9789178858194

EMERIC CARLSSON

Vilsen i Europa Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Emeric Carlsson Grafisk form: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-819-4

EMERIC CARLSSON VILSEN I EUROPA

5 Prolog

Det finns en märklig kraft i att ha ett ankare i livet. En hållpunkt att vända sig till när livet blir så överväldigande att man förlorar förmågan att möta allt motstånd. Men när ankaret rycks ifrån en står man handfallen mot allt som livet slänger mot en. Det var när mitt ankare försvann som jag ställdes öga mot öga med avgrundsdjupet. Jag försökte desperat hålla kvar i ankaret, men ju längre jag höll fast desto starkare blev ångesten. Den sortens ångest som griper tag om din själ och långsamt kväver dig till döds. Den som vägrar att släppa taget trots att livet börjar bli lite bättre. Som får dig att tro att livet aldrig kommer att bli riktigt lika bra som det varit tidigare. När du väl tror att du lyckats besegra den har den egentligen bara dragit sig undan och gömmer sig i skuggorna. Väntar på att ditt mentala tillstånd ska vackla. Innan du har hunnit återfå balansen har den slagit till igen, starkare än tidigare. Jag frågade mig själv om det verkligen var jag som höll fast i ankaret, och inte tvärtom? Att det var ankaret som höll kvar mig i djupet? För mot förmodan var det i själva verket ankaret som orsakade ångesten. Mitt ankare som jag hade förlitat mig på under flera års tid. Det fanns där för mig när livet som jag kände det raserades. Den sista av mina äldre släktingar lämnade livet av hjärtesorg, ett halvår efter att hennes make gått bort efter en lång kamp mot cancer.

Någonstans i samma veva förlorade jag en kollega i en lägenhetsbrand och en nära vän i en bilolycka. Min dåvarande förälskelse skrev utan förvarning ut sig själv från mina sociala kontakter. Han var den enda ljuspunkten jag hade i en annars kolsvart period av mitt liv. Stressen som orsakades av detta gjorde att jag utan någon form av kontroll rasade ner i vikt. På bara ett par månader tappade jag nästan femton kilo. Jag förstod inte vad som hände. Plötsligt trodde jag att jag själv bara hade några månader kvar att leva.

Vid den här perioden arbetade jag som säljare på en elektronikbutik. Jag hade varit anställd där i nästan fyra år och hunnit tröttna rejält på det. Orkade inte längre med kunderna som ansåg sig ha rätt att bete sig hur de ville. Orkade inte med alla klagomål. Jag hade tappat räkningen över hur många gånger de gav mig skulden för att de hade köpt en defekt dator eller tv. För det var såklart de anställda som avsiktligt sålde dåliga produkter, inte ett fabriksfel som hade inträffat långt innan produkten levererats till vårt lager. För att inte tala om hur många gånger kunden tyckte att jag var en vinstdrivande idiot för att företaget gjort några mindre gynnande ändringar i medlemskapet, och därför envisas med att ta mitt namn så att de kunde anmäla mig till mina chefer. Jag var fullt medveten om att jag aldrig gjorde något fel. Men när man befinner sig mitt i utskällningen och villkorslöst måste ta emot alla personliga förolämpningar – för det enda som är accepterat att göra i en sådan situation är att nicka och le – då finns där ändå ett uns av skam. I mitt fall även en gnutta ångest. Jag hade lärt mig att alltid sätta kunden i fokus. Säg inte ifrån. Kunden har alltid rätt. Jag fastnade i det tankesättet även i privatlivet. Var inte i stånd att säga ifrån till ankaret. Hon hade alltid rätt och jag anpassade mig efter det. Oavsett vem jag pratade med, vare sig det var en ilsken kund eller mitt upprörda ankare, bad jag alltid om ursäkt med exakt samma urskuldande tonfall och menande leende. Efter att ha brutit kontakten

6

Men ankaret fanns där för mig. Hon stöttade mig vid varenda händelse. Men jag mådde inte bättre. Aldrig bättre. Jag var tvungen att släppa taget. Jag behövde ta mig upp till ytan igen. Inte förrän jag lämnade henne kunde jag börja återgå till det normala. De gånger som ångesten återvände var den enkel att slå tillbaka. Jag kunde sova ordentligt igen. Koncentrationsförmågan fungerade oftast som den skulle. Samtidigt lyckades jag inte slita mig från tanken att det var något i mitt liv som saknades. Jag kände mig mer ensam. Förlusten lämnade ett sår efter sig som behövde läka. Jag kände mig … vilsen.

7 med ankaret började jag omvärdera mitt val av yrke. Samtidigt var kundservice det enda jag kände till och jag visste inte vart jag annars skulle ta vägen. Med den tanken växte insikten att om jag inte visste vart jag skulle ta vägen, var det kanske lika bra att bara komma bort från allt. Så långt bort jag förmådde mig själv att åka. Så jag gjorde det som många andra som hade tappat bort sig själva gjorde. Sommaren tjugohundranitton åkte jag ensam ut i Europa för att finna mig själv. Mina vänner och familj tyckte att jag var modig som reste ensam. Jag kände mig inte modig. Jag kände mig bara som en människa som hade tröttnat på den jag var hemma i Göteborg. När jag reste ensam behövde jag inte ta hänsyn till någon. Behövde inte begränsa mig till andra. Jag kunde göra precis vad jag ville, när jag ville. Fri från vardagslivets förpliktelser. Jag kunde bara vara.

Del Amsterdam1

I Amsterdam hade jag löst boende genom att vända mig till couch surfing. Det var en global gemenskapskrets på nätet som syftade till att lokala individer bjöd in resenärer till sina hem och erbjöd tak över huvudet i några nätter. Det var ett sätt för folk från olika länder att träf fas, knyta kontakter och dela med sig av sina upplevelser och kulturer. I första hand sökte jag efter personer runt min egen ålder. Jag var tjugofyra år gammal. Faktum var att jag skulle fylla tjugofem några dagar innan det var dags att resa hem. Att hitta någon visade sig vara

Jag hade talat om för mina vänner att jag skulle åka tåg hela vägen, medan jag i själva verket planerade att flyga ner och hem igen (jag visste att flyget var sämre för miljön och jag ville inte framstå som en miljöbov). Med tåg eller buss skulle sträckorna ta mig närmare ett dygn vardera och av ren bekvämlighet lade jag hellre tiden på att upptäcka länderna.

1

Min plan var enkel: jag skulle tågluffa i Europa i två och en halv vecka. Jag vet, det är kanske inte mycket för någon som strävar efter att hitta en meningsfull tillvaro i världen. Men rent krasst hade jag inte tid att upptäcka mer. Semestern från jobbet var inte lång och pengarna skulle inte räcka längre än så. Om jag inte hade för avsikt att låna från sparkontot, vilket jag hellre använde till nödvändigare situationer, ifall jag plötsligt skulle stå utan jobb en period. Jag hade inte planerat mycket inför resan. Jag ville tillbringa mellan två och tre heldagar i varje land vilket, inklusive dagarna jag åkte tåg, innebar att jag skulle hinna besöka fem länder. En stad per land. Det enda jag visste var att Amsterdam var den första anhalten och att Krakow var slutdestinationen. Vägen däremellan var inte lika glasklar. Det fanns många platser som lockade att stanna till på. Jag hade inte riktigt bestämt vilka än. På sätt och vis hade jag fuskat när jag i förväg valde en start- och slutdestination.

11

När han kontaktade mig var det knappt två veckor kvar tills jag skulle åka iväg. Jag behövde inte tänka igenom hans inbjudan särskilt länge. Alla bra vandrarhem i staden var redan fullbelagda. Så jag accepterade nästan utan att blinka.

Vi skrev ganska långa meddelanden till varandra. André förklarade vad han förväntade sig av mig, och jag berättade lite om vad jag hade för förväntningar på resan, vilka erfarenheter jag hade av att resa och vad jag tyckte om att göra. Jag frågade även om han hade några rekommen dationer utifrån de preferenser jag delade med mig av. Till slut skickade han länkar till diverse turistattraktioner och även saker man kunde göra utanför Amsterdam. Ifall jag skulle få för mig att åka ut till havet,

12 lättare sagt än gjort. Samtliga människor jag kontaktade avböjde av olika skäl. De flesta förklarade att de skulle resa bort, eller att vardagarna inte passade dem på grund av jobb (jag skulle anlända på måndagen och åka igen på fredagsförmiddagen). Jag misstänkte också att underliggande orsaker var att jag inte hade någon tidigare erfarenhet av konceptet och de ville inte chansa på att ta emot en ny medlem. Det slutade med att jag hörde mig för i olika grupper för boende i Amsterdam, och fick napp i en grupp för HBTQ-personer. Han hette André, närmade sig femtioårsåldern och bodde i Zaandam som låg i direkt anslutning till nordvästra Amsterdam. Helst hade jag velat vara i eller i närheten av innerstaden, men det var det bästa alternativet jag hade att tillgå. Han hade en lång och mättande presentation, men gav intrycket av att han verkade vettig. Han jobbade som lärare och hade därför semester hela sommaren, därav att han kunde ta emot mig hela perioden. Samtliga av hans över sextio referenser, med undantag för en person, var positiva till vistelsen hos honom. Enligt personen hade André anklagat hen till att ha förstört rabatterna i hans fina trädgård. André hade besvarat kritiken med att det var en överdrift och att han bara försökt vara konstruktiv i hur växterna ska skötas om. Det verkade också som att han var social av sig, tyckte om att visa turister runt och berätta om stadslivet. Att vara social med de jag träffade var lite av en avgörande faktor för mig, så att jag inte behövde vara ensam hela tiden.

2 Molnen överskuggade solen när jag landade på Schiphols flygplats ett par timmar efter lunch. Det var inga tunga moln, men himlen

Idag var det däremot glesbefolkat i terminalen. Incheckningen gick smidigt och det var knappt någon kö alls vid säkerhetskontrollen. När jag lokaliserade gaten hade jag nästan två timmar till godo innan planet skulle lyfta. Det gjorde mig inte jättemycket. Jag gick till Pressbyrån, köpte en flaska Ramlösa med smak av granatäpple och en smörgås. Efteråt satte jag mig på en bänk vid gaten och läste en bok. Det var en samlingsvolym med tre romaner av Stephen King när han skrev under pseudonymen Richard Bachman. Den var nästan tusen sidor tjock. Jag visste inte hur mycket jag skulle hinna läsa under resans gång, men det var åtminstone en försäkran om att jag inte skulle få slut på litteratur. Jag slog upp den första sidan.

13 exempelvis. Ett par av länkarna var guider till hur jag skulle orientera mig i kollektivtrafiken och vilka sorts tåg- och spårvagnsbiljetter jag borde överväga att köpa. Han matade mig med så mycket information att jag inte visste var jag skulle börja. Jag hade inte tid att kolla på allt, och jag ville inte vara oartig och be honom skicka färre länkar eller sluta skicka dem helt, så jag gjorde ingenting alls. Jag sa ingenting om länkarna, och jag klickade inte på dem heller. Jag lät dem bara vara. Jag började ifrågasätta varför jag ens bad om rekommendationer, samti digt som jag paradoxalt nog gillade att veta vilka mina alternativ var. Kontakten med honom gav mig lyckligtvis ett positivt intryck och jag hoppades att vi skulle trivas bra med varandra. Så där var jag, på Landvetter flygplats klockan tio en måndags förmiddag i juli. När det kom till flygplatser var jag alltid en tidspes simist. Min erfarenhet var att det alltid var långa köer vid bagage incheckningen och säkerhetskontrollen, och att man ofta kom fram till gaten i sista minuten trots att man anlänt flera timmar tidigare.

Jag trodde att jag äntligen skulle kunna andas i underjorden, fri från de kvävande människorna som stal allt syre. Det visade sig vara nästan lika mycket stressade människor här nere som det var uppe

Det var så mycket folk som stressade runt omkring mig på flyg platsen att jag spenderade mer tid på att runda stillastående människor och försökte undvika att ingen skulle springa in i mig, än vad jag gjorde på att följa skyltarna som pekade ut vägen mot tågstationen som låg direkt under flygplatsen.

Om man bortsåg från den ytliga delen av staden, där säkert över hälften av människorna jag mötte på ett eller annat sätt var påverkade, om man bortsåg från Red Light District där kvinnorna objektifierades genom att exponera sina intima delar i skyltfönster i väntan på att en kåt man med kontanter i kalsongerna samlade till räckligt mycket mod för att ta ett kliv genom dörren väl medveten om att folk runtom visste vad han tänkte göra … Om man bortsåg från de aspekterna hade jag hört att Amsterdam var en vacker stad med sina kanaler som rann längsmed gatorna, med ett rikt kulturliv och att det även var en stad som var liberalt ställt inte enbart mot droger och sexköp, utan också sexuella läggningar.

Det var inte därför jag hade valt Amsterdam som en av mina destinationer.

Jag var varken där för att bli hög eller för att uppnå en kortvarig sexuell njutning med någon som gjorde det för pengarnas skull. Jag var där för att se vad resten av staden hade att erbjuda.

14 sprack inte upp någonstans. Jag kollade temperaturen i telefonen. Tjugoen grader varmt. Jag blickade ner på jeansen som jag drog på mig imorse. Vädret var åtminstone bättre än de fjorton grader och regntunga molnen i Göteborg, men jag borde ha vetat bättre. I Göteborg kunde jag alltid känna lukten av regn. Klimatet här var annorlunda och doftade friskt. Jag hade hört ryktena om Amsterdam. Jag visste hur drogliberalt landet var och jag väntade mig att gatorna skulle belägras av den närmast hypnotiska doften av cannabis. Jag visste att många turister åkte hit enbart för möjligheten att lagligt använda droger. Jag visste också att en del människor åkte hit för att det var lagligt att köpa sex.

”Nej, jag har en kompis som bor där.” Ögonbrynen reste på sig igen, som om hon hade svårt att tro mig.

15 i terminalen. Skillnaden var att här stod de antingen stilla i en kö, otåligt stampande med ena foten i hopp om att köpa tågbiljetter innan nästa avgång, eller sprang för att hinna med nästa avgång utan att reflektera över det faktum att tågen gick hela tiden och att det nog inte gjorde så mycket om de kom fram en kvart eller en halvtimme senare. Jag gick fram till de brandgula biljettautomaterna, men det räckte med att kasta en blick på menyn för att inse att jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra. Jag visste inte ens vad hållplatsen jag skulle till hette. Besegrad traskade jag nedstämd bort till den långa kön av resenärer vid biljettkassan, i väntan på att få gammaldags personlig service av en människa.

”Vart ska du åka någonstans?” sade hon trött på knagglig engelska. Jag var säkert bara ytterligare en sån där ungdom som invaderade deras land i syfte att förlora mig själv i droger bara för att bli hittad i en gränd efter några nätter av att ha överdoserat på amfetamin. Inte kunde väl hon veta att jag redan var förlorad, jag behövde inga preparat för att uppleva förstärkta känslor. ”Zaandam”, svarade jag kort.

”Är det där ditt hotell ligger?” frågade hon likgiltigt medan hon knappade in något i sin dator.

Ungefär en kvart och flera funderingar om tåglivet senare var det min tur. Kvinnan bakom disken hade sitt blonda hår utsläppt så att det hängde bakom axlarna. Ögonen såg nästan enorma ut bakom de fyrkantiga glasögonen. Hon hade ett ansiktsuttryck som antydde att hon inte ville något annat än att komma ut från sitt bås, åka hem och få en existentiell kris i sitt märkliga val av yrke. Annelie, stod det skrivet i versaler på hennes namnbricka.

Det var svårt att inte lägga märke till hur mycket hon höjde på ögonbrynen, trots att hon inte lyfte blicken från skärmen en enda gång. Jag antog att det inte var många turister i min ålder som uppgav Zaandam av alla ställen. Några sekunder dröjde innan ögonbrynen sjönk tillbaka på sin plats.

www.vistoforlag.se ”Du skrämmer mig inte längre”, sade jag och tyckte själv att jag lät övertygande. ”Du kommer inte åt mig.”

Andreas tar sig från plats till plats. Han går tills han är trasig.

Jag lämnade plattformen och likt förra gången trodde jag att skepnaden skulle försvinna. Men den var fortfarande kvar. Iakttagande. Väntade på att jag skulle ta ett snedsteg. Jag mår bra, tänkte jag. Män kan inte må dåligt. Jag mår bra.

Andreas har aldrig gjort något bara för sig själv. Alltid har han något eller någon som kommer före: jobbet, kompisen, ångesten. Slutligen har han nått en punkt i livet med en molande känsla av tomhet i själen. En sommar bestämmer han sig därför för att tågluffa ensam i Europa och, hur säreget det än låter, hitta sig själv. Kanske kan han glömma det mörka som har varit om han bara lämnar allt och drar.

Skorna får hål, nacken blir stel, väskan sliten. Planen är att gå tills han är lagad, tills psyket är helt igen. Det ser så lätt ut när andra vilsna individer beger sig ut på äventyr, men hur hittar man egentligen sig själv när man inte vet var man ska börja leta?