9789178854769 by Smakprov Media AB

Luctor Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Christian Dimell © Illustratör: Adam Viktorisson Grafisk form och sättning Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2021 ISBN: 978-91-7885-476-9

LUCTOR av christian dimell

– Mina damer och herrar, pojkar och flickor. Välkomna till

en värld där allt kan hända. Låt oss ta er på en spännande resa med upplevelser så fantastiska att dom är svåra att tro på om man inte vore här. Öppna era sinnen och blinka inte för länge. Då kan ni gå miste om det otroliga. För här på cirkus Dux är allting möjligt. En dramatisk paus följdes av att facklorna slocknade.

– Får jag be om … största … möjliga … tystnad.

uctor följde alltid större delen av föreställningen från sidan av manegen, alldeles intill de stora röda draperierna. Han mimade till pappans öppningstal, mannen vars namn glänste med stora gula bokstäver ovanför ingången till Cirkus Dux. Innanför tältdukens blå och röda ränder hade han sett hundratals av dessa monologer. Orden var inte många, men Dux tog sin tid och byggde upp en dramatisk känsla med sin mörka stämma. Luctor tänkte ofta på att hans far aldrig såg så stolt ut som när han stod där framför publiken i lågornas sken. Den höga svarta hatten tryckte hans mörka lockar en bit ned över öronen. Hans grå ögon gnistrade i ljuset tillsammans med den röda sammetsfracken med gulddetaljer som inte hade kunnat knäppas på flera år över magen. Skägget virvlade sig ner och täckte nästan frackens matchande fluga. En svart läderstövel smet tajt om hans högra vad ända upp till knänivå medans det gick att skymta en bit av den slipade trästumpen vid det vänstra byxbenets slut. När talet var färdigt släcktes facklorna på ett kick och lämnade bara små glimrande stearinljus i mörkret. De dånande applåderna minskade i styrka samtidigt som Dux haltade ut igenom draperierna utan att det knappt märktes. Hans stund i rampljuset var över för den här gången. Utöver små viskningar och kvävda fnittringar från ett par platser runt den stora scenen fanns nu bara en spänd tystnad i luften. Pojken tog ett djupt andetag igenom näsan och njöt när favoritlukten av popcorn och sågspån fyllde honom. Plötsligt tändes de större ljuskällorna igen och mitt i manegen stod nu mamma Tämja på händer i en glittrande grön dräkt tätt mot kroppen. Hennes handflator vilade på ett halvmeters högt podium som inte hade plats för mycket mer än henne själv. När applåderna

slutat för andra gången för kvällen krökte hon ryggen smidigt bakåt i en brygga och satte sig ned med benen i kors på den lilla höjden. Som alltid vid sitt inledande nummer tittade hon sig runt med de isblå ögonen för att ta in stämningen innan showen skulle komma igång på riktigt. Det fanns många fantastiska akter på cirkusen, men hon visste att de flesta som satt framför henne var där till största del för vad de nu skulle få se. En blek smal arm höjdes sedan upp i luften och fingrarna knäppte två gånger. Först hände inget, men efter ett par ytliga andetag hördes ett uppspelt sus igenom publiken. Draperierna hade förts åt sidan och in i ljuset kom Gnista. Ljudet av hennes fotsteg hördes tydligt på väg fram emot cirkelns mitt och svansen skapade ett spår i marken. Tämja satt fortsatt med ryggen emot hennes älskade vän och kände lugnet komma till sig. Det var dags att skina och det fanns ingen situation i världen som fick henne att känna sig så självsäker som denna. När hon vände sig om för att ge sina första kommandon stod Gnista lydigt och väntade. Den sträckta halsen placerade djurets ögon långt över hennes egna, men det gjorde inte förtroendet mindre. De första tonerna från en fiol startade och hon signalerade till Gnista att sänka sitt huvud för att få en smekning. Det blev bara en underarms avstånd mellan hennes skarpa kindben och varelsens sylvassa tänder. Den varma andedräkten strömmade emot henne och det fladdrade till i det kortklippta håret när hon stirrade in i de avlånga, svarta pupillerna. För Luctor var draken en del av familjen och den hade funnits där som en självklarhet under hela hans 12-åriga liv. Till en början hade han inte förstått vad det var som folk tyckte var så speciellt med just Gnista i jämförelse med alla de andra djuren de hade, men med åren hade det klarnat hur ovanlig hon faktiskt var. Trots djurets skrämmande utseende såg han en godhet i hennes ögon som andra utanför cirkusen inte verkade uppfatta. Det fanns alltid en skräckblandad fascination hos besökarna, där även de största

männen kunde rygga tillbaka om de blev utvalda till den som fick äntra scenen under showen. De stora vingarna fälldes ut och gav starka pustar när Gnista lyfte en bit från marken och svävade stilla. Alla drakar var förstås inte på det här sättet och han hade stor respekt för sin mor som hade skapat ett så oövervinneligt band mellan sig själv och den bepansrade varelsen. För honom hade det alltid känts självklart att det var just hans mamma som lyckats styra om en så farlig best till något helt motsatt. Hon strålade värme och lugn omkring sig och bidrog mycket till den familjära stämningen i den kringresande gruppen. Detta till skillnad från hans far som var en mycket svalare karaktär som sällan yttrade saker i onödan. Luctor kunde nästan inte komma ihåg senast han fått ett leende av sin pappa. Kanske var det därför han tyckte så mycket om att iaktta honom när han stod där framför publiken med ett helt annat ansiktsuttryck än övriga delar av dagen. Det var inte det att han kände sig otrygg vid sin fars sida, för det hade han aldrig fått anledning till, men det fanns en mur där som inte ens hans mamma verkade kunna ta sig igenom helt och hållet. Varma moln slog ut över folket när Tämja kastade upp tusenskönor i luften som Gnista fick att försvinna genom att sända ut heta eldklot ur gapet framför häpnande ögon. De få gångerna hans far hade satt sig ner för att berätta något hade det alltid handlat om hans tid som luftakrobat och vilken stjärna han varit. Hur han hade trotsat tyngdlagen och gjort trick som ingen tidigare skådat. Hans mamma hade berättat att allt varit annorlunda då. Att hon blivit kär i en äventyrlig charmör som sprudlat av livsenergi. Han finns fortfarande där inne, brukade hon säga när hon berättade om

det förflutna. Att trotsa tyngdlagen verkade ha varit hans kärna till glädje, för efter olyckan för 12 år sedan hade inget varit sig likt. Applåder från åskådarna och en drake som sänkt huvudet likt en djup bugning berättade att numret var över. Tämja vinkade med armen högt upp i luften medans hon gick baklänges ut ur blickfånget med hennes älskade vilddjur i tätt följe. Så fort Statero gick ut på golvet blev Luctor som vanligt nervös. Hans bror begick aldrig några misstag, men för honom själv verkade det så lätt att trampa snett på den tunna linan och så skulle allt vara över. För varje år hade den svajande balansgången skett på allt högre höjder och nu som 15-åring gjorde Statero trick som många av de äldre rivalerna aldrig skulle klara av. Dessutom helt utan skyddsnät. De var egentligen ganska olika han och hans bror, men det gjorde dem inte mindre nära varandra. Hans äldre halva hade definitivt fått sin mors lugn medans Luctor själv hade väldiga problem med att komma till ro. För honom var det viktigt att det hände saker för jämnan och en uppgift kunde sällan hålla tag i hans fokus särskilt länge. Han såg upp till Statero och hade alltid följt efter och härmat honom som liten. Då hade han själv gett sig på konsten att gå på lina, men efter att ha hittat sitt eget nummer blev det allt mindre tid på de skakande benen. De hade ändå fortsatt att träna intill varandra och det fanns knappt någon tid alls på ett dygn som de inte var i varandras synfält. Eftersom att de var de enda barnen i gruppen kunde han knappt tänka sig hur tråkigt allt skulle ha varit om brodern inte funnits där. Till honom kunde han berätta allt, och ibland behövdes inte ens det. Det hände att enbart en blick räckte för att kunna säga vad som pågick i den andres huvud. Luctor följde varje rörelse som skedde framför honom. Sexton

trappsteg på stegen upp till plattformen, fiolen som fortsatte att spela, och så det första steget ut på den blänkande vajern. Två andetag senare hade Statero inget att greppa, även om han så ville. Allas blickar var som trollbundna till vad som skedde. I kontrast till många andra i truppen fanns det inget märkvärdigt i pojkens scenkläder. Ett par bruna bomullsbyxor hölls uppe av ett par hängslen på hans seniga kropp och torson täcktes av ett ljust linne. Kanske var det just det som gjorde allt så speciellt. Att han såg ut som en helt vanlig gosse där uppe. Någon som alla mammor skulle ha beordrat ner direkt om det hade varit deras egen son. En helt normal kille med alldeles onormala talanger. Högt där uppe vände han sig om och såg ut över publiken. Ljuset reflekterades på hans bleka, kala hjässa och de grå ögonen log självsäkert. Det var väl möjligtvis just avsaknaden av hår som skvallrade om att han inte var den allra vanligaste 15-åringen, bortsett från situationen han nu befann sig i. Plötsligt svajade linan till och han viftade med armarna. En flämtning gick genom publikhavet. Han tog ett steg åt sidan och såg ut att få tillbaka fattningen, men så ett ögonblick senare föll han handlöst bakåt. Ett skrik kom från flertalet sittplatser när Statero störtade baklänges. Några av mödrarna hann slita tag i barnen bredvid sig för att skydda dem från att se vad som skulle komma att hända. Nästa stund väntade sig alla att höra ljudet av ett människoliv som går i spillror, men när den förskräckliga dunsen aldrig kom så fattade en del inte riktigt vad som hade skett. De blev förmodligen ännu mer förvånade när de fick se den fallande pojken sitta där på linan med utsträckta armar och ett stort leende på läpparna. Även om Luctor hade sett detta om och om igen fick han fortfarande upp hjärtat i halsen när fallet kom. Han mindes hur stolt brodern hade varit när han fick till tricket för första gången under träningen. Planerna på detta hade funnits länge, men det tog ett tag för

den perfekta lösningen att arbetas fram. De två metallringarna med varsin öppning hade tillverkats ihop med en smed och fästes i två grova läderband runt bägge hans anklar. Efter en vecka med den nya anordningen, och oändliga fall i den tjocka övningsmadrassen, hade det äntligen suttit. Allt handlade om att få till tajmingen för att både koppla på och ur sig i en smidig rörelse medans kroppen snurrade ett helt varv runt linan. När detta väl var inpräntat i Stateros ryggmärg verkade det nästan gå av sig själv. Tricken avlöste sedan varandra. Kunde man göra något på marken så verkade man också kunna göra det på en lina fick publiken lära sig. Han balanserade på en arm, cyklade enhjuling och gick baklänges med förbundna ögon. Allt såg så lätt ut från sidan, men det var om man inte visste hur många dagar av träning och misslyckanden som låg bakom det perfekta framträdandet. Hade en strimma solljus nått deras tillfälliga boplats kunde man lita på att artisterna var i full gång med att finslipa sina färdigheter. Ett långt pass innan frukost och sedan ett kortare någon gång under dagen beroende på hur resandet såg ut. De var i ständig rörelse på ett eller annat sätt. Natten var till för vila, men lediga dagar existerade inte. Ljuset dämpades igen efter att Statero vinkat av sig. Ännu ett perfekt nummer att lägga till samlingen. När Luctor såg de rosa, glittrande dräkterna på tre identiska kvinnor med strama knutar på huvudet fladdra förbi visste han att det var dags att sträcka på benen. De studsande trillingarna hade alltid haft akten innan honom och var kanske det framträdande han hade sett allra minst av. Bakom ridån pågick många saker samtidigt. Trollkarlen Nox satt och kelade med en vit kanin och pratade med Slingra som låg med magen pressad mot golvet och benen i splitt. En bit bort hade den muskulösa Panthera just öppnat buren till Validus som tog några smidiga steg framåt med sina väldiga lejontassar och skakade loss den rödbruna manen. Igenom den bakre öppningen i tältet

skymtades cirkusens tre hästar galoppera runt i en cirkel med deras otroligt vackra tränare Skritta i mitten. Luctor gav Viribus en uppmuntrande femma när han gick förbi mannen som var två huvuden kortare än honom själv. Dvärgen hade precis lagt ner en skivstång som vägde minst tre gånger kroppsvikten och såg helt obrydd ut. Strax bakom styrkemästaren hängde pojkens älskade pilbåge och fodralet med de sylvassa, fjäderbeklädda spjuten. Han slängde behållaren runt axeln och tog bågen i ett stadigt grepp. Några snabba, spelande fingrar på strängen sa honom att den var i samma skick som när han lämnat den tidigare under dagen. Resten av rekvisitan fick han hjälp med ut i manegen när det var dags. Nu började den där pirrande lyckan spridas ut från bröstet hela vägen till tår och fingerspetsar. Det fanns ingen bättre känsla än den som infann sig varje gång han ställde sig framför en publik och nu var stunden nära. Det fanns hur många saker som helst de kunde ha lagt sina ihoptjänade slantar på och att de valt att komma dit för att köpa en biljett fick det att kittla i hela magen. Han skulle kunna springa ikapp med hästarna där bakom tältet under hela kvällen med all energi som bubblade inombords. Applåder. Mörker. Ljus. Action. En rund tavla stod redan på plats när han kom till mitten av scenen. Den hade flera röda och vita cirklar, men enbart den innersta betydde något. När publiken tystnat drog han en pil ur fodralet och satte den mot strängen. Bågen lyftes, siktet justerades och ögonblicket senare kröntes den röda punkten på andra sidan av ett stolt monument. Hur man kunde vara imponerad av något så enkelt hade han svårt att förstå. Redan som sexåring kunde han sätta 10 sådana skott på raken och det hade tagit en månad att öva in. Till den andra omgången vilade två pilar på strängen och utan problem träffade de på varsin sida om den första så att det blev alldeles fullt i mitten.

Mamma Tämja hade inte varit helt övertygad när hennes son som precis lärt sig läsa börjat följa med Panthera ut på jakt efter fåglar med en enklare typ av båge. Redan vid den andra turen hade han lyckligt kommit hem med sin egen tjäder hängande på ryggen. Han kom ihåg känslan av besvikelse när modern inte lyst upp av stolthet som förväntat, utan istället gett Panthera några väl valda ord i bestämd stämma. Hon hade senare diskuterat det hela med hans far som uppenbarligen haft en annan inställning då han dagen efter fått ge sig ut igen. Med tiden vande sig modern vid att hennes lilla pojke sprang runt och sköt på alla möjliga mål med tilltagande precision. Det tog faktiskt bara ett par månader tills han fick sin egen pilbåge och det var den bästa present som gick att tänka sig. Han hade vetat med en gång att det var skytte han skulle bidra med på cirkusen så varje steg i den riktningen gav honom enorm glädje. Han hade hittat sin stora talang och kunde inte vänta tills han skulle få visa den för världen. Två år senare hade han stått där för första gången med en klump i halsen och en arm som skakat mer än han trott varit möjligt. Den första pilen träffade långt ut på tavlan och det var som att den högg rakt i hjärtat. Han förväntade sig hånande skratt från stolarna, men istället nåddes öronen av uppmuntrande applåder som fick honom att släppa på mycket av spänningarna. Personerna som iakttog hans minsta rörelse verkade inte förvänta sig mycket av åttaåringen framför dem och så fort han förstod det blev resten en baggis. Fullträffarna avlöste varandra och satt lika säkert som de gör idag. När framträdandet var över den kvällen kände han en lycka och samhörighet med de andra artisterna som inte gick att jämföra med något han upplevt tidigare. Det var som en dröm som gjorde det omöjligt att inte fastna för evigt. Nu hade tavlan rensats och han rättade till scarfen som var knuten över pannan och hängde böljande ner över ryggen. Tyget gjorde ett bra jobb att hålla det rufsiga håret från ögonen och han gillade hur

det fick honom att se ut som en vild sjörövare. De bruna lockarna matchades av västen som hängde över en beigefärgad skjorta utan krage. Runt halsen fanns en blänkande kedja med den lilla amuletten som han hade fått av mormor Sia och som alltid prydde hans bröst. Personen som assisterade honom gav tavlan en knuff och den började svänga fram och tillbaka. En efter en ven spjuten genom luften i en rasande fart tills fem satt tätt intill varandra på ett område mindre än en handflata. Kort därefter svajade han själv i en sele en bra bit över marken med vinden susande om öronen. Publiken vred sina huvuden för att följa hans bana genom luften. Träff. Träff. Träff. När de bara fötterna nådde marken var det dags för hans senaste trick i samlingen. Det hade inte varit lätt att lära sig att hålla bågen mellan tårna, men för varje dag hade den tappats färre gånger. Stå på händer kunde han redan innan, det ingick liksom i att bo på en cirkus. Sedan kom det till det där med att få tillräckligt med kraft i skottet för att pilen skulle nå hela vägen fram. Till en början hade det gjort så ont att det varit omöjligt att få någon ordentlig spänn på strängen. Vecka efter vecka blev smärtan mindre så han kunnat börja fokusera mer på att finjustera siktet. Det handstående skyttet var helt klart den svåraste delen i akten, men inte den mest riskfyllda. Nerverna låg mer i att han skulle misslyckas totalt än att någon kunde komma till skada. Med största koncentration placerade han händerna på två små rundade plattor som vilade på varsin smal järnstång. Allt ankrades i en stadig anordning på marken. Han pressade sig upp i handstående med tyngden från utrustningen i andra änden av kroppen. Sakta kröktes ryggen bakåt för att inte tappa balansen. Nacken följde med i rörelsen och han kunde då i sin c-formation fästa blicken på den färgade cirkeln. Ett djupt andetag och så släppte han taget med tårna.

Mitt i prick. Lättnad. Efter ytterligare ett par finurliga sätt att visa upp sin träffsäkerhet på stod han nu inför den rafflande finalen. – Finns det någon som är modig nog att komma ner och hjälpa mig, sa han tydligt ut mot åskådarna. Han tittade sig runt och såg några ivriga händer höjas. Han tog sin tid och iakttog var och en av de potentiella kompanjonerna. När alla gåtts igenom sträckte han fram fingret och pekade på den största mannen av de frivilliga. – Välkommen hit min herre. Mannen reste sig med ett leende och tog sig ut i allas blickfång. När han väl stod bredvid Luctor tornade han minst två huvuden över den pilskjutande pojken. Perfekt, tänkte Luctor som visste att det var ett smart drag att få sig själv att se så barnslig ut som möjligt inför alla som tittade. – Varsågod och sitt, gestikulerade han mot pallen framför den vid det här laget välkända tavlan. Mannen tog ett par steg framåt och satte sig stelt på den utvisade platsen. – Nu måste du sitta riktigt stilla, förklarade pojken högt. Rör du dig så kan något gå väldigt, väldigt fel. Leendet som först hade funnits på herrens läppar var nu borta och när han fick ett skinande rött äpple placerat på sitt huvud insåg han vad som skulle komma att hända. Luctor gick bort mot sin egen position och lämnade mannen som försökte tvinga ner en långsam sväljning. Väl på plats måttade han in höjden på äpplet med de röda och vita cirklarna som referens. Det hade blivit dags att flytta ner scarfen över ögonen. Hans sinnen skärptes när synen plötsligt inte kunde hjälpa honom. Publiken tordes inte ens viska till varandra. Snett till höger hörde han en knarrande bänk när någon vred på sig. Rakt bakom satt en annan nervöst och trummade med fingrarna mot låret. Mannen som nu var lika redo att springa iväg som en kackerlacka när ljuset tänds hade börjat svettas kopiöst.

Strängen spändes med ett lätt ljud som fick alla att hålla andan och när han väl släppte var det inte längre bara han själv som hade förtäckta ögon. Två tätt följda stötar med väldigt annorlunda ton gjorde att skytten kunde dra på mungiporna redan innan den sista dunsen av ett äpple som träffade marken nådde honom. Ljuset slog återigen mot hans ögon i samma stund som jublet bekräftade den lyckade träffen. Han signalerade åt den utvalda mannen att det gick bra att ställa sig upp igen. Det krävdes två försök innan herren kunde komma upp på de skakande benen för att möta pojken i en djup bugning. Sedan stapplade han tillbaka till sin plats för att i den mer dunkla delen av tältet ta fram näsduken och i smyg torka bort dropparna över pannan. – Han höll på att skita på sig, flinade Statero när han såg Luctor komma tillbaka in från föreställningen. De gav varandra en kram för de två lyckade framträdandena och såg sedan resten av showen tillsammans från sidan. Efter att alla hade samlats i manegen för att ta emot kvällens sista applåder tömdes så tältet på ivrigt pratande gäster. Arbetet bakom kulisserna tog vid med att göra djuren redo för natten. Respektive tränare hade egentligen inget behov av ytterligare hjälp, men bröderna hade tagit för vana att hålla sig nära Panthera och hans enorma kattdjur Validus. De tog en kvällspromenad för att låta lejonet göra sina behov i de sista strålarna solen hade att bjuda på den aftonen. Deras läger var uppsatt i utkanten av det lilla samhället vars invånare precis hade lämnat dem. På byns ena sida öppnade havet upp sig, och på den andra fanns oändliga gröna vidder med spetsiga berg som ramade in synfältet. Validus var otroligt väluppfostrad och tittade inte ens åt cirkusens får som stod och betade bara något stenkast ifrån där de gick. – Hade det inte varit kul att lära dom där fårskallarna några trick? sa Luctor och nickade åt djuren. – Du hade inte ens haft tålamod att lära dom att bräka på beställning, sa Panthera vilket fick Statero att flina i medhåll.

– Det första jag hade lärt dom hade varit att boxas för att kunna ge en rak höger på kommando när någon säger något drygt, kontrade Luctor. – Med dom där maskarna till armar förstår jag att du hade behövt ett får för att täcka upp för dig, skämtade Panthera vidare och spände sina biceps lite extra för att göra skillnaden mellan sig själv och pojken större än den redan var. Statero gick bredvid och log åt samtalet. I ögonvrån såg han hur Validus gjorde sig redo för att fullfölja promenadens mål. – Akta så inte Luctor punkterar dom där jättarna med en av sina pilar, sa han sedan och fick ett uppskattat leende av sin yngre halva. Väl hemma igen fick lejonet ta plats i sin bur med en stor skål illaluktande, brun sörja framför sig. Det var inget som verkade störa honom det minsta och innehållet var borta nästan innan de hade lämnat tältet. Deras egen middag serverades som vanligt framför den pyrande brasan som skänkte ljus över gruppen som redan satt på plats. Ännu en dag började gå mot sitt slut och alla delade med sig av både nya och gamla händelser. Hur mycket Luctor än gillade dessa stunder började han snart behöva trycka undan alldeles för många gäspningar och bestämde sig för att det var dags att göra Validus sällskap igen. Han tog med en filt till både sig själv och Statero som kort därpå även han klev in i buren. Djurets väldiga kropp bjöd på skön värme och den mjuka manen gav en speciell känsla mot huden som de båda vant sig vid och nu hade svårt att somna utan. För andra lät det säkert konstigt, men inget kunde ge en sådan känsla av trygghet som att ligga hopkurad mot en stor lejonhanne. De andra i gruppen sov på madrasser inne i manegen eller under stjärnorna på någon av de stora vagnarna som annars var till för att lasta tältet. Djurens avdelning gav därför en perfekt möjlighet att ligga och viska ostört innan ögonlocken mötte varandra. – Godnatt, sa Statero när till och med Validus hade börjat snarka bredvid dem.

– Godnatt, svarade Luctor och somnade kort därefter med tankar om hur glad han var att få leva det märkliga liv som alltid hade varit hans vardag.

Bågskytten Luctor är Cirkus Dux yngsta medlem och har alltid velat skynda på sin resa in i vuxenlivet. När draken Gnista plötsligt slutar att producera den medicin som håller brodern vid liv tar han saken i egna händer. Tillsammans med det vältämjda lejonet Validus och flickan från den rivaliserande cirkusen ger han sig iväg mot drakarnas rike. Vägen är lång och fylld av oväntade faror, men bara ett lyckat uppdrag kan rädda brodern. Det blir ett äventyr utan dess like och tiden är knapp. Kommer de hinna innan Statero tar sitt sista andetag?