pojken och var det hennes son? Var hon nöjd med livet eller längtade hon efter något hon inte visste vad det var?

Han drogs tillbaka till nuet av att en kvinna i högtalarna med lugn röst talade om att de anlände till Mariehamn. Han såg folkmassan röra sig i invanda mönster. Jackor på, putsande bord, väskor över axlar, lådor av öl överallt, skratt, gäspar och prat på ett språk han lovade sig själv att kunna snart. Alla på väg någonstans, till en bestämd plats, ett hem, en säng med rena lakan och värmande täcken. Han kunde inte sluta skaka och visste inte om det var av rädsla, förälskelse eller om han faktiskt frös.

Frysa kunde han, han hade lärt sig att slappna av när kylan blev outhärdlig. Värmde sig själv med gnuggande händer, slappnade av, gnuggade, slappnade av … Det var aldrig direkt jobbigt, att frysa kunde han kontrollera. Kontroll var livsviktigt. Och planering, han lämnade aldrig någonting till slumpen, han längtade efter det, att låta ödet bestämma och forma hans dagar men det var förenat med livsfara. Han var stolt över sina förmågor att ha kontroll och att kunna läsa av situationer. Han hade ingen vid sin sida, ingen mamma, ingen bror, ingen vän, knappast någon gud, bara sig själv och han måste äga kontrollen, men där i de blågröna ögonen hade han förlorat den för ett ögonblick, ett långt ögonblick. Och han visste inte om det var bra eller dåligt.

7

KAPITEL 2

Simone När hon gick ut ur salongen med Ludvigs hand i sin kände hon m­annens blick i ryggen. Hon funderade över tårarna han hade försökt hålla ifrån sig. Som en magnet drog hon som vanligt till sig känslor, oavsett om hon hade med dem att göra eller inte. Högkänslighet hette det tydligen, den lilla detaljen hade Iris informerat henne om under något av deras långa samtal.

Vacker hade han varit, så sårbart vacker och tuff på samma gång.

Hon var glad över att hon hade kostat på sig ett leende och hon var helt säker på att han hade behövt det.

Ibland tänkte hon att den rotade känslan av hudlös fruktan äntligen var på väg att lösas upp, att hon inte behövde oroa sig för Bruno längre. Han som hade slagit henne fördärvad och drivit i väg henne till New York. Han hade fått hjälp för sina sjuka anlag att slå. Han hade förändrats. Nu hade hon varit hemma på ön en tid och hon hade också blivit vän med Bruno igen, inte ihop, men vänner hade de blivit.

Ludvig behövde sin pappa och Bruno behövde sin son, så enkelt var det, eller så komplicerat.

De gick mot strömmen av människor vars främsta mål var att bunkra godis och alkohol till helgen och eventuellt hinna med att ta en räkmacka i kafeterian. Hon ville inte möta alla dessa ansikten och framför allt inte möta någon hon kände. Ibland önskade hon att hon var mera social och sällskapsintresserad, om inte annat så för Ludvigs skull.

Hon borde absolut bli mer social med tanke på Ludvigs utveckling. I stället för att kväva honom med sin modersinstinkt som sa att det var

8

tryggast med bara henne och att det fanns faror där ute som kunde slå till när som helst. Ja rädslorna fanns kvar där inom henne. Kanske fanns de i hennes dna tillsammans med högkänsligheten. Och var det något enbart negativt att vara högkänslig? Skulle det kunna innebära problem för Ludvig? Hon ville verkligen vara en sådan som passar in, hon ville känna att hon var en del av det som ansågs som normalt och kanske, kanske kunde hon göra något för att utvecklas i det. Det var vad hon borde gå in för … att se möjligheterna och att utmana sig själv … Men sina tankar till trots kröp hon upp med Ludvig i ett hörn av avskildhet, där blev de sittande tills det var dags att gå ner till bilen.

Hon visste att Ludvig inget hellre ville än att Bruno skulle flytta in hos dem så att de snabbt kunde bli en lagad och hel familj, men hon var tveksam. Varje gång det fördes på tal dök minnesbilderna upp i hjärnan. Bilder som aldrig skulle försvinna, kanske blekna men aldrig försvinna helt och hon visst att hon inte skulle kunna stå ut med att han rörde vid henne igen. Det var som att balansera på lina … Inte vara för tydlig med att det aldrig skulle bli dem igen men inte heller tvärtom. Hon ville inte vagga in honom i falska förhoppningar, men om han gav sig i väg nu när Ludvig äntligen hade fått en pappa skulle hon aldrig förlåta sig själv. Hon ville inte tänka på följderna.

Ludvig lekte med batmansolglasögonen som han hade köpt till Bruno på färjan. ”Kan vi träffa pappa i morgon efter förskolan?” Han tittade upp mot henne där hon satt bakom ratten för att köra iland. Hon kunde inte se hans ögon bakom de mörka glasögonen men hon kunde känna förhoppningen och förstås hade hon inte hjärta att säga nej. Irriterande nog, hon ville helst bara ta morgondagskvällen själv med Ludvig. Deras lugna stunder tillsammans var fortfarande det bästa för henne. Men kanske inte för Ludvig, inte längre, den insikten tog fram sorgen inom henne. Hon var inte längre den enda viktiga i Ludvigs liv, precis som det skulle vara men så svårt för hjärtat att förstå. ”Självklart, jag kan fråga om han vill komma och äta med oss i morgon om du vill.”

9

Hon var glad över att Ludvig inte kände till slagen. Våldet som hans pappa hade tatuerat in under huden och djupt in i själen på henne. ”Jag vill ringa till honom nu … Jag vill säga om batmansolglas­ ögonen, han kommer att bli superglad.” Ludvig såg stolt ut. ”Nej, jag ringer i morgon, nu ska vi bara hem och sova!” ”Du låter ju arg ju … Är du sur mamma?” ”Nej, jag är bara trött. Det borde du också vara efter den här hektiska dagen i Stockholm. Det ska bli skönt att komma hem.” ”Jag vill åka till min pappa!” Ludvigs darrande röst blandades med en bestämdhet som gjorde att det knöt sig i magen på henne.

Så blev det tyst i bilen. Ludvig snusade sig in i sömnen och hon försjönk i tankar. Hon hade klippt ut annonsen, den låg i väskan och skrynklade till sig och hon borde fatta ett beslut innan det var för sent.

Hon ville, men skulle hon klara av att driva ett bokcafé, skulle hon få lån och skulle hon kunna försörja Ludvig och sig själv … Hon tyngdes av ansvaret det innebar att ha något så viktigt som ett barn vid sin sida, någon som var så totalt utlämnad just till henne, någon som behövde hennes trygga ramar, hennes kloka beslut och hennes helhjärtade engagemang, långt bortom kompromisser eller misstag. Skulle hon klara av utsattheten det också innebar att driva en egen verksamhet?

Hon älskade sitt jobb på biblioteket men vikariatet var på väg att ta slut och hon måste in på nya spår. Motvilligt tänkte hon på Lisa, det var Lisa som i så fall skulle gå i borgen för lånet och det var det största problemet. Hon hade lovat sig själv att aldrig hamna i beroendeställning till Lisa igen. Samtidigt visste hon att hennes mamma verkligen ville att hon skulle ta det här steget. Simone hade försökt ta till sig sin mamma men det gick bara inte. Lisa var så otroligt tröttsam med sin ständiga iver att knyta henne till sig. Hon visste själv att det var lönlöst, Lisa skulle aldrig bli den mamma för henne som hon, sent om sides så gärna ville, men om hon ville gå i borgen för ett lån skulle Simone inte tacka nej om hon en gång bestämde sig för att köpa det lilla bokcaféet i sekelgallerian.

Lisa var ett svårt kapitel i hennes liv. Mamman skulle alltid vara den ambitiösa företagsledaren som så grundligt hade missat sitt barns

10

uppväxt. Och att komma nu, med sina nya insikter, och tro att hon skulle gottgöra … ställa till rätta, skapa bra mor-dotterband, det var vidrigt och följde egentligen samma mönster som alltid i Lisas värld; hon var den som skulle bestämma tågordningen, till och med när det gällde andras känslor. Självklart skulle det inte gå.

Hon tänkte på den där kvällen i Stjärnhuset när Lisa hade suttit vid spisen och lagt in ved för att hålla huset varmt. Hon hade varit ledsen och så hade hon ställt den där frågan: Är det mänskligare att fela och att förlåta än att aldrig fela, aldrig förlåta?

Hur hon än vände och vred på frågan blev hon inte riktigt klok på den. Men hon hade svarat ja och de hade kramats och kommit närmare varandra. För en tid. Hon tyckte fortfarande att frågan var för konstig.

Vad menade hon? Att den som felar och den som förlåter är två olika personer men den som aldrig felar och aldrig förlåter är en och samma person. Och vem var hon i den där frågan, eller frågorna. Att Lisa hade hittat ett djup inom sig själv det där året ute vid k­lipporna rådde det ingen tvekan om, men själv ville hon helst stå utanför det där nya djupsinniga som hon inte riktigt kunde ta på allvar. En sak hade hon helt och hållet blivit tvungen att omvärdera: Lisa kunde göra något som inte var kopplat till henne själv och sin karriär. Den brinnande ambitionen att skapa trygghet och en skyddande tillvaro för utsatta kvinnor och barn hade blivit exakt det som var meningen eller kanske till och med något utöver det. Kvinnorna där växte sig starkare trots att de levde under skyddad och anonym identitet. Hon kunde tydligt se förändringen, i deras kroppshållning, i blicken och i samspelet med varandra. Det hade lagt sig som en aura av systerskap i hela verksamheten och Simone kunde inte låta bli att tänka på vilken betydelse något liknande hade haft för hennes egen del, då i en annan tid. Som vanligt klöv sig känslorna itu då beundran för det modern hade skapat ställdes emot det faktum att hon själv på egen hand hade varit tvungen att fly för en något så när anonym tillvaro i New York av rädsla för att bli ihjälslagen. Relationen med Lisa gjorde henne osympatisk. Hon måste spela ett spel för att hålla någon slags värdighet. Och Ludvig tyckte mycket om sin mommis. Det var den främsta orsaken till att

11

hon nu spelade med i spelet; något så när en bra mor-dotter-relation.

Hon tyckte inte om att erkänna det ens för sig själv men nu fanns en annan orsak också. Hon skulle fråga Lisa om hon kunde gå i borgen för ett lån så att hon kunde köpa den lilla drömmen. Hon bestämde sig där och då.

När hon gled in på parkeringen och försiktigt försökte väcka Ludvig såg hon att det lyste i lägenheten. Det var underligt … Hon var alltid noga med att släcka alla lampor innan de lämnade lägenheten. Hon lyckades på ett mirakulöst sätt få med sig båda kassarna och den s­ovande Ludvig i sin famn och kämpade sig uppför trappan, fiskade upp nyckeln, vred om och gick raka spåret in till Ludvigs rum och la honom i sängen. Hon drog av honom skorna, jackan och batmansolglas­ögonen som hon vek ihop och la bredvid lampan på det lilla bordet. ”Har ni haft det bra?”

Hon hann inte med själv i den omedelbara reaktionen. Hon flög vett­ skrämd upp i luften, Bruno stod i dörröppningen och såg undrande ut. ”Men Gud, människa, vad du skrämde mig!” Hon försökte le men hon kände stelheten i läpparna. ”Förlåt!” Bruno såg generad ut. ”Det var verkligen inte meningen att skrämma dig! Jag tänkte att det kanske är mysigare för er att komma hem om jag åker hit … och tänder lampor och kokar te och så där.”

Hon ansträngde sig för att inte visa irritationen som började bubbla efter att chocken sakta la sig samtidigt som hon innerligt ångrade extranyckeln hon givit honom. Insikten om att Bruno sakta men säkert hade gjort sig till en del i deras vardag harvade sig genom sinnena och slog sig ner i medvetandet. På samma sätt som slagen hade smugit sig in som en naturlig del mellan dem då för länge sedan, hade han nu smugit in sin närvaro som någonting nästan självklart i deras liv och hon visste att Ludvig tyckte om det. Själv tyckte hon inte att det var ens lite mysigt att ha honom där. Hon ville inte att han skulle se rädslan i hennes ögon som väcktes till liv av minnena hon inte stod ut med, så hon gick till köket och plockade fram de blåblommiga muggarna. ”Det har varit en jättemysig dag, men slut blir man … vet inte hur vi ska orka upp i morgon.”

12

”Ludvig kan ju vara hemma med mig om du vill? Vi kan åka till badhuset eller något.”

Det klöv sig i känslobanorna. Hon visste att Ludvig skulle bli överlycklig men samtidigt kände hon sig inte alls bekväm med att han skulle vara ensam med Bruno en hel dag. Det hade aldrig hänt förut. ”Ja gärna”, hörde hon sig själv säga och hon framtvingade en min som stämde överens med orden.

Den kvällen kunde hon inte somna, trots att hon var tröttare än vanligt efter en Stockholmsresa. Envist gick tankarna till mannen på färjan. Hon försökte tänka på allt annat, biblioteket, Ludvigs baddag med Bruno, Bruno som inte borde ha varit där när de kom hem.

Stjärnhus och Lisa, lånet, Liv, Lily och Clas … Allt det som rörde hennes vardag, allt det som var hennes verklighet borde hon tänka på nu. Men tankarna ville annat. Vem var han? Var kom han ifrån? Hur såg hans liv ut? Varför tårarna? Vad drömde han om? Hur var han?

Hade han familj? Var bodde han och med vem? Tänkte han på henne nu? Varför undrade hon om han, en främling tänkte just på henne nu?

Det hade funnits något i hans ögon som var så vackert, varmt och vekt.

Som om allt det hon kunde se där knöt dem samman för alltid. Hon visste att det hon hade varit med om där i ögonblicket aldrig skulle lämna henne och hon undrade hur det ens var möjligt att möta någons innersta på det här sättet.

13

Ludvig har äntligen fått sin pappa och Simone har fått ett bok-­café. Liv är den som hänger i luften och drömmer om att k­omma till sin mamma som är död. Lily som börjar leva på riktigt bara något år innan hon ska dö och inser att det finns en del att å­ngra. Lisa splittras mellan krav som ställs och alkoholen som får henne att härda ut. Kvinnohemmet S­tjärnhus blir alltmer viktigt för utsatta kvinnor och barn samtidigt som hon glider längre och l­ängre bort ifrån det, sig själv och dem hon älskar.

Georgi som kommer till Åland från ett fattigt land i syfte att samla ihop pengar för en drägligare tillvaro men hittar något a­nnat som fångar in honom i drömmar om ett annat liv.

En dag ställs allt på sin spets. Mitt emellan sammanstrålande själar och starka vänskapsband bygger rädslan bo. Hatet sträcker sig från gatorna och in i det mest privata, och när det som inte får ske ändå händer, var finns styrkan och handlingskraften då?

Stenkast är den fristående uppföljningen till Stjärnhus. En berättelse om svek, makt, maktlöshet och starka band i kärlekens namn.

www.vistoforlag.se