9789178857906

JESSICA SJÖBLOM

En lägenhet full av stjärnor

En lägenhet full av stjärnor Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jessica Sjöblom Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-790-6

JESSICA SJÖBLOM

Till Alva och Agnes Må sagorna för alltid glittra i era hjärtan.

KAPITEL 1 Vägen gnistrade som översållad av miljontals små diamanter i det kalla skenet från gatlyktorna. En ensam man gick på trottoaren. Han drog sin rock tätare omkring sig innan han småspringande sneddade över gatan. Mannen tog lika långa steg som pappa brukade göra när han var sen till jobbet, men blicken såg mer vild ut när han såg sig om över axeln. Undrar vart han ska, är han förföljd av någon? Kanske har han stulit ett ovärderligt rubinhalsband från en rik, gammal dam som har sänt sina hänsynslösa livvakter på jakt efter honom?

Alva tryckte ivrigt ansiktet mot rutan och tittade åt det håll som mannen kommit ifrån. Det fanns ingen där. Hon kände besvikelsen komma smygande. Det var nog bara en helt normal man, som var sen till något ännu mer normalt möte. Och det var ju inte olagligt. Även om sådana onödiga saker som vuxenmöten borde vara det – bara en massa siffror och vädersnack. Hon satte sig till rätta igen, men utan att släppa blicken från fönstret. En bil kom körande där nere. Den sladdade till

9

lite lätt innan föraren fick stopp på den precis framför det röda trafikljuset. De vita kristallerna yrde åt alla håll. Årets första riktiga snö.

Alva drog en djup suck och la sig på rygg i fönstrets stenbeklädda karm. Det gick, om hon böjde på knäna. När hon var liten kunde hon ligga raklång här. Men det var länge sedan nu.

Hon la armarna i kors över den mörkblå pyjamasen och tittade upp i taket. Vinklade hon huvudet så att örhängets pärla nuddade axeln, kunde hon se himlen därifrån. Den såg ut som ett stort, svart hål högt där uppe. Inte en endaste stjärna syntes. Mamma hade sagt att det berodde på att de bodde i stan, att allt elektriskt ljus stör så att man inte kan se dem så ofta.

Inte alls som hos mormor och morfar. Där kunde man gå ut i trädgården, titta upp mot himlen och känna universums alla stjärnor titta ner på en samtidigt.

Oftast var det då, när hon tittade upp mot himlavalvet, som känslan kom över henne. Känslan av att det fanns ett äventyr därute, som bara väntade på just henne. Något spännande och magiskt – som i en riktigt bra bok. Och av rädsla för att hon skulle missa det där spännande som väntade, var hon ständigt på vakt. Hon observerade, undersökte och la varenda händelse och detalj på minnet, som en riktig detektiv. Men det hände aldrig något spännande. Nada, noll, zero. Vad det än var som väntade på henne, så verkade det inte vilja komma fram. Som om hon inte var något mer, men inte heller något mindre, än en vanlig tjej, med en vanlig familj, som bodde i en vanlig lägenhet, i en helt vanlig stad. Hon gick i en vanlig skola, i en vanlig klass och hade helt vanliga kompisar.

Alva sträckte trött ut sina hopknycklade ben, hoppade ner

10

från fönstret och kröp ner till värmen under täcket i stället.

Den orangegula adventsstjärnan som hängde i fönstret fick lysa. Den gnistrade som en fyr mot den mörka natthimlen.

Hon somnade så fort huvudet landade på kudden.

11

KAPITEL 2 Torsdagar var Alvas näst bästa skoldag. Inte bara för att helgen var i antågande, utan för att det nästan bara var roliga lektioner. Dagens sista ämne hade varit bild. Hon och Alfred hade ritat ett roligt porträtt tilsammans. Nu hade de plockat undan färgerna, sagt hej och ses i morgon till de andra, och var på väg hemåt. De följdes alltid åt till och från skolan, om de inte skulle hem till någon annan kompis förstås. Men det skulle de nästan aldrig. Alfred bodde i huset bredvid Alvas, och de hade känt varandra sedan de var små.

Alva kunde inte låta bli att ta höga skutt där hon gick på trottoaren. Alfred fick emellanåt småspringa för att hänga med, trots att han hade längre ben än hon. Alva visste att det förmodligen var lite smålarvigt att skutta, men hon kunde liksom inte hjälpa det. Det var en bra dag, och fingrarna var vackra av färg. Dessutom var det bara någon vecka kvar till jullovet, vilket var det bästa som fanns. (Näst efter sommarlov,

12

presenter och fågelspår.) Nedräkningen till julafton var i full gång, det var redan Lucia i morgon. ”Lägg av, det är inte lov än!” Alfred log och tittade på Alvas hoppande fötter. ”När förvandlades du till Grinchen?” svarade Alva skrattande och snurrade ett varv.

Alfred log och skakade på huvudet. ”Ska du med hem till mig och kolla på film? Eller göra julkort? Jag har lovat mamma att fixa korten till hela släkten i år.

Jag vet inte riktigt vad som for i mig när jag lovade det. Kanske har jag smittats av din berömda julkärlek!”

Han flinade retsamt och puttade till henne på axeln.

Alva fnissade, nu bubblade det i hela kroppen, igen. ”Låter hur kul som helst, men jag måste hem direkt. Jag ska med mamma och pappa och julfixa så fort de slutar jobba i dag. Vi ska kolla gran och handla lite julklappar!”

Alva klappade händerna av förtjusning. Alfred skakade på huvudet igen. Han hade liksom trott att det här med julhysteri skulle lägga sig lite ju äldre Alva blev, men för varje år blev hon nästan mer knäpp. ”Vad menar du, är det inte tomten som kommer med dem?”

Han skrattade retsamt igen.

Hade det varit kramsnö hade Alva kastat en snöboll på honom nu, men så fort hon försökte plocka upp snön försvann den mellan fingrarna.

De skiljdes åt vid Alfreds hus, och Alva småsprang den sista biten fram till sitt. Hon drog upp porten och studsade uppför trapporna, samtidigt som hon letade fram nyckeln ur fickan.

13

Trapphuset luktade välbekant av en blandning av rengöringsmedel och matos.

Det var åtta lägenheter i huset fördelade på fyra våningsplan, och alla grannar hade bott där så länge Alva kunde minnas. Erik och Maryam i lägenheten bredvid hennes, brukade sitta barnvakt åt henne när hon var mindre. Maryam var snäl�lare än snällast. Albert i lägenheten rakt ovanför, satte alltid på nyheterna på tv:n exakt klockan åtta varje kväll. Eftersom Albert hade lite dålig hörsel så hördes intromelodin ner till Alvas rum.

Och fru Larsson, som bodde högst upp i huset, brukade ibland hänga en påse med en nybakad kanelbulle från kondiset på hörnet på Alvas ytterdörr. Hon var den som gick upp tidigast varje morgon, för att promenera med sin gamla tax Egon. Alva log. Det här var hennes hem. ”Hallååå!” skrek hon så fort hon låst upp dörren. ”Ah!” skrek mamma som stod precis framför näsan på henne i hallen, med ytterkläderna på. ”Ska du skrämma livet ur mig?” sa hon skärrat, innan de båda började gapskratta. ”Nu sticker vi!”

De tävlade nedför trapporna och Alva hann först, som vanligt.

Väl ute på gatan stod de med fötterna i ett lager med nysnö och såg flingor ljudlöst komma dinglandes ner överallt omkring dem. ”Åh, det snöar igen!” utbrast Alva lyckligt och sträckte ut tungan av ren reflex. ”Då bara måste den väl ligga kvar till julafton?” ”Ja”, svarade Alvas mamma och tittade upp hon med. ”Det

14

får vi verkligen hoppas! Det var så himla många år sedan vi hade en vit jul i stan!”

De började gå ner mot centrum, arm i arm, med fjäderlätt snö runt skosulorna. ”Ska vi börja med julklappen till pappa?” föreslog Alva hoppfullt. ”Så kan vi handla gran sen, och äta varma våfflor med hjortronsylt på torget innan vi går hem?” ”En mycket smart, och en mycket god plan”, svarade mamma. ”Vi skyndar oss innan han slutar jobba!”

Med magarna fulla av våfflor tillbringade familjen resten av kvällen med att göra lägenheten på Sköntorpsgatan 4 till den juligaste i kvarteret. Granen ställdes i sin julgransfot i vardags­ rummet. De hängde ljus, glitter och stora röda kulor i de täta grenarna. Alva fortsatte att pynta granen med smällkarameller, godisstrutar, änglar och tomtar, medan mamma var i köket och satte igång med lussebullsdegen. Pappa satte på julmusik, samtidigt som han for runt som en virvelvind mellan rummen, och placerade ut tomtar och julbockar var helst han kom åt. Alva log lyckligt. Det gjorde inget att de inte såg några stjärnor i stan. Nu hade de stjärnor överallt inne istället.

15

KAPITEL 3 När Alva kom hem från skolan stod porten öppen. Utanför på trottoaren stod en stor lastbil parkerad med bakdörrarna på vid gavel. Över lastbilens långsida stod det Ekegrens flytt – vi bär så slipper du i stora, svarta bokstäver. Alva kikade nyfiket in i lastutrymmet. Där fanns flera flyttlådor staplade på varandra, en stor, svart skinnsoffa och en palm, vars breda blad vajade i vinddraget. Man behövde inte ha alla hästar i stallet för att förstå att någon i huset höll på att flytta in. Eller ut. Men vem?

Hon gick vidare in i porten och uppför trapporna. Hennes blöta skoavtryck smälte samman med alla andra på de smutsiga trappstegen. Hon låste upp dörren och skrek sitt sedvanliga ”Hallååå”, samtidigt som hon sparkade av sig skorna och krängde av sig väskan och jackan.

Ett välbekant ”Välkommen hem älskling”, skreks glatt tillbaka från köket. ”Har du haft en bra dag?” ”Mmm”, svarade Alva tankspritt. ”Men du mamma, vem är det som håller på att flytta eller nåt?”

16

Hon gick de sista stegen in till köket, tog ett äpple i farten från köksbänken och sjönk ner på en av pinnstolarna. ”Jo”, svarade mamma, ”det är fru Larsson och Egon tyvärr.

Hon börjar känna att vintrarna här är för långa och för kalla för hennes dåliga leder, så hon har bestämt sig för att flytta.

Om jag inte har missuppfattat henne så ska hon bege sig utomlands, till sin son i Italien tror jag att det var. Eller var det kanske Spanien?” Mamma funderade högt samtidigt som potatisskalen flög runt i diskhon.

Alva föreställde sig fru Larsson i Spanien. Hon såg henne gåendes på strandpromenaden med en röd klänning fladdrandes om benen. Hennes rynkiga fötter var instoppade i ett par fotriktiga skor. Hon log så brett så att löständerna glappade.

Jodå, det kunde nog passa fru Larsson alldeles utmärkt det där med sol, värme och lata dagar.

Alva tog en stor tugga av sitt äpple. ”Vet du vem som ska flytta in i stället?” ”Nej, jag har faktiskt ingen aning”, svarade mamma. ”Vi får helt enkelt hålla ögon och öron öppna!”

När Alva gick hem från skolan höll hon noga utkik efter minsta tecken på att någon ny granne var på väg att flytta in – precis som hon hade gjort varje dag sedan fru Larsson hade flyttat ut.

Hon tittade noga upp mot fönstren, på jakt efter en ny gardin eller kanske en blomma på fönsterbrädet, innan hon gick in i porten. Hon spanade efter stora flyttbilar på gatan, tittade på

17

namntavlan i porten om något nytt namn kommit upp, och lyssnade i trappuppgången efter ljud från fru Larssons våning.

Men hon märkte ingenting annorlunda.

Varje dag vid middagsbordet frågade hon mamma och pappa om de hade hört något nytt, och varje dag svarade de med ett ”nej, tyvärr”. Alva började tycka att det tog en evinnerligt lång tid det här med att flytta in.

18

KAPITEL 4 Alva var för första gången i sitt liv (vad hon kunde minnas i alla fall) sen till skolan. Hur det hade gått till, hade hon inte den blekaste aning om. Hon hade vaknat samma tid som vanligt, ätit frukost som vanligt, kommit på att hon skulle kolla en sak i sitt rum, och vips så hade tiden försvunnit på något högst mystiskt vis. Hon slet stressat åt sig ytterkläderna, samtidigt som hon ryckte upp dörren. Hon blev stående mitt i rörelsen.

Något var annorlunda. Men vad?

Hon funderade. Hade hon hunnit se något skymta förbi när hon öppnade dörren? Hade hon hört något ljud? Något så snabbt att hjärnan inte hade hunnit registrera det än? Hon kostade på sig att stå kvar ytterligare några sekunder, för att se om hon kunde komma på vad det var. De hade ändå bara matte som första lektion, och hon hade räknat klart allt i boken.

Men ingenting hände, och hon tyckte att allt såg ut precis som vanligt i hennes gamla trapphus. Alva ryckte på axlarna, låste dörren och rusade ut ur porten vidare mot skolan.

19

Men hela dagen verkade gå i stressens tecken, inget tycktes gå hennes väg. Hon hade glömt engelskaläxan hemma, hon spillde ut sitt vattenglas i matsalen, och hon snubblade över Saras skor när hon skulle sätta sig vid bänken på svensklektionen. Det blev en riktig skitdag på alla sätt.

Det var först när hon utmattad la huvudet på kudden den kvällen, som tankarna fick vandra som de ville. De letade sig genast tillbaka till morgonen och känslan över att något hade varit annorlunda när hon hade öppnat ytterdörren. Vad var det som hade fått hela henne, både kropp och hjärna, att reagera så?

När hon hade frågat pappa vid middagen hade han ryckt på axlarna och sagt ”växtvärk, kanske?” men Alva var övertygad om att det var något annat, något mer än så. Hon skakade uppgivet av sig känslan, la sitt trötta huvud till rätta på kudden och drog täcket tätare omkring sig.

Exakt klockan 01.24 satte sig Alva käpprätt upp i sängen med ett ryck som hade skrämt livet ur hennes hund. Om hon hade haft någon det vill säga. Yrvaket stirrade hon rakt framför sig och undrade vad tusan kroppen ville upp och hoppa vid den här tiden för.

Hon kliade sig i det rufsiga håret och såg sig förvirrat om i rummet, innan hon la sig ner igen. Så plötsligt mindes hon!

Hon visste precis vad det var som hade fått henne att stanna till i morse. Exakt på pricken visste hon! Det hade varit en lukt.

En ny, främmande lukt som inte hörde hemma i hennes hus.

En lukt som hon faktiskt hade känt många gånger förut, men aldrig i ett trapphus. Och allra minst i hennes eget.

Det hade luktat skog. Riktig skog. Inte rengöringsmedels-

20

skog eller doftgransskog, utan skog som den luktar om våren.

Som när familjen brukade göra utflykter. Den sprittande lukten av knoppar, blöt jord och stilla aprilregn. Så, precis så, hade det märkligt nog under några få sekunder luktat i hennes trappuppgång, en alldeles vanlig vardagsmorgon i december.

Det var det. Sedan somnade hon.

Alva stod i trapphuset redan en timme innan skolstart. Doften av vårskog fanns där igen, svagt, men definitivt där. Vad kunde få ett helt trapphus att lukta så gott, funderade hon. Köpte man hem blommor, eller för den delen en gran, så luktade det inte alls så här. Trots att lukten var svag tog den helt över trapp­ husets vanliga doftblandning av Maryams parfym, blöt hund och rengöringsmedel.

Vårlukten väckte något i henne, ville henne någonting. Hon bara måste ta reda på mer! Hon bestämde sig för att klättra upp på den stora kullen i parken, mittemot deras hus på andra sidan gatan. Där borde hon få bra insyn i alla lägenheter.

Kanske kunde hon se något i fönstren som kunde hjälpa henne vidare?

Alva sneddade över gatan och började gå uppför kullen.

Det var inte en särskilt hög kulle, men det var rätt så brant.

Hade man åkt pulka där varje vinter sedan man var tre år gammal, som hon hade gjort, då visste man precis vilken väg som var snabbast upp.

Senast förra året hade hon skämts lite när Ebba gick förbi

21

med några av tjejerna i parallellklassen, och Alva stod snorig, med röda kinder och en stjärtlapp under armen, högst upp på kullen. Trots åren av pulkaåkning, hade hon aldrig testat att spana in genom grannfönstren tidigare. Hos Alfred, såklart, men inte hos någon annan.

När hon väl nått toppen, såg hon till sin förtjusning att hon hade haft rätt. Kullen var tillräckligt hög för att bussarna inte skulle skymma hennes sikt. Sekunden hon ställde sig där svepte en märklig känsla över henne. Hon riktade ögonen direkt mot fru Larssons övergivna lägenhet – kunde någon ha flyttat in där utan att hon hade märkt det?

Lägenheten hade tre fönster ut mot gatan. I två av dem var persiennerna neddragna. Det tredje fönstret gapade svart och tomt. Ingenting stod på fönsterbrädan, och inga gardiner hängde uppe. Alva suckade besviket. Det fanns ingenting att se. Ännu en gång kunde hon bittert konstatera att hennes vilda fantasi skenat iväg med henne. Hon kände sig makalöst dum.

Hon hade missat en timmes sovmorgon för att det hade luktat skog i hennes trappuppgång. Herregud, vilken idiot hon var!

Hon vände sig om för att börja gå ner igen, när hon såg något blänka till i ögonvrån. Blixtsnabbt vände hon åter blicken mot lägenheten. Hon vickade på huvudet för att få en annan vinkel.

Där hon nu stod såg hon konturerna av fru Larssons innertak tydligare. Alva kisade för att se bättre.

Då hände plötsligt flera saker samtidigt. Hon råkade ställa sig med ena foten på en isfläck, så att hon tillfälligt tappade balansen, och blicken for från fönstret ner till marken. När hon återfått kontrollen hade en enorm lastbil, med någon sorts skylt på taket, ställt sig vid busshållplatsen rakt framför hennes

22

hus. Den skymde precis sikten till fru Larssons fönster. Hon väntade otåligt på att den skulle köra iväg. Hon kände pulsen dunka i tinningarna, blodet rusa i ådrorna och handsvetten bryta fram innanför vantarna.

Lastbilen hostade till, tog sats och hackade trögt vidare i kylan. Alva stirrade med stora ögon mot lägenheten igen. Nu var tre persienner neddragna! Hon stirrade stint mot fönstren i ett par minuter till, men ingenting mer hände.

Hon började med långsamma steg masa sig iväg mot skolan.

Benen gick av sig själva, för Alva var inte alls med. Förvirrade tankar flög som galna fjärilar, fram och tillbaka, i hjärnan. Det gick inte att få dem att flyga åt samma håll.

När hon nådde skolgården var hon ändå så pass klar i huvudet att hon med största säkerhet kunde konstatera följande: Någon befann sig inne i fru Larssons lägenhet. Denna någon hade fällt ner en persienn, medan lastbilen hade stannat framför fönstret. Hon var också nästan säker på en sak till, men hon brottades med sin logiska del av hjärnan om det överhuvudtaget var möjligt: Innan persiennen hade fällts ner, kunde hon ha svurit på att hon hade sett en stjärnklar natthimmel där fru Larssons vardagsrumstak borde vara.

23

När Alvas granne flyttar ut ur deras lägenhetshus börjar mystiska saker hända. Samma dag som Alva ska gå på jullov träffar hon en märklig flicka i källaren. Och när Alva nyfiket sneglar in genom grannens fönster blir frågorna fler och fler. Hon kan svära på att det var en riktig stjärnhimmel hon såg bakom persiennerna. Men det är väl knappast möjligt. Eller?

Snart kommer Alva och hennes familj dras in i ett äventyr bortom storstadsmyller och människoliv. I skogarnas djupa mörker utkämpar sagolika varelser en kamp mot varandra, och Alvas önskan om att få vara med om något magiskt går från dröm till skrämmande och livsfarlig verklighet.

www.vistoforlag.se