JESSICA SJĂBLOM
En lÀgenhet full av stjÀrnor
En lÀgenhet full av stjÀrnor Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jessica Sjöblom Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-790-6
JESSICA SJĂBLOM
Till Alva och Agnes MÄ sagorna för alltid glittra i era hjÀrtan.
KAPITEL 1 VĂ€gen gnistrade som översĂ„llad av miljontals smĂ„ diamanter i det kalla skenet frĂ„n gatlyktorna. En ensam man gick pĂ„ trottoaren. Han drog sin rock tĂ€tare omkring sig innan han smĂ„springande sneddade över gatan. Mannen tog lika lĂ„nga steg som pappa brukade göra nĂ€r han var sen till jobbet, men blicken sĂ„g mer vild ut nĂ€r han sĂ„g sig om över axeln. Undrar vart han ska, Ă€r han förföljd av nĂ„gon? Kanske har han stulit ett ovĂ€rderligt rubinhalsband frĂ„n en rik, gammal dam som har sĂ€nt sina hĂ€nsynslösa livvakter pĂ„ jakt efter honom? Alva tryckte ivrigt ansiktet mot rutan och tittade Ă„t det hĂ„ll som mannen kommit ifrĂ„n. Det fanns ingen dĂ€r. Hon kĂ€nde besvikelsen komma smygande. Det var nog bara en helt normal man, som var sen till nĂ„got Ă€nnu mer normalt möte. Och det var ju inte olagligt. Ăven om sĂ„dana onödiga saker som vuxenmöten borde vara det â bara en massa siffror och vĂ€dersnack. Hon satte sig till rĂ€tta igen, men utan att slĂ€ppa blicken frĂ„n fönstret. En bil kom körande dĂ€r nere. Den sladdade till
9
lite lĂ€tt innan föraren fick stopp pĂ„ den precis framför det röda trafikljuset. De vita kristallerna yrde Ă„t alla hĂ„ll. Ă rets första riktiga snö. Alva drog en djup suck och la sig pĂ„ rygg i fönstrets stenbeklĂ€dda karm. Det gick, om hon böjde pĂ„ knĂ€na. NĂ€r hon var liten kunde hon ligga raklĂ„ng hĂ€r. Men det var lĂ€nge sedan nu. Hon la armarna i kors över den mörkblĂ„ pyjamasen och tittade upp i taket. Vinklade hon huvudet sĂ„ att örhĂ€ngets pĂ€rla nuddade axeln, kunde hon se himlen dĂ€rifrĂ„n. Den sĂ„g ut som ett stort, svart hĂ„l högt dĂ€r uppe. Inte en endaste stjĂ€rna syntes. Mamma hade sagt att det berodde pĂ„ att de bodde i stan, att allt elektriskt ljus stör sĂ„ att man inte kan se dem sĂ„ ofta. Inte alls som hos mormor och morfar. DĂ€r kunde man gĂ„ ut i trĂ€dgĂ„rden, titta upp mot himlen och kĂ€nna universums alla stjĂ€rnor titta ner pĂ„ en samtidigt. Oftast var det dĂ„, nĂ€r hon tittade upp mot himlavalvet, som kĂ€nslan kom över henne. KĂ€nslan av att det fanns ett Ă€ventyr dĂ€rute, som bara vĂ€ntade pĂ„ just henne. NĂ„got spĂ€nnande och magiskt â som i en riktigt bra bok. Och av rĂ€dsla för att hon skulle missa det dĂ€r spĂ€nnande som vĂ€ntade, var hon stĂ€ndigt pĂ„ vakt. Hon observerade, undersökte och la varenda hĂ€ndelse och detalj pĂ„ minnet, som en riktig detektiv. Men det hĂ€nde aldrig nĂ„got spĂ€nnande. Nada, noll, zero. Vad det Ă€n var som vĂ€ntade pĂ„ henne, sĂ„ verkade det inte vilja komma fram. Som om hon inte var nĂ„got mer, men inte heller nĂ„got mindre, Ă€n en vanlig tjej, med en vanlig familj, som bodde i en vanlig lĂ€genhet, i en helt vanlig stad. Hon gick i en vanlig skola, i en vanlig klass och hade helt vanliga kompisar. Alva strĂ€ckte trött ut sina hopknycklade ben, hoppade ner
10
frÄn fönstret och kröp ner till vÀrmen under tÀcket i stÀllet. Den orangegula adventsstjÀrnan som hÀngde i fönstret fick lysa. Den gnistrade som en fyr mot den mörka natthimlen. Hon somnade sÄ fort huvudet landade pÄ kudden.
11
KAPITEL 2 Torsdagar var Alvas nÀst bÀsta skoldag. Inte bara för att helgen var i antÄgande, utan för att det nÀstan bara var roliga lektioner. Dagens sista Àmne hade varit bild. Hon och Alfred hade ritat ett roligt portrÀtt tilsammans. Nu hade de plockat undan fÀrgerna, sagt hej och ses i morgon till de andra, och var pÄ vÀg hemÄt. De följdes alltid Ät till och frÄn skolan, om de inte skulle hem till nÄgon annan kompis förstÄs. Men det skulle de nÀstan aldrig. Alfred bodde i huset bredvid Alvas, och de hade kÀnt varandra sedan de var smÄ. Alva kunde inte lÄta bli att ta höga skutt dÀr hon gick pÄ trottoaren. Alfred fick emellanÄt smÄspringa för att hÀnga med, trots att han hade lÀngre ben Àn hon. Alva visste att det förmodligen var lite smÄlarvigt att skutta, men hon kunde liksom inte hjÀlpa det. Det var en bra dag, och fingrarna var vackra av fÀrg. Dessutom var det bara nÄgon vecka kvar till jullovet, vilket var det bÀsta som fanns. (NÀst efter sommarlov,
12
presenter och fĂ„gelspĂ„r.) NedrĂ€kningen till julafton var i full gĂ„ng, det var redan Lucia i morgon. âLĂ€gg av, det Ă€r inte lov Ă€n!â Alfred log och tittade pĂ„ Alvas hoppande fötter. âNĂ€r förvandlades du till Grinchen?â svarade Alva skrattande och snurrade ett varv. Alfred log och skakade pĂ„ huvudet. âSka du med hem till mig och kolla pĂ„ film? Eller göra julkort? Jag har lovat mamma att fixa korten till hela slĂ€kten i Ă„r. Jag vet inte riktigt vad som for i mig nĂ€r jag lovade det. Kanske har jag smittats av din berömda julkĂ€rlek!â Han flinade retsamt och puttade till henne pĂ„ axeln. Alva fnissade, nu bubblade det i hela kroppen, igen. âLĂ„ter hur kul som helst, men jag mĂ„ste hem direkt. Jag ska med mamma och pappa och julfixa sĂ„ fort de slutar jobba i dag. Vi ska kolla gran och handla lite julklappar!â Alva klappade hĂ€nderna av förtjusning. Alfred skakade pĂ„ huvudet igen. Han hade liksom trott att det hĂ€r med julhysteri skulle lĂ€gga sig lite ju Ă€ldre Alva blev, men för varje Ă„r blev hon nĂ€stan mer knĂ€pp. âVad menar du, Ă€r det inte tomten som kommer med dem?â Han skrattade retsamt igen. Hade det varit kramsnö hade Alva kastat en snöboll pĂ„ honom nu, men sĂ„ fort hon försökte plocka upp snön försvann den mellan fingrarna. De skiljdes Ă„t vid Alfreds hus, och Alva smĂ„sprang den sista biten fram till sitt. Hon drog upp porten och studsade uppför trapporna, samtidigt som hon letade fram nyckeln ur fickan.
13
Trapphuset luktade vĂ€lbekant av en blandning av rengöringsmedel och matos. Det var Ă„tta lĂ€genheter i huset fördelade pĂ„ fyra vĂ„ningsplan, och alla grannar hade bott dĂ€r sĂ„ lĂ€nge Alva kunde minnas. Erik och Maryam i lĂ€genheten bredvid hennes, brukade sitta barnvakt Ă„t henne nĂ€r hon var mindre. Maryam var snĂ€lïżœlare Ă€n snĂ€llast. Albert i lĂ€genheten rakt ovanför, satte alltid pĂ„ nyheterna pĂ„ tv:n exakt klockan Ă„tta varje kvĂ€ll. Eftersom Albert hade lite dĂ„lig hörsel sĂ„ hördes intromelodin ner till Alvas rum. Och fru Larsson, som bodde högst upp i huset, brukade ibland hĂ€nga en pĂ„se med en nybakad kanelbulle frĂ„n kondiset pĂ„ hörnet pĂ„ Alvas ytterdörr. Hon var den som gick upp tidigast varje morgon, för att promenera med sin gamla tax Egon. Alva log. Det hĂ€r var hennes hem. âHallĂ„Ă„Ă„!â skrek hon sĂ„ fort hon lĂ„st upp dörren. âAh!â skrek mamma som stod precis framför nĂ€san pĂ„ henne i hallen, med ytterklĂ€derna pĂ„. âSka du skrĂ€mma livet ur mig?â sa hon skĂ€rrat, innan de bĂ„da började gapskratta. âNu sticker vi!â De tĂ€vlade nedför trapporna och Alva hann först, som vanligt. VĂ€l ute pĂ„ gatan stod de med fötterna i ett lager med nysnö och sĂ„g flingor ljudlöst komma dinglandes ner överallt omkring dem. âĂ h, det snöar igen!â utbrast Alva lyckligt och strĂ€ckte ut tungan av ren reflex. âDĂ„ bara mĂ„ste den vĂ€l ligga kvar till julafton?â âJaâ, svarade Alvas mamma och tittade upp hon med. âDet
14
fĂ„r vi verkligen hoppas! Det var sĂ„ himla mĂ„nga Ă„r sedan vi hade en vit jul i stan!â De började gĂ„ ner mot centrum, arm i arm, med fjĂ€derlĂ€tt snö runt skosulorna. âSka vi börja med julklappen till pappa?â föreslog Alva hoppfullt. âSĂ„ kan vi handla gran sen, och Ă€ta varma vĂ„fflor med hjortronsylt pĂ„ torget innan vi gĂ„r hem?â âEn mycket smart, och en mycket god planâ, svarade mamma. âVi skyndar oss innan han slutar jobba!â
Med magarna fulla av vÄfflor tillbringade familjen resten av kvÀllen med att göra lÀgenheten pÄ Sköntorpsgatan 4 till den juligaste i kvarteret. Granen stÀlldes i sin julgransfot i vardags rummet. De hÀngde ljus, glitter och stora röda kulor i de tÀta grenarna. Alva fortsatte att pynta granen med smÀllkarameller, godisstrutar, Ànglar och tomtar, medan mamma var i köket och satte igÄng med lussebullsdegen. Pappa satte pÄ julmusik, samtidigt som han for runt som en virvelvind mellan rummen, och placerade ut tomtar och julbockar var helst han kom Ät. Alva log lyckligt. Det gjorde inget att de inte sÄg nÄgra stjÀrnor i stan. Nu hade de stjÀrnor överallt inne istÀllet.
15
KAPITEL 3 NĂ€r Alva kom hem frĂ„n skolan stod porten öppen. Utanför pĂ„ trottoaren stod en stor lastbil parkerad med bakdörrarna pĂ„ vid gavel. Ăver lastbilens lĂ„ngsida stod det Ekegrens flytt â vi bĂ€r sĂ„ slipper du i stora, svarta bokstĂ€ver. Alva kikade nyfiket in i lastutrymmet. DĂ€r fanns flera flyttlĂ„dor staplade pĂ„ varandra, en stor, svart skinnsoffa och en palm, vars breda blad vajade i vinddraget. Man behövde inte ha alla hĂ€star i stallet för att förstĂ„ att nĂ„gon i huset höll pĂ„ att flytta in. Eller ut. Men vem? Hon gick vidare in i porten och uppför trapporna. Hennes blöta skoavtryck smĂ€lte samman med alla andra pĂ„ de smutsiga trappstegen. Hon lĂ„ste upp dörren och skrek sitt sedvanliga âHallĂ„Ă„Ă„â, samtidigt som hon sparkade av sig skorna och krĂ€ngde av sig vĂ€skan och jackan. Ett vĂ€lbekant âVĂ€lkommen hem Ă€lsklingâ, skreks glatt tillbaka frĂ„n köket. âHar du haft en bra dag?â âMmmâ, svarade Alva tankspritt. âMen du mamma, vem Ă€r det som hĂ„ller pĂ„ att flytta eller nĂ„t?â
16
Hon gick de sista stegen in till köket, tog ett Ă€pple i farten frĂ„n köksbĂ€nken och sjönk ner pĂ„ en av pinnstolarna. âJoâ, svarade mamma, âdet Ă€r fru Larsson och Egon tyvĂ€rr. Hon börjar kĂ€nna att vintrarna hĂ€r Ă€r för lĂ„nga och för kalla för hennes dĂ„liga leder, sĂ„ hon har bestĂ€mt sig för att flytta. Om jag inte har missuppfattat henne sĂ„ ska hon bege sig utomlands, till sin son i Italien tror jag att det var. Eller var det kanske Spanien?â Mamma funderade högt samtidigt som potatisskalen flög runt i diskhon. Alva förestĂ€llde sig fru Larsson i Spanien. Hon sĂ„g henne gĂ„endes pĂ„ strandpromenaden med en röd klĂ€nning fladdrandes om benen. Hennes rynkiga fötter var instoppade i ett par fotriktiga skor. Hon log sĂ„ brett sĂ„ att löstĂ€nderna glappade. JodĂ„, det kunde nog passa fru Larsson alldeles utmĂ€rkt det dĂ€r med sol, vĂ€rme och lata dagar. Alva tog en stor tugga av sitt Ă€pple. âVet du vem som ska flytta in i stĂ€llet?â âNej, jag har faktiskt ingen aningâ, svarade mamma. âVi fĂ„r helt enkelt hĂ„lla ögon och öron öppna!â
NĂ€r Alva gick hem frĂ„n skolan höll hon noga utkik efter minsta tecken pĂ„ att nĂ„gon ny granne var pĂ„ vĂ€g att flytta in â precis som hon hade gjort varje dag sedan fru Larsson hade flyttat ut. Hon tittade noga upp mot fönstren, pĂ„ jakt efter en ny gardin eller kanske en blomma pĂ„ fönsterbrĂ€det, innan hon gick in i porten. Hon spanade efter stora flyttbilar pĂ„ gatan, tittade pĂ„
17
namntavlan i porten om nĂ„got nytt namn kommit upp, och lyssnade i trappuppgĂ„ngen efter ljud frĂ„n fru Larssons vĂ„ning. Men hon mĂ€rkte ingenting annorlunda. Varje dag vid middagsbordet frĂ„gade hon mamma och pappa om de hade hört nĂ„got nytt, och varje dag svarade de med ett ânej, tyvĂ€rrâ. Alva började tycka att det tog en evinnerligt lĂ„ng tid det hĂ€r med att flytta in.
18
KAPITEL 4 Alva var för första gÄngen i sitt liv (vad hon kunde minnas i alla fall) sen till skolan. Hur det hade gÄtt till, hade hon inte den blekaste aning om. Hon hade vaknat samma tid som vanligt, Àtit frukost som vanligt, kommit pÄ att hon skulle kolla en sak i sitt rum, och vips sÄ hade tiden försvunnit pÄ nÄgot högst mystiskt vis. Hon slet stressat Ät sig ytterklÀderna, samtidigt som hon ryckte upp dörren. Hon blev stÄende mitt i rörelsen. NÄgot var annorlunda. Men vad? Hon funderade. Hade hon hunnit se nÄgot skymta förbi nÀr hon öppnade dörren? Hade hon hört nÄgot ljud? NÄgot sÄ snabbt att hjÀrnan inte hade hunnit registrera det Àn? Hon kostade pÄ sig att stÄ kvar ytterligare nÄgra sekunder, för att se om hon kunde komma pÄ vad det var. De hade ÀndÄ bara matte som första lektion, och hon hade rÀknat klart allt i boken. Men ingenting hÀnde, och hon tyckte att allt sÄg ut precis som vanligt i hennes gamla trapphus. Alva ryckte pÄ axlarna, lÄste dörren och rusade ut ur porten vidare mot skolan.
19
Men hela dagen verkade gĂ„ i stressens tecken, inget tycktes gĂ„ hennes vĂ€g. Hon hade glömt engelskalĂ€xan hemma, hon spillde ut sitt vattenglas i matsalen, och hon snubblade över Saras skor nĂ€r hon skulle sĂ€tta sig vid bĂ€nken pĂ„ svensklektionen. Det blev en riktig skitdag pĂ„ alla sĂ€tt. Det var först nĂ€r hon utmattad la huvudet pĂ„ kudden den kvĂ€llen, som tankarna fick vandra som de ville. De letade sig genast tillbaka till morgonen och kĂ€nslan över att nĂ„got hade varit annorlunda nĂ€r hon hade öppnat ytterdörren. Vad var det som hade fĂ„tt hela henne, bĂ„de kropp och hjĂ€rna, att reagera sĂ„? NĂ€r hon hade frĂ„gat pappa vid middagen hade han ryckt pĂ„ axlarna och sagt âvĂ€xtvĂ€rk, kanske?â men Alva var övertygad om att det var nĂ„got annat, nĂ„got mer Ă€n sĂ„. Hon skakade uppgivet av sig kĂ€nslan, la sitt trötta huvud till rĂ€tta pĂ„ kudden och drog tĂ€cket tĂ€tare omkring sig. Exakt klockan 01.24 satte sig Alva kĂ€pprĂ€tt upp i sĂ€ngen med ett ryck som hade skrĂ€mt livet ur hennes hund. Om hon hade haft nĂ„gon det vill sĂ€ga. Yrvaket stirrade hon rakt framför sig och undrade vad tusan kroppen ville upp och hoppa vid den hĂ€r tiden för. Hon kliade sig i det rufsiga hĂ„ret och sĂ„g sig förvirrat om i rummet, innan hon la sig ner igen. SĂ„ plötsligt mindes hon! Hon visste precis vad det var som hade fĂ„tt henne att stanna till i morse. Exakt pĂ„ pricken visste hon! Det hade varit en lukt. En ny, frĂ€mmande lukt som inte hörde hemma i hennes hus. En lukt som hon faktiskt hade kĂ€nt mĂ„nga gĂ„nger förut, men aldrig i ett trapphus. Och allra minst i hennes eget. Det hade luktat skog. Riktig skog. Inte rengöringsmedels-
20
skog eller doftgransskog, utan skog som den luktar om vÄren. Som nÀr familjen brukade göra utflykter. Den sprittande lukten av knoppar, blöt jord och stilla aprilregn. SÄ, precis sÄ, hade det mÀrkligt nog under nÄgra fÄ sekunder luktat i hennes trappuppgÄng, en alldeles vanlig vardagsmorgon i december. Det var det. Sedan somnade hon.
Alva stod i trapphuset redan en timme innan skolstart. Doften av vÄrskog fanns dÀr igen, svagt, men definitivt dÀr. Vad kunde fÄ ett helt trapphus att lukta sÄ gott, funderade hon. Köpte man hem blommor, eller för den delen en gran, sÄ luktade det inte alls sÄ hÀr. Trots att lukten var svag tog den helt över trapp husets vanliga doftblandning av Maryams parfym, blöt hund och rengöringsmedel. VÄrlukten vÀckte nÄgot i henne, ville henne nÄgonting. Hon bara mÄste ta reda pÄ mer! Hon bestÀmde sig för att klÀttra upp pÄ den stora kullen i parken, mittemot deras hus pÄ andra sidan gatan. DÀr borde hon fÄ bra insyn i alla lÀgenheter. Kanske kunde hon se nÄgot i fönstren som kunde hjÀlpa henne vidare? Alva sneddade över gatan och började gÄ uppför kullen. Det var inte en sÀrskilt hög kulle, men det var rÀtt sÄ brant. Hade man Äkt pulka dÀr varje vinter sedan man var tre Är gammal, som hon hade gjort, dÄ visste man precis vilken vÀg som var snabbast upp. Senast förra Äret hade hon skÀmts lite nÀr Ebba gick förbi
21
med nĂ„gra av tjejerna i parallellklassen, och Alva stod snorig, med röda kinder och en stjĂ€rtlapp under armen, högst upp pĂ„ kullen. Trots Ă„ren av pulkaĂ„kning, hade hon aldrig testat att spana in genom grannfönstren tidigare. Hos Alfred, sĂ„klart, men inte hos nĂ„gon annan. NĂ€r hon vĂ€l nĂ„tt toppen, sĂ„g hon till sin förtjusning att hon hade haft rĂ€tt. Kullen var tillrĂ€ckligt hög för att bussarna inte skulle skymma hennes sikt. Sekunden hon stĂ€llde sig dĂ€r svepte en mĂ€rklig kĂ€nsla över henne. Hon riktade ögonen direkt mot fru Larssons övergivna lĂ€genhet â kunde nĂ„gon ha flyttat in dĂ€r utan att hon hade mĂ€rkt det? LĂ€genheten hade tre fönster ut mot gatan. I tvĂ„ av dem var persiennerna neddragna. Det tredje fönstret gapade svart och tomt. Ingenting stod pĂ„ fönsterbrĂ€dan, och inga gardiner hĂ€ngde uppe. Alva suckade besviket. Det fanns ingenting att se. Ănnu en gĂ„ng kunde hon bittert konstatera att hennes vilda fantasi skenat ivĂ€g med henne. Hon kĂ€nde sig makalöst dum. Hon hade missat en timmes sovmorgon för att det hade luktat skog i hennes trappuppgĂ„ng. Herregud, vilken idiot hon var! Hon vĂ€nde sig om för att börja gĂ„ ner igen, nĂ€r hon sĂ„g nĂ„got blĂ€nka till i ögonvrĂ„n. Blixtsnabbt vĂ€nde hon Ă„ter blicken mot lĂ€genheten. Hon vickade pĂ„ huvudet för att fĂ„ en annan vinkel. DĂ€r hon nu stod sĂ„g hon konturerna av fru Larssons innertak tydligare. Alva kisade för att se bĂ€ttre. DĂ„ hĂ€nde plötsligt flera saker samtidigt. Hon rĂ„kade stĂ€lla sig med ena foten pĂ„ en isflĂ€ck, sĂ„ att hon tillfĂ€lligt tappade balansen, och blicken for frĂ„n fönstret ner till marken. NĂ€r hon Ă„terfĂ„tt kontrollen hade en enorm lastbil, med nĂ„gon sorts skylt pĂ„ taket, stĂ€llt sig vid busshĂ„llplatsen rakt framför hennes
22
hus. Den skymde precis sikten till fru Larssons fönster. Hon vÀntade otÄligt pÄ att den skulle köra ivÀg. Hon kÀnde pulsen dunka i tinningarna, blodet rusa i Ädrorna och handsvetten bryta fram innanför vantarna. Lastbilen hostade till, tog sats och hackade trögt vidare i kylan. Alva stirrade med stora ögon mot lÀgenheten igen. Nu var tre persienner neddragna! Hon stirrade stint mot fönstren i ett par minuter till, men ingenting mer hÀnde. Hon började med lÄngsamma steg masa sig ivÀg mot skolan. Benen gick av sig sjÀlva, för Alva var inte alls med. Förvirrade tankar flög som galna fjÀrilar, fram och tillbaka, i hjÀrnan. Det gick inte att fÄ dem att flyga Ät samma hÄll. NÀr hon nÄdde skolgÄrden var hon ÀndÄ sÄ pass klar i huvudet att hon med största sÀkerhet kunde konstatera följande: NÄgon befann sig inne i fru Larssons lÀgenhet. Denna nÄgon hade fÀllt ner en persienn, medan lastbilen hade stannat framför fönstret. Hon var ocksÄ nÀstan sÀker pÄ en sak till, men hon brottades med sin logiska del av hjÀrnan om det överhuvudtaget var möjligt: Innan persiennen hade fÀllts ner, kunde hon ha svurit pÄ att hon hade sett en stjÀrnklar natthimmel dÀr fru Larssons vardagsrumstak borde vara.
23
NÀr Alvas granne flyttar ut ur deras lÀgenhetshus börjar mystiska saker hÀnda. Samma dag som Alva ska gÄ pÄ jullov trÀffar hon en mÀrklig flicka i kÀllaren. Och nÀr Alva nyfiket sneglar in genom grannens fönster blir frÄgorna fler och fler. Hon kan svÀra pÄ att det var en riktig stjÀrnhimmel hon sÄg bakom persiennerna. Men det Àr vÀl knappast möjligt. Eller? Snart kommer Alva och hennes familj dras in i ett Àventyr bortom storstadsmyller och mÀnniskoliv. I skogarnas djupa mörker utkÀmpar sagolika varelser en kamp mot varandra, och Alvas önskan om att fÄ vara med om nÄgot magiskt gÄr frÄn dröm till skrÀmmande och livsfarlig verklighet.
www.vistoforlag.se