9789178856237

Magnus Ottosson

Frank

Frank Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Magnus Ottosson Grafisk form och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-623-7

FRANK Magnus Ottosson

Prolog Amie Det hade varit en bra morgon. Måndagar var något hon såg fram emot. Arbetet på tidningen hade på många sätt förändrat hennes liv. Hon hade ända sedan hon börjat sin anställning känt att hon var på rätt ställe. Det var något nytt, något hon gillade och trodde på. Kollegorna var fantastiska. Visst hade hon trivts inom kafé- och restaurangbranschen, med många unga och likasinnade kollegor, men det här var något annat. Det var något spännande, kändes mer seriöst. The New York Times andades historia, kvalité och professionalism.

Hon gjorde sig klar för ännu en arbetsdag bakom receptionsdisken. Hon rättade till den vita skjortan, drog med händerna över den mörka kostymen, kände så att håret låg rätt. Hon var redo. Hon log mot Simon när han tittade upp från mötesbokningarna och lunchförfrågningarna på skärmen. Klockan passerade sju . Hon hörde hur låset i entrédörrarna klickade till, dagen kunde börja.

De första besökarna hopade sig runt disken. Så här såg det ut varje morgon. De ringde i tur och ordning upp de medarbetare som väntade besök, visade artigt var kaffemaskinen fanns och fortsatte sedan med nästa.

Bara några minuter senare såg hon Patric komma in genom snurrgrinden. Idag var han inte ensam. Hennes blick fastnade 7

på den långa, mörkblonda mannen i hans sällskap. Hon hade aldrig sett honom förut. De mjuka lockarna dansade i takt med hans steg när de närmade sig disken.

– Amie, Simon, vi har en nyanställd som börjar här idag, log Patric mot dem.

Hon sken upp. Det kändes som hon log så fånigt mot honom.

Hans blick, det var något med hans blick och de blå ögonen.

De var fängslande på något sätt. Hon kunde inte tappa fattningen nu. Hon log och de presenterade sig. Hon frågade artigt om han behövde hjälp med något. Leendet kunde hon inte släppa.

Hon log konstant ända tills han var utom synhåll, då kunde hon andas ut.

– Det var värst, sa Simon och log mot henne.

– Äh, sluta med det där, skrattade hon.

Hon skulle ju inte bli intresserad av någon ny nu. Hon behövde fortfarande tid för sig själv efter allt som hade hänt. Hon kände sig inte redo. Eller var hon det? Patrics vän skulle ju arbeta i huset. Det skulle vara omöjligt att inte möta honom. Hon log för sig själv när hon tänkte på det. Amie harklade sig, rättade till sin kostym och gjorde sig redo att ta emot nästa person bakom disken.

8

Kapitel 1 Nutid – Frank Stadens ljud fullkomligt kastade sig över Frank Douglas Andersson när han klev ut genom porten. Pulsen i New York var inte lik någon annan plats han hade varit på. Staden som aldrig sover, var det så? Eller var det Los Angeles? Han var osäker, men hur som helst stämde det. Ljud och rörelse, dygnet runt sju dagar i veckan, året om. Var man van vid den småländska landsbygdens lågmäldhet kunde intrycken tyckas överväldigande, men någonstans var det just det här han sökte, när han fick tag på den där lilla möblerade enrummaren på West 82nd Street, alldeles intill Central Park.

Med förhållandevis lätt bagage hade han anlänt till New York för knappt två veckor sedan. Hela tanken med att börja om var att inte ha med sig så mycket från sitt förra liv. En till bredden fylld hockeytrunk var det han tog med och det som inte fick plats fick bli kvar hemma. Lägenheten hemma i Växjö hade han sagt upp och merparten av sina saker hade han sålt eller skänkt bort. Några av hans mest kära ägodelar fanns magasinerade i pojkrummet hos föräldrarna i Alvesta.

Han var en rutinmänniska. Den korta promenaden på några minuter längs med Central Park West, vidare in i Central Park hade redan hunnit blivit en del av hans vardag. Han köpte som vanligt en kopp kaffe och en bagel hos den alltid vänligt hälsande 9

Tindu, som leende stod vid sin strategiskt välplacerade kaffevagn, i gångstråket in emot parken. Det verkar gå bra för Tindu, tänkte Frank, då vagnen ständigt hade en strid ström med kaffetörstiga turister och New York-bor omkring sig. Tindu pratade glatt och högljutt. Han viftade vilt med armarna när han gestaltade sina berättelser och hans kunder gick alltid därifrån med ett stort leende på läpparna. Han såg ut att befinna sig på helt rätt ställe i livet. Frank såg framför sig hur han själv stod och sålde bagels till turister, pratade vitt och brett om sitt liv, fyllde bagels med Cream Cheese och öppnade mjölkpaket på löpande band. Ingen dag skulle vara den andra lik. Vilken mardröm, tänkte Frank och kunde inte låta bli att skratta åt sin tanke. Utanför en tobaksaffär konstaterade han att löpsedlarna den 22:a april 2012 inte bjöd på några större nyheter. Världen tycktes nöjd med sig själv och människorna som bodde där i stort sett överens med varandra.

Frank promenerade långsamt längs en välkrattad grusgång och lyssnade till det trivsamma ljudet av skosulornas skrapande mot marken. Vädret var jämförbart med en svensk högsommardag, solen sken och han såg bara enstaka moln på himlen.

Vårsolen värmde Franks kinder och en stark känsla av välbehag infann sig hos honom. Att promenera i Central Park en vacker söndag i slutet av april var inget han hade kunnat drömma om för ett halvår sedan.

Att vara ensam hade han aldrig haft problem med. Han såg sig inte på något sätt som osocial, men gillade lugnet när han bara fick vara ifred med sina tankar. Han hade ibland känt sig annorlunda för det, särskilt under studietiden när han under några år bodde i studentkorridor. Dörrarna i korridorerna var oftast olåsta, stod på glänt och alla umgicks frekvent med varandra. Franks dörr var alltid stängd och tidvis även låst, vilket uppfattades som avvikande av de övriga på studentboendet.

Han hade skämtsamt blivit kallad för enstöring och ensamvarg.

Orden hade uttalats med glimten i ögat, men Frank hade ändå 10

tagit illa vid sig. I hans huvud hade de en negativ klang och det fick honom att tvivla på sig själv. Hans nära vänner var en trygghet för honom. De accepterade och såg honom för den han var, vilket stärkte honom, när han utåt uppfattades som om han ville isolera sig istället för att vara social.

Han hade alltid tyckt om att skriva. Yrkesvalet som journalist hade varit enkelt för honom. Länge hade han funderat på att skriva en bok, han hade kunnandet, ansåg han. Självförtroendet hade av någon outgrundlig anledning blivit naggat i kanten.

Han hade svårt att slå sig för bröstet och känna sig stolt, även om han innerst inne visste att han var bra på att skriva. Han hade en stor portion Jante inom sig som han frenetiskt försökte arbeta bort. När han tagit det största steget i livet, att som 32-åring flytta till USA, fick han snabbt bekräftat att inställningen hos människorna här var annorlunda än hemma. Här var det okej att tycka att man var bra på något. Det var okej att ha drömmar, okej att sikta högt.

Det kändes så klart otäckt att kasta sig ut i okända vatten, lämna tryggheten bakom sig, men hans kropp talade om för honom att det var rätt. Boken han arbetade med var en typ av självbiografi och hade sitt ursprung i det gångna året, som inte kunde beskrivas med något annat ord än nattsvart. Vad som börjat som terapi för honom, att skriva om sina tankar och känslor, hade vuxit och format sig till något som började likna en halvfärdig roman. Det var ju det här han kunde, det han var bra på. Han visste att han hade det inom sig och tyckte nu att han kunnat förvandla något mörkt och sorgligt till något välformulerat, kanske till och med bra. Nu var han dessutom på en plats, långt bort från det jobbiga, vilket gjorde det lättare för honom. De korta dagboksanteckningarna som hållit honom flytande det senaste året hade förvandlats till en sammanhängande berättelse, med karaktärer, känslor och innehåll som han med trygghet kunde benämna som en roman.

11

Det var en sådan där smått magisk dag och Frank noterade leenden på alla läppar han såg. Familjer med picknick-korgar, äldre par som gick hand i hand, barn som sprang runt och lekte.

Han kände den lätta vinden mot sitt ansikte och lät den varsamt ta tag i lockarna i hans mörkblonda kortklippta hår. Han slöt ögonen och lät de djupa andetagen fylla hans lungor med luft för att sedan släppa ut den igen. Efter fem mediterande inandningar öppnade han sakta ögonen. Kroppen var i total harmoni.

En kvinna med barnvagn i trettioårsåldern hade satt sig på en bänk och blundade avslappnat i den varma vårsolen, medan barnet tycktes sova tryggt i vagnen. Hon var lätt brunbränd med svallande blont hår som slutade strax nedanför skulderbladen.

Ett tag funderade Frank på om han skulle sätta sig intill henne, men i sista stund smög sig en viss tveksamhet över honom. Han passerade henne och slog sig istället ned på en bänk ett stycke längre bort. Där tog han fram sin bärbara dator, lätt skyddad från solen av en stor asp vars prasslande blad gjorde att han inte behövde kisa.

Att sitta och studera andra människor var något han trivdes med. Han underhöll sig själv med att hitta på historier om alla han såg. Ett par gick förbi och Frank såg att de inte höll varandra i handen. Minerna var ansträngt glada och någonting sa honom att det fanns problem mellan dem. Han fantiserade om att deras förhållande var på ruinens brant och att kvinnan tröttnat. Den slanka kvinnan rörde sig med en steglängd som var vida överlägsen den korpulente mannen. Hon kan hitta något bättre, tänkte han när paret gick förbi och noterade hur mannen med sitt runda ansikte och glesa hårväxt ansträngt torkade svetten från pannan med en välanvänd näsduk.

Strax därefter kom en man med bister uppsyn, krampaktigt löpandes genom parken. Hans ben tycktes inte hitta rytmen och någon träning i löpteknik kunde han definitivt inte ha ägnat sig åt. Utarbetad affärsman, bestämde sig Frank för. Mannen har 12

läst att löpning är avkopplande men han är både irriterad och stressad och känner sig inte ett dugg avslappnad. Han borde byta jobb. Frank log åt sin egen fantasi. Han tog ett djupt andetag, satte igång datorn och började skriva.

Under de första veckorna i staden hade Frank blivit guidad av sin vän Patric, något han var mycket tacksam för. Patric hade visat Frank runt, tagit med honom på restauranger, fik, promenader och barer trots att Patrics schema i allmänhet var mer än överbokat. Att ha en nära vän som var från staden, bodde och arbetade här hade varit en stor anledning till att flytten blivit möjlig.

Franks föräldrar ringde ofta och han försäkrade dem att allt var bra. Deras oro över sin enda sons välmående var befogat efter det senaste året, det visste han och gav dem all tid han kunde för att försäkra dem om att han var på rätt spår i livet.

Han hade redan hunnit förälska sig i New York och varvat sitt skrivande med att besöka alla de större attraktionerna och sevärdheterna. Frihetsgudinnan på Liberty Island, en mäktig skapelse skänkt av Frankrike i slutet av 1700-talet, stod alltjämt ståtlig, utan märkbar armvärk, med facklan i handen, strax söder om Manhattan. Empire State Building hade han varit uppe i två gånger då det mulna vädret inte gav någon vidare upplevelse den första gången. Utsikten var magnifik och han stannade länge kvar på den 86:e våningen och betraktade de många skyskraporna som sträckte sig som ett sädesfält mot himlen. Han hade sett musikaler på Broadway, besökt Times Square, för säkerhets skull på kvällstid, för att ta del av de miljarder små dioder som lyste upp området i sina enorma neonskyltar. Finanskvarteren och Brooklyn Bridge var imponerande. På västra sidan Manhattan hittade han War and Space Museum där man fick gå ombord på både ett hangarfartyg och en ubåt som tjänat under andra världskriget. Han hade dock fastnat lite extra för Central Park, som tack vare närheten till hans hem hade 13

blivit en daglig rutin för honom att besöka och utforska. Trots att han gillade att vara själv så hade nu en känsla av ensamhet börjat smyga sig på. Han hade inga sociala kontakter i staden förutom Patric, vilket gjorde att hans föräldrars idoga ringande kändes oväntat bra och dessutom såg han fram emot att börja sitt nya arbete om en dryg vecka.

Det hade nu blivit onsdag och Franks dagliga rutiner fortlöpte.

Klassisk turism varvades med lugna promenader med datorn under armen i sökandet efter den perfekta platsen där han kunde sitta och låta inspirationen flöda.

På väg till Central Park denna morgon gick Frank som vanligt i sina egna tankar när det plötsligt small till alldeles intill honom. Han kastade sig reflexmässigt åt sidan, in mot husväggen. En kvinna skrek till och flera personer stannade upp. En mindre Mercedes hade svängt ut på Central Park West utan att se sig för och blivit påkörd av en större Ford. Inom några minuter hördes ambulanssirenerna och Franks puls ökade kraftigt.

Olyckan och ljuden från blåljuspersonalen väckte minnen hos honom som han under en lång tid förträngt. Plötsligt kändes benen svaga och han fick luta sig mot husväggen, andas djupa andetag och blunda för att hindra ångesten från att ta över hans kropp. Han fick snabbt en tryckande känsla över bröstet. Yrseln och svårigheten att fokusera blicken kom strax efteråt. Han visste vid det här laget hur en ångestattack kändes. Under det senaste året hade det blivit en välbekant upplevelse för honom.

Han blundade och tog långa djupa andetag för att få ned sin skenande puls. När han tittade upp såg han att bägge förarna stod intill sina fordon och diskuterade med polisen och hade klarat sig utan skador. Bilarna var det sämre med. Han andades ut och kunde lättad promenera vidare in i parken. Väl där hade pulsen lagt sig något, men den stressade känslan i bröstet höll sig kvar. Jag trodde den var borta nu, tänkte han, jag trodde ångesten var borta.

14

Han hade promenerat en halvtimme innan han kände hur kroppen lugnade ner sig. Magen gav honom en kraftig signal av hunger och han gick tillbaka till Tindu och köpte med sig något ätbart. En bit in i parken noterade han för andra dagen i rad kvinnan med barnvagnen vilandes på samma bänk som tidigare. Barnet satt lugnt i mammans famn och han bestämde sig för att slå sig ner bredvid dem. Han hade köpt två bagels då han kände sig lite extra hungrig, men tänkte snabbt att det kunde passa bra att dela dem med någon, till exempel en attraktiv tjej, sittandes på en bänk.

– Hej, ursäkta, har du något emot att jag slår mig ner? hörde han sig själv säga, imponerad över sin egen framfusighet.

– Nej, inte alls.

Kvinnan lade sin arm runt barnet och makade på sig för att Frank skulle få plats. Hon log, sträckte fram handen och presenterade sig som Amanda.

– Det här är Keith, sa hon och strök sin, enligt Franks bedömning, knappt ettåriga son ömt över huvudet.

Frank blev reserverad över barnet, en reaktion som han inte riktigt kunde förklara. Han blev avvaktande och hans kropp sade åt honom att istället fortsätta promenaden in i parken.

Till slut lyckades han besegra flyktkänslan och hittade mod att inleda en konversation.

– Vill du och Keith ha min ena bagel? Jag har två, frågade han sin kluvna känsla till trots.

– Åh tack snälla, verkligen gulligt av dig.

Keith sträckte ivrigt sina små tjocka armar mot bakverket, samtidigt som han försökte göra sig förstådd med hjälp av en hel harang med läten som ingen lingvist i hela världen skulle kunna förstå sig på.

– Han verkar hungrig.

– Ja, han äter jämt. Det kanske syns, skrattade Amanda och klämde lite på valkarna på Keiths armar och lår.

Efter att ha samtalat en kort stund hade han noterat att 15

det inte krävdes någon socionomexamen för att diagnostisera Amanda som otroligt pratsjuk och Frank drog upp några tänkbara scenarion i huvudet. Antingen en mammaledig och mycket social människa eller en ensamstående förälder, med betoning på ensam. Han fick rätt på samtliga analyser då det visade sig att Amanda var både mammaledig, social och ensamstående.

– Jag hör att du inte är härifrån, sa hon. Vart kommer du ifrån?

Han drog den korta, förskönade versionen om att han behövde en nystart i livet, hade en kompis som bodde här, var utbildad journalist och jobbade på The New York Times.

Detaljer och orsaker som han knappt själv orkade ta itu med lämnade han utanför den här konversationen.

– Vad tycker du om New York då?

Amanda log när hon ställde frågan. Frank log tillbaka.

– Jo, men mycket bra. Det är en fantastisk stad. Jag har fått några veckor att acklimatisera mig så jag har varit runt mycket.

Gjort turistgrejer, du vet.

Amanda skrattade åt hans sista kommentar samtidigt som hon långsamt satte håret bakom ena örat. Hennes blå ögon tittade djupt in i Franks och han kom för en kort stund av sig innan han fortsatte.

– Du då, vad gör du?

Amanda var inte lika censurerad i sin framtoning. Frank fick veta hela historien om hur hon var uppväxt på landsbygden i Missouri, träffat kärleken på en resa till Florida, Mike hette han.

De hade blivit blixtförälskade, flyttat ihop, gift sig och skaffat barn inom ett år. När sedan förälskelsen lagt sig hade Mike lämnat henne för någon annan.

Mike var välbärgad och hade gett henne ett välstånd som många skulle vara avundsjuka på och hon hade inte gått lottlös ur äktenskapet. Hon bodde kvar i New York för att Keith skulle få vara nära sin pappa, men med släkt och familj kvar i Missouri så var livet ensamt för henne här.

16

Lille Keith hade somnat i vagnen och Frank hade under samtalet blivit mer och mer intresserad av att träffa Amanda igen. Den där avvaktande känslan som han känt för bara några minuter sedan var som bortblåst och han insåg hur mycket han saknat att prata med någon. Frank hann inte tänka färdigt då Amanda avbröt hans grubblande.

– Skulle du vilja ses nån mer dag?

– Absolut, det skulle vara trevligt, hörde han sig själv säga.

Det snabba svaret förvånade honom.

Amanda tog fram en lapp och skrev ner sitt telefonnummer.

– Hör av dig, sa hon med ett leende samtidigt som hon kastade bak sitt långa blonda hår över axlarna likt en förföriska från valfri Hollywoodfilm. Återigen möttes deras blickar, lite för länge för att bortse ifrån. Hennes mun var lätt öppen och hon bet sig i underläppen på ett sätt som nästan kändes medvetet.

Frank svalde hårt och log mot henne samtidigt som han reste sig.

– Absolut, ta hand om dig.

Frank tog det sista av sin bagel och gick vidare in i parken för att fortsätta arbeta med sin bok. Det där var ju lite oväntat, tänkte han för sig själv, fortfarande stolt över sin framfusighet.

Innan han slog upp datorskärmen hann han tänka att han var imponerad hur man som ensamstående mamma i New York hann ta hand om sin kropp så väl som Amanda tycktes göra.

Hennes blå ögon och hennes leende stannade kvar i Franks tankar hela eftermiddagen.

17

När Frank är på väg hem från jobbet får han ett samtal som förändrar hans liv. En tragisk händelse har gjort att det senaste året varit mörkt och utan framtidstro, men när Patric ringer och erbjuder honom boende och ett jobb i New York är det som att han får en andra chans. Ett vikariat på The New York Times, en av de mest anrika tidningarna i världen. Inget håller honom kvar i Växjö längre.

Uppsägningen från hans tjänst på Smålandsposten är odramatisk och den 10 april 2012 lyfter planet mot JFK Airport i New York.

Hans förflutna plågar honom, men ett oväntat möte redan första arbetsdagen får honom trotsa osäkerheten och övertygar honom om att det är rätt beslut att börja om.

www.vistoforlag.se